Bra minne har jag inte, men jag glömmer en hel del!

För några veckor sedan tog jag en tur i de centrala delarna av Åmål. Staden är inte speciellt stor (en del påstår till och med att stadsgränsen ligger i centrum) men det brukar ändå ta ett tag att knalla förbi de viktigaste ”checkpointsen”.

Trots att det är mer än 30 år sedan jag flyttade ifrån staden så är det fortfarande en mängd ansikten jag kommer ihåg. Och det är just mitt kom-ihåg som det här blogginlägget skall handla om.

Jag skulle så gärna vilja ha reda på hur ett minne fungerar och framför allt hur mitt ”fungerar”. På min promenad så såg jag flera personer som är i ungefär samma årgång som min. Tro det eller ej, men jag kom ihåg vad de hette och till och med vilken klass de gick. Och tammetusan kom jag inte också ihåg vad de flesta hade för telefonnummer.

”Där går SP han gick i C… få se … han hade 125 07.
Och där körde han förbi! Han som svarade om man ringde 108 88.
Och på apoteket satt hon som ville ha en peng på huvudet när hon skulle gifta sig med mig. Hon hade 115 11 som telefonnummer. Hennes familj bodde bredvid farmor och farfar som hade 110 24 i telfonnummer.”

Varför i hela friden kommer man ihåg alla dessa telefonnummer som ändå inte går till de personer som hade dem då?
Varför i hela friden skall jag ta upp en massa minnesutrymme med helt ovidkommande saker?
Och var i hela friden har jag lagt mina bilnycklar??

Det är inte undra på att det inte finns kapacitet kvar att komma ihåg sådant som är viktigt.
För snart två år sedan fick jag tillbaka en sovsäck jag hade glömt i samband med ett jobb. Den hade legat i ett förråd någonstans hemma hos någon. Det var i samband med bowlingtävlingen AIK Tournament som jag var i huvudstaden och fiskade upp säcken. När tävlingen var över åkte jag hem, utan sovsäck som nu hade förflyttat sig från en källare i Hägersten till en bowlinghall i Årsta. För givetvis hade jag bara släppt den rakt ner på golvet och lämnat den där och glömt bort den.

Lite senare det året var jag i Nyköping för ytterligare ett speakeruppdrag. AIK-aren ”Gurra” som bor i Nyköping och är spindeln i SuperSixxxxxx-nätet, tänkte till och plockade med sig säcken till Nyköping. Jag tackade ”Gurra” för den tjänsten. En timme efter jag lämnat Nyköping kom jag på att säcken inte kom med i bilen utan låg nu kvarglömd i bowlinghallen i Nyköping.

Denna helg var jag i Nyköping igen men jag återkommer till det. För några veckor innan jag tog mig till "Gästabudsstaden" så var WebbTV-temaet helt ”plötsligt i Vinslöv” för att sända en Brottningslandskamp. Vinslöv var trevligt, sändningen blev lyckad och vi åkte därifrån. Det enda som blev kvar där av oss var min necessär. Så nu låg jag plötsligt back TVÅ prylar.

Den gångna helgen var jag, som nyss nämnts, åter i Nyköping. Nu för att vara med om mitt första styrelsemöte med Svenska Bowlingförbundet. För trots att jag har en tvivelaktig hjärnkapacitet så har jag blivit invald där. Väl i bowlinghallen hälsade ”Gurra” mig välkommen och överlämnade den sovsäck som nu äntligen skulle hemförlovas. Med det reducerades ställningen till 1-2 i matchen Återfådda prylar vs. Bortglömda prylar.

På lördagseftermiddagen fiskade kollega Martin upp mig med Transiten och gav mig mina handskar som jag hade glömt i passagerarsätet under en resa från Västervik. Först tänkte jag att nu blev ställningen kvitterad till 2-2 men så kom jag ju på att handskarna hade ju inte noterats på ”bortalaget” ännu så ställningen fick i stället bli 2-3. Det blev ju inte kvitterat men ett ”lika-läge” kändes nu inom räckhåll. Ty helt plötsligt uppenbarade det sig en hjälpande hand att fiska upp necessären i Vinslöv och se till att den återfördes till den rättmätige ägaren. Då skulle det äntligen bli 3-3.

Men det kanske skulle ta några dagar. Under tiden var min primära uppgift att hålla koll på alla namn och resultat under Ebonite Junior Masters i Skövde. Med facit i hand kunde jag konstatera jag gjorde ett bra jobb på O´Learys Bowling. Jag döpte inte om mer än en handfull juniorbowlare och jag kom ihåg att stänga av mikrofonen flera gånger när jag drog vitsar för spelarna, när jag hostade eller när jag sörplade kaffe.

En av finalisterna i tävlingen kom från Säffle och det passade bra att samåka med honom hem till min lilla hemstad igen. En timme efter det att vi hade lämnat Skövde så ringde Martin och frågade hur han skulle göra med min Laptop som jag hade glömt i hallen. (en Laptop som jag inte hade kunnat använda mer än en timme på grund av att jag glömt ta med strömsladden på resan)

Skit också !
2 – 4 !

En kvart senare SMS-ade jag honom att han inte skulle glömma att ta hand om mina hörlurar till IPhonen som jag hade glömt i handskfacket på Transiten!

Dubbel-Skit också !!!
2 – 5 !!!

Nu håller jag på att lägga upp en plan för att få till en kvittering i matchen och det kanske jag också kan fixa innan jultomten kommer. Men innan dess så har jag ytterligare ett antal resdagar så jag kanske inte skall sikta på 5 – 5 utan snarare på 10 – 10.

Nu har jag köpt en ny necessär och när jag gick till staden tidigare idag för att köpa lite nytt ”lukte-gott” så såg jag ett annat bekant ansikte och tänkte:
Och där går hon! Hon är ett år yngre än mig(knappt!) och gick i sexan och var skitsnygg redan då och hade 14384 i telefonnummer .

När jag kom hem igen så insåg jag att jag glömt att köpa nytt rakvatten men det räknar jag inte in i här för det var ju inget som var mitt som jag glömt kvar utan mer en glömd handling och det är en helt annan match med en ställning som är HELT annorlunda.

På förekommen anledning

...måste jag publicera denna.

Nu finns det folk som har gett ordet "unplugged" ett nytt ansikte...
inte helt olikt ett svininfluerat sådant.

Tur och Retur och Fram och Tillbaka

Fredag 091023
00:00
Håller fortfarande på att frisera till sidorna www.brottning.tv och www.bowlstream.tv. Sedan säljer jag några getter på FarmVille. Håller på med en installation där som får bli min avslutning på ”Bonnagår´n”. Jag har inte tid att så och plöja i tid och otid.
02:30
Kudden omfamnas
06:00
Klockan ringer och jag beger mig via duschen till Järnvägsstationen.
07:07
Tåget avgår mot Göteborg.
09:00
Lite Facebookande på Centralen innan Teknikmagasinet skall få tillbaka sin laddstation till min IPhone. En typ av extra batteri som höll i tre veckor.
10:00
Inga problem att få den utbytt. Därefter in på Clas Ohlson för att fylla på lagret med silvertejp.
10:45
Det obligatoriska besöket på CD-centralen gör mig inte så många kronor fattigare. Däremot så berikas min samling med en skiva av Harry Nilsson och en av Blackmore´s Night, två höjdarplattor.

11:15
Får meddelande om att hela jävla spårområdet är strömlöst. Inga tåg vare sig in till eller ut från Centralen.
11:40
Tåget mot Hässleholm går bara några minuter försenat. På tåget försöker jag hitta ett 220 volts uttag och gör det till slut på en handikapplats två vagnar bort. Jag beslutar mig för att smyga dit med den bärbara så fort konduktören tittat förbi. Under tiden jobbar jag unplugged med papper och penna. När jag tappar pennan på golvet böjer jag mig ner för att plocka upp den och upptäcker samtidigt de två elkontakterna som finns mellan varje säte på hela tåget!!
(Tur att jag inte smög mig iväg och snodde en plats för rullstolsbundna bara för att komma åt just DEN kontakten).
13:49
Anländer Vinslöv och jag promenerar till Sporthallen som ligger 2 km bort. Är sugen på något ätbart men inser att det var inte det lättaste. Hoppar in på ICA och köper några grillade kycklingklubbor och en flaska nypressad äppelmust från ett lokalt musteri. Sagolikt gott.

19:00
Placerat ut kameror och tejpar fast sladdar i golvet innan Martin kopplar upp sig mot Internet och David ställer sig bakom den bemannade kameran. Därefter drar Brottnings-landskampen igång mellan Sverige och Finland. www.brottning.tv genomför sin andra produktion.
22:30
Kommer vi till Kronans B&B i Hässleholm och hinner nätt och jämt slänga in våra väskor innan vi beger oss ut på staden på jakt efter föda.
23:00
På Harrys äter vi Staropramen och Kilkenny. Till det dricker vi en Jägermeister.

