På förekommen anledning...

... känner jag mig tvungen att publicera denna.

En trogen läsare har jag.

Tillika en god vän.

Hon har hittat ett program som läser av vilka ord man använt sig av i en blogg.


Tammetusan om inte fler än jag skulle gissa på Digitalt Syre som källa när man ser ovanstående collage av ord.

Tack Lotta !

Tre år hit eller dit - spelar roll...

Den 10 november så stod han då där framför mig, äntligen. Mannen som jag upptäckte så sent som för 5 år sedan men som jag idag har samlat på mig det mesta av vad han har gjort, John Hiatt. Den amerikanske singer-songwritern som har skrivit en mängd låtar som många av hans kollegor i branschen skulle ge en arm för att få ha gjort själva. Så istället har de gjort covers på hans låtar. Men ingen gör dem bättre än Hiatt själv.

Via Ebay ropade jag in ett signerat foto av honom och vännen TG skänkte mig en outnyttjad biljett från hans förra besök i Göteborg. Dessa dyrgripar sitter nu bakom glas och ram.

Tillsammans med vännerna TG, ME och BN gjorde jag en liten uppvärmning hemma hos Lotta som har en mysigt inredd källarvåning för uthyrning i Göteborg. Några öl och en LIIIITEN Jäger gled ner och stämningen var på topp när kvartetten kom till Trägår´n i Göteborg via taxibil lite senare på kvällen.

Konserten var fantastiskt bra och när det var som allra bäst stämning i lokalen dök musikkritikern, med stort ”M”, upp i egen hög person. Leif Wivatt, som dessutom är från Åmål men bosatt i Göteborg sedan många år. Det blev en hel del tjôt om musik och lite grand om gemensamma bekanta från hemorten.

Kvällen avslutades med att vår ”chaffis” Viktor Enocksson (guldstjärna till den taxin) beställdes för andra gången denna kväll. Han fixade till ett matställe där vi kunde smälta våra intryck samt en rätt OK fiskanrättning.

Dagen efter går jag ut på Internet för att se vad kritikerna hade skrivit om Hiatt. Bland några 4:or och en enstaka 3:a hittade jag en 5:a på GP.se
http://www.gp.se/kulturnoje/1.77535-john-hiatt

Det var en fantastiskt fin recension av en Magnus Vasell. Till en början var jag helt överens med honom även om jag inte hade uppfattat ”det oväntade visselpartiet i Perfectly Good Guitar”. Men sedan blev jag lite brydd. Han skrev att han hade ”tagit till sig det enkla och vackra” i bland annat Have A Little Faith In Me (på piano).

Men jag såg då inget piano på scenen. Hade jag druckit för många öl? Hur skulle jag kunna kolla detta?

Piece of cake !

Jag hade ju beviset i min kamera.
JAG av alla människor hade faktiskt filmat från en konsert.
Och av alla låtar han spelade denna kväll hade jag valt Have A Little Faith In Me och nu har jag lagt upp den på YouTube.



P.S. Jag har även mailat till Hr. Vasell och bett honom om en förklaring till recensionen. Och han har precis svarat mig så här:

Bäste BeA - min recension (femman) fick han för ett gig på Storan, 08 tror jag att det var. Då körde han solo - och piano på Have a...
På Trädgårn i år var jag inte ens, tyvärr.
Mvh Magnus

När jag nu tittar på texten en gång till så ser jag att den var publicerad 11 november 2007. Alltså exakt 3 år efter det att jag hade vaknat upp efter en brutal afton i Göteborg. Inte lätt att hålla reda på årtalen då, i det skicket jag var då…

HON !!... vars namn jag inte vet.

Det fattas några reserapporter från mitt tågande under december. Innan nyårsraketen far iväg så kan jag konstatera att jag varit på rälsen i 630 mil. Under dessa mil har jag haft en jämn kamp med SJ där jag poängsatt järnvägsbolaget och mig själv utifrån vissa kriterier.

När SJ missat i tid eller information eller något annat så har jag fått en poäng. När jag missat, glömt, försnillat eller något annat på minussidan så har SJ fått en pinne. Under större delen av december var ställningen någorlunda jämn. Det var innan jag försökte åka från Stockholm under dagarna innan jul.

Jag var inställd på visst strul och ungefär lika mycket jag hade kalkylerat med inträffade innan vi ens hade lämnat Centralen. Ett ”väntrum” som var ytterst välfyllt med människor som hade betydligt mindre tålamod än vad jag hade.

