Det finns så mycket man måste lära sig. Ju mer man kan ju äldre är man. Men det finns alltid utrymme och behov för mer kunskap.
Som det här med storlekar och mått.
I "brä´går´n" och i "klä´boa".
Det är inte lätt att vare sig köpa plankor eller jeans. Jag som aldrig varit någon snickare av rang blev lite ställd när man skulle hobbysnickra på förr-förra huset.
Mil och millimeter och måttenheterna däremellan har jag rätt bra koll på. Så att mäta upp 2-metersplank i en viss längd var inga problem när jag skulle bygga en altan för några år sedan. Däremot blev det problem när jag kom till själva dimensionerinegn på brädorna.
"Bottna med 3-tum-sex! Tryck ska det va!" sa en av experterna.
"Det kan inte bli bra mycket tryck i sexet med bara 3 tum bottnat",
tänkte jag och gick för att kontrollmäta.
Det var först senare jag insåg att i dessa kretsar pratar man i termer om tum istället för centimeter. Trots det blev det en altan som jag fick alldeles för dåligt betalt för när vi sålde huset efter separationen.
Nästa kunskapströskeln kom för inte så länge sedan i jeansaffären. Det storlekssystemet de använder sig av där är heller inte lätt att förstå.
När jag var ung och smal hade jag 167. När jag kom ur pubertåldern krävde jag 48 i storlek. Den övergick sedan till 96 och sedan jag tappade totalt den röda tråden i hur en människokropp växer och hur man storleksbedömer den.
Sedan blev jag jeans-nödig för något år sedan. Och då blev jag ställd inför samma storlekssystem som i "brä-går´n",
"tum x tum."
Alltså. Jag vet hur en "två-tum-fyra" ser ut nu men jag har ingen aning om vilken brädstorlek mitt arsle representerar.
Så jag fick chansa.
Första paret var inte min storlek, kan jag säga... 28 x 36.
Jag såg ut som om Cindy Peters hade snott ett par byxor från Kajsa Bergqvist.
När jag sedan gick ut i butiken så fattade jag vad som var så pedagogiskt fel med hela upplägget i affären.
Storlekarna är sorterade åt ena hållet hur FET man är.
Dom smalaste närmast dörren.
Det vill säga: Ju tjockare man är desto längre in i butiken måste man gå.
Åt andra hållet är dom sorterade i ordningen hur LÅNG man är.
Byxorna med dom kortaste benen ligger överst i hyllan.
Det vill säga: Ju kortare du är desto högre upp ligger din storlek.
Men hallå ! Vem tänkte igenom det där upplägget, som finns i varenda jeansbutik i hela Sverige (och större delen av övriga världen, inklusive Mellerud)
Jag når ju för helvete inte upp till min storlek utan hjälp!!!
Och Leif Pagrotsky når ju inte dit ens med hjälp.
Bevisligen.
Därför så finns det inga kort på honom i ett par "Levi´s 501:or"...
Så nu fick ni förklaringen på det också.
lördag 27 juni 2009
tisdag 23 juni 2009
Att leva lite avsides
Det är många som undrar hur det är att leva lite avsides. Vare sig Åmål eller Dalsland ligger ju i det som man i dagligt tal, på ett geografiskt sätt, kallar för "mitt i smeten". Man hör inte så mycket om vad folk gör här. Mest beroende på att vi inte är så många. Vi är inte fler personer i Åmål än vad som ryms i rulltrappan på en tunnelbanestation i Stockholm. Men vi har det inte lika trångt som i storstaden.
Trots att vi är få och att vi har stora ytor att röra oss på så förekommer intriger. För att ni skall förstå vår vardag kommer här två dokumentärfilmer från Åmål och Dalsland. Den ena är en historisk tillbakablick om hur livet var förr i tiden i landskapets reisidensstad. Den andra är en skildring i stort av livet i Dalsland.
Vi tackar upphovsmännen Bröderna Eriksson med dokumentärfilmteamet för deras djuplodande analyser.
Trots att vi är få och att vi har stora ytor att röra oss på så förekommer intriger. För att ni skall förstå vår vardag kommer här två dokumentärfilmer från Åmål och Dalsland. Den ena är en historisk tillbakablick om hur livet var förr i tiden i landskapets reisidensstad. Den andra är en skildring i stort av livet i Dalsland.
Vi tackar upphovsmännen Bröderna Eriksson med dokumentärfilmteamet för deras djuplodande analyser.
måndag 22 juni 2009
Med sorg och saknad
Under midsommarhelgen nås jag av det ytterst tråkiga beskedet att en av mina äldsta bowlingvänner har gått ur tiden. Med bara två år kvar till den efterlängtade pensionen drabbades Isa Kilsbo av en sjukdom som blev henne övermäktig.