Lördag 091024
02:00
Kronans B&B återfår sina förrymda gäster.
06:00
Klockan ringer och via duschen så sätter vi oss till frukostbordet.
07:30
En vit Ford Transit lastad med en skrälldus tekniska attiraljer blir befolkad av en trött trio som transporterar fordonet till Västervik.
11:30
Ankommer vi till Västervik och riggar upp utrustningen för att kunna direktsända Elitseriematchen Domino – Full House på www.bowlstream.tv.
13:40
Matchen börjar.
14:03
Kim Andersson i Full House slarvar bort en banpoäng. Men vi som har varit med ett tag vet att han kan bättre.

15:30
Under tiden jag kommenterar matchen kollar jag så att jag hade noterat rätt avgångstid för tåget tillbaka mot Åmål. Det visade sig att det inte är 16:40 utan 16:09.
15:50
Kollar med spelarna i Full House om det finns plats i bussen till Katrineholm där jag kunde fånga upp ett bra tåg. Eftersom de skulle bo i Eskilstuna så hade de vägarna förbi en bra järnvägsstation.
16:20
Bussen lämnar Västervik.
16:21
Funderar vi alla på vad Jim Lindstrand äter och hur hans mage fungerar (eller om den inte gör det)
18:30
Inträder på Harrys i Katrineholm (som ligger vägg i vägg med järnvägsstationen). Tar adjö till Anderssons & Co. i Full House, önskar dem Lycka Till med söndagens båda matcher. Samtidigt inser jag att Jim Lindstrand har gett Svininfluensan ett helt nytt ansikte.
18:32
Glazed Ribs och en stor stark sitter som en 5-krona i en avgiftsbelagd skithusdörr.
20:28
Tåget länmar stationen. Och jag är med !!
21:00
Blir positivt överraskad av att kiosken på tåget saluför vin via högtalarna. Sån´t trodde jag var olagligt i Sverige. Beslutar mig för att låta mig bli påverkad… av budskapet.
Blir ännu mer överraskad av att priset för en halv flaska rött inte var blodigare än 69:-
22:15
Anländer Karlstad för en 35 minuters väntan på bussen till Åmål
22:50
Börjar en resa till varenda ”mjölkpall” i sydvästra Värmland innan bussen behagar passera gränsen till Götaland och till Dalsland för att till slut nå slutdestinationen Åmål.

Söndag 091025
02:00
Omfamnar min egen kudde igen.


Känner ni igen han till höger med den fåniga hatten?
INTE !?!?!
Det är ju den gamle hårdrockgitarristen från Deep Purple och Rainbow.
RITCHIE BLACKMORE.
Ju!

Det går bra !! ...ett tag

Just nu är det lite mycket "i röret" och jag hinner inte berätta så mycket från mitt eget liv.

Men då jag vet att Ni är några stycken som tittar in här då och då så måste jag ju underhålla er lite. Så det får bli ett klipp till som jag hittade på YouTube.

Och som rubriken säger. Det går bra, RIKTIGT bra en lång stund...

Men...

Klarspråk !

Jag har ett speciellt förhållande till katter trots att jag är mer av en hundmänniska. Ibland så känns det som att jag förstår vad de säger.

Det verkar jag inte vara ensam om.

Ett stort tack till den "kattmänniska" som gav en textremsa till denna film så att ni andra också kan förstå vad katter pratar om ibland:

Vad skall grannarna tro? Del 2

Efter min och min hund Tomtens lilla show med draghundsattiraljerna (förra blogginlägget) borde jag ju ha tänkt till. Jag kunde ju ha räknat ut att det inte behövde röra sig mycket i min trädgård för att de som bodde runt om skulle dra undan gardinerna lite diskret för att se hur galen, på en skala 1 - 10, den nye grannen var. Ändå gav jag dem vatten på kvarnen några dagar senare...

Trots att huset låg i ett villakvarter så hade vi överraskande nog en brunn på tomten och eget vatten. Något som också var överraskande för kommunen som ansåg det för dyrt att ansluta huset i efterhand. I källaren stod en pump och en hydrofor. Det är ett vattenmagasin så att inte pumpen behöver gå igång så fort man behöver några deciliter vatten. Därför hörde man pumpen bara några gånger om dagen.

Men en dag förändrades det. Pumpen gick en stund, den stannade, ett sörplande ljud hördes och pumpen startade igen. Så där höll det på. Jag gick ner i källaren för att lista ut vad felet var och använde all min tekniska kunskap (och även en del av okunskapen) för att analysera och definiera problemet.

"Backventilen är slut ! "

Det var det jag kom jag fram till och det var faktiskt det som var det egentliga felet. I änden på det rör som fanns i brunnen satt det en backventil som hade som uppgift att förhindra att det nyligen uppumpade vatten skulle rinna tillbaka igen.

Jag insåg att jag måste ner i brunnen och skruva av röret. Få upp röret och därefter byta backventil. Svårare än så var det inte. Men det fanns några problem som måste lösas för det var åtminstone 2 meter ner till röret. Lösningen för att komma åt att skruva loss röret var att sänka ner en stege i brunnen och därefter klättra ner. Nästa frågor jag ställde mig var då:

1. Hur långt är det ner till vattenytan?
2. Hur djup är brunnen?
3. Har jag en tillräckligt lång stege?
4. Hur får jag svaret på dessa frågor?

Jag tänkte en stund med stor framgång. Det måste ha varit en av de dagarna i mitt liv jag har varit i allra bästa form för att tänka. För lösningen var genial.Ett snöre och en tyngd ! Jag skulle helt enkelt knyta en tyngd i ett snöre och sänka ner i brunnen. När jag nådde vattenytan så skulle jag göra en knut på snöret. När jag sedan kände att tyngden nådde botten på brunnen så skulle jag göra ny knut.

Repet hade jag hängandes i trädgårdsboden. Men jag visste inte vad jag skulle använda som tyngd. Kände inte för att skiftnyckeln som hade kostat flera hundra kronor skulle blötas ner och i värsta fall också slita sig och gå till botten. Så jag valde något annat istället, en konservburk.

Detta var då vad grannarna såg (och förmodligen tänkte) när jag kom tillbaka ut på gräsmattan igen:
Den nyinflyttade grannen går resolut fram till det stora brunnslocket av cement och lyfter bort det. Han tar fram ett snöre och börjar knyta fast något i änden av det. Det ser ut som en burk krossade tomater......... Vad skall han göra nu ?Nu sänker han ner burken i brunnen. Nu rycker han lite lätt i snöret. Han fortsätter att sänka ner tomaterna. Nu rycker han i snöret igen.
VAD HÅLLER HAN PÅ MED ??

Herregud!
Han metar !!
I gårdsbrunnen !!!!!
Och han har agnat med en burk
krossade tomater !!!!!!!!!!!!
Gerda ! Ring psykakuten.
Nu har alla propparna gått hos grannen....

Min plan fungerade perfekt. Min stege räckte i längd och jag kunde själv byta backventilen och lägga tillbaka brunnslocket. Lyckligt ovetande om att jag sänkt värdet på grannarnas hus på grund av att de bodde i ett kvarter i närheten av en ytterst kvalificerad byfåne. Stolt som en tupp vinkade jag till grannarna i det vita lilla huset som låg på andra sidan gatan. Jag såg dom stå där i fönstret och man ville ju inte verka märkvärdig eller onormal eller så genom att inte hälsa på folk när man såg dem.....

Det ska´ va gôtt å leva.


P.S. Gerda och Helmer blev sedermera mycket goda vänner till mig och än så länge har jag aldrig haft bättre grannar än just det gamla trevliga paret.

Hela Sverige ligger för våra fötter

Inte kunde jag väl ana att det där med WebbTV kunde ta oss till så många olika arenor och till så många olika platser som det gjort under de 2,5 åren jag och Martin samarbetat. Snart har vi producerat direktsändningar från 15 olika sporter och vi har varit i stort sett i hela Sverige.

Givetvis har det inte gått helt smärtfritt men än så länge har det inte gått åt pipsvängen fullständigt någon enda gång (peppar, peppar…). Men häromveckan var det lite rörigt. Då skulle vi vara på två ställen samtidigt.

Det hela började med när Ridsportförbundet ville boka 3 produktionsdagar under hösten. En förfrågan som vi med glädje tackade ja till. Bara någon vecka senare ringde Kent Kyrk från Skövde och meddelade att organisationen bakom Junior Masters i bowling hade hittat sin namnsponsor. Så nu var det grönt ljus att sända från Ebonite Junior Masters vid 9 olika tillfällen under säsongen. Givetvis tackade vi ju ja till det också.

Men samtidigt tackade vi ja till att vara i Umeå på SM i Hästhoppning och i Gävle på bowling. Två tävlingar som skulle gå av stapeln samma dag. En till synes omöjlig uppgift att lösa. Men det löste sig.

Peter Flodin heter en tekniskt bevandrad Sundsvallsbo som förfogar över rätt typ av utrustning. Så det var bara att boka in honom tillsammans med mig till Gävle och låta Martin & Co. sätta sig i framsätet på Ford Transiten och dundra iväg till Umeå.

Jag bokade rum och satte mig på tåget till Gävle. Väl framme började jag med att checka in mig på hotellet. Ett lite mysigt hotell som låg vägg i vägg (en mycket tunn sådan skulle det visa sig) med en av stadens mest välbesökta kvarterspubar.

