Apatisk silverfisk.

Känslan av att vänta på ett tåg varierar kraftigt mellan ytterligheterna behagligt och obehagligt. Man behöver inte gå tillbaka alltför långt i tid för att se hur SJ förändrat möjligheterna att njuta av en tågväntning. Åtminstone inte tidigare i tiden än mitt födelsedatum vilket i och för sig för en del kan te sig som förhistorisk tid.

Då hade alla stationer en öppen väntsal med en liten kiosk som var bemannad så länge det passerade passagerartrafik på rälsen utanför byggnaden. I lilla Åmål var det uppemot 60 anställda i och runt stationen som servade resenärerna på bästa sätt och vårdade godset som om det vore nyfödda bebisar.

Så är det inte längre. I Åmål öppnas expeditionen strax efter att första tåget har lämnat och stänger i god tid innan (=väldigt långt innan) sista persontåget kommit och avgått för dagen. Under några timmar mitt på dagen kan man köpa biljett och troligtvis något litet för magens välbefinnande. Den som inte har tillgång till dator eller förstår den enarmadebanditliknande tingesten som levererar tågbiljetter, ja den stackaren kanske måste ta sig till stationen den ena dagen för att köpa biljett och dit igen när det är dags för avfärd.

Annat var det förr. SJ-personal överallt och det gick att köpa både mat, godis och tidningar. Ja det gick till och med att väga sig och få utskrivet sin aktuella vikt på en bit styv kartong. Nu köper man biljetten via Internet och kollar hur fet man är på sin egen digitala badrumsvåg bakom lyckta dörrar så att ingen kan tjuvtitta.

Vilka är då mina favoriter bland väntsalar?


Utan tvekan Göteborg (bilden ovan) på första plats med Stockholm (bilden nedan) på den andra. Mitt idoga tågande har gett mig tillgång till Stationsloungerna i dessa städer. I några tysta rum med glas ut mot gyttret och trängseln utanför kan man i lugn och ro ta för sig av kaffet och kakorna som bjuds. Fruktskålarna är välfyllda och dagstidningar att läsa finns i tidningsstället. Allt som oftast bjuds det på överraskningar som häromdagen när man i Göteborg valt att bjuda på ädelost och pepparkakor.



Trevlig personal som är behjälpliga med allt ifrån tågbokningar till att ta bort kaffefläckar på skjortan (jo, det har givetvis hänt mig!). Och att se alla människor stressa utanför de stora fönstren är alldeles fantastiskt avstressande när man inser att man inte deltar i racet själv.

Vilken väntsal ligger då längst ner på min lista?
Ja gissa!!
Öxnered förstås. Snacka om ett övergivet rum. Förra gången jag blev tvingad att spendera tid där, såg jag en silverfisk som svultit ihjäl i ett hörn medan hans apatiske släkting i närheten rörde sig i ”slow-motion” (vilket inte är en normalt rörelsehastighet för en pigg och välmående silverfisk). Den typen av övergivet rum kan man bara se i filmer av skräckmästare som Hitchcok eller Kubrick. Att det finns en scen för den typen av film är väl kanske inte helt otrolig med tanke på närheten till Sveriges Hollywood, Trollhättan, men ändå !

Jag vill inte vara med !!!!!


Väntsalen var förr i tiden en plats ”mellan kolli”, mellan godstrafikens och tågresenärens.
I Öxnered är den numera en plats för melankoli.
Scary !

Det blir en gladare reserapport i morgon.

Stay tuned