En kvart efter vår ordinarie avgångstid så kom vårt tåg äntligen upp på den stora skylten. Men det fanns ingen uppgift om ny avgångstid men det brukade ta ca. 10 minuter innan det hände hade jag konstaterat på nästan samtliga tidigare tåg. Så jag passade på att hoppa in på Pressbyrån för att köpa tidning och dricka.

När jag kom ut igen var Karlstad-tåget borttaget. Stor förvirring rådde innan en trevlig värmlänning i loungen informerade mig att han var ”jävligt tvungen” att komma iväg…
”JÄVLIGT TVUNGEN”
Med den inställningen kunde jag luta mig tillbaka och ta rygg på honom.

Till slut kom det fram att tåget skulle komma fram till perrongen. Bowlingvännen Burken dök upp och tillsammans kunde vi lista ut vilket tåg som var mitt. Eftersom vi var över timmen försenade och jag riskerade att missa min bussanslutning i Karlstad tog jag en funderare på om jag verkligen skulle hoppa på detta tåg.

Då dök HON upp. Den absolut trevligaste och hårdast jobbande konduktör denna vinter, skulle det visa sig, försäkrade att jag minsann skulle komma till Åmål. Det garanterade hon på stående perrong.

En och en halv timme efter ordinarie avgångstid rullade vi äntligen ut från Stockholms Central. Tåget till Någonannnastans som stod före oss på spåret hade då försvunnit. Resan gick utan några större mankemang i nära en kilometer innan vi var tvungna att stoppa igen. Ett godståg hade någon form av förkörsrätt men vi kunde vara lugna. På något sätt skulle SJ fixa detta på bästa sätt. Lovade HON.

En kvart senare dundrade vi vidare i en hastighet som bara ökade och ökade innan vi fem minuter senare bromsade in och väntade på något annat. Ingen aning om vad. Jag kände bara att vi stod stilla i ungefär 20 minuter innan vi gjorde ett tredje försök att lämna Tjockhult. Nu gick det bättre.

Det gick riktigt bra i över en timme. Sedan verkade det vi ta det lite lugnt en stund innan HON med glad och trevlig röst förkunnade att vi fått fel på en motor och därför gick med reducerad hastighet. Men det skulle bara vara så en liten stund för snart skulle vi vara i Degerfors och då kunde lokföraren starta om datorerna igen och då skulle alla motorer spinna igång igen.

I Degerfors kände vi hur allt stängdes av och… sedan hände det inget mer. HON lät lite mindre hurtig när hon i högtalarna meddelade att nu var det problem att få igång datorerna men det skulle nog inte dröja så länge.

Äntligen kom så datorerna igång och vi rullade sakta igång för att stanna efter ungefär 230 meter.
- Jag vet inte hur jag skall säga det här, sa HON, men under tiden vi har stått här så har en givare till bromssystemet frusit och därför kan inte tåget köras vidare.

Mer än hälften av resenärerna hade nu gett upp X 2000 och hoppade på ett efterföljande InterCity-tåg för att komma lite tidigare till Karlstad. Jag och min nyfunne vän, Handlare Hanssons pôjk från Åmål, hade precis köpt varsin öl och blivit lovade en taxifärd till Dalsland så vi hade ingen brådska.

Någon fixade till den frusna givaren och snart var vi igång igen. Denne ”någon” var ingen annan än lokföraren själv som i halvmeterdjup snö hade pulsat sig fram genom snön och i vredesmod sparkat den trilskande givaren till varmare trakter eller kanske bara på bättre fungerande humör. Det kunde HON berätta för oss samtidigt som hon avslöjade att hon snart varken hade röst eller tålamod kvar.

I Karlstad stod en del av de som hoppat av tåget i Degerfors. De frös och hade fått besked att de skulle invänta det tåg, vårt X 2000, som de tidigare på kvällen hade lämnat för att hinna med en anslutning mot Arvika. En manöver som inte hade fungerat...
Få av dem såg ut att njuta av den situationen.

Innan vi satte oss i den taxibil som skulle ta oss de sista milen till Åmål, cirka 4 timmar försenade, tog jag fram min mobilkamera och tog ett kort på December månads i särklass bäste SJ-personal.

HON… vars namn jag inte vet

Fem vagnar är fler än en buss !