Redan vid incheckningen gjorde jag klart utcheckningen med betalning och så då jag antog att det skulle bli en tidig morgon för arbetsdagens början. En mycket söt och serviceinriktad tjej i ”repan” förklarade att det kan bli lite rörigt på kvällen på grund av vem som var granne till hotellet. Det enda rummet hon hade kvar var ett kombirum som låg VÄLDIGT nära krogen. Något som jag inte brydde mig så mycket om. Jag hade ju fått promenadavstånd till bowlinghallen.

Att jag hade kommit till Mitt Hotell förstod jag när jag såg vad Hotellkedjan hette. Sedan blev det ju än mer personligt för min del när en av bokstäverna ramlat bort på dörren in till hygienrummet.

Så värst mycket kombi var det väl inte på rum 24. Valmöjligheterna vad beträffar sovplats var maximerade till fyra, sängen, fåtöljen, golvet eller badkaret. Så jag förstod inte vad det var som var ”kombi”. Desto personligare fann jag inredningen (se bilder).

När lördagen var över i bowlinghallen så stöp jag i säng och hörde inte ett skvatt från grannarna.
Klockan 07.00 ringde min mobil och följande utspelade sig.
- Allåååhhhh, gäsp …
- God morgon ! Är det BeA Nilsson?
- Mmmmm, gäsp…
- Har ni checkat ut?
- Ja det gjorde jag när jag kom.
- Va??
- Jag gjorde klart men hon som jobbade igår.
- Och ni har lämnat in båda nycklarna, eller hur?
- Nej. Det kan jag väl inte ha gjort. För det första så fick jag bara en nyckel och för det andra så ligger jag kvar i sängen.
- Men. Jag har ju båda nycklarna här till rum 308.
- Då har du nog ringt fel för jag bor på rum 24.
- 24? Står det så på nyckeln?
- Ja.
- Men det är ett kombirum?
- Hon sa så när jag fick nyckeln men det är rätt ont om sängar för att det skall bli något riktigt bra "kombi” av det.
- Konstigt. Jaja. Men grejjen är att rummet inte är betalat.
- Men det gjorde jag ju när jag kom. Och om något är oklart så är det väl lite onödigt att väcka mig klockan 7 och härja om det. Jag kan väl få vakna och få i mig lite frukost först?
- Är ni kvar på rummet?
- Ja. Det är ju hit du har ringt.
- Jag har ringt din mobil. Men hur kan jag ha nycklarna här om du är kvar på rummet.
- Det vet väl inte jag och det är inget stort problem för mig. Men JA jag är på rummet.
- Vilket rum har du då?
- 24 !!!!
- Men vi har inget rum med det numret på det här hotellet.

(Här började jag undra hur snurrig en hotellpersonal kan bli)

- Snälla du! Kan jag inte få vakna och duscha först så kommer jag ner och reder ut det här.
- Du har inte Martin Lundström i närheten? Jag kan prata med honom istället!
- Lycka till! Han är inte här. Han är faktiskt en BRA bit bort. Så det blir rätt svårt. Han är i Umeå!
- Ja, men det är ju från hotellet i Umeå jag ringer.

Då kom jag på att det var jag som hade bokat kombirummet i Umeå och lämnat mitt mobilnummer som referens. Martin & Co. hade tagit en tidig morgon och till ridhuset innanhotellpersonalen checkat in på morgonen. Så de lämnade bara in nycklarna och hade tänkt fixa det där med utcheckning och betalning vid första bästa paus under SM-tävlingarna.

Så kan det gå till i mitt liv. Konstiga saker har hänt och konstiga saker kommer att hända. Det mesta har jag också för avsikt att berätta här på Digitalt Syre.

I morgon skall ni få del 2 i ”Vad skall grannarna tro”.
Välkommen åter!

Vad skall grannarna tro? (del 1)

Idag blir det annan gammal skojig episod som är hämtad ur mitt liv. Några av er kanske känner igen den för jag har lagt ut den tidigare på ett annat ställe.


När man är nyinflyttad i ett villakvarter så skall man, bör man, vara lite försiktig med vad man gör. Det finns nämligen något som heter grannar. Det är personer som var i kvarteret före de som precis har flyttat in och det är de som avgör huruvida nyinflyttat folk är normala eller inte.

Det här hände under "Orwells år". Mannen som skrev 1984 vari uttrycket "Storebror ser dig" myntades för första gången. Och då i Kumla hade vi precis blivit nya grannar till ett flertal "storebröder". Jag och sambon hade köpt hus i ett villaområde i den nordvästra delen av närkemetropolen. Ett litet 1 ½-plans hus lämpligt för 2 personer och en hund.

Hunden var en samojed. När vi såg honom för första gången liknade han något som jag fick en feeling för att han "ser ut som en liten tomte" så därför blev han döpt till Tomten. Jag hade en plan med honom och det var att köra drag med honom. Pulka - Skaklar - Expanderlina - Åsså jag på ett par skidor i ett friluftshurtigt vinterekipage. Så var det tänkt. Men det skulle dröja till dess att Tomten var minst 15 månader innan vi kunde börja med det själva drag-racet på riktigt.

Vi flyttade in på sommaren när Tomten var ungefär ett år. När vi hade packat upp alla kartonger och installerat oss kunde vi börja njuta lite av sommaren. Fast det där med att köra drag på vintern var något jag såg fram emot att göra. Kunde inte släppa det. Skidor hade jag och en pulka med skaklar och dragsele var också inköpta. Så det skulle ju liksom gå att börja träna lite försiktigt. Liksom börja att vänja vovven med alla konstiga saker.

Dragselen var det inga problem med. För Tomtens del så var det bara en annan form av promenadhalsband. Så den delen var snabbt accepterad. Däremot hade jag funderingar hur det skulle gå när vi kopplade i skaklarna i selen. Hur skulle han reagera då ?

En mycket vacker sommardag bestämde jag mig för att testa, lite försiktigt.

Först satte jag på honom selen och gosade en stund och mutade med Frolic. Sedan var det dags för skaklarna som var av bambu och ungefär 2 meter långa. De var ansluta längst bak i en båge vilket gjorde att jag var en bit ifrån honom när jag stod längst bak. Allt gick bra till dess att jag skulle gå till bakänden av skakeln. Då blev han orolig och nyfiken om vartannat och vred sig runt i dragselen.

Vi provade några gånger men han var mer nyfiken på vad jag höll på med än att få till en vilja att gå framåt. Så det fick bli till att bli kreativ istället. Jag kallade ut sambon och gav henne instruktioner att locka honom framåt samtidigt som jag styrde honom med dragselen via skaklarna.

Sagt och gjort. Hon lockade med Frolic och under uppmuntrande rop "Ja kom då. Duuuuktig. Jaaa. Braaaa!" så valde han faktiskt Frolicen framför sin egen nyfikenhet före mina förehavanden där bakom och började gå framåt.

- Börja springa, sade jag till sambon som ökade tempot och lockade honom med ännu mer övertygande och högljutt. Och ännu mer Frolic.

Och minsann började han inte springa och som han sprang sen...



Sambon fick höja tempot och jag styrde honom med skaklarna under det att jag gav mina kommandon: "Framåt Tomten ! Framåt ! BRA TOMTEN ! KOM IGEN TOMTEN !!!!". Det gick fortare och fortare. Efter ett tag fick både jag och sambon springa som Jamaicanska sprintrar för att han skulle kunna få sträcka ut ordentligt.

Helt plötsligt, när det går som snabbast, ser jag i ögonvrån, Helmer och Gerda (det gamla paret vi hade hälsat på veckan innan). De satt med uppspärrade ögon på sin altan i grannhuset och tittade på de nya grannarna som sprang som besatta runt sitt eget hus med en hund iförd bambupinnar under det att de hela tiden ropade på:
TOMTEN ! Av alla individer mitt i det gassande julisolskenet... TOMTEN !!!!!!!!

Vi insåg det allvarliga i situationen och ville inte att det skulle dyka upp män i vita rockar så vi avbröt vår träning och gick in. Jag tror inte vi var i trädgården förrän nästa gång som jag satte mig i en situation där grannarna skulle få anledning att undra över vad det var för grannar dom hade fått.

Men det tar vi nästa gång.

Xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx

Här är en film på en samojed som gör något som är väldigt vanligt för hundar av denna ras, dom "gnölar" (ett eget uttryck jag har). Det är en blandning mellan ylande och någonting annat som låter som prat nästan. I och med att det är en vit hund med uppdragna mungipor så ser det alltid ut att vara genomsnäll. Och jag har inte träffat en enda samojed som inte är så där godmodigt snäll.



En av samojederna jag hade, Frosty, svarade på ett visst sätt när jag sade på ett visst sätt.
Om jag sa.
Ä´ duu ?
Så svarade hon:
Äää´gooo' !!
Snacka om partytrick !

JA ! Jag saknar samojederna !!!! Alla fyra Tomten, Frosty, Jackie och Whoppie.

The Dude Abide

Det finns filmer och så finns det FILMER och så finns det Big Lebowski.

Det finns sporter och så finns det SPORTER och så finns det Bowling.

