Hela livet är en direktsändning ! (1/5)

Ibland får jag frågan om det inte är pirrigt att köra direktsändning som vi gör med LiveStream från olika idrotter. Och det är klart att man är nervös för att allt det tekniska skall fungera så att tittarna får se sin favoritsport på ett bra sätt. Men det är inte det som de flesta undrar över utan mer om det inte är jobbigt att prata i direktsändning.

Nej varför skulle det vara det. Alla gör ju det. Hela livet är en direktsändning. Det som är sagt är sagt och hur man än skulle vilja så finns ingen ”replikhåv” som kan fånga in förlupna ord och klumpiga kommentarer. Om jag skulle vara nervös inför att säga något som går ut i sändning så borde resten av jordens befolkning vara skitnervösa redan på morgonen över att de eventuellt skulle göra bort sig under dagen. Det är dom inte. Trots att dom kunde konstatera att det var ett och annat som dom inte borde ha sagt dagen innan.

En del av mitt jobb i Webb-sändningarna är att leda sändningarna tillsammans med olika expert-kommentatorer. Deras jobb är att på ett initierat sätt berätta alla små detaljer och små tekniska finesser som händer i just den sport som de är oerhört kunniga i. Jag försöker att inte leka någon form av expert.

Men det kan ju gå åt helvete ändå. Det har det gjort och det kommer det att göra.

Jag har delat in felsägningarna i 6 huvudgrupper. Det finns nog fler så får jag bara hålla på en stund så skall jag utöka nedanstående lista.

Faktafel. När man påstår något med full övertygelse som sedan visar sig vara totalt fel.
Konstiga formuleringar. ”Oh så rätt jag tänkte, men så fel det blev!”
Felaktiga ord. Framför allt händer det när vi kommenterar på engelska.
Glömda ord. Det räcker med att glömma bort ett ord så går det åt pipsvängen.
Tekniska anledningar. Saker som sägs när mikrofonen skulle ha varit avstängd.
Käften går när inte huvvet är med. Hjärnan registrerar vad man precis sagt istället för att tänka ut det själv och göra en bedömning om det är läge att prata eller om det är bättre att hålla käft.

Idag betar vi av två av grupperna.

Faktafel
Vi var i Eslöv för att följa hemmalaget Eslövs AI i deras väg fram till SM-guldet i Bordtennis. Som bisittare hade jag förbundskapten Erik Lindh. När matchen kom in i ett kritiskt skede levererade Eslövs danske spelare Kasper Sternberg-Selle några fantastiska bollar och jag kände mig tvungen att säga något intelligent.
- Kasper är het idag kan vi se. Hur är det, Erik ? Är han idag Danmarks bäste pingislirare ? (Han var då 485:e på världsrankingen)
- Nej det tror jag inte, sade Lindh. Dom har en kille som heter Michael Maze också !!
(Maze var då 25:a på samma rankinglista)

Konstiga formuleringar
Bland många, många andra så tar vi den här från finalen av Bowlingtävlingen Eva-Turneringen i Stockholm. Bisittare var Nina Flack som nyligen blev utsedd till världens bästa amatörbowlare på damsidan. I finalen möttes landslagsspelarna Helen Johnson och Veronica Lantto.
- Ja du Nina. Det här är en oviss final. Om du hade 100:- i handen nu vem skulle du sätta på.
Hade jag bara betonat ordet ”sätta” på rätt sätt så hade jag klarat mig. Men nu hade jag nog alldeles för mycket betoning på ordet ”på”.
Men tack vare att Nina räddade mig på ett oerhört intelligent sätt så slapp jag en anmälan till diskrimineringsombudsmannen.
Det hon gjorde var att blixtsnabbt konstatera att båda dessa elitspelare faktiskt har samma smeknamn. Och lika snabbt svarade hon hur säkert som helst.

- ”Loppan” så klart.

I morgon kommer kapitel 2 i denna lilla serie av ”Bleeps and blunders”. Som avslutning kommer denna höjdare som visar att jag inte är ensam om att berika världen med felsägningar. En typisk ”Kategori 3:a”.