Hemresan från Ängelholm gick i två etapper. Sändningen från Ebonite Junior Masters i Bowling var klar i tid och rent teoretiskt hade jag kunnat kasta mig iväg till järnvägsstationen och hinna komma hem till Åmål innan helgen var över. Men jag jäktade inte för jag visste att det skulle gå ett tåg senare från Göteborg upp mot Dalslands stolthet.

Tyvärr är det så att på den rälsbeklädda banvallen åker det tåg från flera aktörer och dessa har ingen större drivkraft av att samarbeta med varandra. Av den anledningen går tåget mot Karlstad ungefär sex minuter innan 17-tåget från Ängelholm rullar in på Centralen i Götet.

Tack och lov att man är kreativ. Gode vännen CJA har en någorlunda skön soffa och hyggligt med bra musik så de fick bli en ny crashning hos honom. Han också är en av spindlarna i det nät som skall väva World Transplant Games 2011 så att det blir ett fantastiskt mästerskap och träff för flera tusen deltagare från hela världen. Förhoppningsvis kommer jag att delta i detta på ett eller annat sätt och vi passade på att avhålla ett informellt möte innan John Blund tog oss med till drömriket.

Måndag morgon fortsatte vi att gå igenom vad som behövde göras härnäst och sedan var det dags för spårvagn till Centralen och en 2-timmars tågresa till Åmål för att vara där runt 13. Trodde jag, ja…

Förra gången jag åkte den sträckan hade en lastbil kört ner en kontaktledning i Agnesberg så det fick bli buss till Trollhättan. Nu hade en dumpers kört ner en annan kontaktledning i…. Ja det är faktiskt sant.

I ÖXNERED !
Undrar om det var någon form av bestraffning för att jag så tydligt uttalat att jag får ”Spooky-känsla” bara jag hör det ortsnamnet.

Den som sköter om planeringen på SJ måste få sig tillsänt en bild på ett tågset (bild till vänster) bestående av ett lok och fem personvagnar samt en bild på en buss (bild nedan till höger). Då kan denne i lugn och ro göra en uppskattning om det räcker att fixa EN buss till ETT inställt tåg. Annars kan han ringa mig för att få reda på att det krävs åtminstone TVÅ bussar… till att börja med.

Nu stod vi där vid hållplatsen för ersättningsbussarna och försökte reda ut vilka som skulle åka med den första rekvirerade bussen, en som bara skulle gå till Trollhättan. Några förvirrade busschaufförer och några irriterade resenärer dividerad också hur det var tänkt att de som skulle ända till Karlstad skulle fortsätta sin resa.

Efter diverse palaver så gavs det en kontraorder att den första bussen skulle gå ända till Karlstad, via Åmål, men att den nu var fylld (delvis av personer som bara skulle till Trollhättan). Som ni förstår rådde det ett rätt härligt kaos där i snålblåsten.

Bredvid mig stod en höggravid kvinna som var lite förtvivlad för hon hade ett möte planerat i Åmål och ville inte missa det. Dessutom var inte speciellt sugen på att stå upp längre. Som den gentleman man är så sade jag till chauffören av den första bussen att han fick bära sig åt hur han ville men den gravida kvinnan SKULLE med den första bussen om han så var tvungen att be någon att lämna den till synes fullsatta bussen.

Min pondus fungerade, för en gångs skull. Kvinnan kom med och innan hon klev på bussen frågade jag vem i Åmål hon skulle träffa.

- Jag skall intervjua arbetssökande till de tre nya tjänsterna på Skattemyndigheten i Åmål !

Men är jag go´ eller?
Inte hann väl jag lämna mitt personnummer så att hon skulle kunna förmedla någon form av gentjänst till mig vid något framtida (taxerings-)tillfälle.

Skit också !

Inga reflexmässiga handlingar på mig, TACK !

Arbetet med WebbTV har gjort att jag träffat personer jag förmodligen inte stött på om jag valt att arbeta med något annat. De senaste två åren har jag inte missat en enda final av Ebonite Junior Masters i Bowling. Om jag har räknat rätt så var jag med om min 15:e final förra helgen.

Denna gång tog jag lite extra tid på mig så att jag fick se det mesta av kvalstarterna under lördagen. Jag är imponerad av alla nya unga talanger som hela tiden dyker upp. Stämningen bakom banorna är trevlig och jag har nog inte stött på en enda otrevlig förälder. Tänk om det vore så i all ungdomssport.