Det finns sportnördar och så finns det specialiserade SPORTNÖRDAR och så finns jag…

Jag är VÄLDIGT intresserad av bowling om nu någon mot förmodan inte har förstått det. Jag arbetar med bowling, jag umgås med bowlare och jag tittar på bowling så ofta jag kommer åt. Jag spelar också men tyvärr så är det jag på egen hand åstadkommer en bit ifrån det som jag själv betecknar som bowling.

Detta intresse har gett mig en del unika, och totalt värdelösa, kunskaper. Intresset har också kostat mig oerhörda summor pengar. Stålar som jag aldrig kommer att kunna få tillbaka. Därför drar jag mig inte för att slänga bra pengar efter de dåliga. De senaste hundralapparna försvann häromdagen. Hade det funnits ytterligare en sådan bowlingnörd som mig på Tradera just då så hade mina utgifter för mitt senaste fynd fått räknas i 1000-lappar istället.

För ni måste förstå att jag bara måste ha den här i min ägo
(och det har jag nu!):


Denna begränsade specialutgåva innehåller 2 DVD. Extraskivan innehåller en jädrans massa godis som jag inte hunnit titta på än. Den något annorlunda boxen kom förra året i samband med att filmen firade 10-årsjubileum. Filmen som hade världspremiär den 18 januari 1998 fick väl inga lysande recensioner av den filmexpertis som fanns på plats i Utah under ”the Sundance Film Festival:
”Det är svårt tro att det här är ett verk av samma team som vann en Oscar för arbetet med Fargo”, skrev Peter Howell för Toronto Star.

Även om inte bröderna Cohen i samband med premiären vann kritikerna för detta alster så vann de publiken. Filmen om The Dude fick snabbt en stor mängd fans och den upphöjdes till kult. Ganska snabbt började också kritikerna ge höga betyg åt filmen.

På YouTube finns massor med material som är klippta ur filmen. Höjdaren är filmen i filmen, The Gutterball. Kenny Rogers sjunger till bilder som The Dude ser efter att ofrivilligt ha blivit drogad av en miljonär som också heter Lebowski. I den ser vi också Peter Stormare iklädd en röd kroppsstrumpa. Klippet avslutas med att the Dude får några goda råd av en polis och själv avslutar med en legendarisk replik:



Ett annat klipp visar att filmen till 97 % är helt rumsren vad beträffar språket. De 3 % som innehåller tvivelaktigt vokabulär är separerade just för att visa hur vårdat språket är i resten av filmen: (eventuellt behöver ni logga in på YouTube för att fösäkra dem om att ni tål att höra ett sådant här språkbruk):



En varm dag i Juli stod de båda kompisarna Scott Russell and Will Shuffitt, på en tatueringsmässa i samband med ett konvent i Lousville, Kentucky och försökte kränga T-shirts vilket inte gick speciellt bra. Istället ägnade de sig åt att dra repliker ur den film de älskade över allt annat. Varje replik var lika hystersikt kul när de sa den för den 200:e gången som när den sades för första gången i filmen. Besökare som gästade försäljningsståndet hängde på och reciterade sina favoritrepliker.


- Om tatuerare kan arrangera ett konvent så borde personer som gillar Big Lebowski också kunna samlas på ett och samma ställe, tänkte Scott och Will. Paret som i det ögonblicket fick namnet ”the Founding Dudes”.

Fansen som anslöt sig till ”the Founding Dudes” fick benämningen ”Achievers”. En av dessa myntade begreppet:
”- If you want it, it is not a dream!”

Scott och Will bokade in plats och banor i en bowlinganläggning och påbörjade arbetet med att anordna den allra första Lebowski Fest.

Efter den har det blivit ytterligare 20 (!) stycken sammankomster. Fester där till och med ”the Dude” himself har gästat. Skådespelaren Jeff Bridges är givetvis en Achiever med den skillnaden att han är höjd högt över mängden.

Denna höst har sju fester genomförts och den åttonde kommer att gå av stapeln i Austin kommande helg. Fester där en stor mängd ”Achievers” kommer utklädda som ”The Dude” (Jeff Bridges) eller Walter Sobchak (Jim Goodman) eller Jesus Quintana (John Turturro) eller som den svenske skådisen Peter Stormares rollfigur som heter Torsten Voges.

Deltagarna på dessa fester dyker upp i mångfald i denna typ av kreationer.


Antalet ”Achivers” blir större och större för varje dag och snart kanske det är dags att genomföra en Lebowski Fest i Sverige. För nog borde det väl finnas fler ”Achivers” än jag på denna sida av Atlanten?

Nu skall jag sätta mig och titta igenom extramaterialet som finns med i det minsta och mest värdefulla bowlingklot som jag någonsin har ägt. Sedan skall jag börja undersöka möjligheterna till en svensk Lebowski Fest inom en nära framtid (stavningen är ju redan svensk).

”…han var ju spegelvänd!”

Rubriken är ett citat från det oefterhärmliga naturmagasinet ”Mossan, med Lars och Bo”. Givetvis fixar man att se hela avsnittet. Men just den repliken som givit rubrik åt detta inlägg levereras efter ca. 3:30.



Spegelvänd är ju något som beskriver en kopia av något fast det är tvärt om. Den ena parten av ett danspar betser sig spegelvänt gentemot den andra parten och vice versa. Likaså känns en normal engelsk bil spegelvänd om man jämför den med en europeisk.

Däremot är inte en vänsterhänt bowlare en spegelvänd kopia av en högerhänt. De som har sett Kimmo Lehtonen spela genom att studera honom i spegel förstår vad jag menar. Jag har heller inte hittat någon som spelat bowling med framgång med högra handen på samma sätt som Mike Scroggins gör med sin vänstra. Det är bara Claes Gauffin som är i närheten av Scroggins spelsätt. Men så är de ju också lika som bär i mer än ett avseende.

Min senaste spegelvända upptäckt kom för några veckor sedan då jag satt hemma och slet med artiklar och hemsidor inför vår Webb-sändning från SM i Karate. Jag vågade inte spika biljetten förrän jag visste exakt NÄR jag kunde åka från Åmål till Göteborg. Inte förrän allt var klart loggade jag in på SJ för att se när närmsta avgång var från Centralstation i Åmål. Det visade sig att jag hade exakt 43 minuter på mig.

Det tåget skulle jag hinna med och det med god marginal. Snabbt packade jag ner det sista och fick i mig en kopp kaffe och började gå mot stationen. Den promenaden har jag gjort några gånger nu så jag vet att den tar 16 minuter. Just denna fredag skulle jag ha 12 minuter på mig i väntsalen innan tåget från Karlstad anlöpte.

Vädret var fint och jag njöt av tonerna till gamla Downliners Sect från tidigt 60-tal som trycktes in i mina öron via en IPhone och ett par schyssta lurar. Solen sken och fåglarna kvittrade även om jag inte hörde ett smack av det sistnämnda. På vägen kollade jag min mobilbiljett en gång till för säkerhets skull. Jodå ! 8 minuter över skulle tåget gå.

När jag kom ner så stod folk redan på perrongen och väntade.
”Men hallå!”, tänkte jag. Säga vad man vill om SJ, men för tidigt dyker de aldrig upp med sina tåg.
Precis då !!! DÅ rullade Göteborgståget in på stationen. Jag fattade NADA !!
De kan ju inte hålla på och komma och gå 10-12 minuter för tidigt.
Jag en omedelbar och ohejdad lust att skriva en insändare (och underteckna med pseudonymen Vän av ordning).
Så där får inte SJ göra. Det FÅR de inte !!! Så är det bara !!!!!!!!!
Innan författandet av insändaren skulle jag minsann läsa lusen av konduktören.
Jösses vad skäll-nödig jag var.
Som tur var så tittade jag på min mobilbiljett en gång till. Och visst hade jag rätt. Tåget skulle gå 8 minuter över. Så det så….

…men vänta…
…vad stod det mer…?

Från Göteborg JA !! Jag mitt klantarsle hade beställt en biljett Göteborg-Åmål t.o.r.
Lagom till det att konduktören nådde fram till mig hade jag svalnat så pass mycket att jag kunde lägga mig till med ett par ”hundvalpsögon” och med dem försynt kunna fråga om jag kunde åka med tåget med min biljett trots att den var SPEGELVÄND !!Spegelvänd precis som Morfar Örjan, enligt Bosse i Vintermossan.
---------------------------------------
Texten till den klämkäcka Hoppsa-sången är ju heller inte att leka med:
"Kasta en såg
Trolla med tåg
Vrid era vikter
Ge en röst till måg
Remmar till mor
farliga skor
They are in glow.
Grisar, pärlor, säv och ozeloter
Grisar, pärlor, säv och ozeloter
Alla får
Allihopa får
Allihopa får efter gryning "

Shut up ! I´m honest...

Håller just nu på att skriva ner mina senaste upplevelser i livet. Det är lite att sortera.
* Hur ser en spegelvänd tur-och-returbiljett ut?
* Hur kan man förvirra en hotellreception klockan 07.00 en söndagsmorgon.
Ja, typ sådan episoder håller jag på att formulera i ord. Två episoder som är hämtade från mina senaste 10 levnadsdagar.

I väntan på att de skall bli klara får ni hålla till godo med nedanstående alldeles sanna händelse som utspelades sig för ca. 20 år sedan. Den är publicerad tidigare på en annan sida på Internet. Men det finns väl några stycken av er som kanske inte har läst den.




