Den rollen är inte helt lätt att leva upp till men det är heller inget epitet jag själv satt på mig själv, men vad skall jag göra när folk kommer med frågor av typen:
Vad behövs i resultat för att gå vidare (=Vart går cutten)?
Hur många vänsterhänta spelare går till final (=Har man oljat konstigt?)
Är damhandikappet för högt ??
Men Hallåå !!!!!!!!!!!!!!!
Hur skall jag kunna svara på sån´t.
Ett. Jag har ingen kristalkula med ”cuttar”
Två. Höger eller Vänster !?!? Vem bryr sig ?? Med en spegel så ser dom likadana ut allihop (utom Kimmo Lehtonen)
Tre. Damhandikappet ! Bara för att jag ibland har på mig strumbyxor och vinröd klänning så är det väl inte jag som skall ha åsikter om vilket kön som är mest handikappat.
Men i bowlingkretsar så har det skapats en myt om att Fossilen har full koll och den försöker jag ,dumdristigt nog, att leva upp till alltför ofta.
Oftast fungerar det. Men ibland spricker det så innihelvete (förlåt det mustiga uttrycket)
Under vår mastodontproduktion i samband med Junior-EM i Bowling i pråskveckan (85 timmars direktsändning), så uppenbarade sig, inför mina ögon, det absolut största bowlinglöftet jag någonsin sett:
Arturs Levikins, Latvia.
Han formligen sopade banan av allt och alla och blev inte stoppad förrän i singelfinalen då han mötte Arvikas stolthet Mattias Jansson.
När allt var över så ansträngde sig min vän (nåja…) och kollega Martin Lundström, att gräva fram några sekunder ur vårt digra arkivmaterial: Han lyckades hitta (bara Gud vet hur länge han letade), en sekvens då ”barkborren biter djupt i svålen" på reportern”.
Vid en avannonsering efter att drygt 10 timmars sändning, under en av produktionsdagarna, var till ända, så skulle jag ”bara” riva av några namn ur en resultatlista, en lista jag hämtade från det "fulla kollens" huvud.
Men när jag kommer till Arturs fullständiga namn, så är det ”tomt i skafferiet”, inte ens ett ”Andersson” som gångbart efternamn, fanns kvar.
Och under några skräckslagna tiondelar av en sekund försöker jag ”himla” mig till en räddning (kolla ögonen), men det gick ju bara ”sådär…”
Så det blev en "SKIFS". Innan jag blev räddad.
Räddningen hette Martin och räddningsplankan var min öronsnäcka….
... sedan hörde jag i lurarna hur han bröt ihop!!!!!!
Här är länken till den katastrofen.
torsdag 30 april 2009
onsdag 29 april 2009
Konserveringsmedel ???
För 44 år sedan såg hon ut så här som 19-årig talang.
HON !! Min absoluta favorit bland kvinnliga sångergskor.
ELKIE "DIVINELY GIFTED" BROOKS.
Man blir ju lite fundersam på vad människan har gjort för att se ut så här för mindre än två år sedan som 62-åring !!!
Under alla dessa år har hon som soloartist och som sångerska i Dada och Vinegar Joe förgyllt mer än en grå vardag i mitt liv.
Tack Elk.
Kolla dessa klipp oxå !!!!
Eller "Vild och vacker" som 28-åring i Stockholm (av alla ställen)
När hon var 35, så visade hon upp detta:
Och när hon är 62 så har hon faktiskt det mesta i behåll
(nej hon är ingen ungdom, men ge mig en annan 62-åring som har bibehållit både röst och skönhet)
Se, lyssna och njut, även om detta inte är er favorit i vare sig i musik eller skönhet.
Jag tänker i alla fall njuta.
Take it away, Elkie!!!
HON !! Min absoluta favorit bland kvinnliga sångergskor.
ELKIE "DIVINELY GIFTED" BROOKS.
Man blir ju lite fundersam på vad människan har gjort för att se ut så här för mindre än två år sedan som 62-åring !!!
Under alla dessa år har hon som soloartist och som sångerska i Dada och Vinegar Joe förgyllt mer än en grå vardag i mitt liv.
Tack Elk.
Kolla dessa klipp oxå !!!!
Eller "Vild och vacker" som 28-åring i Stockholm (av alla ställen)
När hon var 35, så visade hon upp detta:
Och när hon är 62 så har hon faktiskt det mesta i behåll
(nej hon är ingen ungdom, men ge mig en annan 62-åring som har bibehållit både röst och skönhet)
Se, lyssna och njut, även om detta inte är er favorit i vare sig i musik eller skönhet.
Jag tänker i alla fall njuta.
Take it away, Elkie!!!
Zlatan. En man för bowlinglandslaget?
Här är ett bevis för att bowling är en sport för alla. Men inte hade vi väl trott att vi skulle få se nationalhjälten Zlatan prova på vår ädla sport.
Zlatan är ju som vi alla vet en "konstnär" som tar sig an sina uppgifter på ett ytterst seriöst sätt.
Han lägger stor vikt vid att ha rätt utrustning och är noga med att banans topografi är rätt.
Se och lär!
Zlatan är ju som vi alla vet en "konstnär" som tar sig an sina uppgifter på ett ytterst seriöst sätt.
Han lägger stor vikt vid att ha rätt utrustning och är noga med att banans topografi är rätt.
Se och lär!
Det ryktas om att Tommy Sjödin...
...är värvad till den nybildade Elitserieföreningen i Bowling.
- "Vi behöver någon som kan uttrycka saker på rätt sätt!", säger företrädare från klubbar i Arvika, Malmö, Stockholm, Örebro, Katrineholm, Eskilstuna, Ludvika, Piteå, Härnösand samt Göteborg.
Den ende de kan tänka sig framföra kritiken till de styrande i Bowlingförbundet angående alla nya regelförändringar är: Tommy Sjödin.
- "Vi behöver någon som kan uttrycka saker på rätt sätt!", säger företrädare från klubbar i Arvika, Malmö, Stockholm, Örebro, Katrineholm, Eskilstuna, Ludvika, Piteå, Härnösand samt Göteborg.
Den ende de kan tänka sig framföra kritiken till de styrande i Bowlingförbundet angående alla nya regelförändringar är: Tommy Sjödin.
tisdag 28 april 2009
Jag var bäst i Super-Six
Så var den milstolpen uppnådd.
Målet var att mäta sig med världseliten i bowling. Det är nu nått, passerat och numera att betrakta som klassisk bowlinghistoria. Jag skakade om både nuvarande elitspelare och bowlare som tillhört den absoluta världstoppen i sitt kön. Två mycket meriterande skalper blev det och det är ju imponerande med tanke på hur lite jag har tränat inför detta.
I ett tidigare inlägg har jag berättat att jag i min planering hade utmanat världens mest medaljtyngda bowlare genom tiderna, på en ”korv med bröd” vid en Earlybird-start på Örgryte IS SuperSix-tävling. Den bowlare jag utmanat var ingen mindre än Åsa ”Aasa” Larsson. Västgötatjejen som har vunnit allt som går att vinna som bowlare inom och utom Sveriges gränser.
Nu hade vi vår dust. Och visst blev det så att jag var den som fick stå för notan när röken skingrats. Men ni skall veta att marginalen var så liten som en enda…
Fatta ! En enda.
Snacka om att jag känner en viss tillhörighet med toppen av världsbowlingen. Visserligen är det några år sedan Åsa stod på topp, men ändå!
JAG. Av alla människor vara bara en enda, ifrån att vinna över henne. Otroligt.
Själv spelade jag mina serier i par med den unge Mattias W
etterberg, nybliven ”kung” i den variant av ”Sten-Sax-Påse” som Svenska Bowlingförbundet har döpt till Strike-Out. Det är en form av särskiljning som kommer till stånd när två lag inte kan skiljas åt i det som kallas ”Skiljeserie” utan måste på något vis skiljas ifrån varandra på annat sätt.
Istället för att sätta sig ner och titta på vem som har spelat bäst bowling de senaste 5 timmarna så låter man en spelare från varje lag utföra ETT slag till. Den som får en strike vinner och får komma till Elitserien. Den som missar att putta ikull alla 10 käglorna i ett enda slag, får spela i en lägre division ett helt år. Samtliga inblandade tar sig därefter en funderare på om de skall ta ut licens för nästkommande spelår.
I helgen fixade Mattias en sån där viktig strike som betydde en plats till nästa års elitserie för hans klubb Full House. Kan tyckas lite orättvist gentemot motståndarna men rättvisa är nu inget som har satts i främsta rummet när nya regler hittas på. Och den inställningen är inget som främjar medlemsutvecklingen inom Svensk Bowling.
Istället snackas det om ”spänning” och ”bäst-när-det-gäller”. Tyvärr så är bowlingen vare sig direktsänd eller spelbar på oddset. Så den spänningen är det bara publiken i hallen som får uppleva, och den gruppen är i en del fall inte speciellt stor.
Åter till mitt möte med Mattias Wetterberg! En ung och mycket lovande spelare som, om han fortsätter att utvecklas, snart kommer att finnas med i diskussionerna om hur ett framtida landslag skall se ut. En spelare som med lätthet borde spela av mig min nyinköpta skjorta (bilden nedan). Han borde inte ens behöva anstränga sig…
Målet var att mäta sig med världseliten i bowling. Det är nu nått, passerat och numera att betrakta som klassisk bowlinghistoria. Jag skakade om både nuvarande elitspelare och bowlare som tillhört den absoluta världstoppen i sitt kön. Två mycket meriterande skalper blev det och det är ju imponerande med tanke på hur lite jag har tränat inför detta.
I ett tidigare inlägg har jag berättat att jag i min planering hade utmanat världens mest medaljtyngda bowlare genom tiderna, på en ”korv med bröd” vid en Earlybird-start på Örgryte IS SuperSix-tävling. Den bowlare jag utmanat var ingen mindre än Åsa ”Aasa” Larsson. Västgötatjejen som har vunnit allt som går att vinna som bowlare inom och utom Sveriges gränser.
Nu hade vi vår dust. Och visst blev det så att jag var den som fick stå för notan när röken skingrats. Men ni skall veta att marginalen var så liten som en enda…
Fatta ! En enda.
Snacka om att jag känner en viss tillhörighet med toppen av världsbowlingen. Visserligen är det några år sedan Åsa stod på topp, men ändå!
JAG. Av alla människor vara bara en enda, ifrån att vinna över henne. Otroligt.
Själv spelade jag mina serier i par med den unge Mattias W
etterberg, nybliven ”kung” i den variant av ”Sten-Sax-Påse” som Svenska Bowlingförbundet har döpt till Strike-Out. Det är en form av särskiljning som kommer till stånd när två lag inte kan skiljas åt i det som kallas ”Skiljeserie” utan måste på något vis skiljas ifrån varandra på annat sätt.Istället för att sätta sig ner och titta på vem som har spelat bäst bowling de senaste 5 timmarna så låter man en spelare från varje lag utföra ETT slag till. Den som får en strike vinner och får komma till Elitserien. Den som missar att putta ikull alla 10 käglorna i ett enda slag, får spela i en lägre division ett helt år. Samtliga inblandade tar sig därefter en funderare på om de skall ta ut licens för nästkommande spelår.
I helgen fixade Mattias en sån där viktig strike som betydde en plats till nästa års elitserie för hans klubb Full House. Kan tyckas lite orättvist gentemot motståndarna men rättvisa är nu inget som har satts i främsta rummet när nya regler hittas på. Och den inställningen är inget som främjar medlemsutvecklingen inom Svensk Bowling.
Istället snackas det om ”spänning” och ”bäst-när-det-gäller”. Tyvärr så är bowlingen vare sig direktsänd eller spelbar på oddset. Så den spänningen är det bara publiken i hallen som får uppleva, och den gruppen är i en del fall inte speciellt stor.
Åter till mitt möte med Mattias Wetterberg! En ung och mycket lovande spelare som, om han fortsätter att utvecklas, snart kommer att finnas med i diskussionerna om hur ett framtida landslag skall se ut. En spelare som med lätthet borde spela av mig min nyinköpta skjorta (bilden nedan). Han borde inte ens behöva anstränga sig…
Tror ni han lyckades med det ?Knappast !!! I den viktiga serie fyra, då ni som bowlare vet att banorna öppnar upp sig, var han totalt chanslös när den gamle Fossilen slog till med ett antal perfekta strike (varav några var tunna på vänstersidan s.k. "Brooklyn suburb"...) Strikar som drog plösen över ”lillgrabben” med siffrorna 242 mot 235. Det är så ungtupparna skall sättas på plats!
