Det visade sig bli en hopplös uppgift att lösa då inget av numren enbart innehöll aktörer som kunde komma loss en fredag. Jag bestämde mig då att skriva en monolog som skulle framföras av en kvinnlig figur på Försäkringskassan. Då skulle vi ha några skådisar att välja mellan.
Knappt 15 timmar innan hon skulle upp i talarstolen på Hjalmar Bergmanteatern i Örebro började jag skriva på numret. Ju mer jag skrev desto bitchigare blev hon och desto mer tilltog min känsla att få göra henne själv. Jag hade gjort några gig på stå-upp-scenen men bara skrivit manus till revyn. Trots det så kände jag att det var jag som var Irene.
Från det datumet har hennes inledningsrepliker varit desamma.
”-Jag heter Irene.
Ilsca !... var efternamnet.
Jag har precis fyllt 40. Det är… hmm… det är 12 år sedan nu.”
När jag idag kör den inledningen så kan jag säga den med full övertygelse då den faktiskt stämmer in på mig själv.
Hennes rollfigur blev uppskattad och det var under tydligt hörbara ovationer i ryggen hon rusade in till logen för ett snabbt ombyte till mig själv och för att därefter jäkta tillbaka till mitt riktiga jobb. Väl i bilen insåg jag att jag behövde tanka och tryckte i för 200:- precis. När jag sedan skulle betala så tog jag upp två hundralappar och sträckte fram till mannen bakom disken. Han tittade på sedlarna och sedan på mig och sedan på sedlarna igen och därefter gav han mig en lång och undrande blick. Jag fattade ingenting. Var 100-ingarna falska kanske?
För att göra en egen koll sänkte jag blicken och såg två alldeles äkta 100-lappar som hölls av en hand med fem helt oklanderligt, med rött nagellack,
målade naglar. Oops! Hur snabbt jag kom ur bensinmacken vet jag inte men jag har aldrig besökt
just den någon mer gång.
Irene kom också att dyka upp på revyscenen i Säffle i slutet av förra årtusendet. Hon överlevde Millenniumskiftet och dyker fortfarande upp då och då. Men nuförtiden är jag mer noggrann när jag sminkar av mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar