Digitalt Syre

torsdag 6 december 2012

onsdag 28 november 2012

Jag satt och funderade på 80-talet och vad jag saknade i musikväg från det årtiondet. Hur jag än stötte och blötte så kom jag inte på något. En del handlar det kanske om att jag börjar bli äldre och har svårare att komma ihåg saker och ting.

Visst kommer jag ihåg en del artister och band som släppte bra musik under dessa år. Men de flesta hade jag ju redan upptäckt under 60- och 70-talet. Antingen i grupper eller så var det artister som bröt sig ut ifrån 70-talsgrupper för att göra solokarriärer.

Men så av en händelse så snubblade jag över något som jag verkligen saknade och som lanserades år 1980. Premiärprogrammet sändes i november just detta år om jag har läst på rätt. Kjell Alinge var frontfigur, men det fanns en hel stab med personer som låg bakom detta. Givetvis fanns vapendragaren Janne Forsell men namn som Lennart Wretlind och Lars-Göran Nilsson med flera, var också med att skapa:

ELDORADO.

Ett av programmen hade Åmål som centralt tema. Första gången jag hörde just detta avsnitt höll jag på att få kramp i magen pga. skratt. Beskrivningen hur man lagar ”Klappgröt” är en klassiker som jag bara hörde just den 11 oktober 1981.

Trodde väl aldrig att jag skulle få uppleva detta program igen. Men igår så hittade jag det på Internet.

Lyssna och njut. Men var beredd att ta fram syrgasstöd efter det som händer, 49 minuter in i programmet.

KLICKA HÄR FÖR ATT LYSSNA PÅ DET ARKIVERADE PROGRAMMET

På den fantastiska sidan radiogodis.se finns en mängd pärlor samlade. Bland annat en stor mängd avsnitt från Eldorado. Tyvärr verkar det som att de från början var inspelade på kassettband av modell C90. Så många av avsnitten saknar de sista 25 – 30 minuterna.

Just nu håller jag på att lyssna igenom alla arkiverade avsnitt. Då kommer jag på att en av artisterna som jag faktiskt tog till mig under denna tid var Rupert Hine. Han var en av K. Alinges favoriter och spelades ofta i Eldorado. (I ovan nämnda avsnitt spelades låten ”I Hang On To My Vertigo”.)

Men å andra sidan släppte Rupert sitt första album redan 1971. Så jag får väl fortsätta att leta efter någon bra artist som gjorde någon bra under 80-talet. Då, och först då.

Under tiden så lyssnar jag på Eldorado och tittar på det jag kan hitta på YouTube av Rupert Hine. Det finns lite av honom på Spotify som soloartist men tyvärr inget av honom från tiden i Quantum Jump.

Här är ett tidsdokument med Staffan Schmidt i ”högform” och Rupert Hine i högsätet.Se och lyssna och njut av en resa tillbaka i tiden.

tisdag 20 november 2012

Jag försökte i alla fall göra en pudel

Detta hände för några veckor sedan. Jag var hundvakt åt fyra ”rara små liv”. Två Border Collie med kraftig vallinstinkt och två Faraohundar som hela tiden tävlar i vem som kan vara ”klassens clown”.

Att gå ut med den kvartetten kräver lite planering och kreativitet. För att slippa hålla dem i handen så körde jag gamla draghundstricket och trädde min livrem genom öglan på samtliga koppel. På så sätt kunde jag promenera ”Hands-free”.

Efter en halvtimme bland villakvarter kom jag fram till ett motionsspår. Jag valde att ge dem lite skogsdoft men jag ville inte störa de som eventuellt var ute och joggade. Därför gick jag mot springriktningen. När jag såg att jag skulle få ett möte kunde jag gå en bit ut i skogen så att de som sprang inte skulle behöva ha mina hundar alltför nära sig.

Det fungerade bra och de jag mötte log av tacksamhet eller av ren vänlighet.

När jag hade kommit igenom halva rundan gjorde spåret en hårnålskurva. Jag såg genom skogsdungen att jag skulle få möte med en dam som hade ett sträckt hundkoppel i sin hand. Utan att tveka så gick jag en rejäl bit in i skogen och ställde mig för att vänta på att hon och hennes hund skulle gå förbi.

Mina hundar såg inget. De hade fullt upp med att sniffa råddjursspår. Damen såg varken mig eller hundar. Hennes hund såg heller ingenting…. Förrän helt plötsligt.