Men nu blev väl inte min ”comeback” en fullträff på alla plan...
Åsa slog mig,som sagt, med EN. Då snackar vi EN serie. Hon var 170 pinnar bättre än mig. Och det resultatet hade jag fått fullt upp med att slå även om jag hade fått chansen, utifrån att jag bara hade två serier bättre än 160. Dom var på 242 och 211. Som den ödmjuke människa jag är (det är faktiskt en av mina starkaste sidor som människa), så sträckte jag fram min hand efter nästan tre timmars spel, en hand...
som innehöll en Korv med bröd och sade:
SNYGGT JOBBAT Åsa!!
(Landslagscoach Larsson längst t.v. från EM i Tyskland 2006)
Men Wetterbergsjunioren då?
Blev inte han, totalt, uppläxad av en gammal rutinerad Fossil ?
Nej, tyvärr. I de andra 5 serierna vi spelade tillsammans nådde han över 1200. Jag fick ihop ungefär 800.
Men jag kommer att leva länge på att Åsa bara slog mig med EN (serie) och att Mattias Wetterberg ”vek ner sig” i den viktiga serie 4. Den typen av vinklingar går det alldeles utmärkt att göra inom svensk bowling.
Ty i bowlarnas värld är inte det viktiga att få fram den bäste spelaren. Det viktiga är att vara ”bäst när det gäller”. Och min personliga åsikt är att det är i serie 4 "det gäller". Precis då, när banorna öppnat upp sig
I den slog jag 242!!
Mattias nådde bara 235 !!
Och stackars ”föredettingen” Åsa skrapade inte ihop mer än sketna 209, inklusive damhandikappet på 8 poäng.
Går vi vidare så hittar vi att inte ens Juniorernas, numera legendariske, förbundskapten, Mats "Klossen" Olsson, hade en lösning i fjärde serien.
Men det hade däremot, "springpojken" på GAPS Pro-Shop, Malten Ahlqvist.
HAN hade full fokus !
(fattas bara annat, han har ju varit i final på Europatouren, det har aldrig "Klossen" varit).
Men, totalt !!!
Titeln ”Bäst-när-det-gäller” den vann jag !!!! Inget snack om den saken.
Åtminstone utifrån mitt sätt att se det. Man tittar på serie 4. Serien då det gäller att vara på hugget när banorna "öppnar upp sig."
fredag 24 april 2009
Lucky Strike
Förlåt mig om jag ibland skriver något som kan uppfattas som respektlöst gentemot sporten Bowling.
Ett samtidigt förlåt till dem av er som tror att jag inte tar musikformen BLUES till mitt hjärta till 100 %.
Nedanstående är förhoppningsvis ett förlåtande inlägg till båda lägren.
Ett samtidigt förlåt till dem av er som tror att jag inte tar musikformen BLUES till mitt hjärta till 100 %.
Nedanstående är förhoppningsvis ett förlåtande inlägg till båda lägren.
onsdag 22 april 2009
Ont ! Det gör ont !
Nog har man en del strängar på sin lyra även om instrumentet ibland låter en smula ostämt. Av någon anledning så blev jag för några år sedan intresserad av zonterapi. Ni vet det där med att man har olika punkter under fötterna. Punkter som om man trycker på dom kan påverka i stort sett alla ställen på kroppen. Jag insåg att om man kunde lära sig lite om det så kunde man ju hjälpa folk som hade ont någonstans.
Jag läste det jag kunde komma över och köpte även en del böcker. Folk att praktisera på fanns det gott om och faktum är att jag lärde mig en del. Framför allt så hittade jag vid ett flertal tillfällen punkterna som lindrade huvudvärk och migrän. Kunskap som jag förstod var värdefulla för alla och envar som fått sig en ”Betongkeps med inåtvända taggar”.
En av de drabbade som jag ”hjälpt” var den förre förbundskaptenen i Bowling, Magnus Johnson. Platsen var Tali Halle i Helsingfors under Europatourtävlingen Ballmasteres Open. Året var 2005. Under ett av kvalpassen såg jag Magnus sitta på läktaren med ett, milt sagt, besvärat uttryck och jag kände igen symptomen.
- Huvudvärk, frågade jag.
- Ja, rätt ordentligt, svarade han.
Jag berättade för Magnus om mina nyvunna kunskaper i ”fotsuletryckning” och föreslog honom en kostnadsfri behandling. Han insåg att jag knappast kunde göra saken värre så han mottog mitt förslag med tacksamhet.
I ett av omklädningsrummen strippade han av sig sina fotbeklädnader och lade sig på en bänk. Jag satte mig på en liten pall vid fotändan och gjorde först en avkopplande fotmassage under det att jag berättade för Magnus vad som skulle hända.
- Nu skall jag snart leta upp de punkter som är sammanlänkade med ditt huvud och dina bihålor. När jag trycker på dom så kommer du att känna en smärta. Den kommer jag att märka och då kommer jag att göra en ”akupressur” (det är helt enkelt inget annat än att jag trycker på den punkten en stund). Du kommer att ha ont då och det är bra. Efter några sådana tryck så kommer huvudvärken att släppa. Lita på mig, sade jag.
Det gjorde han men det skulle han inte ha gjort.
Jag läste det jag kunde komma över och köpte även en del böcker. Folk att praktisera på fanns det gott om och faktum är att jag lärde mig en del. Framför allt så hittade jag vid ett flertal tillfällen punkterna som lindrade huvudvärk och migrän. Kunskap som jag förstod var värdefulla för alla och envar som fått sig en ”Betongkeps med inåtvända taggar”.
En av de drabbade som jag ”hjälpt” var den förre förbundskaptenen i Bowling, Magnus Johnson. Platsen var Tali Halle i Helsingfors under Europatourtävlingen Ballmasteres Open. Året var 2005. Under ett av kvalpassen såg jag Magnus sitta på läktaren med ett, milt sagt, besvärat uttryck och jag kände igen symptomen.
- Huvudvärk, frågade jag.
- Ja, rätt ordentligt, svarade han.
Jag berättade för Magnus om mina nyvunna kunskaper i ”fotsuletryckning” och föreslog honom en kostnadsfri behandling. Han insåg att jag knappast kunde göra saken värre så han mottog mitt förslag med tacksamhet.
I ett av omklädningsrummen strippade han av sig sina fotbeklädnader och lade sig på en bänk. Jag satte mig på en liten pall vid fotändan och gjorde först en avkopplande fotmassage under det att jag berättade för Magnus vad som skulle hända.
- Nu skall jag snart leta upp de punkter som är sammanlänkade med ditt huvud och dina bihålor. När jag trycker på dom så kommer du att känna en smärta. Den kommer jag att märka och då kommer jag att göra en ”akupressur” (det är helt enkelt inget annat än att jag trycker på den punkten en stund). Du kommer att ha ont då och det är bra. Efter några sådana tryck så kommer huvudvärken att släppa. Lita på mig, sade jag.
Det gjorde han men det skulle han inte ha gjort.
- Här verkar det finnas en punkt som ger dig smärta!
- Ja där gör det ont, sa Magnus.
- Då sätter jag tryck där en stund, svarade jag.
Det gjorde verkligen ont på honom det märkte jag på att han spände sig i hela kroppen för att kunna stå ut med smärtan. Efter en första omgång lät jag honom vila och förberedde honom och mig inför nästa smärtsamma tryckning. Denna gjorde om möjligt ännu ondare för nu tyckte jag mig höra att han stönade lite också.
Jag tänkte att om han får sig en tredje omgång så skall vi nog vara i hamn och han kan känna huvudvärkens förlamande grepp släppa. Men precis innan jag skulle sätta tummen i främre delen av ”pektåns” undersida fick jag se något som inte stämde. Det såg ut som att den tån var lite rödare än dom andra. Så jag tog en ordentlig titt och upptäckte…
Ett nageltrång !!
På den ena sidan hade nageln irriterat den intilliggande huden så att han fått en inflammation. Så det var väl inte så konstigt att det gjorde ont i tån när jag pressade på den svullnaden.
Vi avbröt min behandling och Magnus återvände till läktaren med precis lika mycket huvudvärk som tidigare. Men nu hade han kompletterat den med ungefär lika mycket smärta i den andra änden av kroppen i det inflammerade nageltrånget.
Tur att Magnus är Magnus. Han hade överseende med de oväntade effekterna av mina helande händer och vi kan fortfarande prata med varandra. Men jag har aldrig fått röra hans fötter efter det.
tisdag 21 april 2009
Lokal(t) (van)sinne
Jag har en rätt hygglig förmåga att hitta dit jag skall och även tillbaka dit där jag kom ifrån. Lokalsinne kallas det. Om det verkligen är ett sinne eller inte har jag ingen aning om. Men jag brukar ha rätt bra koll på Norr och Söder och på något omedvetet sätt notera detaljer som kan hjälpa mig i mina ansträngningar att hitta när jag skall någonstans samt även memorera vägen dit för att kunna orientera mig på hemvägen.
Annat är det med några andra personer jag känner. Utan att gå in i några detaljer vilka de är (Jag har lovat Martin, David, Philip och Vincent att jag skall var ytterst diskret i denna fråga) så känner jag mig tvungen att delge för er hur svårt det kan vara att umgås med typer med just denna nedsatta orienteringsfunktion.
Bordtennis i Örebro. Rum beställt på Behrn Hotell.
En vit skåpbil har passerat stadsgränsen och är på väg in mot centrum.
- Titta där står det Behrn, sväng höger.
Efter ett tags irrande på stadens gator framträder en stor fotbollsarena.
- Men det här är ju inget hotell.
En snabb inventering av gatskyltar i närheten ger bränsle på irrandets eld.
- Ja. Nu ser jag skylten Behrn. Sväng vänster där borta.Nya gator, annorlunda hus men inget hotell.- Nähä, det verkar inte vara rätt. Ett annat örnöga får napp.
- Kolla där står det Behrn…
Under samma tid jag åkte tåg från Åmål till Närkes huvudstad så snurrade det en vit skåpbil med några förvirrade unga män och letade efter hotellet. Det de inte visste är att ungefär varannan plats och byggnad i Örebro har något med namnet Behrn i sig. Stadens store byggherre har givit namnet åt det som förut hette Eyravallen. Idag heter det ”Behrn Arena” och bland mycket annat, så har även detta efternamn kommit att ingå i namnet på ett av stadens centrala hotell.
Bowling i Hagfors. Hemresa.
Jag hade efter uträttad produktion åkt mina 15 mil hem och blev uppringd av ett känt mobilnummer.
- Hej. Har ni kommit hem nu?
- Nej inte riktigt. Du vi står i en korsning nu. Det står Ludvika åt ena hållet och Gävle åt det andra. Vilket skall vi ta.
- Inget ! Vänd bilen och åk 10 mil tillbaka till Hagfors och fortsätt söderut. Så är ni hemma i Stockholm om lite drygt 4 timmar.
Ibland får jag nästan panik om någon lämnar lokalen där vi är för att ”Gå ut en sväng och sträcka på benen”. Hur lång sträcka de benen kommer att behöva svänga för att hitta tillbaka igen kan variera från meter till mil.
Men GPS då ?, frågar sig kanske vän av ordning.
Borde inte det vara lösningen?
Jodå GPS finns och används också ofta när den skall användas för att hitta till en förutbestämd uppsamlingspunkt för teamet. När det börjar närma sig tid för sammanträffande brukar de som skall uppsamlas ringa för att höra sig för hur lång borta transporten är. I de lägena är det inte så bra att den som sitter med GPS:n i blickfånget har en sådan som är kombinerad med mobiltelefonfunktion.
- Hallå ?... Jaha, nu kopplade den bort GPS-funktionen.
(En GPS/Mobiltelefon har sämre simultanförmåga än en normal man).
Ja så blev det ytterligare en vilsen åkning att lägga till handlingarna.
Vid något tillfälle har jag sagt att om flera av dem går in i en hiss och dörrarna går igen så finns det ingen garanti att de kommer att dyka upp i samma hus de startade i. Men aldrig i min vildaste fantasi kunde jag föreställa mig det scenariot som spelades upp för någon vecka sedan.
Bowling i Malmö.
Ny kameraman skall ansluta teamet i Malmö via tåg från Stockholm.
In i det längsta försökte jag sälja in lösningen att han skulle ta en taxi från stationen till hallen. Men med argumentet ”Hallå. Järnvägsstationen tur och retur. Hur svårt kan det vara?”, så begav sig XX iväg med GPS/Mobilen.Det är inte svårt alls, om man inte är kapabel till att göra det svårt. Och framför mig hade jag en naturbegåvning i denna ädla konst.
Med ena ögat fastnaglat på GPS:n och det andra i Malmös rusningstrafik var bilen på väg till Järnvägsstationen. Då ringer telefonen och GPS-funktionen försvinner.
- Jag är snart framme nu, säger YY i tåget.
-Jag med, säger XX i bilen.
Ny signal efter 20 minuter.
- Vart är du?
- Det blev lite vilse när GPS:n slocknade, men jag tror att jag är snart framme. Gå ut och ställ dig så att jag kan se dig.
Efter ytterligare 10 minuter.
- Vart är du nu?
- Utanför men jag ser dig inte.
- Vi kanske är vid två utgångar. Jag går bort till O´Learys och ställer mig.
- Ja kan se O´Learys nu. Jag går dit bort nu. Men kunde du inte valt något lite närmare?
- ???
- Ja nu är jag utanför. Var är du?
- Jag är också utanför men jag ser dig inte.
De båda går nu runt, runt, runt utanför O´Learys. Men ingen av dem lyckas upptäcka den andre. Då kommer ”färdtjänsten” på att ställa en intelligent fråga:
- Vilken stad är du i ?
- Jönköping, var annars ???
- Men du ! Vi vill nog att du kommer till Malmö för det är där VI är.
Det vara bara att sätta sig på tåget till Herrljunga för byte till tåg mot Skövde och där kliva på det tåg som går mellan Stockholm och Malmö och där han gått av Malmö-tåget två timmar tidigare.
Annat är det med några andra personer jag känner. Utan att gå in i några detaljer vilka de är (Jag har lovat Martin, David, Philip och Vincent att jag skall var ytterst diskret i denna fråga) så känner jag mig tvungen att delge för er hur svårt det kan vara att umgås med typer med just denna nedsatta orienteringsfunktion.
Bordtennis i Örebro. Rum beställt på Behrn Hotell.
En vit skåpbil har passerat stadsgränsen och är på väg in mot centrum.
- Titta där står det Behrn, sväng höger.
Efter ett tags irrande på stadens gator framträder en stor fotbollsarena.
- Men det här är ju inget hotell.
En snabb inventering av gatskyltar i närheten ger bränsle på irrandets eld.
- Ja. Nu ser jag skylten Behrn. Sväng vänster där borta.Nya gator, annorlunda hus men inget hotell.- Nähä, det verkar inte vara rätt. Ett annat örnöga får napp.
- Kolla där står det Behrn…
Under samma tid jag åkte tåg från Åmål till Närkes huvudstad så snurrade det en vit skåpbil med några förvirrade unga män och letade efter hotellet. Det de inte visste är att ungefär varannan plats och byggnad i Örebro har något med namnet Behrn i sig. Stadens store byggherre har givit namnet åt det som förut hette Eyravallen. Idag heter det ”Behrn Arena” och bland mycket annat, så har även detta efternamn kommit att ingå i namnet på ett av stadens centrala hotell.
Bowling i Hagfors. Hemresa.
Jag hade efter uträttad produktion åkt mina 15 mil hem och blev uppringd av ett känt mobilnummer.
- Hej. Har ni kommit hem nu?
- Nej inte riktigt. Du vi står i en korsning nu. Det står Ludvika åt ena hållet och Gävle åt det andra. Vilket skall vi ta.
- Inget ! Vänd bilen och åk 10 mil tillbaka till Hagfors och fortsätt söderut. Så är ni hemma i Stockholm om lite drygt 4 timmar.
Ibland får jag nästan panik om någon lämnar lokalen där vi är för att ”Gå ut en sväng och sträcka på benen”. Hur lång sträcka de benen kommer att behöva svänga för att hitta tillbaka igen kan variera från meter till mil.
Men GPS då ?, frågar sig kanske vän av ordning.
Borde inte det vara lösningen?
Jodå GPS finns och används också ofta när den skall användas för att hitta till en förutbestämd uppsamlingspunkt för teamet. När det börjar närma sig tid för sammanträffande brukar de som skall uppsamlas ringa för att höra sig för hur lång borta transporten är. I de lägena är det inte så bra att den som sitter med GPS:n i blickfånget har en sådan som är kombinerad med mobiltelefonfunktion.
- Hallå ?... Jaha, nu kopplade den bort GPS-funktionen.
(En GPS/Mobiltelefon har sämre simultanförmåga än en normal man).
Ja så blev det ytterligare en vilsen åkning att lägga till handlingarna.
Vid något tillfälle har jag sagt att om flera av dem går in i en hiss och dörrarna går igen så finns det ingen garanti att de kommer att dyka upp i samma hus de startade i. Men aldrig i min vildaste fantasi kunde jag föreställa mig det scenariot som spelades upp för någon vecka sedan.
Bowling i Malmö.
Ny kameraman skall ansluta teamet i Malmö via tåg från Stockholm.
In i det längsta försökte jag sälja in lösningen att han skulle ta en taxi från stationen till hallen. Men med argumentet ”Hallå. Järnvägsstationen tur och retur. Hur svårt kan det vara?”, så begav sig XX iväg med GPS/Mobilen.Det är inte svårt alls, om man inte är kapabel till att göra det svårt. Och framför mig hade jag en naturbegåvning i denna ädla konst.
Med ena ögat fastnaglat på GPS:n och det andra i Malmös rusningstrafik var bilen på väg till Järnvägsstationen. Då ringer telefonen och GPS-funktionen försvinner.
- Jag är snart framme nu, säger YY i tåget.
-Jag med, säger XX i bilen.
Ny signal efter 20 minuter.
- Vart är du?
- Det blev lite vilse när GPS:n slocknade, men jag tror att jag är snart framme. Gå ut och ställ dig så att jag kan se dig.
Efter ytterligare 10 minuter.
- Vart är du nu?
- Utanför men jag ser dig inte.
- Vi kanske är vid två utgångar. Jag går bort till O´Learys och ställer mig.
- Ja kan se O´Learys nu. Jag går dit bort nu. Men kunde du inte valt något lite närmare?
- ???
- Ja nu är jag utanför. Var är du?
- Jag är också utanför men jag ser dig inte.
De båda går nu runt, runt, runt utanför O´Learys. Men ingen av dem lyckas upptäcka den andre. Då kommer ”färdtjänsten” på att ställa en intelligent fråga:
- Vilken stad är du i ?
- Jönköping, var annars ???
- Men du ! Vi vill nog att du kommer till Malmö för det är där VI är.
Det vara bara att sätta sig på tåget till Herrljunga för byte till tåg mot Skövde och där kliva på det tåg som går mellan Stockholm och Malmö och där han gått av Malmö-tåget två timmar tidigare.
tisdag 14 april 2009
Livet är en direktsändning del 5/5
Visst är det dom små detaljerna som gör det. Det där lilla ordet som kan ta en vanlig fras från att vara bara en komplimang till att bli en ömhetsbetygelse.
”Vad fin du är i håret”, är något man kan säga till vem som helst.
Men om man lägger till ordet ”Älskling” ja då sprider man inte den komplimangen hur som helst. Just det ordet kan få det att antingen ta ”fyr” eller ”hus i helvete”, beroende på vem man säger det till.
Lika illa är det om man glömmer ett viktigt ord. Och ännu värre är det om det sker i direktsändning. Och då förstår den som har läst den här bloggen riktigt noga att nu är vi framme vid den 6:e kategorin av felsägningar i min lilla serie.
Glömda ord.
För ett år sedan visade vi de individuella SM-finalerna i Bowling på Nöjesfabriken i Karlstad. Några av spelarna var i både stor- och högform och speciellt en spelare hade en dag när ingen kunde ”ta honom”.
Team Pergamons Mathias Årup gjorde en av sina bästa tävlingar och när dagen var slut så hade han fått sin förtjänta guldmedalj som bevis för att han blivit svensk mästare 2008.
Någonstans på hans fantastiska resa till titeln fann jag det nödvändigt att göra en intervju med honom. Sagt och gjort. Jag fick upp honom till kommentatorsbordet och började med att kränga på honom headsetet. När jag krånglat en stund så ser jag att hans mikrofon inte var avstängd. Jag behövde ingen större teknisk kunskap för att förstå att det måste ha låtit konstigt ute i stugorna när vi höll på att trassla där.
För att rädda situationen så bestämde jag mig för att säga något som klargjorde allt och som skulle räta ut alla frågetecken.
Den här formuleringen bestämde jag min för:
”- Ja då skall vi snart prata med en svensk mästare. Jag skall bara sätta på Mathias Årup headsetet”
Svårare än så behövde det inte vara, så jag sa det !
Nästan…
Det var bara det att jag glömde bort just ordet ”headsetet”.
Ja det blir ju liksom inte samma innebörd i den repliken om den inte avslutas med just det ordet.
Precis när jag fick tag i lite syre för att påbörja ett journalistiskt mästerverk så hör jag från ”kontrollrummet” i min öronsnäcka.
”-Skall vi ha med det i bild också, tycker du?”
Det blir ju inte mindre svårt att vara i direktsändning när man envisas med att hela tiden sätta krokben för sig själv.
”Vad fin du är i håret”, är något man kan säga till vem som helst.
Men om man lägger till ordet ”Älskling” ja då sprider man inte den komplimangen hur som helst. Just det ordet kan få det att antingen ta ”fyr” eller ”hus i helvete”, beroende på vem man säger det till.
Lika illa är det om man glömmer ett viktigt ord. Och ännu värre är det om det sker i direktsändning. Och då förstår den som har läst den här bloggen riktigt noga att nu är vi framme vid den 6:e kategorin av felsägningar i min lilla serie.
Glömda ord.
För ett år sedan visade vi de individuella SM-finalerna i Bowling på Nöjesfabriken i Karlstad. Några av spelarna var i både stor- och högform och speciellt en spelare hade en dag när ingen kunde ”ta honom”.
Team Pergamons Mathias Årup gjorde en av sina bästa tävlingar och när dagen var slut så hade han fått sin förtjänta guldmedalj som bevis för att han blivit svensk mästare 2008.
Någonstans på hans fantastiska resa till titeln fann jag det nödvändigt att göra en intervju med honom. Sagt och gjort. Jag fick upp honom till kommentatorsbordet och började med att kränga på honom headsetet. När jag krånglat en stund så ser jag att hans mikrofon inte var avstängd. Jag behövde ingen större teknisk kunskap för att förstå att det måste ha låtit konstigt ute i stugorna när vi höll på att trassla där.
För att rädda situationen så bestämde jag mig för att säga något som klargjorde allt och som skulle räta ut alla frågetecken.
Den här formuleringen bestämde jag min för:
”- Ja då skall vi snart prata med en svensk mästare. Jag skall bara sätta på Mathias Årup headsetet”
Svårare än så behövde det inte vara, så jag sa det !
Nästan…Det var bara det att jag glömde bort just ordet ”headsetet”.
Ja det blir ju liksom inte samma innebörd i den repliken om den inte avslutas med just det ordet.
Precis när jag fick tag i lite syre för att påbörja ett journalistiskt mästerverk så hör jag från ”kontrollrummet” i min öronsnäcka.
”-Skall vi ha med det i bild också, tycker du?”
Det blir ju inte mindre svårt att vara i direktsändning när man envisas med att hela tiden sätta krokben för sig själv.
måndag 13 april 2009
Två gånger ! Den första och den sista.
Varför kan man inte bara vara den man är, och inte utge sig för besitta kunskaper man inte har? Jag vet åt vilket håll man drar åt en skruv och hur man skiftar däck på bilen två gånger per år
. Utöver det så är mina kunskaper begränsade när det gäller att hålla en bil rullande. För att dra åt muttrar, förutom de till däcken, så behöver någon markera exakt vilken skruv som behöver få sig en omgång för att den stillastående bilen skall börja rulla igen. Det VET jag men ändå skall man försöka sig på att fixa lite till husbehov då och då. Lite av det som jag egentligen inte har en blekfet aning om vad det handlar om.
En annan sak är det med bensin i tanken. Varför fattar inte en del av oss, framförallt män, att det faktiskt är lika bra att åka att tanka på en gång när lampan lyser? Varför skall vi vänta till dess att den sista litern är påbörjad innan vi fyller på med nytt. Det är inte så att om man låter bli att tanka när det är 10 liter kvar så slipper man att åka omkring med gammal bensin i tanken när man sedan fyller på med nytt. Riktigt så fungerar det inte.
För många år sedan var jag stolt ägare till en Subrau Super Station 4WD Turbo. Den gick som ett spjut och jag visste att den rullade på i ytterligare 10,5 mil efter det att tanklampan tänts. Det sistnämnda till min sambos stora förtret.
Solen hade precis gått ner och vi var på väg hem i en bil vars tanklampa hade tänts för exakt 6,3 mil sedan. Då känner jag plötsligt att motorn dör. Helt utan förvarning. Inte ens ett litet ”POFF”. Nej bara tyst och stilla somnade den in.
- Vad var det jag sa, hon som satt bredvid. Hon! Hon som visste lika mycket om bilar som ett kvalster förstår sig på en brödrost.
- Det är inte det felet sade jag, med en viss säkerhet i rösten.
- Om en bil inte har bensin så stannar motorn. Vår motor går inte just nu! Så känns det inte som att jag har rätt, kanske?
- En soppatorsk låter innan, sade jag. ”HOST-HACK-HOST-HACK-HACK-HOST”, precis så låter det. Så, och sedan dör den. Om du är helt tyst nu så skall jag lokalisera felet.
Just då var i en formtopp vad beträffar logiskt tänkande. Först kollade jag att det fanns ström och det fanns det. Sedan bad jag ”hon som satt bredvid” att vrida på startnyckeln under tiden jag försökte se i motorrummet om det var något som såg löst ut. Kontrollera om det fanns någon lös skruv som skulle ge sig till känna och se ut som den behövde åtskruvas.
Någon skruv såg jag inte men en lös liten sladd jag som hade gått av vid en kondensator (fråga mig inte varför jag vet vad sådan där heter). Så fort det vreds på startnyckeln så gnistrade det runt den. Fint tänkte jag. Då visste jag att det här skulle jag kunna fixa själv.Vi fick bogsera bilen hem och jag skruvade loss den lille rackaren.
Iförd ”mekaroverall” och skiftnyckel i bröstfickan åkte jag till Mekonomen och stegade in med självsäkra steg och lade kondensatorn på disken och sade:
- En så´n här, tack.
- Vad är det, sade mannen bakom disken.
Herregud tänkte jag. Vem av oss är det som skall vara expert här egentligen?!?!
- Det där är en kondesator, sade jag med myndig stämma.
- Jo det ser jag väl, men vad är det till för bil?
- En Subaru Super Station 4WD Turbo ! En grön!, lade jag till för att det skulle bli lättare för honom att hitta rätt.
Efter en stund letande i diverse kataloger sade han.
- Men det är ju brytarlöst tändsystem på den så då är det ingen kondensator i ditt tändsystem. Så vart fan har du hittat den där ??
- Under motorhuven, svarade jag samtidigt som det kom fram en till bakom disken.
Han tittade lite snabbt på kondensatorn och sade:
- Du, det där är störningsskyddet till din radio. Jag tror nog att din bil går utan den.
Mekonomen är ytterligare ett av alla dessa ställen som jag bara besökt ”två” gånger, den FÖRSTA och den SISTA.
-------------------------
Det som var fel på bilen var att kamremmen hade gått av. Den gör det ibland. Då stannar bilen så där som den gjorde för mig. Inte ens ett ”POFF”.
7.000 kronor och en kantstött självuppfattning senare gick min Subaru Super Station 4WD Turbo, igen. Ända till dagen när jag helt plötsligt upptäckte att en 4-hjulsdriven bil är mycket lättare att öka farten i när det är snömodd på vägen jämfört med en 2-hjulsdriven.
Men det är fortfarande lika svårt att få hejd på en sådan som det är att få det på en 2-hjulsdriven bil.
Det får vi ta en annan gång för det är en HELT annan historia.
. Utöver det så är mina kunskaper begränsade när det gäller att hålla en bil rullande. För att dra åt muttrar, förutom de till däcken, så behöver någon markera exakt vilken skruv som behöver få sig en omgång för att den stillastående bilen skall börja rulla igen. Det VET jag men ändå skall man försöka sig på att fixa lite till husbehov då och då. Lite av det som jag egentligen inte har en blekfet aning om vad det handlar om.
En annan sak är det med bensin i tanken. Varför fattar inte en del av oss, framförallt män, att det faktiskt är lika bra att åka att tanka på en gång när lampan lyser? Varför skall vi vänta till dess att den sista litern är påbörjad innan vi fyller på med nytt. Det är inte så att om man låter bli att tanka när det är 10 liter kvar så slipper man att åka omkring med gammal bensin i tanken när man sedan fyller på med nytt. Riktigt så fungerar det inte.
För många år sedan var jag stolt ägare till en Subrau Super Station 4WD Turbo. Den gick som ett spjut och jag visste att den rullade på i ytterligare 10,5 mil efter det att tanklampan tänts. Det sistnämnda till min sambos stora förtret.
Solen hade precis gått ner och vi var på väg hem i en bil vars tanklampa hade tänts för exakt 6,3 mil sedan. Då känner jag plötsligt att motorn dör. Helt utan förvarning. Inte ens ett litet ”POFF”. Nej bara tyst och stilla somnade den in.
- Vad var det jag sa, hon som satt bredvid. Hon! Hon som visste lika mycket om bilar som ett kvalster förstår sig på en brödrost.
- Det är inte det felet sade jag, med en viss säkerhet i rösten.
- Om en bil inte har bensin så stannar motorn. Vår motor går inte just nu! Så känns det inte som att jag har rätt, kanske?
- En soppatorsk låter innan, sade jag. ”HOST-HACK-HOST-HACK-HACK-HOST”, precis så låter det. Så, och sedan dör den. Om du är helt tyst nu så skall jag lokalisera felet.
Just då var i en formtopp vad beträffar logiskt tänkande. Först kollade jag att det fanns ström och det fanns det. Sedan bad jag ”hon som satt bredvid” att vrida på startnyckeln under tiden jag försökte se i motorrummet om det var något som såg löst ut. Kontrollera om det fanns någon lös skruv som skulle ge sig till känna och se ut som den behövde åtskruvas.
Någon skruv såg jag inte men en lös liten sladd jag som hade gått av vid en kondensator (fråga mig inte varför jag vet vad sådan där heter). Så fort det vreds på startnyckeln så gnistrade det runt den. Fint tänkte jag. Då visste jag att det här skulle jag kunna fixa själv.Vi fick bogsera bilen hem och jag skruvade loss den lille rackaren.
Iförd ”mekaroverall” och skiftnyckel i bröstfickan åkte jag till Mekonomen och stegade in med självsäkra steg och lade kondensatorn på disken och sade:
- En så´n här, tack.
- Vad är det, sade mannen bakom disken.
Herregud tänkte jag. Vem av oss är det som skall vara expert här egentligen?!?!
- Det där är en kondesator, sade jag med myndig stämma.
- Jo det ser jag väl, men vad är det till för bil?
- En Subaru Super Station 4WD Turbo ! En grön!, lade jag till för att det skulle bli lättare för honom att hitta rätt.
Efter en stund letande i diverse kataloger sade han.
- Men det är ju brytarlöst tändsystem på den så då är det ingen kondensator i ditt tändsystem. Så vart fan har du hittat den där ??
- Under motorhuven, svarade jag samtidigt som det kom fram en till bakom disken.
Han tittade lite snabbt på kondensatorn och sade:
- Du, det där är störningsskyddet till din radio. Jag tror nog att din bil går utan den.
Mekonomen är ytterligare ett av alla dessa ställen som jag bara besökt ”två” gånger, den FÖRSTA och den SISTA.
-------------------------
Det som var fel på bilen var att kamremmen hade gått av. Den gör det ibland. Då stannar bilen så där som den gjorde för mig. Inte ens ett ”POFF”.
7.000 kronor och en kantstött självuppfattning senare gick min Subaru Super Station 4WD Turbo, igen. Ända till dagen när jag helt plötsligt upptäckte att en 4-hjulsdriven bil är mycket lättare att öka farten i när det är snömodd på vägen jämfört med en 2-hjulsdriven.
Men det är fortfarande lika svårt att få hejd på en sådan som det är att få det på en 2-hjulsdriven bil.
Det får vi ta en annan gång för det är en HELT annan historia.
torsdag 9 april 2009
Blev det HÄR verkligen riktigt bra ?
Det finns en typ av människor som fascinerar mig på ett alldeles speciellt sätt. Människor utan distans till sig själva. Människor som tar sig själv på största allvar och utför något som de verkligen tror på själva. Inte en endaste sekund frågar de sig själva:
- Blev det här bra ?
- Är det någon mer än jag som kommer att förstå min förträfflighet ?
Även om en del av er är övertygade om att jag aldrig ställt mig de här frågorna så kan jag försäkra er om att jag faktiskt har sorterat bort en del som inte blev bra. Och när det gäller förträfflighet så vet jag med säkerhet att jag inte är ensam i världen att tycka att jag är just det. Förträfflig! (tack för att du finns mamma).
Vid en liten inventering på Internet har jag funnit en man som är något av PRO i Amerikas motsvarighet till 50 Cent. Han saknar inte inlevelse och han har också greppat tekniken att nå sublim påverkan genom att upprepa ett textbudskap likt ett mantra. Inte heller koreografin har han lämnat därhän. Händer och mimik är hans verktyg för att fånga den månghövdade publiken.
Tänk om han bara gjort en sak till innan han gick upp och ”sköt av” sin kanon.
Tänk om han bara hade frågat sig själv:
”Blev det DETTA verkligen bra?”
En annan som är fullständigt övertygad om att han är Guds gåva till en stor och kunskapstörstande bowlingfamilj är den fantastiske Ed Kramarcik. Hans instruktionsfilmer som går igenom ALLT man behöver veta för att lära sig en 5-stegsansats som bowlare är nu legendarisk. Under tiden som Ed går först 4 steg och därefter 6 steg , räknar på ett mycket tydligt sätt till 5, två gånger.
HÄR finns det klassiska klippet.
HÄR finns en länk till flera av hans instruktionsfilmer.
Inte för ett ögonblick tvekade han innan han lade upp sina instruktionsfilmer på Internet.
När den gode Ed presenterar sig som AMF Staff-Player och Member of the PBA så är det inte så att han far ovarsamt fram med sanningen. Han har kanske fått ett och annat klot från AMF och medlem i PBA kan vem som helst bli. Det är bara att betala in ett gäng $ till PBA så blir man det. Men att AMF har valt att föra fram honom som en frontfigur ställer jag mig tveksam till. Inte på någon sida som AMF kontrollerar så verkar de vara medvetna om hans existens. Så frågan är om han verkligen har så mycket på fötterna egentligen.
Jag gjorde en sökning på Ed:s resultat och fann att han faktiskt slagit över 800 på tre i alla fall en gång. Visserligen i en lokal liga, men ändå. Sedan letade jag efter resultat från olika regionala PBA-tävlingar och fann ett flertal resultat mellan 1800 och 1900, men inget högre än det. Bra resultatnivå men tyvärr på för många serier. Dessa resultat kommer samtliga från distanser på 10 serier.
Men vad vore livet värt utan oss som inte alltid gör precis som folk förväntar sig.
Oss?
Ja. Visst har jag väl själv i efterhand frågat mig om det exempelvis var så smart att göra en ”Full Monty” på en lokalrevy i Säffle (Avslutningsnumret där vi var fem medelåldersmän som rev av oss kläderna till ”You can leave your hat on” och som avslutning stod där med en målad bokstav på vardera skinkan. G-O-T-T-N-Y-T-T-Å-R).
Och det finns säkert ett och annat i mina texter som heller aldrig borde ha publicerats.
Innan jag lade upp den här texten så frågade jag mig själv:
- Blev det här bra ?
Jag tvekade länge innan jag svarade mig själv:
- Det kunde ha varit sämre ?
Så därför ligger just den här texten just här och just nu.
- Blev det här bra ?
- Är det någon mer än jag som kommer att förstå min förträfflighet ?
Även om en del av er är övertygade om att jag aldrig ställt mig de här frågorna så kan jag försäkra er om att jag faktiskt har sorterat bort en del som inte blev bra. Och när det gäller förträfflighet så vet jag med säkerhet att jag inte är ensam i världen att tycka att jag är just det. Förträfflig! (tack för att du finns mamma).