Tack för den Staffan Dopping

Född den 4:e december (Barbros dag)

Rubriken låter som en filmtitel men den informationen är att betrakta som ren fakta när det gäller personlig information om mig. Jag är född just det datumet. Det var för en ohygglig massa år sedan. På den tiden fanns det inte ens Färg-TV. Det fanns inte så många TV-apparater över huvud taget då. Men hjulet var uppfunnet…

Det finns några exempel på att personer har blivit döpta till sin födelsedags namn enligt almanackan. Så blev det inte i mitt fall. Jag blev döpt efter farfar, som hette Fritz, och Arne efter min pappa som hade det som mellannamn. Hur Bengt kom in i bilden har jag inte en aning om. Visst finns det folk i släkten som heter så men jag har aldrig fattat varför jag skulle föra det namnet vidare. Och det är ju ett konstigt namn. Ibland kan jag se det som en felstavad böjning av adjektivet ”bäng”. Och det känns ju inte bra att heta någonting sådant. Nåväl.

Alla de namnen har jag kvar. Men för säkerhets skull så har jag kompletterat med namnet BeA som jag har kallats de senaste 30 åren.

Att ta ett nytt namn är ”inte så svårt”. Det är Skattemyndigheten som sköter om det, vilket känns bra. Dom har ju ordning på saker och ting. Men när JAG ville ha ordning på mina namn så att jag kunde få en legitimation med samma namn som stod på en del utbetalningsavier jag fick av brevbäraren, då blev det nobben.

- Bea !! Det är ju ett kvinnonamn. Det får du inte heta, sade hon vars namn var så fånigt att jag har glömt bort det.
- Jaha, sade jag. Skall du ringa till alla svenskar som heter Kim nu och be dom enas om ett gemensamt kön, sade jag.

Kanske inte så genomtänkt att gå på den linjen mot en myndighet. Men tydligen var det rätt väg, för hon satt tyst en stund innan hon sade att hon skulle se vad hon kunde göra. En vecka senare fick jag namnet godkänt och är nu den ende av manligt kön som faktiskt heter Bea. Men jag vill ju verka lite märkvärdig så jag skriver namnet med ett versalt ”A”.



Namn kan ibland vara grogrund till riktigt penibla situationer. När jag var 16 år höll det på att gå riktigt illa för mig tack vare just ett namn som framfördes YTTERST otajmat. Jag var upp över öronen kär i det vackraste jag över huvud taget kunde tänka mig. Och hon fann mig tillräckligt attraktiv för att vara min flickvän. Efter en god middag som hennes mamma hade lagat lade vi oss i soffan och ”gnussade” lite.

Men nu är det som så att jag, liksom många andra män, har rätt dålig simultanförmåga. Så att ligga på rygg OCH ”gnussa” på samma gång var tydligen en aktivitet för mycket så John Blund fick rycka ut på ett akutuppdrag.

Solen sken över en sommaräng. Jag gick barfota och testade att flyga över en skogsdunge, vilket gick alldeles förträffligt. På andra sidan satt min flickväns mamma vid ett stort vitt bord och löste korsord. När jag hade gjort en mjuk landning bland alla blommor och fjärilar så tittade hon upp från tidningen och log. Sedan sa hon:
- Jag har bara en sak kvar så är korsordet löst. Vet du vem som har namnsdag den 4:e december?
Jag log tillbacka och nickade. Sedan sade jag högt och tydligt.

- BARBRO !

Jag tror aldrig att jag någon gång har vaknat så fort.
- Vem är det ??????? sade min flickvän.
- Öh, vaddåå mmm…
- Barbro ! Vem är det.
- Vilken Barbro, sade jag som nu var klarvaken och började förstå att jag befann mig i en prekär situation.
- Du sade Barbro ! VEM är det ??

Då började jag knyta ihop drömmen med verkligheten och kände mig lättad. Det var ju bara att berätta vad jag hade drömt om så skulle hon förstå.

För att göra en lång historia kort. Hon trodde inte ett skit på vad jag sade. Istället försökte hon på alla sätt och vis hitta någon som hette Barbro som jag låg och drömde om när jag sov.

Hon hittade aldrig någon beroende på att det inte finns någon Barbro som jag kände då.

Nu har det gått 30 år och jag tror fortfarande att hon ibland funderar på om det inte fanns en liten Barbro i ett hemligt rum i mitt liv. Det måste jag fråga henne om jag skulle stöta på henne någon dag.

Men det fanns inga hemliga rum och jag kände ingen som hette Barbro på den tiden.

Idag gör jag det…

Och förutom att jag gör det så har jag aldrig säger ALDRIG, pratat någon mer gång i sömnen efter den dagen.

White and nerdy !

Billy Oatman är ett undantag på den amerikanska PBA-touren i Bowling. Det är inte många av de andra som har en naturlig anledning att hoppa över ett solariebesök. Undrar vad det beror på.