Det är tillfället som gör tjuven. Och det är också tillfället som gör att man kan vara en tillfällig tjuv. Man kan alltså vara en tjuv utan att men vet om det. Att komma till den insikten är inte så trevligt.

Denna episod är från mitten av 80-talet. Jag jobbade på ett kontor i centrala Örebro. Företaget jag var anställd i förfogade över hela våning 2 och halva våning 1 i huset. Den andra halvan på bottenplanet inrymde en tandläkarklinik.

Jag har aldrig varit någon vän av tandläkare och dess förmåga att tillfoga andra personer smärta i olika former. Det räcker med att jag känner doften när jag kommer in på en klinik så börjar hjärtat slå fortare och magen vända sig i uppror. Tänk er då att efter varje lunch öppna dörren till trappuppgången och varje dag känna den där lukten. För bredvid hans entrédörr var det en dörr in till sopförrådet. Där ställde han sina sopsäckar som innehöll diverse skräp med tandläkarlukt. Det är ett under att jag inte fick magsår på grund av den dagliga traumatiska upplevelsen under de åren jag jobbade på Kilsgatan.

Tandläkaren var en sådan där "good-looking"-typ med ett Stomatolleende och som alltid kom till jobbet i en stor BMW av senaste årsmodell. Det förstärkte bara min avoghet mot hela den yrkeskåren. För inte nog med att de var sadistiskt lagda. De tjänade grova pengar på att ha den böjelsen. Svinpälsar !

En dag när jag och mina arbetskamrater kom tillbaka efter lunchen så såg jag ett par ljusa fåtöljer av stålrörstyp. De stod utanför soprummet och skulle slängas. Skicket var väl helt OK i mina ögon. Det förstärkte bara min bild av att han tjänade grova pengar på att "karva folk i käften". Han hade råd att bygga om i väntrummet utan att vara direkt tvungen.
- Se här, sa jag.- Det finns ju inte ett fel på dem och ända skall han slänga dem.
- Skulle tro att de skulle kunna göra sig i min gillestuga, sa en av mina arbetskamrater.
- Det fixar jag, svarade jag och stegade iväg och körde ner min 245:a till entrédörren.

Det tog inte mer än någon minut så var stolarna inlastade i bilen och vi åkte hem till min arbetskamrat. Väl där så visade det sig att hans fru hade bestämt honom att det inte var stålrörsfåtöljer med ljus klädsel som han tyckte om att ha i gillestugan. Så vi åkte tillbaka till jobbet igen och jag ställde bilen i parkeringshuset. Jag insåg att de faktiskt kunde platsa i gästrummet hemma istället.

När jag kom in på mitt kontor igen så dröjde det ungefär fyra och en halv sekund innan min arbetskamrat "M" kom in och med forcerat tonfall sade:- BeA ! Vart har du gjort av stolarna? Tandläkaren är vansinnig!- Varför då? Är han sur för att dom inte åkte till soptippen? Är han dum i huvudet?- Dom skulle inte till någon soptipp. Hans dotter har flyttat hemifrån och de håller på att tömma vindsförrådet på hans magasinerade möbler.

Dottern och hennes kille hade varit på vinden och lastat in de två fåtöljerna i hissen och lastat ur dem för att åka tre våningar upp och hämta 3-sitssoffan och soffbordet som hörde till soffgruppen. När de kom ner med soffan efter bara någon minut så var fåtöljerna borta. SPÅRLÖST försvunna.

Pappan tandläkaren hade blivit fullständigt vansinnig och gjort en dörrknackning i trapphuset för att ta reda på
"-VEMIHELVETE ÄR DET SOM HAR SNOTT MINA STOLAR!".
Ooops !
Jag gick ut i P-huset och kollade så att min bil stod på ett sådant sätt att stolarna inte syntes. För att lämna tillbaka dem när han var på "det" humöret, det insåg jag att det kanske inte skulle vara så hälsosamt för mig och mina framtänder.

När dagen var slut åkte jag hem och lade upp en plan hur jag skulle gå tillväga.
Dagen efter var jag på jobbet klockan kvart i sex. Det första jag gjorde var att ställa fåtöljerna utanför soprummet. Därefter lade jag en lapp i tandläkarens brevinkast.

Hej !
Vi har varit ute på en rundtur i staden men nu är vi tillbaka. Du behöver inte fråga var vi har varit men vi har haft det kul. Nu är vi i alla fall hemma igen. Förlåt oss om vi gjorde dig oroliga
// Fåtöljerna

Undrar hur länge han gick och funderade på vad som hade hänt och VARFÖR det hade hänt.
Jag visste vad som hade hänt och jag visste att det säkert syntes i mina ögon att jag visste vad som hade hänt. Därför hade jag aldrig mer någon ögonkontakt med honom i fortsättningen.

x-x-x-x-x-x-x-x-x-x-x-x-x-x-x-x

Gram "Suggs" McPherson och grabbarna i MADNESS framförde låten Shut up som innhåller textraden:

I´m as honest as the day is long
The longer the daylight, the less I do wrong

Tomtar på loftet

Jag fick ett mail från Timo Palermaa. Han har en son som är "rätt duktig" på bowling.

Oskus framfart på bowlingbanorna runt om i världen har gett honom en plats på den amerikanska proffstouren. Det är inte enbart för att han spelar med båda händerna. Han gör det dessutom väldigt bra.

Timo skrev i sitt mail:
BeA ! Det här måste du se...


När jag tittat på detta ett antal gånger så var jag tvungen att maila Timo och fråga hur osku lärt sig det här. Min gissning var att han tränat på att slänga ut sin bror Toni från pojkrummet när de var mindre.

- En fullt hållbar teori, svarade Timo.

När ni tittar på tricket en gång till så lägg märke till Parker Bohn III som innan tricket utförs gör en klockren imitation av en fågelholk.

Njutbart !

P.S. Vad menar jag med rubriken?
Jo det är så att det kallas för att lofta om man lyfter ut bollen en bit i banan när man spelar. Osku måste vara den mest loftande tomten på PBA-touren för tillfället...

Ibland hänger det på håret...

...om det skall bli strike eller inte när man spelar bowling.

Här är det en japansk bowlare som ger rak-slaget ett nytt, och mycket sött, ansikte. Notera även den lediga speldräkten. Kanske är det i sådana här kläder vi kan få se bowlarna tävla i inom en snar framtid.

STOMP ON !

Just nu håller bowlaren Martin Larsen att göra sin bästa insats på sin USA-turné. I Detroit pågår proffstävlingen PBA World Championship 2009. I natt såg det ut som att "Lucky Larsen" hade gjort sitt då han inledde med en 163-serie. Den andra serien ingav dock lite hopp. När han så dundrade in 290 i tredje och följde upp med ytterligare tre bra serier fram till nästan 1400 så var han med igen. Sent på onsdagskvällen (senare idag, när det här skrivs) så kan han klättra vidare fram mot den hägrande åttonde platsen.

(Bilden från World Cup i Singapore 2004. Foto BeA Nilsson)

Martin som spelar för Team Pergamon har dominerat svensk bowling i några säsonger och i prisskåpet finns i stort sett allt från VM-guld ner till små bucklor från Bowliaden (men dom kanske inte står framme idag...).

Att han inte skulle tacka nej till en framskjuten placering i kamp med de allra bästa spelarna i världen i detta proffs-VM är ganska lätt att förstå. Förutom en stor mängd amerikaner så finns också Asiens bäste spelare med, Australiensaren Jason Belmonte liksom Finlands bäste amatör Osku Palermaa. Båda är förresten klubbkamrater med Martin i Team Pergamon.

Som elitbowlare använder man sig av en stor mängd klot under en tävlingsperiod. Martin åkte över Atlanten med 5 bollar i bagaget. Nu, en dryg månad senare, kuskar han runt med ytterligare 15 nyborrade klot. Det som är den stora frågan är om han har med någon av sina ögonstenar. Ett klot som heter Black Stomp och som lanserades för många år sedan. Under de senaste åren har han förbrukat en och annan Stomp och det lär finnas ett litet lager med oborrade Stompar hemma i Göteborg.

På http://www.martinlarsen.se/ kan man följa hans USA-turné på den egna hemsidan. Efter varje tävlingsdag skriver han om sin insats och hushållar inte med självkritiken när det inte blir de resultat han önskar sig.

På http://www.pba.com/ uppdateras alla resultat bara någon minut efter varje spelad serie.

Under tiden som vi i Sverige sitter och håller tummarna för Martin kommer här en låt från 1973 med sånggruppen Geordie. Om ni känner igen rösten på sångaren så är det förståeligt. Han heter Brian Johnson och är numera frontfigur i AC/DC.

Här framför de en låt som snart är mer känd som "the Lucky Larsen theme".

Take it away Geordie ...

OCH LYCKA TILL IKVÄLL MARTIN !!!

STOMP ON !!!!!!!!

Vad är det med Åmål då ?

I mitt förra inlägg frågade jag vad det var som var så speciellet med Västervik...
...frågade han som kom från Åmål...