Vid en liten inventering på Internet har jag funnit en man som är något av PRO i Amerikas motsvarighet till 50 Cent. Han saknar inte inlevelse och han har också greppat tekniken att nå sublim påverkan genom att upprepa ett textbudskap likt ett mantra. Inte heller koreografin har han lämnat därhän. Händer och mimik är hans verktyg för att fånga den månghövdade publiken.
Tänk om han bara gjort en sak till innan han gick upp och ”sköt av” sin kanon.
Tänk om han bara hade frågat sig själv:
”Blev det DETTA verkligen bra?”
En annan som är fullständigt övertygad om att han är Guds gåva till en stor och kunskapstörstande bowlingfamilj är den fantastiske Ed Kramarcik. Hans instruktionsfilmer som går igenom ALLT man behöver veta för att lära sig en 5-stegsansats som bowlare är nu legendarisk. Under tiden som Ed går först 4 steg och därefter 6 steg , räknar på ett mycket tydligt sätt till 5, två gånger.
HÄR finns det klassiska klippet.
HÄR finns en länk till flera av hans instruktionsfilmer.
Inte för ett ögonblick tvekade han innan han lade upp sina instruktionsfilmer på Internet.
När den gode Ed presenterar sig som AMF Staff-Player och Member of the PBA så är det inte så att han far ovarsamt fram med sanningen. Han har kanske fått ett och annat klot från AMF och medlem i PBA kan vem som helst bli. Det är bara att betala in ett gäng $ till PBA så blir man det. Men att AMF har valt att föra fram honom som en frontfigur ställer jag mig tveksam till. Inte på någon sida som AMF kontrollerar så verkar de vara medvetna om hans existens. Så frågan är om han verkligen har så mycket på fötterna egentligen.
Jag gjorde en sökning på Ed:s resultat och fann att han faktiskt slagit över 800 på tre i alla fall en gång. Visserligen i en lokal liga, men ändå. Sedan letade jag efter resultat från olika regionala PBA-tävlingar och fann ett flertal resultat mellan 1800 och 1900, men inget högre än det. Bra resultatnivå men tyvärr på för många serier. Dessa resultat kommer samtliga från distanser på 10 serier.
Men vad vore livet värt utan oss som inte alltid gör precis som folk förväntar sig.
Oss?
Ja. Visst har jag väl själv i efterhand frågat mig om det exempelvis var så smart att göra en ”Full Monty” på en lokalrevy i Säffle (Avslutningsnumret där vi var fem medelåldersmän som rev av oss kläderna till ”You can leave your hat on” och som avslutning stod där med en målad bokstav på vardera skinkan. G-O-T-T-N-Y-T-T-Å-R).
Och det finns säkert ett och annat i mina texter som heller aldrig borde ha publicerats.
Innan jag lade upp den här texten så frågade jag mig själv:
- Blev det här bra ?
Jag tvekade länge innan jag svarade mig själv:
- Det kunde ha varit sämre ?
Så därför ligger just den här texten just här och just nu.
onsdag 8 april 2009
Detta är VERKLIGEN inget smör !!
Translate Google, please !!
Jag begär inte så mycket egentligen. Men jag vet att ni på Google inte går lottlösa ur det här. Så om det inte skulle göra alltför ont och kosta alltför många sköna slantar så kan ni väl snacka med han som översätter från finska till svenska.
Jag fick ett tips att han var en så kallad jävel, på tangentbordet, och att han dessutom var hyggligt snabb. Så jag har testat honom några gånger… Honom och honom, vad vet jag, dom kanske är några stycken till av lite olika kön. Men hur som helst, så mycket har jag fått fram, det är ingen exceptionell språkbegåvning.
Just nu är jag i Malmö för att jobba med Junior-EM i Bowling. Vi sänder från morgon till sena kvällen 7 dagar i rad. Uppmärksamheten är stor för att det är denna Web-TV bevakning. Vi har tittare från 40-talet länder och journalisterna på plats tycker att det vi håller på med är hur häftigt som helst. Och en och annan tittare är avundsjuk på mitt jobb. Så här skrev en tittare, från Lidköping:
”En annan får slita för brödfödan. Andra får betalt för att kommentera unga flickor som bowlar… i korta kjolar”.
Det är inte enbart nöje måste jag erkänna. Jag skall ju betala skatt för mina inkomster också.
En av journalisterna på plats är det Finska Bowlingförbundets utsände, Seija Lankkinen. En trevlig kvinna som redan den första dagen av mästerskapet frågade om hon fick göra en artikel för deras hemsida. Sagt och gjort. Intervju och bilder och sedan satte hon sig i arbete.
Någon timma senare kollade jag på deras hemsida och ”WOW” där låg artikeln. Två fina bilder och en totalt obegriplig text på finska. Synd för jag vet att Seija är duktig att formulera sig och jag blev väldigt nyfiken på vad hon hade skrivit.
DÅ ! Kom jag på att http://www.translate.google.com/ kanske kan bli min räddning i nyfikenhetsdjungeln. Sagt och gjort. In på finska sidan. Markera text – Kopiera-Öppna Google-Klistra in-Översätt !
Simple as that!
Resultatet är vad man betcknas som STOR KOMIK.
Eller vad sägs om följande exempel på vad ”översättaren” trodde att det stod:
”Junior Cup match stämningen är inte bara något smör, så helhjärtat i det som händer!"
SMÖR !?!
"Jag har aldrig haft en Junior, EM tävlingar, säger BeA.”
Någon junior har jag väl haft. I alla fall när jag var i den åldern själv.
Samt den fantastiska bildtexten:
”BeA Nilsson i nedre baksidan av kameran.”
Riktigt så tror jag inte att Seija skrev på finska.
Så om jag tror att jag ibland kan leverera en och annan groda. Nu vet jag att de största grodorna hittar man hos Google. Internets motsvarighet till en Näckrosdamm.
Jag begär inte så mycket egentligen. Men jag vet att ni på Google inte går lottlösa ur det här. Så om det inte skulle göra alltför ont och kosta alltför många sköna slantar så kan ni väl snacka med han som översätter från finska till svenska.
Jag fick ett tips att han var en så kallad jävel, på tangentbordet, och att han dessutom var hyggligt snabb. Så jag har testat honom några gånger… Honom och honom, vad vet jag, dom kanske är några stycken till av lite olika kön. Men hur som helst, så mycket har jag fått fram, det är ingen exceptionell språkbegåvning.
Just nu är jag i Malmö för att jobba med Junior-EM i Bowling. Vi sänder från morgon till sena kvällen 7 dagar i rad. Uppmärksamheten är stor för att det är denna Web-TV bevakning. Vi har tittare från 40-talet länder och journalisterna på plats tycker att det vi håller på med är hur häftigt som helst. Och en och annan tittare är avundsjuk på mitt jobb. Så här skrev en tittare, från Lidköping:
”En annan får slita för brödfödan. Andra får betalt för att kommentera unga flickor som bowlar… i korta kjolar”.
Det är inte enbart nöje måste jag erkänna. Jag skall ju betala skatt för mina inkomster också.
En av journalisterna på plats är det Finska Bowlingförbundets utsände, Seija Lankkinen. En trevlig kvinna som redan den första dagen av mästerskapet frågade om hon fick göra en artikel för deras hemsida. Sagt och gjort. Intervju och bilder och sedan satte hon sig i arbete.
Någon timma senare kollade jag på deras hemsida och ”WOW” där låg artikeln. Två fina bilder och en totalt obegriplig text på finska. Synd för jag vet att Seija är duktig att formulera sig och jag blev väldigt nyfiken på vad hon hade skrivit.
DÅ ! Kom jag på att http://www.translate.google.com/ kanske kan bli min räddning i nyfikenhetsdjungeln. Sagt och gjort. In på finska sidan. Markera text – Kopiera-Öppna Google-Klistra in-Översätt !
Simple as that!
Resultatet är vad man betcknas som STOR KOMIK.
Eller vad sägs om följande exempel på vad ”översättaren” trodde att det stod:
”Junior Cup match stämningen är inte bara något smör, så helhjärtat i det som händer!"
SMÖR !?!
"Jag har aldrig haft en Junior, EM tävlingar, säger BeA.”
Någon junior har jag väl haft. I alla fall när jag var i den åldern själv.
Samt den fantastiska bildtexten:
”BeA Nilsson i nedre baksidan av kameran.”
Riktigt så tror jag inte att Seija skrev på finska.
Så om jag tror att jag ibland kan leverera en och annan groda. Nu vet jag att de största grodorna hittar man hos Google. Internets motsvarighet till en Näckrosdamm.
Fått nå´t än ?
Så har vi då skapat ytterligare ett exempel på vad man inte bör säga i direktsändning.
Vid invigningen av Junior EM i Bowling som just nu när jag skriver detta, pågår i Malmö, så startade jag med att hälsa våra tittare välkomna. Kameran var på och jag log och försökte se trevlig ut.
Redan från start ville jag få tittarna att gå in i vår chatt och kommunicera med oss i studion. Jag hade precis sett att Martin vid studiobordet hade öppnat sin chatt och redan från start hade några ”stämplat in” och ställt några frågor.
Så jag tittade in i kameran och sade:
-Välkommen in till vår chatt. Prata med oss, prata med varandra. Ställ frågor !
-Då skall jag se om jag fått något.
Sedan sänkte jag blicken ner i mitt kommentatorsbord och fann att chatten inte var öppnad på min dator. Så jag höjde blicken och konstaterade för tittarna.
- Nej ! Jag har inte fått något !
- Jag har inte fått upp den!
Blixtsnabbt svarade Martin i min öronsnäcka:
- Man brukar inte få något om man inte får upp den. Men det är väl inget ovanligt i din ålder.
Inte lätt att se allvarlig ut och fortsätta prata in i kameran med en skrattattack i nära antågande.
Men det visade sig att det inte var några problem. Jag har ju visat tidigare att jag kan hålla käften igång utan att huvudet är med…
Vid invigningen av Junior EM i Bowling som just nu när jag skriver detta, pågår i Malmö, så startade jag med att hälsa våra tittare välkomna. Kameran var på och jag log och försökte se trevlig ut.
Redan från start ville jag få tittarna att gå in i vår chatt och kommunicera med oss i studion. Jag hade precis sett att Martin vid studiobordet hade öppnat sin chatt och redan från start hade några ”stämplat in” och ställt några frågor.
Så jag tittade in i kameran och sade:
-Välkommen in till vår chatt. Prata med oss, prata med varandra. Ställ frågor !
-Då skall jag se om jag fått något.
Sedan sänkte jag blicken ner i mitt kommentatorsbord och fann att chatten inte var öppnad på min dator. Så jag höjde blicken och konstaterade för tittarna.
- Nej ! Jag har inte fått något !
- Jag har inte fått upp den!
Blixtsnabbt svarade Martin i min öronsnäcka:
- Man brukar inte få något om man inte får upp den. Men det är väl inget ovanligt i din ålder.
Inte lätt att se allvarlig ut och fortsätta prata in i kameran med en skrattattack i nära antågande.
Men det visade sig att det inte var några problem. Jag har ju visat tidigare att jag kan hålla käften igång utan att huvudet är med…
lördag 4 april 2009
Livet är en direktsändning (4/5)
Nyligen fick jag ett mail ifrån en person som sade:
- Jag blir så trött på folk som inte har något att säga.
- Åsså säger dom det.
Just att prata när man egentligen borde vara tyst är en olat som många, inklusive jag själv, har. Men det finns tillfällen där det borde vara tyst och så är det inte det. Det kan ibland bli dråpligt när det handlar om att det är det tekniska som är orsaken.
Tidigare i år sände vi från en stor Bordtennis- turnering i Örebro, Safir International och Junior Circuit. Spelare från ett stort antal länder deltog och av den anledningen ville arrangören att vi skulle kommentera på engelska.
Vid min sida hade jag under större delen av sändningen den engelske förbundskaptenen Linus Mernsten. En fantastisk person som hade full koll på både spelet och spelarna. Vi snackar riktigt FULL koll. Han visste allt ifrån hur varje spelare hade spelat i hela sin karriär till vilken typ av racket de använde vid varje specifikt tillfälle.
Från denna produktion har jag några starka minnen i kategorin Felsägningar. Framför allt är det två episoder som har etstat sig fast i minnet och tack vare min kollega Martin på LiveStream så lär jag inte kunna glömma bort dem heller.