Jag träffade Isa i samband med en resa till en bowlingtävling i Paris 1980. Sedan dess har vi haft mycket kontakt med varandra av mängd olika skäl. Att hon arbetade på Bowlingförbundets kansli gjorde att vi under perioder nästan hade daglig kontakt.
Isa var också en av mina allra trognaste läsare när min kåseriserie om Fossilen fanns i den numera nedlagda tidningen Bowlaren. Hon var också en av de källor jag använde mig av för att stämma av vissa detaljer i texterna.
Vi har varit med om en hel del tillsammans men nu får jag ha våra gemensamma minnen för mig själv i fortsättningen.
Dagens blogginlägg är ett av de 25 avsnitten av "Fossilens liv och leverne" som fanns i Bowlaren. Detta avsnitt gillade Isa då det handlade om att det finns olikheter mellan män och kvinnor (inte bara i en bowlinghall.
Sov gott min vän.
--------------------------------------------------------------------
Jag vill samtidigt och omgående lugna alla prenumeranter med beskedet att Fossilen lever vidare. ”Ryktet om min död är betydligt överdriven.”. Detta meddelas här och nu, dessutom har jag personligen besvarat de båda mailen.
Till denna utgåva har jag funderat mycket runt det här med damer inom idrott. Har de egentligen något riktigt utbyte av idrott när de inte följer alla oskrivna regler som finns om hur man utövar idrott. Det är inte bara att gå in och rulla sig igenom 40 rutor eller sparka sig lerig på 90 minuters fotboll eller skaffa sig ett snorigt ansikte i skidspåret. Det kan vem som helst klara av.
Skillnaden mellan mäns och kvinnors inställning stavas ATTITYD.
Hur ofta hör man tjejer skylla på en oljemaskin när det fattas 100 poäng i protokollet?
Kan det vara så illa att dessa varelser enbart går ut på en arena och utför en insats och accepterar resultatet utan några omskrivningar. Att genomföra någonting, över huvud taget, utan att efteråt göra en djuplodande analys är lika komplett som ”En kokt med bröd” fast utan korv.
Ta vilken mästerskapskvalmatch som helst som fotbollslandslaget genomfört så är förhållandet ungefär 1:25 mellan matchtid och efteranalys. Bara någon dag eftergenomförd kamp vet vi hur påverkad centerhalven var av att hans farmor hade brutit lårbenshalsen dagen före matchen. Varje idrottsintresserad individ (i huvudsak män) vet ALLT om ALLT tack vare alla dessa analyser som genomförs.
Och vem är det som genomför dem ? Ja inte är det kvinnor inte.
När damerna i vår hall spelar sina matcher så gör dom bara det och så är det bra med det. Efteråt duschar dom och går hem. På nästkommande träning konstateras kallt och kliniskt att det inte blev mer än 683. Torsdagsträningen genomförs under det att dom har ett socialt utbyte av densamma. Men de analyserar inte mycket.
De har inte rätt ATTITYD till sin idrott.
Om en kvinna analyserar något så är det på sin höjd huruvida rosa slipsar passar till olivgröna skjortor. Jag ifrågasätter inte deras attityd till kläder och färger men det är ju inte alls lika viktigt om att ha rätt attityd till idrott
Vi män har en helt annan inställning till sådant som är viktigt i livet. Det brukar ta 2 timmar bara att ta sig ur omklädningsrummet. Och ytterligare 3 timmar innan alla 9 spelarna plus 1 coach och 18 pensionerade experter har enats om att det är dags för hallen att investera i en ny oljemaskin. Sällan eller aldrig hörs motsvarande krav från damklubben i hallen.
Senast damklubben drev en viktig fråga i hallen var för 3 år sedan när de krävde att hallchefen skulle införskaffa enhetligt kaffeporslin i serveringen. Men när det kommer till kritik mot banbehandlingen i hemmahallen får vi inget stöd från damerna
-Det är ju lika för alla , säger dom.
Men det är ju inte det det handlar om.
De fattar inte att när resultaten är för låga beror det alltid på yttre omständigheter och när resultaten är acceptabla så beror det alltid på den egna kvalitén.
Jag är bra men banorna gör mig ibland dålig. Så beskrivs ATTITYD.
Att komma fram till detta är omöjligt utan att ha gjort en ANALYS.
Idrott är inte det som händer på arenorna utan det som diskuteras i omklädningsrum, i fikarum, i sportspeglar och på fikaraster runt om i Sverige. Som katalysatorer till dessa diskussioner har människan skapat sportjournalister. Sportprofiler med ett gediget idrottsintresse, som gör dom till analytiker. Som aktiva brukar de på sin höjd ha ett DM-tecken i någon udda sportgren. Kombinationen avsaknaden av en egen idrottskarriär men ett brett sportintresse är det som behövs för att fylla Sportspegeln med 5 minuters resultatredovisning och 35 minuters analyser. Ingen kvinna klarar detta om hon inte beter sig som en man i rutan.
