Det finns inga dumma frågor sägs det.

Men där är jag inte riktigt överens med den som myntat det uttrycket. Vem det är eller när det sades har jag ingen aning om men den personen kan aldrig ha gått i skola i Åmål i alla fall. Där ställdes det många dumma frågor och jag är förvånad att jag blev den jag blev med tanke på hur ”duktig” jag var i skolan. Och med tanke på vilka krafter det fanns i klasserna som inget hellre ville än att sätta våra stackars lärare på pottkanten.

Efter några månaders bloggande har jag förstått att jag fått en liten fast läsekrets. En del av dessa är, tro det eller ej, lärare till yrket. Kanske kan det vara bra för dom (för Er) att veta att även de hopplösa fallen bland eleverna kan visa framfötterna lite senare i livet. Nu tror jag inte att någon av mina gamla lärare har hittat hit. Om så skulle vara fallet så ber jag om ursäkt för att några av de grå hårstråna de har på huvudet idag förmodligen är orsakat av mig och de andra av de övriga eleverna.

Eftersom jag inte vill namnge andra personer i denna blogg får ni hålla till godo med pseudonyminitialer på mina kamrater och lärare. En del av dessa kanske inte vill skylta med vad de gjorde 35 - 40 år sedan. Ja det fanns ju en del saker som lärarna gjorde som inte var ”helt hundra” heller.

Vi kan börja med gamle PE som var en vikarierande gentleman i 75-årsåldern. Han hade ögonbryn som gardintofsar och var så disträ att en professor skulle ha varit avundsjuk på honom. Hans ämne var fysik och hans pondus och närvaro var ungefär lika med noll. Trots det så satt vi ändå som ljus på lektionerna för han gjorde oväntade och fullständigt sanslösa saker hela tiden. Som vid den fysiklektionen när han, på griffeltavlan, skulle rita förutsättningarna för ett experiment. Han tog kritan och drog ett streck på tavlan samtidigt som han viftade lite på gardintofsarna och sade:
- Tänk er att vi har en järntråd.
Sedan tittade han ner i läroboken och efter en hastig blick vände han sig tillbaka till tavlan och sudda ut strecket. Han slängde ett snabbt öga i boken igen och vände sig åter mot tavlan. Under det han drog ett nytt och likadant streck sade han:
- Fel! Det skall vara en koppartråd!
Ni förstår att man inte gärna ville missa något han sade.

Men så var det, det här med mina klasskompisar och i viss mån med mitt eget ointresse för att ta till sig lärdom. Vi VAR inte guds bästa elever. Jag vet. En av lärarna hade ett efternamn som efter omkastning av bokstäverna i sann anagramisk anda gav det nya efternamnet ”Veboden”. Det fick han reda på ungefär 30 sekunder efter att han hade presenterat sig för klassen. Biologi var hans ämne och HAN fick dumma frågor. Framför allt från TS som inte hade någon större vilja att skaffa sig annat än digitala betyg, NOLL eller ETT.

En lektion handlade om djur och deras anpassningsförmåga att överleva i olika miljöer. TS satt och kliade sig lite i örat när han helt plötsligt räckte upp handen och sa.
- Hörredu magistern. Kan en´ fråge va´ en vell om djur nu?
- Javisst!
- Anser du att finns någe en´ skulle kunne härröre te´ nå´t en skulle kunne ka´lle för ”undervattensfögglar”
- Ja, svarade ”Veboden” och tänkte en stund och var kanske inne på att Ejdern var en sådan fågel.
- Det tror jag nog att man säga. I viss mån.
- Jaha! Tror du att dä ä möjli´t att ha ett par - tre sånne i ett akvarium?

Jag tror det var TS som även var framme på en Fysiklektion för ”Gardintofsen” PE. Det handlade om elektricitet denna dag. PE tog fram en ovässad penna och fäste en krokodilklämma i varje ände. Sedan anslöt han detta i vägguttaget och det hände ju naturligtvis inte ett skit. Därefter vässade han pennan i båda ändarna. På med kablarna igen och in i vägguttaget. KABOFF !!! Kvar var nu bara en "före detta penna".
Han tittade ut över klassrummet och sade:
- Nu har ni sett ett material som leder elektricitet väldigt bra. Och innan det så var det ett material som leder elektricitet väldigt dåligt.
- Kan ni ge några fler exempel på saker som leder elektricitet väldigt dåligt.
- JAA !! sade TS utan att ens räcka upp handen.
- OST !!

Men den allra dummaste frågan under hela skoltiden var ändå den som TS ställde till Veboden på en biologilektion. Det var den första i en rad av lektioner som skulle handla om husdjur som människan har och har haft genom årtusenden. ”Veboden” berättade om hundar, katter, getter, kor, gäss, höns och ja ”you name it”. När han efter en mycket lång och intressant föreläsning om husdjur kände att han var klar med denna inledning log han belåtet och såg på oss elever och sade:
- Är det någon som har några frågor nu. Om husdjur, lade han till. Han visste ju att TS satt i klassen.
- Hörredu magister´n´. Får vi fråge´ precis va vi vell om husdjur nu?
- Ja det går bra!
- Hörredu va´ möe kôster e´ get i desse da´ra?

Fatta att det inte var lätt att skaffa sig kunskap i min skola. Undrar hur mycket bättre det hade gått om jag hade hamnat i en normal klass i en normal skola i en normal ort.
Vem vet…
Det kunde blivit sämre också.