Som kommentator har jag viss teknisk utrustning till min hjälp. I det ena örat har jag en ”snäcka” där jag kan få instruktioner, eller ibland också gapskratt, av Martin som sitter vid kontrollbordet. På det andra örat hänger en mikrofon, en så kallad ”mygga”. Från den är det trådlös överföring till Martin som kan avgöra om jag skall ”ligga ute” eller vara bortkopplad. Jag har också en möjlighet att stänga av micken själv om jag vill säga något som inte skall gå ut i sändning.
Tack vare att jag är trådlöst uppkopplad så kan jag röra mig ganska fritt på en tävlingsarena. Det gör jag också, till Martins stora förtret då han ibland har svårt att lokalisera var, i hela friden, jag håller hus. Vi har ett kommentatorsbord där det finns en bildskärm som är uppkopplad mot Internet. Jag kan se vilka bilder som går ut och jag kan också se, och kommentera, det som händer på den chatt som vi öppnar upp under sändningen.
Nu över till listan över felsägningar och punkten:
Tekniska anledningar. (Saker som sägs när mikrofonen skulle ha varit avstängd.)
Eftersom det var sändning från 10:00 på förmiddagen till långt in på sen eftermiddag så hade vi en del pass där vi inte kommenterade det som sändes.
Vid ett av dessa kommentatorsavbrott stod jag vid vårt bord som var placerat långt upp på läktaren. Helt plötsligt får jag se en mycket söt tjej gå upp mot vår ”studio”. I sin hand hade hon en bricka som var fylld med kaffekoppar, smörgåsar och lite goa´ kakor. När jag såg vart hon var på väg så fylldes jag av något som kan betecknas som någonting mellan förälskelse och tacksamhet. När hon var framme hos oss tittade jag på henne och log. Och så sa jag:
- Men du är väl för jävla söt ändå !
Fint sagt. Hon hörde det och Martin hörde och några tusen till runt om i världen hörde det för inte hade väl jag stängt av knappen till min mikrofon inte. De som hade hört mig och Linus kommentera bordtennis på engelska hade nu suttit och tittat på tävlingarna i en kvart utan något kommentatorsstöd. Och helt plötsligt hör dom min ”kärleksförklaring”. Behöver jag säga att det blev rätt bra fart i chatten efter det.
När jag ändå är igång så kan jag väl ta en felsägning till. Den hamnar i kategorin:
Felaktiga ord
Linus Mernsten är ett svenskt bordtennisorakel som arbetar med det engelska landslaget i sin roll som förbundskapten. Hans uppgift är att få fram ett slagkraftigt lag till London OS 2012. Ett uppdrag han med säkerhet kommer att lyckas väl med. Handlar det bara om att han har tillräcklig kunskap om det han håller på med så behöver varken Prins Charles eller Drottning Elisabeth vara oroliga.
Under en av matcherna konstaterade Linus att en av de kvinnliga spelarna, som vi hade i bild, spelade med ”korta nabbar” på sin racket. På engelska heter det ”short pimples”. Givetvis spann jag ju vidare på det och ställde en del frågor om hur just den detaljen påverkade hennes spel och matchbilden för övrigt. Linus svarade sakkunnigt på mina frågor och matchen gick vidare.
När det drog ihop sig till semifinaler så hade vi tjejer i bild igen. Och eftersom jag nu kände att jag hade lärt mig en del om bordtennis så ville jag ju briljera med min kunskap när jag ställde frågor till Linus. Så jag satte igång att fråga.
MEN!
När jag kom till det där med vad nabbar hette på engelska så fångade jag fel ord ur mitt förråd. Jag skulle fråga honom om han såg om ”hon kinesiskan” spelade med korta eller långa nabbar. Men just ordet nabbar blev fel. Istället för att säga ”pimples” så sade jag ”nipples", och det är inte riktigt samma sak.
Ni skulle ha sett hans min när han insåg att det var han som skulle reda ut det här med om ”hon kinesiskan” spelade med korta eller långa BRÖSTVÅRTOR.
Stackars Linus.
Men om du läser det här, Linus, så vill jag framföra mitt tack för vad du gjorde under hela vår sändning och ett extra tack till att du kunde reda ut hur bröstvårtornas beskaffenhet påverkar spelet i bordtennis på elitnivå.
Tack Linus !
- Jag blir så trött på folk som inte har något att säga.
- Åsså säger dom det.
Just att prata när man egentligen borde vara tyst är en olat som många, inklusive jag själv, har. Men det finns tillfällen där det borde vara tyst och så är det inte det. Det kan ibland bli dråpligt när det handlar om att det är det tekniska som är orsaken.
Tidigare i år sände vi från en stor Bordtennis- turnering i Örebro, Safir International och Junior Circuit. Spelare från ett stort antal länder deltog och av den anledningen ville arrangören att vi skulle kommentera på engelska.
Vid min sida hade jag under större delen av sändningen den engelske förbundskaptenen Linus Mernsten. En fantastisk person som hade full koll på både spelet och spelarna. Vi snackar riktigt FULL koll. Han visste allt ifrån hur varje spelare hade spelat i hela sin karriär till vilken typ av racket de använde vid varje specifikt tillfälle.
Från denna produktion har jag några starka minnen i kategorin Felsägningar. Framför allt är det två episoder som har etstat sig fast i minnet och tack vare min kollega Martin på LiveStream så lär jag inte kunna glömma bort dem heller.
Som kommentator har jag viss teknisk utrustning till min hjälp. I det ena örat har jag en ”snäcka” där jag kan få instruktioner, eller ibland också gapskratt, av Martin som sitter vid kontrollbordet. På det andra örat hänger en mikrofon, en så kallad ”mygga”. Från den är det trådlös överföring till Martin som kan avgöra om jag skall ”ligga ute” eller vara bortkopplad. Jag har också en möjlighet att stänga av micken själv om jag vill säga något som inte skall gå ut i sändning.
Tack vare att jag är trådlöst uppkopplad så kan jag röra mig ganska fritt på en tävlingsarena. Det gör jag också, till Martins stora förtret då han ibland har svårt att lokalisera var, i hela friden, jag håller hus. Vi har ett kommentatorsbord där det finns en bildskärm som är uppkopplad mot Internet. Jag kan se vilka bilder som går ut och jag kan också se, och kommentera, det som händer på den chatt som vi öppnar upp under sändningen.
Nu över till listan över felsägningar och punkten:
Tekniska anledningar. (Saker som sägs när mikrofonen skulle ha varit avstängd.)
Eftersom det var sändning från 10:00 på förmiddagen till långt in på sen eftermiddag så hade vi en del pass där vi inte kommenterade det som sändes.
Vid ett av dessa kommentatorsavbrott stod jag vid vårt bord som var placerat långt upp på läktaren. Helt plötsligt får jag se en mycket söt tjej gå upp mot vår ”studio”. I sin hand hade hon en bricka som var fylld med kaffekoppar, smörgåsar och lite goa´ kakor. När jag såg vart hon var på väg så fylldes jag av något som kan betecknas som någonting mellan förälskelse och tacksamhet. När hon var framme hos oss tittade jag på henne och log. Och så sa jag:
- Men du är väl för jävla söt ändå !
Fint sagt. Hon hörde det och Martin hörde och några tusen till runt om i världen hörde det för inte hade väl jag stängt av knappen till min mikrofon inte. De som hade hört mig och Linus kommentera bordtennis på engelska hade nu suttit och tittat på tävlingarna i en kvart utan något kommentatorsstöd. Och helt plötsligt hör dom min ”kärleksförklaring”. Behöver jag säga att det blev rätt bra fart i chatten efter det.
När jag ändå är igång så kan jag väl ta en felsägning till. Den hamnar i kategorin:
Felaktiga ord
Linus Mernsten är ett svenskt bordtennisorakel som arbetar med det engelska landslaget i sin roll som förbundskapten. Hans uppgift är att få fram ett slagkraftigt lag till London OS 2012. Ett uppdrag han med säkerhet kommer att lyckas väl med. Handlar det bara om att han har tillräcklig kunskap om det han håller på med så behöver varken Prins Charles eller Drottning Elisabeth vara oroliga.
Under en av matcherna konstaterade Linus att en av de kvinnliga spelarna, som vi hade i bild, spelade med ”korta nabbar” på sin racket. På engelska heter det ”short pimples”. Givetvis spann jag ju vidare på det och ställde en del frågor om hur just den detaljen påverkade hennes spel och matchbilden för övrigt. Linus svarade sakkunnigt på mina frågor och matchen gick vidare.När det drog ihop sig till semifinaler så hade vi tjejer i bild igen. Och eftersom jag nu kände att jag hade lärt mig en del om bordtennis så ville jag ju briljera med min kunskap när jag ställde frågor till Linus. Så jag satte igång att fråga.
MEN!
När jag kom till det där med vad nabbar hette på engelska så fångade jag fel ord ur mitt förråd. Jag skulle fråga honom om han såg om ”hon kinesiskan” spelade med korta eller långa nabbar. Men just ordet nabbar blev fel. Istället för att säga ”pimples” så sade jag ”nipples", och det är inte riktigt samma sak.
Ni skulle ha sett hans min när han insåg att det var han som skulle reda ut det här med om ”hon kinesiskan” spelade med korta eller långa BRÖSTVÅRTOR.
Stackars Linus.
Men om du läser det här, Linus, så vill jag framföra mitt tack för vad du gjorde under hela vår sändning och ett extra tack till att du kunde reda ut hur bröstvårtornas beskaffenhet påverkar spelet i bordtennis på elitnivå.
Tack Linus !
fredag 3 april 2009
Bowling Music by Stephen Lynch
I min jakt efter att hitta ny och intressant musik så snubblar jag ibland, men inte så ofta, över musik som är bowlinginfluerad. Som den fackidiot jag är (läs NÖRD) så tycker jag det mesta av det är intressant på ett eller annat sätt. Kanske beror det på att bowlare på något vis är jämförbara med Pandor. Varelser som inte anstränger sig i onödan och dessutom är utrotningshotade. Får pandan bara några färska kvistar av bambu så kan den sitta där i timmar utan att bry sig om omgivningen.
Likadant är det med bowlare. Timme ut och timme in slänger vi våra klot mot tio geometriskt formerade käglor. Alla käglor som faller kommer alltid att ställas upp igen och alla klot som vi skickar iväg 20 meter framåt kommer alltid tillbaka igen. Om en utomjording skulle betrakta oss så skulle denne säkert tänka.
"- Vad håller de på med. Varför ger de inte upp någon gång? De kommer ändå aldrig att fälla de där vita för gott. Och de kommer aldrig någonsin att bli av med alla kulor dom försöker slänga bort. "
Man kanske inte ens behöver vara utomjording för att få de där funderingarna. Vad vet jag…
Nu över till Stephen Lynch. En snart 40-årig stå-upp komiker, singer songwriter och musikalartist. Hans förmåga att skriva sånger som innehåller både humor och musikalitet gör att han är en sevärd person att lyssna till.
(hur fick jag till den formuleringen? Sevärd att lyssna till, jaja)
Som liveartist har han fångats av en otalig mängd mobilkameror. Filmklipp som laddats upp på nätet och nu kan beskådas på, bland annat, YouTube. Filmklipp som gjort honom så känd att han sålde slut på alla biljetter till 15 av 17 konserter när han förra året turnerade i Europa inklusive Sverige.
En av hans kluriga små sånger är The Bowling Song, eller som den egentligen kallas
The mighty Malakai - The Bowling God.
Det finns flera varianter av den på YouTube men jag har valt den här lite kortare versionen av låten eftersom den har försetts med diverse underbara klipp av mer eller mindre kända bowlare. Bara en sådan sak att få se Norm Duke gråta hejdlöst är en anledning varför en och annan bowlingnörd kommer att titta på den här filmen, flera gånger.
Take it away ! Stephen Lynch
Texten till The Bowling Song kan du hitta HÄR.
En länk till hela låten finns HÄR.
P.S. Det finns en kort variant oxå...
Är han go´ eller, är han bara go´?
Likadant är det med bowlare. Timme ut och timme in slänger vi våra klot mot tio geometriskt formerade käglor. Alla käglor som faller kommer alltid att ställas upp igen och alla klot som vi skickar iväg 20 meter framåt kommer alltid tillbaka igen. Om en utomjording skulle betrakta oss så skulle denne säkert tänka.