Vad beror det på att det är det så få negrer

(Oh Shit ! Förlåt !! Jag går med på villkorligt !!!!!!!!!!!!)
Vad använde jag för ord??
Jag menade Färgade / Mörkhyade / Afro-amerikaner / Non-Pales / Ebonys.
Välj valfri benämning bara jag slipper skampåle, stupstock eller stegling

som spelar bowling. Och varför finns det så många bleka bowlingnördar, som typ mig som rullar klot.

Jag menar. Allvarligt talat hur coolt är det egentligen att släpa runt på X antal bowlingkulor i övertygelsen att man kan slå fler strike bara för att man har fler klot att välja bland. Är man inte tillräckligt sexig så spelar det ingen som helst roll hur många brudar som finns på krogen.

”- If you can´t control your balls, you´re not gonna strike tonight!”, som flickan sa.

Varför håller vi på att borra hål i 7-kilosklumpar i parti och minut bara för att demolera bakaxlar och fjäderpaket på bilar, skaffa oss dåliga ryggar i trappvandringar med utrustningen och betala hiskeliga summor i överviktspengar om vi skulle få för oss att flyga med skiten??
Vad vill vi bevisa??

Inte är det jakten på pengar. Mängden personer som lever MYCKET GOTT på sitt bowlingspelande kan jag räkna på den enda handens tumme. Så värst många fler är det inte.

Varför är det så många av de där, som jag inte kan hitta det rumsrena namnet på, som åker runt med ett par gympadojor och ett Light-Weight linne på bortmatcherna och fyller hotellrummet med 20-åringar av en oansenlig mängd efter en basketmatch. En mängd som bowlare bara kan kontra med antalet bowlingklot i en jävvla massa 3-klotsväskor.

Handen på hjärtat bowlare!
Inte spelar ni bowling för att det är sexigt för någon mer än för er själva. Och när det gäller att vara sexig så har ju vi blekfeta nordeuropéer ett och annat att lära av de som är ”Sun-tanned-by-nature”.

Inte undra på att pressen inte bryr sig om oss och att ingen kommer på att visa Beach-Bowling på Eurosport.

Men det kanske är tur för oss bowlare att det finns en sport för oss som är….

WHITE AND NERDY. (Extern länk)
Take it away, Weird Al Yankowic!

Bara ben.

Snart är det sommar och man kan gå i kortbyxor. Inte för att man har några estetiskt tilltalande spiror att visa upp. Men man gör det ändå. I min ålder bryr man sig inte om ålder påstår man. Men det det egentligen handlar om är att man inte vill att andra skall bry sig om min ålder.

Men det var inte det som var tråden i detta inlägg utan det faktum att vi snart har gjort en webbsändning från varenda sport som börjar på bokstaven B. Vi skulle kunna samla alla de produktionerna under namnet Bara B:n.

Vi började med Bowling och fortsatte med Bordtennis. Att det blev Dragkamp därefter får väl betraktas som ett misstag även om vi har planer på att visa mer från denna ädla sport. Att vi sedan gjorde Karate och Ju-Jutsu fick oss att tro att vi bytt bort bokstaven B men vi kom på andra tankar när vi insåg att båda de sporterna låg under Budoförbundet. För några veckor sedan hade vi premiär på Brottning och de senaste två helgerna har vi visat Boule.

Hela påskveckan blir det Bowling och helgen efter det så skall vi träda in i Boxarnas ädla värld för första gången.

Undrar när det är dags för Bandy, Badminton, Biljard och Bowls (en sport där det ser ut som om man rullar Edamerostar kors och tvärs över en nålfiltsmatta).

Tur att man inte vet vad som händer i framtiden. Det enda jag vet nu är att det snart är sommar och då skall jag visa upp mina bara ben. Ben som garanterat inte kommer att vara aktiva på en Beachvolleybollplan.

Irenes förlossning.

Hon föddes en natt i Kumla. Försäkringskassan i Örebro Län hade STOR kongress och ville livas upp när det var som tråkigast. De vände sig till Kumlarevyn och hörde sig för om delar av ensemblen kunde komma och spela upp ett nummer ur den senaste revyn.

Det visade sig bli en hopplös uppgift att lösa då inget av numren enbart innehöll aktörer som kunde komma loss en fredag. Jag bestämde mig då att skriva en monolog som skulle framföras av en kvinnlig figur på Försäkringskassan. Då skulle vi ha några skådisar att välja mellan.

Knappt 15 timmar innan hon skulle upp i talarstolen på Hjalmar Bergmanteatern i Örebro började jag skriva på numret. Ju mer jag skrev desto bitchigare blev hon och desto mer tilltog min känsla att få göra henne själv. Jag hade gjort några gig på stå-upp-scenen men bara skrivit manus till revyn. Trots det så kände jag att det var jag som var Irene.

Från det datumet har hennes inledningsrepliker varit desamma.
”-Jag heter Irene.
Ilsca !... var efternamnet.
Jag har precis fyllt 40. Det är… hmm… det är 12 år sedan nu.”
När jag idag kör den inledningen så kan jag säga den med full övertygelse då den faktiskt stämmer in på mig själv.

Hennes rollfigur blev uppskattad och det var under tydligt hörbara ovationer i ryggen hon rusade in till logen för ett snabbt ombyte till mig själv och för att därefter jäkta tillbaka till mitt riktiga jobb. Väl i bilen insåg jag att jag behövde tanka och tryckte i för 200:- precis. När jag sedan skulle betala så tog jag upp två hundralappar och sträckte fram till mannen bakom disken. Han tittade på sedlarna och sedan på mig och sedan på sedlarna igen och därefter gav han mig en lång och undrande blick. Jag fattade ingenting. Var 100-ingarna falska kanske?

För att göra en egen koll sänkte jag blicken och såg två alldeles äkta 100-lappar som hölls av en hand med fem helt oklanderligt, med rött nagellack,

målade naglar. Oops! Hur snabbt jag kom ur bensinmacken vet jag inte men jag har aldrig besökt

just den någon mer gång.

Irene kom också att dyka upp på revyscenen i Säffle i slutet av förra årtusendet. Hon överlevde Millenniumskiftet och dyker fortfarande upp då och då. Men nuförtiden är jag mer noggrann när jag sminkar av mig.

Mina jag och Irene

Hur föddes Fossilen egentligen? Och när kom Missilen in i bilden?
Och vem står bakom dem?

Bakom de båda figurerna står jag, BeA Nilsson. För inte så länge sedan sökte jag mig tillbaka till mina rötter till Åmål igen efter en 30-årig turné runt om i Sverige. Nu är det dags att lägga i Turbo-växeln för att vidareutveckla projektet med Webb-TV:n. Jag har också kört igång Lobby of Sports Ltd. men det kommer att ta ett tag till innan det företagets verksamhet syns utåt.

Redan 1971 spelade jag bowling i Åmål och nu är jag tillbaka i den lilla 4-banorshallen igen. Mycket av det som är figuren Fossilens förutsättningar (eller snarare brist på) är hämtat av det faktum att han var ”med från början” som han själv uttrycker det.

Under några perioder var jag själv helt utanför bowlingvärlden men har alltid haft en tråd, om än tunn, in till svensk elitbowling. För snart 10 år sedan öppnades möjligheten att få skriva kåseri. Då hade jag skrivit en del revynummer samt påbörjat en liten karriär som stå-uppare. Storyn om Fossilen blev till slut 25 stycken avsnitt innan tidningen lades i malpåse och Fossilen slängde kloten i sjön.

Missilen är, tror det eller ej, några år äldre än Fossilen. Hon började som en one-day-stand på ett företagsjobb. Egentligen var hon skriven till någon av revyartisterna i Kumla men när det väl drog ihop sig så tog jag på mig klänningen och pumpsen alldeles själv. Som Missilen dök hon upp för första gången på Bowlinglandslagets träff i Kristinehamn för 5 år sedan. Vid det tillfället var det väl bara den dåvarande förbundskaptenen Magnus Johnson och min redaktör som visste vem som var Fossilens pappa och Missilen slog ner som ett bombnedslag i dubbel bemärkelse.

Efter det så har Irene Ilsca, som är Missilens riktiga namn, gjort fler framträdanden och det händer fortfarande att den vinröda klänningen åker på tillsammans med de turkos strumpbyxorna och den ljusgröna handväskan.

Medge att hon har en viss sex appeal. En viss…

Vill ni veta mer om mig, Fossilen eller Missilen är ni välkomna att skicka ett mail till bowlbea@yahoo.se

Hur länge har jag hållit på egentligen?

Idag har jag tränat igen. Det behövs ingen driven instruktör för att se att det behövs. Visserligen träffar jag där jag siktar ibland men eftersom jag då har valt fel ställe att starta ifrån så blir effekten därefter.

Och hur kan det komma sig att jag kan så många olika sätt att spela på. Ibland känns det som att jag behärskar varenda teknik i bowling... som inte är effektiv. Kanske är det så att jag varit med för länge. Nu när jag är tillbaka till Åmål igen och börjat spela i gamla Karlbergshallen så är det inte någon kvar av "de gamle". Till och med många deras avkommor har lagt av efter långa, och i vissa delar, framgångsrika karriärer.

