HON !!... vars namn jag inte vet.

Det fattas några reserapporter från mitt tågande under december. Innan nyårsraketen far iväg så kan jag konstatera att jag varit på rälsen i 630 mil. Under dessa mil har jag haft en jämn kamp med SJ där jag poängsatt järnvägsbolaget och mig själv utifrån vissa kriterier.

När SJ missat i tid eller information eller något annat så har jag fått en poäng. När jag missat, glömt, försnillat eller något annat på minussidan så har SJ fått en pinne. Under större delen av december var ställningen någorlunda jämn. Det var innan jag försökte åka från Stockholm under dagarna innan jul.

Jag var inställd på visst strul och ungefär lika mycket jag hade kalkylerat med inträffade innan vi ens hade lämnat Centralen. Ett ”väntrum” som var ytterst välfyllt med människor som hade betydligt mindre tålamod än vad jag hade.

En kvart efter vår ordinarie avgångstid så kom vårt tåg äntligen upp på den stora skylten. Men det fanns ingen uppgift om ny avgångstid men det brukade ta ca. 10 minuter innan det hände hade jag konstaterat på nästan samtliga tidigare tåg. Så jag passade på att hoppa in på Pressbyrån för att köpa tidning och dricka.

När jag kom ut igen var Karlstad-tåget borttaget. Stor förvirring rådde innan en trevlig värmlänning i loungen informerade mig att han var ”jävligt tvungen” att komma iväg…
”JÄVLIGT TVUNGEN”
Med den inställningen kunde jag luta mig tillbaka och ta rygg på honom.

Till slut kom det fram att tåget skulle komma fram till perrongen. Bowlingvännen Burken dök upp och tillsammans kunde vi lista ut vilket tåg som var mitt. Eftersom vi var över timmen försenade och jag riskerade att missa min bussanslutning i Karlstad tog jag en funderare på om jag verkligen skulle hoppa på detta tåg.

Då dök HON upp. Den absolut trevligaste och hårdast jobbande konduktör denna vinter, skulle det visa sig, försäkrade att jag minsann skulle komma till Åmål. Det garanterade hon på stående perrong.

En och en halv timme efter ordinarie avgångstid rullade vi äntligen ut från Stockholms Central. Tåget till Någonannnastans som stod före oss på spåret hade då försvunnit. Resan gick utan några större mankemang i nära en kilometer innan vi var tvungna att stoppa igen. Ett godståg hade någon form av förkörsrätt men vi kunde vara lugna. På något sätt skulle SJ fixa detta på bästa sätt. Lovade HON.

En kvart senare dundrade vi vidare i en hastighet som bara ökade och ökade innan vi fem minuter senare bromsade in och väntade på något annat. Ingen aning om vad. Jag kände bara att vi stod stilla i ungefär 20 minuter innan vi gjorde ett tredje försök att lämna Tjockhult. Nu gick det bättre.

Det gick riktigt bra i över en timme. Sedan verkade det vi ta det lite lugnt en stund innan HON med glad och trevlig röst förkunnade att vi fått fel på en motor och därför gick med reducerad hastighet. Men det skulle bara vara så en liten stund för snart skulle vi vara i Degerfors och då kunde lokföraren starta om datorerna igen och då skulle alla motorer spinna igång igen.

I Degerfors kände vi hur allt stängdes av och… sedan hände det inget mer. HON lät lite mindre hurtig när hon i högtalarna meddelade att nu var det problem att få igång datorerna men det skulle nog inte dröja så länge.

Äntligen kom så datorerna igång och vi rullade sakta igång för att stanna efter ungefär 230 meter.
- Jag vet inte hur jag skall säga det här, sa HON, men under tiden vi har stått här så har en givare till bromssystemet frusit och därför kan inte tåget köras vidare.

Mer än hälften av resenärerna hade nu gett upp X 2000 och hoppade på ett efterföljande InterCity-tåg för att komma lite tidigare till Karlstad. Jag och min nyfunne vän, Handlare Hanssons pôjk från Åmål, hade precis köpt varsin öl och blivit lovade en taxifärd till Dalsland så vi hade ingen brådska.

Någon fixade till den frusna givaren och snart var vi igång igen. Denne ”någon” var ingen annan än lokföraren själv som i halvmeterdjup snö hade pulsat sig fram genom snön och i vredesmod sparkat den trilskande givaren till varmare trakter eller kanske bara på bättre fungerande humör. Det kunde HON berätta för oss samtidigt som hon avslöjade att hon snart varken hade röst eller tålamod kvar.

I Karlstad stod en del av de som hoppat av tåget i Degerfors. De frös och hade fått besked att de skulle invänta det tåg, vårt X 2000, som de tidigare på kvällen hade lämnat för att hinna med en anslutning mot Arvika. En manöver som inte hade fungerat...
Få av dem såg ut att njuta av den situationen.

Innan vi satte oss i den taxibil som skulle ta oss de sista milen till Åmål, cirka 4 timmar försenade, tog jag fram min mobilkamera och tog ett kort på December månads i särklass bäste SJ-personal.

HON… vars namn jag inte vet