"- Vad håller de på med. Varför ger de inte upp någon gång? De kommer ändå aldrig att fälla de där vita för gott. Och de kommer aldrig någonsin att bli av med alla kulor dom försöker slänga bort. "
Man kanske inte ens behöver vara utomjording för att få de där funderingarna. Vad vet jag…
Nu över till Stephen Lynch. En snart 40-årig stå-upp komiker, singer songwriter och musikalartist. Hans förmåga att skriva sånger som innehåller både humor och musikalitet gör att han är en sevärd person att lyssna till.
(hur fick jag till den formuleringen? Sevärd att lyssna till, jaja)
Som liveartist har han fångats av en otalig mängd mobilkameror. Filmklipp som laddats upp på nätet och nu kan beskådas på, bland annat, YouTube. Filmklipp som gjort honom så känd att han sålde slut på alla biljetter till 15 av 17 konserter när han förra året turnerade i Europa inklusive Sverige.
En av hans kluriga små sånger är The Bowling Song, eller som den egentligen kallas
The mighty Malakai - The Bowling God.
Det finns flera varianter av den på YouTube men jag har valt den här lite kortare versionen av låten eftersom den har försetts med diverse underbara klipp av mer eller mindre kända bowlare. Bara en sådan sak att få se Norm Duke gråta hejdlöst är en anledning varför en och annan bowlingnörd kommer att titta på den här filmen, flera gånger.
Take it away ! Stephen Lynch
Texten till The Bowling Song kan du hitta HÄR.
En länk till hela låten finns HÄR.
P.S. Det finns en kort variant oxå...
Är han go´ eller, är han bara go´?
torsdag 2 april 2009
Carl Wikhede gästbloggar.
Jag har en vän i Norrland som också finner stort nöje i att skriva små korta berättelser. Vi har också det gemensamt att vi båda två är fast i "bowlingträsket".
För en tid sedan läste jag en text han har publicerat på en sida för oss bowlingnördar www.lanetalk.com.
Det är med illa dold stolthet jag har fått godkännande att få publicera den här.
Det är med illa dold stolthet jag har fått godkännande att få publicera den här.
(Tack för att du ville "gästblogga" hos mig Calle! Nu är jag skyldig dig en gentjänst.)
Håll till godo !
-------
För någon vecka sedan fick jag ett mail från en kompis. Han varnade mig att jag inte skulle skicka vidare ett konstigt mail han hade fått, ifall jag nu råkade ha fått samma typ av mail. Men jag tror farhågorna är överdrivna.
Jag kommer nog fortfarande att öppna bilder på ”Paris Hilton naked” typ? Britney Spears bilder brukar jag också få helt gratis. Jag menar, de e ju hur läckra som helst! Visserligen brukar min dator också pusta lite av upphetsning när jag öppnat bilderna, men annars ser jag ingen skillnad. Hårddisken spinner som en blå Merca – härligt!
Men jag undrar ändå!
Kan jag fortfarande beställa mina blåa viagrapiller från www.behardandstrong.com ? Eller är verkligen Cialis bättre? Här kan man verkligen se hur en marknadsekonomi fungerar. Lägst pris vinner. Att dessa piller nu är receptbelagda i det här landet ser jag inte som något allvarligt brott. I Sverige är det ju trots allt ett betydligt allvarligare brott att urinera offentligt, där böterna kan bli hela 800 spänn. Men tar man ett par Viagra så lär man väl inte kunna pissa hur som helst, och bara det måste väl vara en samhällsvinst!
Fast idag ser jag att jag måste verifiera mitt VISA kort, genom att trycka in kortnumret på en sida, som det i alla fall stod nått med VISA i. Måste fixas inom kort. Man vill ju inte fastna när man skall handla på nätet. Avsändare var nån gbbfddr879-visa@aginski.ru. Visst verkar det konstigt att VISA numera agerar över en rysk server, men när nu gränserna öppnats så antar jag väl att det är billigare där.
I går vann jag dessutom på en miljon £ på lotteri, så det gör inget om min hårddisk pajjar, då kan jag ändå köpa en ny för de pengar som jag snart skall få på mitt kontonummer som jag så snällt lämnade till den där lottoadministratören. Men säg inget är du snäll, jag fick inte säga åt nån, men du får veta i alla fall.
Men en del av pengarna skall ändå gå till en afrikan som vill att jag skall låna honom $ 100 000 för att han skall kunna plocka ut $15 miljoner på en fin investering som han hade gjort. Som tack för hjälpen skulle jag få tillbaka $5 miljoner, så då kommer ju min förmögenhet att växa ytterligare. Jag hjälper en annan kille från United Nations Organization på ett liknande sätt. Han skrev visserligen att jag troligen skulle vara skeptiskt till hans mail, men han verkligen var att lita på.
Vissa av dessa pengar kommer nog att gå till nya tapeter, eftersom jag tackade ja till erbjudande om ” Ejaculate like a fountain”. När dessa piller dyker upp så får man kanske även måla om i taket. Fast egentligen är det väl tveksamt om man kommer att kunna ha sex mer! Bara dessa pumpar och/eller piller kommer från alla de företag som har lovat mig ” enlagre your penis” så kommer ”den” nog att bli för stor för sex. En av dem lovade till och med ”make your organ into a monster”. De överdriver säkert en smula, men provar man inte så lär man ju inte få veta.
Hur som helst så skall jag inte tanka på flera veckor. Nyss fick jag flera mail om krig mot bensinskatten, och då är det ju bara att låta bilen stå. Det lär väl bli att cykla istället.
Inte för att jag behöver motionen, jag nappade nämligen på ett erbjudande som jag också, hör och häpna, fick på mailen häromdagen. ”Loose 20 pounds in 2 weeks” lät ju lockade, så då var det bara att slå till så fort som möjligt, eftersom man vill komma in i badbyxorna.
Även karriären kommer att få sig en rejäl skjuts framåt. Idag fick jag ett....mail, vad annars, där man kan beställa vilka diplom som helst. De rekomenderade några fina välrenomerade läkardiplom. Va fint att man kan bli läkare lite så där snabbt via internet! Vore ju intressant att börja skära lite i folk. Dessutom kanske folk vill donera sina organ och tjäna en liten hacka. Bra att man kan göra en insats i det läget.
Jag vet inte vad ni skall göra resten av dagen, men själv skall jag bara sitta och bevaka mitt konto, å se degen rulla in! I morgon kanske det e dags för en skönhetsoperation på Carola eller nån anna kändis som har botoxförgiftning!
Jag kommer nog fortfarande att öppna bilder på ”Paris Hilton naked” typ? Britney Spears bilder brukar jag också få helt gratis. Jag menar, de e ju hur läckra som helst! Visserligen brukar min dator också pusta lite av upphetsning när jag öppnat bilderna, men annars ser jag ingen skillnad. Hårddisken spinner som en blå Merca – härligt!
Men jag undrar ändå!
Kan jag fortfarande beställa mina blåa viagrapiller från www.behardandstrong.com ? Eller är verkligen Cialis bättre? Här kan man verkligen se hur en marknadsekonomi fungerar. Lägst pris vinner. Att dessa piller nu är receptbelagda i det här landet ser jag inte som något allvarligt brott. I Sverige är det ju trots allt ett betydligt allvarligare brott att urinera offentligt, där böterna kan bli hela 800 spänn. Men tar man ett par Viagra så lär man väl inte kunna pissa hur som helst, och bara det måste väl vara en samhällsvinst!
Fast idag ser jag att jag måste verifiera mitt VISA kort, genom att trycka in kortnumret på en sida, som det i alla fall stod nått med VISA i. Måste fixas inom kort. Man vill ju inte fastna när man skall handla på nätet. Avsändare var nån gbbfddr879-visa@aginski.ru. Visst verkar det konstigt att VISA numera agerar över en rysk server, men när nu gränserna öppnats så antar jag väl att det är billigare där.
I går vann jag dessutom på en miljon £ på lotteri, så det gör inget om min hårddisk pajjar, då kan jag ändå köpa en ny för de pengar som jag snart skall få på mitt kontonummer som jag så snällt lämnade till den där lottoadministratören. Men säg inget är du snäll, jag fick inte säga åt nån, men du får veta i alla fall.
Men en del av pengarna skall ändå gå till en afrikan som vill att jag skall låna honom $ 100 000 för att han skall kunna plocka ut $15 miljoner på en fin investering som han hade gjort. Som tack för hjälpen skulle jag få tillbaka $5 miljoner, så då kommer ju min förmögenhet att växa ytterligare. Jag hjälper en annan kille från United Nations Organization på ett liknande sätt. Han skrev visserligen att jag troligen skulle vara skeptiskt till hans mail, men han verkligen var att lita på.
Vissa av dessa pengar kommer nog att gå till nya tapeter, eftersom jag tackade ja till erbjudande om ” Ejaculate like a fountain”. När dessa piller dyker upp så får man kanske även måla om i taket. Fast egentligen är det väl tveksamt om man kommer att kunna ha sex mer! Bara dessa pumpar och/eller piller kommer från alla de företag som har lovat mig ” enlagre your penis” så kommer ”den” nog att bli för stor för sex. En av dem lovade till och med ”make your organ into a monster”. De överdriver säkert en smula, men provar man inte så lär man ju inte få veta.
Hur som helst så skall jag inte tanka på flera veckor. Nyss fick jag flera mail om krig mot bensinskatten, och då är det ju bara att låta bilen stå. Det lär väl bli att cykla istället.
Inte för att jag behöver motionen, jag nappade nämligen på ett erbjudande som jag också, hör och häpna, fick på mailen häromdagen. ”Loose 20 pounds in 2 weeks” lät ju lockade, så då var det bara att slå till så fort som möjligt, eftersom man vill komma in i badbyxorna.
Även karriären kommer att få sig en rejäl skjuts framåt. Idag fick jag ett....mail, vad annars, där man kan beställa vilka diplom som helst. De rekomenderade några fina välrenomerade läkardiplom. Va fint att man kan bli läkare lite så där snabbt via internet! Vore ju intressant att börja skära lite i folk. Dessutom kanske folk vill donera sina organ och tjäna en liten hacka. Bra att man kan göra en insats i det läget.
Jag vet inte vad ni skall göra resten av dagen, men själv skall jag bara sitta och bevaka mitt konto, å se degen rulla in! I morgon kanske det e dags för en skönhetsoperation på Carola eller nån anna kändis som har botoxförgiftning!
Livet är en direktsändning (3/5)
En av de mest skrockfulla personerna på den amerikanska proffstouren i bowling, PBA, är utan tvekan Ryan Shafer. Listan kan göras hur lång som helst på saker som han måste hålla sig till för att inte göra ödets gudar på dåligt humör.
Alltid samma kläder som bärs på exakt samma sätt under en spelvecka är en av dessa punkter på denna lista. (Hur han fixar det där med tvätt förtäljer inte denna historia). Ett annat måste är att han bara spelar med klot som har serienummer 5 eller 8. Ytterligare saker på listan som är i gränslandet mellan vidskeplighet och tvångstankar är att han alltid tar upp klotet från klotreturen med vänster hand innan han skall spela.
Jag hade möjlighet att studera honom i samband med en Europatourtävling i tyska Viernheim år 2005. Han och ytterligare några av PBA-proffsen var där. Dessutom det allra bästa som fanns att uppbringa i Europa samt också den sympatiske australiensaren Jason Belmonte.
Under ett av spelpassen så fick jag se en liten fyrkantig låda som Ryan bar i sin livrem. (Lådan syns i nedanstående klipp).
Jag vet att när PBA-spelarna är i TV-sända finaler så blir dom utrustade med trådlösa mikrofoner och sändarna består av små fyrkantiga lådor som fästs i livremmen.
Herregud, tänkte jag. Hur vidskeplig får man vara?
Gör han en sådan förberedelse inför ett eventuellt finalspel i varenda tävling att han ALLTID spelar med en ”Myggsändare” i byxlinningen. Det måste jag fråga honom om.
Jag försökte få ett bra tillfälle att prata lite förtroligt med honom för att efter ett tag kunna smyga in frågan på ett naturligt sätt, varför han spelade med ”lådan” i linningen.
Då jag aldrig fick något riktigt bra läge att göra det så beredde jag mig på att helt sonika gå fram till honom och fråga. Rakt ut bara, inga krusiduller här inte!
Men precis när jag var ett steg ifrån honom så hörde jag att han bad sin fru:
- Kan du hjälpa mig och kolla så att min insulinpump sitter som den ska.