Om Västervik har blivit världskänt för att de har "fostrat" en sådan världskändis som ABBA´s Björn Ulveaus, så mäste jag nog säga att Åmål inte ligger långt efter, den Ost-kustpärlan på kändislistan tack vare, en viss, Lukas Moodysson.
Det ni Säffle ! Ni är bara kända i hela Sverige tack vare Hasse Alfredsson och hans kaffe...

Nej! Nu skall vi inte bli sådana. Vi skall inte skapa fåniga listor över popularitet och kändisskap. Men visst är det märkligt hur små orter kan bli berömda i vida kretsar utifrån oväntade händelser.

Jag kommer ihåg när det blev känt att det skulle produceras en film med titeln Fucking Åmål. Då blev det minsann insändare i det lokala nyhetsorganet Provinstidningen Dalsland
(den som i folkmun kallas för Gubbkalsongen för att det är så sällan det står någonting i den!)
(för ännu längre sedan bestod tidningen bara av tre (3) blad, då kallades den för "Propellern").

Dessa insändare KRÄVDE att: DETTA MÅSTE STOPPAS !!!!

Man får inte handskas hur som helst med namnet Åmål. Det får inte bli så att varumärket "Åmål" blir smutskastat. Turism-ivrarna Jarnryd & Co. får inte få grus i sitt maskineri för att en "fåntratt" ifrån Stockholm vill förlöjliga staden.

Vi vet alla hur det gick...

Åmål är numera en av världens mest kända småstäder tack vare filmen.

Här är trailern för filmen se och njut, men hoppa inte över att läsa det jag skriver efter denna YouTube-ruta.



Välkommen tillbaka !

Jo. Det var en grej till jag ville berätta. Den händelsen är är från min, relativt, korta karriär som Stå-Uppare.

En gång fick jag en förfrågan om jag ville prova att göra en Stå-Upp-akt för en döv publik...

Ni kan ju bara tänka er vad som for genom mitt huvud då. Innan jag lyckades komma med den alltid lika förlösande frågan:
- Hur tänker du nu ?

- Men det är inga problem !!! Vi har en simultantolk som förmedlar det du säger till de som "lyssnar", sade han som var villig att boka mig som talande artist inför ett icke-hörande audiotorium.

Det jag hade att göra då var att gå igenom mitt manus och rensa bort allt som hade med Ord-vitsar att göra, för det fungerar INTE på teckenspråk. När det var klart var jag också klar. Så med stor tillförsikt ställde jag kosan mot Virginska Skolan i Örebro för att få "prata inför en döv publik" (ursäkta den floskeln).

En bit in i mitt uppträdande så fick jag känslan att jag inte riktigt "gick fram". Det blev inga skratt där det ALLTID skrattas när jag säger vissa saker. Däremot skrattade publiken vid "helt fel tillfällen".

Jag fattade NADA! Sedan kom jag på det...

Simultantolken !!! Den stackaren slet som ett djur för att å ena sidan "översätta" vad jag sade och å andra sidan fixa till mina, ännu ej bortvättade ord-vitsar, till något som även fungerade på dövspråk.

I pausen mellan första och andra akten så "pratade" jag med några ur publiken. De berättade att de tidigare i veckan hade sett filmen Fucking Åmål. Den tolkades på teckenspråk av en mästare i gemet. Det var samma tolk som jag hade som "kommunikationsbrygga" som de hade haft i biosalongen.
(För övrigt samma kille som under många år simultantolkade i SVT:s valvakor.)

När vi gick in i anda akten så kände jag bara för att säga så här:
- Tycker inte Ni att "han tolkaren" gör ett Fucking bra jobb?
- JO ! svarade de, genom honom.
- Tycker inte Ni att han skall få ledigt i några sekunder ?

Det svaret behövde inte han översätta.

Då sade jag följande till publiken:
- Jag behärskar inte teckenspråk men jag har sett filmen, Fucking Åmål. Skulle inte Ni kunna visa mig hur det ser ut, på teckenspråk, när man säger just den här repliken:

" -Varför måste vi bo i Fucking-Jävla-Kuk-Åmål ?"

Jag räknade ner från 5 - 4 - 3 - 2 - 1 - GO !!!!!!!!!!!!!!!!

DEN synen jag hade från scenen när 150 personer, på teckenspråk gav mig just DEN repliken. Det var obetalbart.

Och just då ! Var det jag som fick betalt...

TAKE IT AWAY !
BRODER DANIEL !!

Vad är det med Västervik...

...som gör att det är så speciellt... där... ??

På söndag skall vi jag och teamet visa finalen från Ebonite Junior Masters från just Västervik. BowlStream är på plats med kameror för att visa direktsänd bowling på webben.

Det var när jag insåg att vi skulle vara i just Västervik som jag insåg att den staden har berört mig på mig på mer än ett plan.

Jag har träffat oerhört mycket folk under mina 50 år (drygt) som jag har knallat och rest runt om i Sverige och i vissa andra delar av världen. Men det är få ställen som har gett mig så många tillfällen att ställa samma fråga om och om igen:

Vad är det som Ni i Västervik har som inte Vi har (och som vi inte förstår) ??

Att det alltid har funnits duktiga bowlare i Västervik vet varenda kotte som kan sin bowlinghistoria. Och att det gör det idag också får vi reda på om vi frågar en så´n som Ivan Ljungholm.
Vill man veta om det finns fler bra bowlare än Ivan i Västervik så får man fråga någon annan än Ivan.

Men det är någonting annat med den där staden som gör den speciell. Var annars kan man hitta bowlare som spelar så här:


Nu består ju inte Västervik av enbart bowlare. Vi känner ju alla till den världsberömda visfestivalen. Den hade aldrig kommit till om det inte hade grott frön i just Västervik.

Året var 1966 då några gymnasister, som kallade sig för Mageliso Club, anordnade den första Visfestivalen. Två år senare kom Hansi Schwarz in i bilden. Han var då en av medlemmarna i Hootenany Singers. Kvartetten som kanske är mest känd för är att det var där som Björn Ulveaus slog igenom och blev bekant för fler än bara de som bodde i Västervik.

På 60-talet var de riktigt stora och hade till och med låtar på Svensktoppen, flera stycken. De var nästan lika kända då, som Ivan Ljungholm är idag... (om man frågar Ivan).

Men det är en sak jag inte riktigt förstår. Jag fick samma känsla av oförstående när jag hittade ett YouTube-klipp på Hootenany Singers som när jag hittade klippet på Dominobowlaren från Västerviks Bowlinghall.

Jag förstår inte riktigt hur dom tänkte. Han med bowlingklotet gjorde det ju lite väl krångligt för sig på klippet innan. Men det är inget mot vad viskvartetten Ulveaus & Co. gjorde när de spelade in filmen till låten Marianne.

Varför i hela friden går man på promenad när stackaren Tony Roth är tvungen att släpa på en Stå-bas.
Och varför i hela friden avslutas filmklippet med att att gamle Tony helt plötsligt kan gå och spela Stå-bas samtidigt?

Detta måste också vara det enda (på film bevarade) tillfälle i musikhistorien där kända artister jagar groupisar.

Det du Mick Jagger och Rod Stewart ! Det har aldrig ni gjort .

Så mina frågetecken kvarstår!

Hur tänker ni i Västervik ????

Jag har växt ifrån det där med NAPP !

Oj! Vad det hände mycket denna sommar. Lite grand skall jag berätta här på Digitalt Syre, men bara lite. Vissa detaljer tänker jag behålla för mig själv.

En mycket trevlig dag hade jag i början av juli då jag blev inbjuden som ”hedersgäst” till Lidköping och Bowlingklubben BK WIK:s årliga ”kanalmete”.
Ja de sade inte uttryckligen att jag var ”hedersgäst” men jag uppfattade mig ändå som att jag var en sådan.
Det är min fulla övertygelse att jag är den ende levande person som kan göra den staden trevligare med min blotta närvaro. SÅ trevlig är den.
Kan ni förstå det?

Den And-däktigt tysta publiken inramade 2009 års WIK-mete under det att metmaskar dränktes i Lidan. Problemet var väl att jag inte lyckades speciellt väl i själva tävlingsmomentet då jag aldrig varit vän med fiskarna. Eller är det kanske just på grund att jag ÄR vän med fiskarna som jag aldrig får några på kroken. När tävlingen var över delade jag sista platsen med några av mina bowlande vänner och den mycket trevliga gräsanden, som var i stort sett den enda publik vi hade under den ytterst prestigefyllda kampen.

Den som vann hela tävlingen var den oerhört tävlingsfokuserade JN. Han var den som fick upp flest fiskar. I hans fall betyder storleken ingen större roll (inte här heller) så han hade utrustat sig med det minsta tänkbara i krokväg. Som bete använde han pormask och resultatet blev därefter.


Dessa löj-lika fiskarna drog han upp i parti och minut och när pormaskarna tog slut så letade han maskor på HELT andra ställen.

JN är en mycket välkänd bowlare som vunnit flera riktigt stora bowlingtävlingar. Däribland Super Six. Man kan spåra en likhet mellan hans fiskar och hans hans strajkar då en del av dessa, enligt hans konkurrenter, ibland kan te sig en aning löj-liga.

Ett tag trodde man sig se att denne JN fått något ordentligt på kroken. Först var det en jättelik orange Blås-fisk och sedan en så kallad Commerce-Torsk. Men det visade sig sedan att det helt enkelt handlade om en Förtöjningsboj och en strandnära Björk.

För en blytung insats svarade en av tävlingsarrangörerna, MB. Han försökte förutse tävlingsresultatet genom att "spå i Aborrfjäll" men då dessa lyste med sin frånvaro fick han nöja sig med en sketen handflata.

Junioren AE fann inget större nöje i att meta utan ägnade sig istället åt den svåra konsten att dressera en Mört. Efter en lång stund fick han faktiskt en liten pigg firre att lyckas med konststycket att ”spela död”. Liknande trick har han lyckats med på bowlingbanan då han vid ett flertal tillfällen fått motståndarkloten att uppträda på samma sätt som Mörten.

Några av fiskarna var amerikanska turister och här är de fångade av en WIK-val som håller på att ge dem spö. Något denne WIK-are har svårare att ge sina motståndare på bowlingbanan. De som hade hörseln i behåll kunde höra en av de små fiskarna ringa hem och meddela:
”-Right now I´m in Lidkoping. What a BORE!”

Gästvänligheten är stor i denna Vänerort och värdarna från BK WIK visade gärna upp den vackra staden för den amerikanska familjen Bobby Fisher med fru och yngel. Detta för att lätta upp. den i deras ögon, ganska tråkiga stämningen.

En av deltagarna påstod att han stack hemifrån när han såg myriaden av folk med metspön som drog sig mot kanalen. Att han inte utgjorde något större hot mot segern visste alla. Hans lilla egenhet att rita en krumelur på sin vänsterarm för varje gång han fått napp men ingen fisk, bevisar att han inte är någon vinnartyp i denna sport. Då är han bättre på att inmundiga, så kallad, Maltbuljong. Snacka om hälsofreak.

Att citroner är ett kulinariskt tillbehör till fisk vet alla. Det syrliga i citronen matchar fiskens milda smak. Men det gäller att hitta rätt surhet. Just i det här fallet blev det extra svårt att se vem som var surast.



Jag lyckades jag få totalt FYRA fiskar innan kvällen var över, vilket var ett ovanligt bra resultat för mig. Det är ungefär fyra fler än vad jag brukar få.

Dagen fortsatte på W:s uteplats som för kvällen var helt musfri sånär som på en individ (men vi är inne i en gråzon där).




Irene Ilska gav samtliga män något att tänka på samt gav en av dessa även en kärleksfull ömhetsbetygelse.

Kvällen avslutades till slut med att alla somnade gott.

Undrar vad han hade som godnatt-musik ???

Pedagogisk fulländning

Nu är det dags för en stor mängd människor att vända tillbaka till sina studier efter ett välbehövligt sommarlov. Även lärarna återvänder vilket är välkommet i en del fall och mindre välkommet i andra fall.

Under mina år i skolan så träffade jag på ett och annat "stolpskott" men även en del lärare som jag aldrig glömmer. En av lärarna hette Anders i förnamn och var oerhört sträng. Vi var nästan lite rädda för honom. Men han gav mig något som jag har haft STOR nytta av så många gånger i mitt liv att jag har slutat räknat alla tillfällen. Han gav mig rådet att kolla rimligheten i svaret på en fråga.

Det var hans som präntade in i, åtminstone, mitt huvud:
- Innan ni skriver ner svaret så fråga er om det är RIMLIGT.
- Om jag skickar iväg er till kiosken och ber er köpa en påse Nöt-Creme, tre lakritsremmar och fyra Mjölk-kyssar så skulle ni veta på 10-öringen nära, hur mycket det skulle gå på.
- Men här på en mattelektion är ni beredda att betala 150.000 kronor för ett par skidor.

Det var en klok man. Tyvärr så var de alldeles för få. De lärare som hade en pedagogisk ådra som gjorde det lättare för oss elever att lära oss saker.

Tänk om vi hade fått lyssna på Torssons när vi läste biologi!
Då hade vi förstått det där med blodomloppet på ett mycket enklare sätt.

Håll till godo med 2 (två !) minuters biologilektion när den fulländade pedagogen Bo Åkerström framför den svenska texten till Chuck Berrys, You never can tell.

Att resa i blindo

Jag väl i stort sett alltid varit på resande fot på ett eller annat sätt. Under några år i slutet av 80-talet bodde jag strax söder om Stockholm. I mitt jobb ingick en del resande. Tyvärr så låg Västerhaninge mycket opraktiskt till om man skulle flyga från Arlanda. Att ta sig dit kunde gå på uppemot 2 timmar för att sedan flyga i en timme innan det var dags att landa i Norrland. Om man skulle vara på plats i någorlunda tid så var det till att gå upp alltför tidigt på morgonen. Därför så åkte jag istället nattåg.

Denna speciella resa gjorde jag för lite drygt 20 år sedan. Målet var att utbilda mina arbetskamrater i Umeå, Luleå och Piteå. Av någon anledning hade det blivit något fel på biljetten för jag blev sammanförd i sovhytten med en tysk testförare som skulle till Arjeplog i Audis tjänst. Vi pratade en stund när vi hade hittat våra slafar sedan ville han sova. Jag, för min del, kunde tänka mig att ta en bit mat och en öl (+påtår) vilket jag också gjorde. När jag återvände till hytten fann jag den nedsläckt och med en sovande tysk tryggt snarkande i sin slaf.

Min kväll avslutades med några sidor i en bok och sedan släckte jag och somnade. Efter ett tag (hade ingen tidsuppfattning alls) så vaknade jag med känslan att någonting hade hänt i hytten. Det var tyst och mörkt men jag var helt övertygad om vi inte längre var bara två i vårt lilla krypin. Försiktigt tittade jag åt sidan och kunde i det svaga mörkret se siluetten av en hund sittandes bredvid min säng.

En HUND !

Tänkte jag stilla för mig själv. Det kan inte vara sant, tänkte jag vidare. Därför tände jag sänglampan för att försäkra mig om att det inte satt någon hund bredvid mig. Men det var precis vad det gjorde det.
En labradortik som med ytterst vänliga ögon sade:

- Hej ! Vad kul att du kunde vakna. Kan vi inte hångla lite?
Inte mig emot, tänkte jag som alltid har gillat hundar och var vid den tiden också instruktör på Brukshundklubben.

När jag kliade henne på bringan kände jag att hon hade ett läderhalsband med en metallplatta på. Försiktigt vred jag plattan så att jag kunde se vad det var för något.

Med instansade bokstäver stod det "LEDARHUND"
och ett ID-nummer?!?!

Jag fattade ingenting. Visserligen har man väl kanske misskött sin kropp lite då och då. Men att SJ hade en sådan service att de ställde in blindhundar till passagerarna ifall något tråkigt skulle hända under natten, det trodde jag inte ens i min vildaste fantasi. Än mindre att en tysk testförare från Audi var i behov av en ledarhund.

Det enda alternativet som återstod var att hunden var i fel kupé. Därför tog jag på mig lite kläder och gjorde en vandring i korridoren. När vi gick åt ena hållet så avtog hennes intensitet. Men när vi gick åt andra hållet vaknade hon till och markerade kraftigt när vi kom till den kupén som var belägen mellan min och toaletten.

Hon var så bestämd att jag valde att knacka på. En man med ganska "tomma" ögon öppnade och jag kunde se att även hans flickvän som satt på sängkanten var synskadad. Utan att knappt säga tack så tog han hand om hunden och stängde dörren.

Vid ett tågbyte tidigt på morgonen såg jag paret med labradoren i en sele. Eftersom jag var otroligt nyfiken på vad som hade hänt gick jag fram och presenterade mig som "Hundhittaren" och följde upp med frågan:

-Vad hände i natt egentligen.
- Du vi har skrattat så vi knappt kunnat sova, svarade dom båda i kör och berättade förloppet.

De hade installerat sig i hytten när damen i paret kände sig tvungen att gå på toaletten en sista gång. Istället för att sela på hunden tog hon tag i halsbandet och gick "runt knuten". När hon sedan skulle gå tillbaka så blev det en liten för vid sväng och knallade in till mig och satte mig i min säng.

Hon upptäckte blixtsnabbt misstaget och på mindre än två röda sekunder så satt hon i rätt säng i rätt kupé. Det var då hon upptäckte att hon inte hade hunden med sig.
-Den minut det tog innan du knackade på kändes som en dryg timme skall du veta, sade mannen.
-Jag kunde ju inte fatta hur man kan slarva bort en hund så där. Den fanns ju inte ens kvar i korridoren, fortsatte han.

Vi skrattade gott alla tre och jag fick som avslutning göra det som man inte får göra, med en ledarhund i tjänst. Jag fick hångla lite till med "labben" och som tack för senast så satte hon en blöt puss mitt i nyllet på mig.

Låtvalet till denna berättelse blir José Feliciano som berättar hur svårt det är att resa med ledarhund.

Tänk vad tiden går

Jag fick ett oväntat men mycket välkommet besök idag av en kär vän. Anledning till besöket var att överlämna några foton på min syster och hennes son. Foton som är lite drygt 30 år gamla. De skall nu tas med till Mölltorp och överlämnas till en liten gosse som nu är en vuxen man som tillsammans med sin familj skall fira sin dotters 3-årsdag.