DÅ ! Fick han syn på ärkepajasen Puma, som är en rätt ståtligt stor Farao-tik.
Givetvis drog han igång ett jävla liv vilket fick alla mina fyra att försöka överrösta varandra.

Tanten blev skiträdd. Ja hon blev innihelvete skiträd. Hon trodde ju att hon var helt ensam i skogen och kunde inte begripa varifrån jag kom.

Som tur var så hade jag en massa korvbitar i fickan och när jag började dela ut dessa till mina fyra fyrbenta vänner så blev det åtminstone tyst i min ände av skogsdungen.

Men i hennes…. Ojojoj.
Inte nog med att hennes hårboll skrek och hoppade jämfota. Tanten började skälla på mig. PÅ MIG !!

Vad hade jag gjort?
Att jag stod där jag stod berodde ju på att jag ville undvika en konflikt. Inte skapa en.

Jag försökte förklara mig genom att göra, en i sammanhanget väl anpassad, så kallad, pudel. Men hon var inte mottaglig för vad jag försökte säga.

Hon var en konstnär i att skälla då jag tror att hon var kapabel att suga i sig nytt syre samtidigt som hon fortsatte att gapa och skrika, helt utan avbrott.

Då flög fan i mig.

Med ett eget påhittat teckenspråk sade jag högt (med ”dövdialekt”)

- Jhaaa khaaan iiihnnnte hhhhööööa vhaad dhuuu sääääjje!

Hon stirrade lite på mig men fortsatte att skälla. Så då fortsatte jag också.

Jag pekade på mitt öra och sade:

- Dhäää ääää ahhldeeeless thyyst hhhäää ihnutii!

Först då slutade hon.

Hon tittade på mig med stora ögon. Sedan tittade hon ner på sin hund och drog åt sig den och gick vidare.

Kanske inte helt snyggt agerande av mig men. Jag kände att jag gav igen med samma mynt.

Hon hörde inte vad jag försökte säga så då fick jag hävda att jag inte hörde henne heller….

Så fel det kan bli när man bara ville väl från början.

söndag 18 november 2012

Det har inget med Bangura att göra.

Jag är inte speciellt kunnig när det kommer till ämnet fotboll. En del av mina vänner vet vilka elva spelare som utgjorde startelvan i det engelska landslag som 1966 vann VM-finalen på Wenbley. De har full koll på övergångar, spelsystem och vilket lag som borde vara favoriter i näst intill varenda match som spelas. Mitt intresse sträcker sig till att hålla lite koll på Watford. Ett lag som jag följt sedan den 14 mars 1970. Då var de i semifinal i FA-cupen.

Matchen sändes i Tipsextra och jag vet inte om det var för att kommentatorn Bengt Grive tyckte synd om dem för att de förlorade med 5-1 mot Chelsea, eller om det var för att jag gillade färgerna på deras tröjor. En sak är dock säker ! Det har ingenting med Elton John att göra. Han blev ordförande i klubben några år senare. När det gäller landslag så håller jag givetvis på Sverige.

Men jag följer ett annat lands förehavande med stort intresse. Landet som de senaste åren har klättrat från en ranking runt 120 till att just denna dag vara rankad 61:a i världen före länder som Österrike, Skottland och Kina för att ta några exempel.

Lika lite som Elton John påverkade mitt val av Watford så har AIK´s Mohammed Bangura påverkat att jag håller på det landslag som han tillhör.

Nej anledningen har med Åmål att göra och anledningen heter Lennart ”Kral” Andersson.

(På bilden till vänster föklarar mannen från Gunrabol, hur "lätt" det är att vara fotbollstränare i centralafrika)

Vi som är från Åmål har inte så många personer att följa i pressen. Av den anledningen blir man lite extra intresserad när någon som är bördig från min landsände gör saker som återspeglas i dagspressen.

Tillsammans med Lars-Olof Mattson har han ansvaret för Sierra Leones landslag. Vem hade trott att en duo från värmländska Kila (ligger cirka 40 mil väster om Stockholm) och dalsländska Gunrabol (ligger inklämt mellan Larsbol och Siggerud) skulle kunna få vara med om en sådan resa. Inga tvivel om att vrångstrupen höll på att få saker satta i sig när jag läste att nyss nämnde ”Kral” gjort en volta i Sydafrika.

Vad hade han gjort som föranlett att han skulle fängslas? Nu var det inte så allvarligt som nyhetsrubriken försökte göra gällande. Men 32 timmars cellvistelse i ett land långt från Sverige med ett päron och en flaska vatten som enda sällskap är inget som jag skulle vilja testa. Än mindre att få beskedet att man skulle förflyttas till Lagos i Nigeria. Ett ställe som inte har rykte om sig att vara världens säkraste ställen på jorden.