En sportjournalist har för säkerhets skull en före detta världsmästare som bisittare. Analysen blir då ännu mer fyllig och får då direkta kopplingar till den aktuella idrotten?
Men som sagt analyserande damer är det ont om.
Ta till exempel hur undermålig Kajsa Bergqvists analys var när hon höll på att riva ur sig i kvalet på Friidrotts-VM.
Hon konstaterade torrt:
-Jag hoppade dåligt idag.
Hade det varit Patrik Sjöberg så hade han inte varit klar i sitt analyserande än.
Med dessa fakta som grund välkomnar jag de 146 nya kloten som kommer varje år, de 547 olika banprofilerna som tas fram under en säsong samt de 4.583 olika varianterna på klotborrning som ser dagens ljus under ett kalenderår. Det är så mycket att ingen kommer att kunna allt om allting.
I ärlighetens namn så begriper jag inte ett smack om vad det handlar om, men vem märker det. Är jag tillräckligt övertygande i mina ställningstaganden så kan jag framstå som en analytisk expert i den lilla grupp som aldrig missar en hemmamatch nere i bowlinghallen.
Det är tack vare min analytiska förmåga jag kan framföra hållbara argument som förklarar hur det är möjligt missa 5:an med en halvmeter enbart på grund av yttre omständigheter.
Med analytiskt vänliga hälsningar.
Eder tillgivne Fossilen
Jag träffade Isa i samband med en resa till en bowlingtävling i Paris 1980. Sedan dess har vi haft mycket kontakt med varandra av mängd olika skäl. Att hon arbetade på Bowlingförbundets kansli gjorde att vi under perioder nästan hade daglig kontakt.
Isa var också en av mina allra trognaste läsare när min kåseriserie om Fossilen fanns i den numera nedlagda tidningen Bowlaren. Hon var också en av de källor jag använde mig av för att stämma av vissa detaljer i texterna.
Vi har varit med om en hel del tillsammans men nu får jag ha våra gemensamma minnen för mig själv i fortsättningen.
Dagens blogginlägg är ett av de 25 avsnitten av "Fossilens liv och leverne" som fanns i Bowlaren. Detta avsnitt gillade Isa då det handlade om att det finns olikheter mellan män och kvinnor (inte bara i en bowlinghall.
Sov gott min vän.
--------------------------------------------------------------------
Texten publicerad i tidningen Bowlaren år 2004
Att vi råkade hoppa över ett avsnitt av Fossilen i förra numret var inte detsamma som att Fossilen har "lagt av". Men för en gångs skull fanns det tillräckligt mycket vettigt att publicera så jag inte behövde fylla ut tidningen med något av mina litterära mästerverk.
Jag vill samtidigt och omgående lugna alla prenumeranter med beskedet att Fossilen lever vidare. ”Ryktet om min död är betydligt överdriven.”. Detta meddelas här och nu, dessutom har jag personligen besvarat de båda mailen.
Till denna utgåva har jag funderat mycket runt det här med damer inom idrott. Har de egentligen något riktigt utbyte av idrott när de inte följer alla oskrivna regler som finns om hur man utövar idrott. Det är inte bara att gå in och rulla sig igenom 40 rutor eller sparka sig lerig på 90 minuters fotboll eller skaffa sig ett snorigt ansikte i skidspåret. Det kan vem som helst klara av.
Skillnaden mellan mäns och kvinnors inställning stavas ATTITYD.
Hur ofta hör man tjejer skylla på en oljemaskin när det fattas 100 poäng i protokollet?
Kan det vara så illa att dessa varelser enbart går ut på en arena och utför en insats och accepterar resultatet utan några omskrivningar. Att genomföra någonting, över huvud taget, utan att efteråt göra en djuplodande analys är lika komplett som ”En kokt med bröd” fast utan korv.
Ta vilken mästerskapskvalmatch som helst som fotbollslandslaget genomfört så är förhållandet ungefär 1:25 mellan matchtid och efteranalys. Bara någon dag eftergenomförd kamp vet vi hur påverkad centerhalven var av att hans farmor hade brutit lårbenshalsen dagen före matchen. Varje idrottsintresserad individ (i huvudsak män) vet ALLT om ALLT tack vare alla dessa analyser som genomförs.
Och vem är det som genomför dem ? Ja inte är det kvinnor inte.
När damerna i vår hall spelar sina matcher så gör dom bara det och så är det bra med det. Efteråt duschar dom och går hem. På nästkommande träning konstateras kallt och kliniskt att det inte blev mer än 683. Torsdagsträningen genomförs under det att dom har ett socialt utbyte av densamma. Men de analyserar inte mycket.
De har inte rätt ATTITYD till sin idrott.