Att se de gamla korten väckte en massa minnen till liv och jag gick att botanisera i de fotoalbum som finns här i min närhet. Och tammetusan hittade jag inte ett på en liten finnig charmör. Kortet är väl 35 år gammalt och jag kan inte påstå att jag känner igen mig.


På den tiden var det viktigt att hålla reda på vilka som låg på listan och den som inte hade koll på den aktuella 10-i-topp-listan, var hopplöst ute. Sedan kom proggen och då var det helt plötsligt helt ute att lyssna på kommersiell musik.

Själv lyssnade jag på det mesta men hade en förkärlek till de grupperna som sällan kom 1:a eller 2:a. Ta bara en sådan sak som att Deep Purple bara hade med fyra låtar på listan och ingen av dem kom bättre än 6:a (Black Night oktober 1970).

Men där i skarven in i 70-talet började det hända grejjer. Jag började lyssna på annan musik än den som producerades för att bli presenterade av Kaj Kindvall, som var den siste programledaren innan 10-i-topp gick i graven 1974.

En av grupperna som hängt med i snart 40 i min skivsamling är Amazing Blondel. Tyvärr hittar jag inte låten Springtime på YouTube men Pavan duger gott som ersättning.




Och när vi ändå är igång så tar vi Willowood från samma album, Evensong

Augusti-turnén fortsätter

Nu far man som ett ojordad iller kors och tvärs över Svea Rikes land och har knappt tid att sätta sig ner att ta det lugnt.

Stockholm - Katrineholm -Åmål - Stockholm - Waxholm - Eksjö - Vetlanda - Västerhaninge - Åmål - Skövde - Åmål - Waxholm - Västerhaninge - Åmål - Västervik - Åmål

(foto BeA Nilsson)

Någonstans mitt i den där rutten är jag nu. Och precis där så hittade jag faktiskt ett rogivande lugn häromdagen. Det var på båten Blidösund, tillsammans med en vacker kvinna något hundratal bluesfans och en av de stora svenska blueslegenderna.

Roffe Wikström var på sitt allra bästa spelhumör, vilket också syns på en av mina bilder från kvällen. (foto BeA Nilsson)

Tack till den som förevigade en del av konserten och lade upp den på YouTube. Då har jag något att titta på när jag sitter på tåget hem till Åmål igen för att byta lite kläder och därefter ge mig ut på vägen igen...

Spola (K)Röken

"-Det handlar inte om hur gammal man är utan hur man är gammal. "
Kloka ord från min far som var lika ung, hela tiden, ända framtill dess att han blev så gammal att han ”gick vidare”.

Själv har jag förstått att jag kommit mig upp i åren då jag tänker på hur det var förr. Bara en sådan sak som med rökningen i samband med bowlingspelande. Ja krökningen också för den delen. Ni kommer väl ihåg kampanjen Spola Kröken där landslagsspelare i olika sporter fanns i reklamkampanjer för ett mer måttligt drickande.

En av bowlingens affischnamn som haft ”Systemåldern” inne i ett antal år fick helt plötsligt be kompisar att ”köpa ut” då det inte var så kul att handla sprit i en butik där man själv hängde på väggen i affischer med budskapet att man inte skulle dricka sprit. Affischer där man var på bild i naturlig storlek.

När det gäller rökning och bowling så kommer jag ihåg att när jag började spela bowling så delades bowlarna in i två grupper. Dels de som rökte under matcher och de som bara rökte efter matcher. Det lilla fåtal som inte rökte alls kunde räknas i antal på den ena handens tumme kändes det som.

Utanför banområdet stod det askkoppar strategiskt utställda och under en match eller tävling så låg det tända cigaretter i stort sett i varenda en. Sedan kom förbuden slag i slag. Först blev det förbjudet att röka under tävlingsspel. Men det var fortfarande grönt ljus att puffa nikotin i själva bowlinghallen, bara man inte spelade själv. Och det röktes, det vill jag lova. Några år senare blev det inte längre tillåtet att röka i hallen någonstans under tiden det spelades någon form av sanktionerad tävling.

Och idag vet vi hur det ser ut. Det är snart inte tillåtet att röka någonstans. Inte ens utomhus under en köksfläkt. Och det är väl lika bra det. Det finns ju bättre saker att investera sina pengar i än att elda upp dem på ett livsfarligt sätt.

Själv är jag nästan rökfri. Jag är så kallad feströkare och det fungerar riktigt bra. Fast ibland får man intala sig att ”Livet är en fest” och då kan de bli en liten puff. Men jag har inget begär längre och det är jag glad för. I min omgivning finns det några som håller på att sluta och jag vet hur svårt det kan vara.

För några år sedan pratade jag med psykolog som berättade några knep att ta till när abstinensen blev så stor att ett återfall var nära.
- Eftersom man tror att man på något vis belönar sig själv med en cigarett så är man också beredd på vissa uppoffringar för att nå målet. Just dessa uppoffringar kan man konstruera på ett sådant sätt att man helt enkelt tappar lusten att nå denna "belöning".
- Om man intalar sig själv att man måste göra något i samband med återfallet och just detta något är något mindre trevligt så kanske man väljer att hoppa över rökningen helt och hållet.

Den bästa suggereringen som hon gav exempel på var den man som hade satt upp följande krav i samband med återfallet.

När jag vill röka EN cigarrett så bestämmer jag mig för att ”överbelöna” mig själv genom att röka NIO till. Därefter så MÅSTE jag slicka i mig allt som finns i askkoppen så att den återigen är skinande ren och blank.

Den mannen har aldrig tänt en enda cigarrett efter det att han lade av.
Men det finns andra tips. Mannen som busade med Anders Lundin på Allsången tidigare i veckan, John Houdi, har ett trick som inte går av för hackor. Han har en speciell plats i mitt liv då det var tillsammans med honom som jag gjorde min riktiga debut som Stå-Uppare. Året var 1993 och platsen var Royal Arms i Örebro.

Efter att vi båda var färdiga tog vi oss en pilsner och då utspelade sig följande replikskifte:
- Fan. Vad kul med lite nya ansikten på Stå-Upp scenen. Det fungerade ju riktigt bra för dig. Hur länge har du hållit på?, frågade han
- Jag började för en och halv timme sedan, svarade jag helt sanningsenligt.

Hur som helst. Funderar ni på att sluta röka så tycker jag att ni skall försöka er på det trick som han körde hårt med i mitten på 90-talet. Det tricket som jag lyckades hitta ett YouTube-klipp på.



Skulle tro att en del av er aldrig vill se en cigg efter några timmars träning på hans gamla paradnummer.

Lycka till !

Noll koll !

Nu är det intensiva dagar vill jag lova. I söndags var vi strax utanför Katrineholm för att göra en WebbTV-produktion från SM i Dressyr. Vi var i en fantastisk slottsmiljö och till skillnad från när vi gjorde VM i Dragkamp förra hösten så var det en riktigt fin dag med solsken och utan regn.

Min vana trogen så fyllde jag på i ”hinken” med ”blunders i direktsändning”. Denna gång handlade det om att jag som så många gånger förut glömde att stänga av min trådlösa mikrofon när jag började prata med andra individer.

Jag vet inte HUR många gånger som producent Lundström har sagt till kommentator Nilsson att jag måste ha bättre koll på ON och OFF. Men det verkar i mitt fall gå in i det ena örat och ut i det andra.

Kanske är det som Nilsson sjunger i den här gamla klassikern, att jag helt enkelt inte HÖR när folk pratar med mig, speciellt inte producenter



Nu var det en jättelik Rottweilertik som fångade min uppmärksamhet. Hon viftade på svansen och jag var ju bara tvungen att hälsa på henne med orden:
- Men du var väl en liten söt tjej!

I bild var det 700 kilo valack och 70 kilo ryttare. Tittarna begrep nog ingenting. Men det gjorde min kollega Martin vid kontrollbordet och han stängde av min mikrofon. Därför slapp WebbTV-tittarna höra min nästa replik.
- Men du är ju ingen knähund direkt!

Denna söndag är vi i Vetland för Ponny-SM i Hästhoppning. Veckan därpå är vi ute i Vaxholm för Maraton-SM i Kanot och en vecka senare åker vi till Småland igen. Då handlar det om Junior Masters i Bowling.

Sedan skall man ju hinna med att vara social också. Dels här hemma i Åmål men jag behöver också vara det i Stockholm också så det blir ett evigt flackande. Får jag bara ordning på min lilla franska kuvös (en Peugeot av minsta modellen) så blir det lite lättare.

Under bluesfesten, som jag skall skriva ett separat inlägg om, så lade den bara av helt plötsligt. Det var så där plötsligt som jag beskrivit tidigare på denna blogg. En plötslighet som säger att det är kamremmen som är av. Bilen stod stilla i en vecka innan jag bogserade den till en kompis som kan allt om bilar.

I lördags ringde han och sade att det blir betydligt billigare än vad jag hade räknat med.
- En 50-lapp ungefär. Mer än så kostar inte 4 liter bensin och det var bristen på sådan vätska som gjorde att bilen din var lite svårstartad.

Tragiskt !