Hela den historien slutade med att ”Kral” fejkade en kollaps på väg mot Nigeriaplanet och blev kvar så pass länge att resten av landslagsstaben hade fixat de papper som saknades för att Sierra Leones trupp kunde bli komplett och spela bort Sydafrika ur det afrikanska mästerskapet.

Ni kanske kommer ihåg den matchen. Den svenska pressen utnämnde Sydafrika till ”Jubelidioter”.
Läs Aftonbladets artikel om den matchen via denna länk.

Den historien, problem med att vara en ledare i Afrika, misstanken om att det sker väldigt mycket ”bakom kulisserna” på förbundsnivå och vad som kan hända i domarnas omklädningsrum, och många till, fick vi höra på Strands igår kväll.

Vi som var där njöt i fulla drag åt dessa historier och önskar ”Kral” lycka till i VM-kvalet och med sitt nya lag i Sverige, Motala AIF.

Samtidigt hoppas alla vi som känner denne Lennart Andersson att han aldrig behöver sitta i fängelse igen… åtminstone inte ett Sydafrikanskt... inte i ett svenskt heller även om han förmodligen kommer att få mer än päron och vatten i ett sådant.
Läs Dala-Deokratens artikel om den händelsen via denna länk.

Ett tack till den tekniska staben som såg till att "Kral" fick det stöd han behövde i den visuella delen av föredraget.

Tony Berg och Thord Gårdebratt från arrangerande VINÖL-klubben

torsdag 15 november 2012

Konsten att sätta på...

Strax efter 3 denna eftermiddag, åkte fläsksteken in i ugnen. Innan ugnsluckan öppnades så bryntes köttbiten runt om. Den lades sedan på en bädd av hackad lök, vitlök samt äppelbitar. Digitaltermometern från Lidl stacks in i klumpen och gradtalet 72 noterades. Sedan satte jag mig vid köksbordet och jobbade vidare.

Efter en kvart hade temperaturen stigit från 11 grader till nästan 20. Jag jobbade vidare. Efter ytterligare en kvart så var ”febern” uppe i 26 grader. Jag jobbade vidare men var lite störd över att det inte blivit varmare inuti.

Jag lät det gå 10 minuter till innan jag slängde ett öga på köttermometern. Den stod fortfarande på 26 grader.
Men va i… Innan jag hade tänkt helt klart insåg jag vad som begränsade temperaturhöjningen.

Ugnen var inte påsatt.

Efter ytterligare 45 minuter var steken klar och jag hade rett ut det där med sås också. Gott blev det även om det inte riktigt hade gått som planerat.

Som planerat gjorde det inte den gången heller när jag debuterade som kock på ett hotell. Under en period arbetade jag som ”Key Account”. En fin titel som tyvärr var det enda fina på det hotellet. Stället drevs av en mycket speciell man som ansåg att varje form av utgift var en styggelse och inte hörde hemma i en hotellverksamhet.

En fredag stod vi utan kock i köket och vi visste att vi skulle ha ett gäng danskar boende på hotellet. Drygt 100 % av de vuxna danskarna som bodde hos oss beställde in Schnitzel med stekt potatis, gröna ärtor och brun sås. I sig en ganska enkel rätt att fixa till. Om det inte var så att det inte gick att uppbringa en enda kock som ville jobba den kvällen.

Eftersom jag alltid har hållit på med matlagning så såg jag inga större problem att göra ett gästspel i köket tillsammans med en servitris som tog hand om danskarna.

Sagt och gjort. Kvällen kom och köket äntrades. På med stekbordet, på med fritösen, på med gasspisen, fram med råvaror och sedan var det bara att vänta in när söta servitrisen kom in med beställningarna. Det blev ett gäng Schnitzlar och ett något mindre gäng Grillkorv med Pommes Frites till barnen.

Potatisen hade jag stekt på och den låg nu på varmhållningsdelen på stekbordet. Såsen var redd med knäckt grädde och de gröna ärtorna var förberedda för att bli nedsänkta i det kokande saltvattnet. Köttet var det som behövde längst tid så jag började med att lägga på det. Grillkorven åkte också på liksom Pommesen.

Men !
Något var inte som det skulle.