Om en kvinna analyserar något så är det på sin höjd huruvida rosa slipsar passar till olivgröna skjortor. Jag ifrågasätter inte deras attityd till kläder och färger men det är ju inte alls lika viktigt om att ha rätt attityd till idrott
Vi män har en helt annan inställning till sådant som är viktigt i livet. Det brukar ta 2 timmar bara att ta sig ur omklädningsrummet. Och ytterligare 3 timmar innan alla 9 spelarna plus 1 coach och 18 pensionerade experter har enats om att det är dags för hallen att investera i en ny oljemaskin. Sällan eller aldrig hörs motsvarande krav från damklubben i hallen.
Senast damklubben drev en viktig fråga i hallen var för 3 år sedan när de krävde att hallchefen skulle införskaffa enhetligt kaffeporslin i serveringen. Men när det kommer till kritik mot banbehandlingen i hemmahallen får vi inget stöd från damerna
-Det är ju lika för alla , säger dom.
Men det är ju inte det det handlar om.
De fattar inte att när resultaten är för låga beror det alltid på yttre omständigheter och när resultaten är acceptabla så beror det alltid på den egna kvalitén.
Jag är bra men banorna gör mig ibland dålig. Så beskrivs ATTITYD.
Att komma fram till detta är omöjligt utan att ha gjort en ANALYS.
Idrott är inte det som händer på arenorna utan det som diskuteras i omklädningsrum, i fikarum, i sportspeglar och på fikaraster runt om i Sverige. Som katalysatorer till dessa diskussioner har människan skapat sportjournalister. Sportprofiler med ett gediget idrottsintresse, som gör dom till analytiker. Som aktiva brukar de på sin höjd ha ett DM-tecken i någon udda sportgren. Kombinationen avsaknaden av en egen idrottskarriär men ett brett sportintresse är det som behövs för att fylla Sportspegeln med 5 minuters resultatredovisning och 35 minuters analyser. Ingen kvinna klarar detta om hon inte beter sig som en man i rutan.
En sportjournalist har för säkerhets skull en före detta världsmästare som bisittare. Analysen blir då ännu mer fyllig och får då direkta kopplingar till den aktuella idrotten?
Men som sagt analyserande damer är det ont om.
Ta till exempel hur undermålig Kajsa Bergqvists analys var när hon höll på att riva ur sig i kvalet på Friidrotts-VM.
Hon konstaterade torrt:
-Jag hoppade dåligt idag.
Hade det varit Patrik Sjöberg så hade han inte varit klar i sitt analyserande än.
Med dessa fakta som grund välkomnar jag de 146 nya kloten som kommer varje år, de 547 olika banprofilerna som tas fram under en säsong samt de 4.583 olika varianterna på klotborrning som ser dagens ljus under ett kalenderår. Det är så mycket att ingen kommer att kunna allt om allting.
I ärlighetens namn så begriper jag inte ett smack om vad det handlar om, men vem märker det. Är jag tillräckligt övertygande i mina ställningstaganden så kan jag framstå som en analytisk expert i den lilla grupp som aldrig missar en hemmamatch nere i bowlinghallen.
Det är tack vare min analytiska förmåga jag kan framföra hållbara argument som förklarar hur det är möjligt missa 5:an med en halvmeter enbart på grund av yttre omständigheter.
Med analytiskt vänliga hälsningar.
Eder tillgivne Fossilen
tisdag 16 juni 2009
Det finns inga dumma frågor sägs det.
Men där är jag inte riktigt överens med den som myntat det uttrycket. Vem det är eller när det sades har jag ingen aning om men den personen kan aldrig ha gått i skola i Åmål i alla fall. Där ställdes det många dumma frågor och jag är förvånad att jag blev den jag blev med tanke på hur ”duktig” jag var i skolan. Och med tanke på vilka krafter det fanns i klasserna som inget hellre ville än att sätta våra stackars lärare på pottkanten.
Efter några månaders bloggande har jag förstått att jag fått en liten fast läsekrets. En del av dessa är, tro det eller ej, lärare till yrket. Kanske kan det vara bra för dom (för Er) att veta att även de hopplösa fallen bland eleverna kan visa framfötterna lite senare i livet. Nu tror jag inte att någon av mina gamla lärare har hittat hit. Om så skulle vara fallet så ber jag om ursäkt för att några av de grå hårstråna de har på huvudet idag förmodligen är orsakat av mig och de andra av de övriga eleverna.
Eftersom jag inte vill namnge andra personer i denna blogg får ni hålla till godo med pseudonyminitialer på mina kamrater och lärare. En del av dessa kanske inte vill skylta med vad de gjorde 35 - 40 år sedan. Ja det fanns ju en del saker som lärarna gjorde som inte var ”helt hundra” heller.
Vi kan börja med gamle PE som var en vikarierande gentleman i 75-årsåldern. Han hade ögonbryn som gardintofsar och var så disträ att en professor skulle ha varit avundsjuk på honom. Hans ämne var fysik och hans pondus och närvaro var ungefär lika med noll. Trots det så satt vi ändå som ljus på lektionerna för han gjorde oväntade och fullständigt sanslösa saker hela tiden. Som vid den fysiklektionen när han, på griffeltavlan, skulle rita förutsättningarna för ett experiment. Han tog kritan och drog ett streck på tavlan samtidigt som han viftade lite på gardintofsarna och sade:
- Tänk er att vi har en järntråd.
Sedan tittade han ner i läroboken och efter en hastig blick vände han sig tillbaka till tavlan och sudda ut strecket. Han slängde ett snabbt öga i boken igen och vände sig åter mot tavlan. Under det han drog ett nytt och likadant streck sade han:
- Fel! Det skall vara en koppartråd!
Ni förstår att man inte gärna ville missa något han sade.
Men så var det, det här med mina klasskompisar och i viss mån med mitt eget ointresse för att ta till sig lärdom. Vi VAR inte guds bästa elever. Jag vet. En av lärarna hade ett efternamn som efter omkastning av bokstäverna i sann anagramisk anda gav det nya efternamnet ”Veboden”. Det fick han reda på ungefär 30 sekunder efter att han hade presenterat sig för klassen. Biologi var hans ämne och HAN fick dumma frågor. Framför allt från TS som inte hade någon större vilja att skaffa sig annat än digitala betyg, NOLL eller ETT.
En lektion handlade om djur och deras anpassningsförmåga att överleva i olika miljöer. TS satt och kliade sig lite i örat när han helt plötsligt räckte upp handen och sa.
- Hörredu magistern. Kan en´ fråge va´ en vell om djur nu?
- Javisst!
- Anser du att finns någe en´ skulle kunne härröre te´ nå´t en skulle kunne ka´lle för ”undervattensfögglar”
- Ja, svarade ”Veboden” och tänkte en stund och var kanske inne på att Ejdern var en sådan fågel.
- Det tror jag nog att man säga. I viss mån.
- Jaha! Tror du att dä ä möjli´t att ha ett par - tre sånne i ett akvarium?
Efter några månaders bloggande har jag förstått att jag fått en liten fast läsekrets. En del av dessa är, tro det eller ej, lärare till yrket. Kanske kan det vara bra för dom (för Er) att veta att även de hopplösa fallen bland eleverna kan visa framfötterna lite senare i livet. Nu tror jag inte att någon av mina gamla lärare har hittat hit. Om så skulle vara fallet så ber jag om ursäkt för att några av de grå hårstråna de har på huvudet idag förmodligen är orsakat av mig och de andra av de övriga eleverna.
Eftersom jag inte vill namnge andra personer i denna blogg får ni hålla till godo med pseudonyminitialer på mina kamrater och lärare. En del av dessa kanske inte vill skylta med vad de gjorde 35 - 40 år sedan. Ja det fanns ju en del saker som lärarna gjorde som inte var ”helt hundra” heller.
Vi kan börja med gamle PE som var en vikarierande gentleman i 75-årsåldern. Han hade ögonbryn som gardintofsar och var så disträ att en professor skulle ha varit avundsjuk på honom. Hans ämne var fysik och hans pondus och närvaro var ungefär lika med noll. Trots det så satt vi ändå som ljus på lektionerna för han gjorde oväntade och fullständigt sanslösa saker hela tiden. Som vid den fysiklektionen när han, på griffeltavlan, skulle rita förutsättningarna för ett experiment. Han tog kritan och drog ett streck på tavlan samtidigt som han viftade lite på gardintofsarna och sade:
- Tänk er att vi har en järntråd.
Sedan tittade han ner i läroboken och efter en hastig blick vände han sig tillbaka till tavlan och sudda ut strecket. Han slängde ett snabbt öga i boken igen och vände sig åter mot tavlan. Under det han drog ett nytt och likadant streck sade han:
- Fel! Det skall vara en koppartråd!
Ni förstår att man inte gärna ville missa något han sade.
Men så var det, det här med mina klasskompisar och i viss mån med mitt eget ointresse för att ta till sig lärdom. Vi VAR inte guds bästa elever. Jag vet. En av lärarna hade ett efternamn som efter omkastning av bokstäverna i sann anagramisk anda gav det nya efternamnet ”Veboden”. Det fick han reda på ungefär 30 sekunder efter att han hade presenterat sig för klassen. Biologi var hans ämne och HAN fick dumma frågor. Framför allt från TS som inte hade någon större vilja att skaffa sig annat än digitala betyg, NOLL eller ETT.
En lektion handlade om djur och deras anpassningsförmåga att överleva i olika miljöer. TS satt och kliade sig lite i örat när han helt plötsligt räckte upp handen och sa.