Var det så här det såg ut när jag började bowla?

I så fall kanske det inte är så konstigt att jag lärt mig saker som
hindrar mina 200-serier att uppträda som på ett pärlband.

Hur som helst så blev det skrala 745 idag. På den nivån lär jag inte spela till mig någon mat av betydelse på Super Six i Göteborg.

Det enda som var lustigt idag var att den jag spelade i par med är gift med min min allra första kärlek. Hon var 5 år och jag var väl 7 år. Hon skulle gifta sig med mig och ha en peng på huvvet (hon hade missuppfattat det där med att det var en krona som bruden skulle bära på huvudet under bröllopsakten). Sedan skulle vi äta det godaste hon visste efteråt.
Leverpastejsmörgåsar ! Så hade hon tänkt.
Nu blev det inte så och jag har aldrig frågat hur hennes bröllop blev. Det enda jag vet är att dom varit gifta i en sjujädrans massa år nu och att han slog precis lika mycket som mig idag.

Jag såg att den jag utmanat på "Wurren" inte hade världens bästa dag på jobbet i helgens seriesepel. Men jag vet ju att hon är en tävlingsmänniska av rang. Så när det kommer till tävlingsläge där prestigen står i främsta rummet och när hon väl fått vittring på Sibyllas stolthet då måste jag väl upp på 210 i snitt för att det inte behöva ta upp plånboken i korvkön.

Men nu är det vadet inte det enda jag gått in i. Någon gång, senare i år, skall jag dra ihop två av Sveriges mest kända och fortfarande aktiva idrottsstjärnor och para ihop dem med varsina två landslagsmän i bowling för ett mästarmöte. I ett svagt ögonblick föreslog jag också att jag själv kunde bli den ena parten i ett tredje par. Som partner skulle jag ha mamma till en av idrottsstjärnorna.
Innan jag visste ordet av så bifölls mitt förslag med akuratess.

Vad håller jag på med ?

Visst fattas det väl en skruv..

..eller fungerar jag bara ungefär som en IKEA-möbel.

Skruvarna är med,
fast dom är inte åtdragna.

Hur kan man bara komma på tanken att ställa upp i en av Sveriges största bowlingtävlingar trots att man bara har spelat typ 15 serier de senaste 3 åren, varav allihop den senaste månaden. Visserligen har någon sagt att har man en gång lärt sig något så kommer man ihåg det mesta.
Det är svårt att lära sig att INTE cykla.

Men om jag kommer ihåg rätt så var jag inte någon jävel på cykel heller då det begav sig.

För säkerhets skull så har jag utmanat en av världens bästa bowlare genom tiderna på ett vad med en Kokt med Bröd i potten.

Om dom inte lobotomerar mig före utgången av April så kommer jag att ha förnedrat mig själv på Super-Six på Strike & Co. i Göteborg innan det är dags att använda majblommorna.

Vad håller jag på med ?

Så var man på banan då.

Bloggare !

Jag ?!?!

Men OK då. Har man ägnat större delen av sitt vuxna liv åt att skriva så kan man ju lika gärna blogga också. Ämnen att skriva om saknas inte och inte tid och inte kreativitet heller, för den delen. Det är väl det där med självdisciplin och sån´t där som kan ställa till med lite problem.

Och jag inser att jag har en del att lära av en del andra bloggare. En av dem som jag har haft STORT nöje av att följa är Miss Juni på Metrobloggen. Vansinningt underhållande och jag skulle vara glad om man bara hamnade i närheten av hennes nivå vad beträffar läsvärdhet och intensitet i skrivandet.

Ibland ser jag ut så där som jag gör på bilden ovanför, men det är inte så ofta. Från början var den figuren bara en fiktiv person i en kåseriserie. Men efter diverse övertalningar så fick jag förlösa honom och få ut honom ur garderoben (nej, inte en så´n garderob...). En ganska tragisk typ om man skall vara riktigt ärlig. Men han var vansinnigt kul att skriva om vilket jag gjorde i tidningen Bowlaren under några år. Och när han väl fick ett ansikte så gjorde det inte ont att visa upp honom (eller Britney Spears-looken) heller. Nu är han begraven i skrivform, men dyker ibland upp i kretsar när man som minst förväntar sig ett besök.

Under denna bloggresas gång skall jag i små portioner ge en beskrivning av mig och även visa bild på hur det ser ut när jag gestaltar "hans fru", vilket också är en syn för gudar.

Eller så är det inte det...