Det hördes inget när jag sänkte ner potatisstavarna i den heta oljan. Det borde det ha gjort. Förmodligen hade det gjort så också om inte ett överhettningsskydd hade löst ut på lunchen och gjort fritösen strömlös.

Allt annat var nu klart. Förutom att jag stod med ett mindre berg av djupfryst Pommes. Även om hotellet var billigt i sin kvalitetsframtoning så var nu råden desto dyrare.
Vad skulle jag servera barnen. Inte en chans att de skulle jubla över stekt potatis till grillkorven.

Men jag löste det !

Ring, Ring.

- Hallå.

- Tjenare mannen, BeA här.

- Hej.

- Du. Jag har ett problem. Min fritös är näst intill bottenfrusen. Kan jag åka upp till din restaurang och hämta 10 – 12 portioner Pommes.

- Inga problem. Jag ringer och säger till att du är på väg.

Sju och en halv minut senare parkerade jag bilen vid köksingången och sprang in med en papperskasse som var väl fylld med nyfriterad Pommes från ortens McDonalds-restaurang.

Efter ytterligare en minut bars tallrikarna ut till de danska familjerna. Alla var glada och nöjda.

Servitrisen fick till och med beröm av en familj för att maten var så god. Deras barn hade insisterat på att åka till McDonalds men föräldrarna var trötta och de ville inte stå i en lång kö på ”Donken”. Utan mot vissa mutor hade barnen gått med på att avstå McDonalds-stripsen till förmån för Pommes på hotellet.

Tänk om de hade vetat att ungarna precis hade käkat mat från McDonalds.

tisdag 13 november 2012

Big in Japan

Vad har hänt sedan December 2010?
Det var då jag lade in bilden på förbundskaptenerna för bowlingens juniorlandslag i min blogg. En bild som var försedd med en liten pratbubbla.

Mycket har hänt sedan dess. Bland annat har jag blivit äldre. Det innebär att det blir svårare och svårare att komma ihåg saker, vilket är tråkigt. Men det uppvägs av att det jag kommer ihåg inte alltid är EXAKT så som det hände. Det underlättar att få till en extra knorr på en historia om jag tror att jag vet vad som hände in i minsta detalj.

Den stora förändringen som skett sedan sist är att jag och min vapendragare Martin har blivit införlivade i en större verksamhet. Den 1 april (kanske inte världens bästa datum) gick vår verksamhet, med WebbTV-produktioner, upp i företaget Qrodo AB. Mer om det företageet och vår roll där kommer att avhandlas i omgångar i nästkommande inlägg i framtiden.

Då det företaget har sitt säte i Bromma innebär det att jag idag tillbringar mindre tid i Åmål och mer tid i Stockholms bilköer.

Jag gör i stort sett samma saker som förut med den skillnaden att jag får göra det oftare. Min roll som kommentator är kvar och jag har fått debutera i en mängd olika sporter som jag aldrig sett förut. Exempelvis vet jag idag hur ett, så kallat, "Rumphäng" ser ut och i vilken sport den termen återfinns i.

En annan sak som hänt sedan sist är att jag fått vara delaktig i en resa som slutade med att vi blev ett "Klickmonster" på Aftonbladet och leverantör av inspelat material från en av våra sändningar till ett land långt bort ifrån Sverige. Väl där så sågs våra 19 inspelade sekunder av uppemot 10 miljoner tittare i en TV-show.
Den gamla tyska gruppen Alphaville får avslöja vilket land som vårt klipp såldes till...

Vidare så har jag sjösatt konstprojektet "50 hotellinstallationer" som ni som har mig med på er vänlista på Facebook kanske har kunnat följa. Idag är det mindre än 20 kvar att installera innan...
Innan, vaddå?
Inte vet jag. Eftersom jag inte är utbildad på konstfack så lär det väl aldrig bli betraktat som något konstprojekt. Om inte...
Om inte jag lyckas få till en bra text av storytelling-typ. Vi får se vad det blir. Jag vet inte idag.

En sak vet jag i alla fall.
Det skall bli lite tätare uppdateringar här på Digitalt Syre i framtiden.

måndag 12 november 2012

"Liket lever" eller som jag också känner det "Livet leker"

Nu var det länge sedan.

Men det är väl dags att väcka liv i detta igen.
Jag känner mig väldigt skrivnödig och har så gjort en tid. Så det är väl bäst att börja blogga igen.

Det har ju hänt en del de senaste två åren. Det är ju faktiskt så länge sedan jag gjorde det senaste inlägget här på Digitalt Syre.

Ny uppdatering kommer i morgon.