- Hörredu magistern. Kan en´ fråge va´ en vell om djur nu?
- Javisst!
- Anser du att finns någe en´ skulle kunne härröre te´ nå´t en skulle kunne ka´lle för ”undervattensfögglar”
- Ja, svarade ”Veboden” och tänkte en stund och var kanske inne på att Ejdern var en sådan fågel.
- Det tror jag nog att man säga. I viss mån.
- Jaha! Tror du att dä ä möjli´t att ha ett par - tre sånne i ett akvarium?
Jag tror det var TS som även var framme på en Fysiklektion för ”Gardintofsen” PE. Det handlade om elektricitet denna dag. PE tog fram en ovässad penna och fäste en krokodilklämma i varje ände. Sedan anslöt han detta i vägguttaget och det hände ju naturligtvis inte ett skit. Därefter vässade han pennan i båda ändarna. På med kablarna igen och in i vägguttaget. KABOFF !!! Kvar var nu bara en "före detta penna".
Han tittade ut över klassrummet och sade:
- Nu har ni sett ett material som leder elektricitet väldigt bra. Och innan det så var det ett material som leder elektricitet väldigt dåligt.
- Kan ni ge några fler exempel på saker som leder elektricitet väldigt dåligt.
- JAA !! sade TS utan att ens räcka upp handen.
- OST !!
Men den allra dummaste frågan under hela skoltiden var ändå den som TS ställde till Veboden på en biologilektion. Det var den första i en rad av lektioner som skulle handla om husdjur som människan har och har haft genom årtusenden. ”Veboden” berättade om hundar, katter, getter, kor, gäss, höns och ja ”you name it”. När han efter en mycket lång och intressant föreläsning om husdjur kände att han var klar med denna inledning log han belåtet och såg på oss elever och sade:
- Är det någon som har några frågor nu. Om husdjur, lade han till. Han visste ju att TS satt i klassen.
- Hörredu magister´n´. Får vi fråge´ precis va vi vell om husdjur nu?
- Ja det går bra!
- Hörredu va´ möe kôster e´ get i desse da´ra?
Fatta att det inte var lätt att skaffa sig kunskap i min skola. Undrar hur mycket bättre det hade gått om jag hade hamnat i en normal klass i en normal skola i en normal ort.
Vem vet…
Det kunde blivit sämre också.
måndag 15 juni 2009
Spolad - men inte dumpad !
Det är vid ytterst få fall som jag agerar kaxigt och hotar med att spöa upp någon. Det har nog nästan aldrig hänt. Och vid de få tillfällena som jag har känt mig så odödlig att jag har börjat tala om för folk att dom skall passa sig så har jag varit allt annat än preparerad för en rättvis kamp man mot man. Senaste gången som det hände var för 6 år sedan.
Jag hade varit förkyld ett tag och det ville liksom inte gå över. Sakta men säkert kröp det även på mig en lätt huvudvärk som tilltog lite för varje dag. Sedan började huvudet bli tyngre och jag tyckte det lät konstigt när jag pratade. Så jag pallrade mig iväg till "farbro´ Doktor´n ."
Han undersökte mig och konstaterade att jag hade en mycket långt gången bihåleinflammation. Varenda bihåla som fanns i huvudet var fyllda med… (ja ni förstår vad jag menar). På stående fot fick jag en remiss till Karlstad. Han ville inte riskera något sade han. Det är ju inget som lugnar ner en direkt…
Jag hade varit förkyld ett tag och det ville liksom inte gå över. Sakta men säkert kröp det även på mig en lätt huvudvärk som tilltog lite för varje dag. Sedan började huvudet bli tyngre och jag tyckte det lät konstigt när jag pratade. Så jag pallrade mig iväg till "farbro´ Doktor´n ."
Han undersökte mig och konstaterade att jag hade en mycket långt gången bihåleinflammation. Varenda bihåla som fanns i huvudet var fyllda med… (ja ni förstår vad jag menar). På stående fot fick jag en remiss till Karlstad. Han ville inte riskera något sade han. Det är ju inget som lugnar ner en direkt…
Innan han kunde släppa iväg mig till transportörerna så sade han att han måste ”spola mig” först. Därmed blev han den förste av manligt kön som sagt så till mig. Själva spolningen är väl inte så farlig men innan den kan utföras så genomgår man en tortyrliknande behandling som jag absolut inte önskar någon annan att gå igenom.
Först skickar läkarvetenskapens företrädare in små stålpinnar i näsan med bomullstussar på som först doppats i bedövningsmedel. Det blev ungefär sex stycken i varje näsborre. Sedan skall man sitta så i en kvart och försöka ge Igelkotten ett nytt ansikte.
Därefter så körs det igenom ett rör i bakre näsväggarna så att en spolningsslang kan anslutas och därefter tar själva spolaningen vid för att befria alla håligheterna från (Ja ni fattar). I det läget var man allt annat än kaxig. Men det skulle bli värre…
När han hade hållit på en stund så sade han:
- Vi skall göra en sista spolning så att vi är säkra på att det är tomt i bihålorna under den tid det tar för dig att åka till Karlstad.
Sedan tog han sprutan med koksaltlösning och tryckte till en sista gång. Och jag kände som om det verkligen var en sista gång. Det susade till rejält i huvudet. Och sedan… GOD NATT.
Långt bort kunde jag höra röster som sade:
- Andas. Du måste andas !!
Jaha, tänkte jag. SYRE ! Det kanske kan vara något,
så jag tog och sög tag i lite syre. Det var så pass mycket att jag kunde få upp mina ögon igen. Och då hittade jag mig själv, på golvet.
Jag låg mitt i rummet, bredvid undersökningsstolen. I rummet sprang det en förvirrad doktor och undrade vad han hade ställt till med samt några sköterskor som lekte Gud med en syrgastub och försökte blåsa livet tillbaka till mig via mina näsborrar.
Jag piggnade till så pass mycket, efter ett tag, att jag kom upp på en brits. Där låg jag en stund. Efter några minuter kom läkaren tillbaka till undersökningsrummet med min journal i sin hand och en fraktsedel för att jag skulle kunna få åka till Karlstad. Han gick sakta farm emot mig med tveksamma steg. När han var framme vid min brits tittade jag upp på honom och spände mina ögon in i hans. Jag gav honom ”the Evil Eye” (det var vad jag trodde i alla fall) och sedan väste jag till, som den värste gangsterkung.
- Du ! Du rör mig inte en gång till, för då jävlar !
Det gjorde han inte heller. Men jag tror inte att det berodde på att jag skrämde honom.
Efter en vecka i Karlstad och efter 25 sådana spolningar var jag tillbaka hemma igen. I min journal står det numera, med stora bokstäver som han har skrivit:
Patienten måste spolas i liggande ställning.
Jag har sett läkaren flera gånger på staden men han har sedan den dagen undvikit att ha någon ögonkontakt med mig.
Vill ni veta exakt hur en spolning går till så finns en animerad film HÄR.
Känsliga tittare varnas!!
tisdag 9 juni 2009
Ibland går det inte som planerat
Jag har flera historier ur mitt eget liv som lever upp till den rubriken. Under tiden jag funderar på vilken jag skall börja med så får ni titta på detta lilla mästerverk från Pixar.
Filmen om den kärlekskranke snögubben kom redan 1989. Inte kan man tro att den har 20 år på nacken.
Filmen om den kärlekskranke snögubben kom redan 1989. Inte kan man tro att den har 20 år på nacken.
onsdag 3 juni 2009
Ju förr desto bättre, eller...
”Det var bättre förr!”
Den inskriptionen vill min gode vän KIWI ha på sin gravsten.
Ja så kan man ju också se det. Idag sitter jag också och tittar tillbaka på saker som har hänt och i vissa fall var det faktiskt bättre förr. Det var inte så mycket som var farligt. Bensinångor, till exempel, det var inte farligt. Jag och min syster slogs nästan för att stå bredvid tankhålet när pappa fyllde på med gammal hederlig bensin med hög blyhalt. Då fanns det inget farligt med det. Men idag ! Ojojoj. Ett sådant nöje är ju mer eller mindre livsfarligt även utan bly i soppan.
Och rökning var ju heller inte lika farligt för 30 år sedan som det är idag. Även om inte mina föräldrar var rökare så var det inget snack om att det ställdes fram askkoppar på bordet när det var fest. I bilarna var det också OK att röka i framsätet med barnen klättrade runt i baksätet. Bilbarnstolar ? Nänä. Det var ju inte farligt att åka bil.
På den tiden spelade jag i en bowlingklubb som hette BK Karlberg. Varje säsong så åkte vi till Lysekil och fick oss en lektion i att spela bowling. Jag tror inte vi vann en enda match där i den idylliska västkuststaden. Hallen låg på andra våningen ovanför ett gatukök precis nere vid hamnen i centrum. Vi var ett gäng glada Åmålsbowlare i blandad ålder. Vi hyrde alltid en Mercedesbuss med 15-talet säten. Vår chaufför hette ”Lala” och var ett rivigt fruntimmer och en jävel på att ratta en buss.
Hemresan blev alltid en trevlig tillställning med öl och cigaretter. ALLA rökte på den tiden och det var inte snack om att det inte gick att puffa på pinnarna inuti bussen. ALLA rökte, alla utom ”Dansken”. Han var en av de bättre spelarna som trots att han bott i Sverige i över 20 år inte ens BRÖT på svenska. Det var inte helt lätt att förstå vad han sade nära han pratade.