En annan person som jag förmodligen inte träffat på om jag inte fått äran att träffa om jag inte hoppat på det här med WebbTV är TE. En trevlig historia i 40-årsåldern. Men på ett sätt skrämmer han mig lite. Under vår ”off-time” inför sändningen av Super Six i Malmö berättade han om sitt besök på en gay-klubb. Jag tror inte för en sekund att han är annat ”straight”. Men visst är det lite ”spooky” att han inom 15 minuter fått igång en ”catfight” därinne, blivit bjuden på öl, samt fått två av stamgästerna utkastade.

På kvällen i Ängelholm valde vi att gå på Saloon för att få oss lite ”malt-buljong” (=Öl). För när det är ungdomstävling i bowlinghallen dricker de vuxna inget av det starka som finns att tillgå i en del hallar. Väl där tog TE över Karaokemikrofonen och markerade att han inte jobbar som statist på ”Operan” helt utan anledning.

Därefter tog kollega ML över micken och ”ägandet” av Karaokeanläggningen. Jösses vilken pipa den mannen har. Visserligen har jag hört "I´m a Lagger" som han har lagt upp på YouTube.


Men detta var ju live !!! Snyggt jobbat.

Givetvis blev vi ju törstiga efter ett tag. Även jag fast jag valde att inte sjunga denna kväll. Vi beställde in varsin Staropramen på flaska som ställdes på bordet framför oss.

När TE var mitt uppe i en anekdot som krävde ett yvigt kroppsspråk stötte han till sin ”Staro” som föll på rygg och var på väg att bli av med allt innehåll.

DÅ !
Visade TE en reflex som var mycket skrämmande i mina ögon. Kvick som en kobra fick han tag i flaskan med båda händerna och reste den upp. Med de hastiga rörelserna hade ”Staron” blivit orolig och var på väg att spruta iväg ett tjockt skum över bordet. Men TE böjde sig hastigt framåt och omslöt flaskan med sin mun och sög girigt i sig varenda droppe av ”det tjeckiska guldet”.

När han satt där med böjd rygg över bordet med båda händerna stadigt greppande om flaskan och med läpparna hårt tryckta mot flaskans hals, då fick jag upp en bild, en hemsk bild, för mitt inre. Den snabbhet och den reflex som TE uppbringade i kombination med det han fysiskt gjorde mot pilsnerflaskan gav mig riktigt orolig feeling så jag sade till honom.

”- Snälla TE ! Knuffa inte omkull mig när vi går hem sedan!”

Taxijour? Sure!

Lördagsmorgonen började allt annat än bra. Jag ville skotta fram bilen i en kvart för att sedan åka 5 minuter till stationen i Åmål. Gå ville jag heller inte göra för jag hade lite för mycket packning. Istället föll valet på Taxi för ute var det ihållande elakt duggregn.

I god tid innan tåget, eventuellt, skulle avgå ringde jag Taxi Åmål.
En mekanisk röst uppmanade mig att läsa in ett meddelande efter piptonen.
Samma uppmaning fick jag vid samtliga 28 tillfällen under de 15 minuter som jag ringde för att beställa en bil. Detta var aningen frustrerande då det var en taxi jag ville ha NU. Det var inte beställning av färdtjänst till Konsum som skulle öppna 3 timmar senare.

(Bilden på taxibilarna är INTE tagen i Åmål)

Klockan gick och jag insåg att jag inte skulle hinna skotta fram bilen utan valde att gå till stationen istället. Regnet föll sakta och packningen kändes bara tyngre och tyngre. Väl framme konstaterade jag att tåget var en kvart försenat. Men det hade det INTE varit om jag skottat fram bilen. Då hade det säkert varit i tid och jag hade missat tåget.

Det kommer att dröja länge innan jag betalar någon dricks till en Taxibil i Åmål.

Resten av resan ner till Ängelholm flöt på bra även om jag klev på ett tåg som inte stannade i sockerbruksorten. Jag upptäckte misstaget strax innan vi lämnade Göteborg och jag kunde huvudstupa kasta mig av det felaktiga tåget och springa över till det rätta tåget.

Jag kom lagom i tid till Bowlinghallen och trevliga familjen Andersson för att se unge Jesper Larsen dundra in en 300-serie +ytterligare sex strikes i nästkommande serie. På söndagen fortsatte Jesper att storspela och vann Ungdoms-klassen och förstapriset som bestod av nya bowlingklot och en 42 tums TV.

Mer om tävlingen och om skräcken jag fick för vår kameraman Tomas när han visade vilken typ av reflexer han besitter, det kommer i nästa avsnitt.

Stay tuned