När vi åkt några mil tittade han på en av lagkamraterna och visade med handen att han också ville ta sig ett bloss.
- Röjje ?
- Vaddå Röjje !! Köp dig eget röka om du vill ha!, var det burdusa svaret han fick.
Stämningen var alltid rå men hjärtlig mellan alla spelarna
”Dansken” fick ingen cigarett. Men bara några minuter efter det så stannade ”Lala” vid en kiosk som både hade korv och vanligt utbud av godis och cigaretter. Vi köpte lite att äta och Dansken ställde sig i kioskkön. Efter cirka 20 minuter satte vi oss i bussen igen för att fortsätta vår färd mot Åmål.
Helt plötsligt var det någon som observerade att ”Dansken” ännu inte fått fyr i någon tobak. Så frågan kom helt naturligt:
- Men du ! Köpte du inget röka i kiosken?
- Däe gick åth Hälvethe!, svarade dansken på sitt sedvanligt grötiga sätt.
- Vaddå gick ”åth Hälvethe”!
Då berättade han att han hade sträckt fram en sedel till damen i luckan och sagt:
- Ceega-räther!
Utan att blinka så gjorde damen i ordning en stor påse med….
SEGA RÅTTOR !
Så där satt nu en ännu mer röksugen dansk med en påse godis i sin hand och förbannade ödet att han aldrig hade lärt sig svenska.
Han tyckte nog då att det var bättre förr. Förr, då han bodde i Danmark
Den inskriptionen vill min gode vän KIWI ha på sin gravsten.
Ja så kan man ju också se det. Idag sitter jag också och tittar tillbaka på saker som har hänt och i vissa fall var det faktiskt bättre förr. Det var inte så mycket som var farligt. Bensinångor, till exempel, det var inte farligt. Jag och min syster slogs nästan för att stå bredvid tankhålet när pappa fyllde på med gammal hederlig bensin med hög blyhalt. Då fanns det inget farligt med det. Men idag ! Ojojoj. Ett sådant nöje är ju mer eller mindre livsfarligt även utan bly i soppan.
Och rökning var ju heller inte lika farligt för 30 år sedan som det är idag. Även om inte mina föräldrar var rökare så var det inget snack om att det ställdes fram askkoppar på bordet när det var fest. I bilarna var det också OK att röka i framsätet med barnen klättrade runt i baksätet. Bilbarnstolar ? Nänä. Det var ju inte farligt att åka bil.
På den tiden spelade jag i en bowlingklubb som hette BK Karlberg. Varje säsong så åkte vi till Lysekil och fick oss en lektion i att spela bowling. Jag tror inte vi vann en enda match där i den idylliska västkuststaden. Hallen låg på andra våningen ovanför ett gatukök precis nere vid hamnen i centrum. Vi var ett gäng glada Åmålsbowlare i blandad ålder. Vi hyrde alltid en Mercedesbuss med 15-talet säten. Vår chaufför hette ”Lala” och var ett rivigt fruntimmer och en jävel på att ratta en buss.
Hemresan blev alltid en trevlig tillställning med öl och cigaretter. ALLA rökte på den tiden och det var inte snack om att det inte gick att puffa på pinnarna inuti bussen. ALLA rökte, alla utom ”Dansken”. Han var en av de bättre spelarna som trots att han bott i Sverige i över 20 år inte ens BRÖT på svenska. Det var inte helt lätt att förstå vad han sade nära han pratade.
När vi åkt några mil tittade han på en av lagkamraterna och visade med handen att han också ville ta sig ett bloss.
- Röjje ?
- Vaddå Röjje !! Köp dig eget röka om du vill ha!, var det burdusa svaret han fick.
Stämningen var alltid rå men hjärtlig mellan alla spelarna
”Dansken” fick ingen cigarett. Men bara några minuter efter det så stannade ”Lala” vid en kiosk som både hade korv och vanligt utbud av godis och cigaretter. Vi köpte lite att äta och Dansken ställde sig i kioskkön. Efter cirka 20 minuter satte vi oss i bussen igen för att fortsätta vår färd mot Åmål.
Helt plötsligt var det någon som observerade att ”Dansken” ännu inte fått fyr i någon tobak. Så frågan kom helt naturligt:
- Men du ! Köpte du inget röka i kiosken?
- Däe gick åth Hälvethe!, svarade dansken på sitt sedvanligt grötiga sätt.
- Vaddå gick ”åth Hälvethe”!
Då berättade han att han hade sträckt fram en sedel till damen i luckan och sagt:
- Ceega-räther!
Utan att blinka så gjorde damen i ordning en stor påse med….
SEGA RÅTTOR !
Så där satt nu en ännu mer röksugen dansk med en påse godis i sin hand och förbannade ödet att han aldrig hade lärt sig svenska.
Han tyckte nog då att det var bättre förr. Förr, då han bodde i Danmark
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)