Jo det hade varit fint det om jag hade kommit med min fråga. Så nära hade jag aldrig varit att ställa en korkad fråga till ett PBA-proffs. Vilken tur jag hade.
Den turen varade i exakt 15 minuter…
I väntan på starten satte han sig ner på en bänk bakom spelarområdet tillsammans med sin fru och försökte slå ihjäl en halvtimme. En sysselsättning som inte är speciellt kul. Det vet jag. Dom såg verkligen ut att lida.
Som den sociale typ jag är så tänkte jag att jag kunde tilltala dom lite käckt, sådär, för att sedan göra en intervju med honom. Tid fanns det innan han behövde gå upp på banorna. Så det gällde bara att ”komma in rätt i sammanhanget”.
Så nu kommer vi in på det tredje exemplet på listan över felsägningar.
Felaktiga ord
Jag hade ingångsrepliken klar:
- Jasså här sitter ni era uttråkade amerikaner.
Men istället för att säga:
- And here are you the bored Americans.
Så högg jag till med:
- And here are you the boring Americans !!
En “replikhåv”, en “replikhåv” ett Kungarike för en “replikhåv”, var väl ungefär vad som flög igenom mitt huvud under tiden Mr. and Mrs. Shafer med oerhört förvånade miner tittade på mig och sa… just ingenting.
Skulle tro att jag använde mina 15 minuter att förklara vad jag egentligen ville ha sagt. Därmed inte sagt att de blev speciellt mycket klokare på mitt eventuella budskap.
Innan jag gick så tog jag ett kort. Och jag kände att jag hade gett dem vatten på kvarnen i deras uppfattning om Européer.
”Dom är inte som oss amerikaner.”
Den enda behållningen jag har från mötet med den 3-faldige PBA-vinnaren, är detta kort. Jag är en bland de få journalisterna som fångat Ryan Shafer när han verkligen ser road ut.
Alltid samma kläder som bärs på exakt samma sätt under en spelvecka är en av dessa punkter på denna lista. (Hur han fixar det där med tvätt förtäljer inte denna historia). Ett annat måste är att han bara spelar med klot som har serienummer 5 eller 8. Ytterligare saker på listan som är i gränslandet mellan vidskeplighet och tvångstankar är att han alltid tar upp klotet från klotreturen med vänster hand innan han skall spela.
Jag hade möjlighet att studera honom i samband med en Europatourtävling i tyska Viernheim år 2005. Han och ytterligare några av PBA-proffsen var där. Dessutom det allra bästa som fanns att uppbringa i Europa samt också den sympatiske australiensaren Jason Belmonte.
Under ett av spelpassen så fick jag se en liten fyrkantig låda som Ryan bar i sin livrem. (Lådan syns i nedanstående klipp).
Jag vet att när PBA-spelarna är i TV-sända finaler så blir dom utrustade med trådlösa mikrofoner och sändarna består av små fyrkantiga lådor som fästs i livremmen.
Herregud, tänkte jag. Hur vidskeplig får man vara?
Gör han en sådan förberedelse inför ett eventuellt finalspel i varenda tävling att han ALLTID spelar med en ”Myggsändare” i byxlinningen. Det måste jag fråga honom om.
Jag försökte få ett bra tillfälle att prata lite förtroligt med honom för att efter ett tag kunna smyga in frågan på ett naturligt sätt, varför han spelade med ”lådan” i linningen.
Då jag aldrig fick något riktigt bra läge att göra det så beredde jag mig på att helt sonika gå fram till honom och fråga. Rakt ut bara, inga krusiduller här inte!
Men precis när jag var ett steg ifrån honom så hörde jag att han bad sin fru:
- Kan du hjälpa mig och kolla så att min insulinpump sitter som den ska.
Jo det hade varit fint det om jag hade kommit med min fråga. Så nära hade jag aldrig varit att ställa en korkad fråga till ett PBA-proffs. Vilken tur jag hade.
Den turen varade i exakt 15 minuter…
I väntan på starten satte han sig ner på en bänk bakom spelarområdet tillsammans med sin fru och försökte slå ihjäl en halvtimme. En sysselsättning som inte är speciellt kul. Det vet jag. Dom såg verkligen ut att lida.
Som den sociale typ jag är så tänkte jag att jag kunde tilltala dom lite käckt, sådär, för att sedan göra en intervju med honom. Tid fanns det innan han behövde gå upp på banorna. Så det gällde bara att ”komma in rätt i sammanhanget”.
Så nu kommer vi in på det tredje exemplet på listan över felsägningar.
Felaktiga ord
Jag hade ingångsrepliken klar:
- Jasså här sitter ni era uttråkade amerikaner.
Men istället för att säga:
- And here are you the bored Americans.
Så högg jag till med:
- And here are you the boring Americans !!
En “replikhåv”, en “replikhåv” ett Kungarike för en “replikhåv”, var väl ungefär vad som flög igenom mitt huvud under tiden Mr. and Mrs. Shafer med oerhört förvånade miner tittade på mig och sa… just ingenting.
Skulle tro att jag använde mina 15 minuter att förklara vad jag egentligen ville ha sagt. Därmed inte sagt att de blev speciellt mycket klokare på mitt eventuella budskap.
Innan jag gick så tog jag ett kort. Och jag kände att jag hade gett dem vatten på kvarnen i deras uppfattning om Européer.
”Dom är inte som oss amerikaner.”
Den enda behållningen jag har från mötet med den 3-faldige PBA-vinnaren, är detta kort. Jag är en bland de få journalisterna som fångat Ryan Shafer när han verkligen ser road ut.
Vilken merit !
onsdag 1 april 2009
Livet är en direktsändning (2/5)
I mitt förra kapitel här på bloggen uppmärksammade jag det faktum att vi faktiskt lever i en direktsändning. Några av er kanske är av åsikten att det är en repris eller återsändning. Men så länge ingen kan komma med ett påtagligt bevis att reinkarnationen existerar så fortsätter jag , när det kommer till att beskriva livet, att hävda:
Detta är någonting som inte kommer att gå i repris.
Det ni grabbar och tjejer på SVT:s programplanering. Tänk den dagen när ni kan säga något sån´t.
Allt som sker i livet kommer att vara skett i samma ögonblick det har hänt. Det går inte att spola tillbaka och göra om. Det finns ingen redigerare som i efterhand klipper bort saker ur ens liv för att ge oss en tillrättalagd bild av livet.
Tänk om man kunde uppfinna en ”replikhåv”. Då hade man kunnat tjäna storkovan hur snabbt som helst. Antalet felsägningar som skulle ha blivit tillbakafångade och antalet tokigheter som då inte skulle ha blivit sagda skulle ju ha blivit enorma i sin mängd. Om man bara hade haft några ören per styck i royaltyn för vart och ett av dessa…
Ja du Bill Gates, då hade du fått lite konkurrens i taxeringskalendern. Och det på ett liknande tänk som du tjänat ihop din förmögenhet på.
Men nu är man ju ingen uppfinnare. Istället så är man ett lysande exempel på att man hade varit en replikhåvsanvändare av stora mått. I gårdagens blogginlägg betade jag två av sex olika typer av felsägningar, Faktafel och Konstiga formuleringar. Idag tar vi en ny på listan.
Käften går när inte huvvet är med
I min bowlingväska finns ett klot som jag är mycket stolt över att äga. Det är från 1973. På den tiden var alla klot svarta eller på sin höjd melerade med något rött, grönt eller blått. Fanns det någon annan ”utsmyckning” så var det en röd rand runt om klotet (Strike Line) eller ett tjusigt Malteserkors (Jubilee Diamond). Mitt 36 år gamla klot är VITT. Det heter Turkey och är kanske signifikativt för mitt sätt att spela om man översätter det till svenska.
En tidig morgon var jag på väg i bil till ett 3-dagars jobb en bit hemifrån. Längst bak i minibussen låg klotväskan med mina 2 klot, det vita och ett grönt. Vägen var spikrak och klockan var runt 5 på morgonen. Då från ingenstans dök det upp en polis på vägen som med tydliga tecken visade att han varken ville bli på- eller förbikörd.
Jag bromsade in och stannade vid vägkanten och kände att hjärtat började slå som om jag hade blivit kär i denna lagens förlängda arm. Just det att man får dåligt samvete och blir nervös när man blir stoppad av en polis är ju konstigt. Fast man inte gjort en olaglighet sedan man försökte dra av bowlingskorna som arbetskläder i deklarationen, så får man stora skälvan när man ser en polis.
När polismannen går mot mig så ser jag fler poliser, många fler. Jag ser också att de är utrustade med vapen. Och jag tänkte: ”Vad i hela friden är det här”
(Det jag inte visste vara att de var på jakt efter två rymlingar som var i trakterna och som dom senare på dagen fångade in några mil från där vi stod)
- God Morgon, sa polisen
- Gomorron, svarade jag. Samtidigt kollade jag lite diskret att jag hade en stängd gylf. Man vill ju inte ge honom en anledning att eventuellt bötfälla mig för något.
- Är du ensam i bilen.
- Mmm, svarade jag och kände att jag hade kameleontgener i mig, åtminstone i ansiktet som började skifta i färg.
- Kan du kliva ur bilen så att vi kan titta där bak, fortsatte han.
- Javisst, sade jag och gick ur bilen och till bakdörrarna.
- Vad har du här?
Jag kunde nästa skönja en mängd laserpunkter på min överkropp och på bakdörrarna på bilen. Men jag öppnade dörrarna trots, eller kanske just på grund av, det eventuella vapenhotet. Det enda som fanns där bak var min bowlingväska som var öppen och exponerade de båda kloten, det gröna och det vita.
- Jaha, sade han med en lätt besvikelse i rösten.
- Spelar du bowling, frågade han och fäste blicken på det vita klotet.
- Mmm.
- Men skall inte dom där kloten vara svarta, frågade han lite förvånat.
Och då innan hjärnan hade arbetat ut ett intelligent svar så hörde jag min egen käft arbeta utan arbetsledning med att säga, (med ett mycket nervöst tonfall.)
- Jo. Men. Förlåt då!
En replikhåv där hade inte varit fel.
Detta är någonting som inte kommer att gå i repris.
Det ni grabbar och tjejer på SVT:s programplanering. Tänk den dagen när ni kan säga något sån´t.
Allt som sker i livet kommer att vara skett i samma ögonblick det har hänt. Det går inte att spola tillbaka och göra om. Det finns ingen redigerare som i efterhand klipper bort saker ur ens liv för att ge oss en tillrättalagd bild av livet.
Tänk om man kunde uppfinna en ”replikhåv”. Då hade man kunnat tjäna storkovan hur snabbt som helst. Antalet felsägningar som skulle ha blivit tillbakafångade och antalet tokigheter som då inte skulle ha blivit sagda skulle ju ha blivit enorma i sin mängd. Om man bara hade haft några ören per styck i royaltyn för vart och ett av dessa…
Ja du Bill Gates, då hade du fått lite konkurrens i taxeringskalendern. Och det på ett liknande tänk som du tjänat ihop din förmögenhet på.
Men nu är man ju ingen uppfinnare. Istället så är man ett lysande exempel på att man hade varit en replikhåvsanvändare av stora mått. I gårdagens blogginlägg betade jag två av sex olika typer av felsägningar, Faktafel och Konstiga formuleringar. Idag tar vi en ny på listan.
Käften går när inte huvvet är med
I min bowlingväska finns ett klot som jag är mycket stolt över att äga. Det är från 1973. På den tiden var alla klot svarta eller på sin höjd melerade med något rött, grönt eller blått. Fanns det någon annan ”utsmyckning” så var det en röd rand runt om klotet (Strike Line) eller ett tjusigt Malteserkors (Jubilee Diamond). Mitt 36 år gamla klot är VITT. Det heter Turkey och är kanske signifikativt för mitt sätt att spela om man översätter det till svenska.
En tidig morgon var jag på väg i bil till ett 3-dagars jobb en bit hemifrån. Längst bak i minibussen låg klotväskan med mina 2 klot, det vita och ett grönt. Vägen var spikrak och klockan var runt 5 på morgonen. Då från ingenstans dök det upp en polis på vägen som med tydliga tecken visade att han varken ville bli på- eller förbikörd.
Jag bromsade in och stannade vid vägkanten och kände att hjärtat började slå som om jag hade blivit kär i denna lagens förlängda arm. Just det att man får dåligt samvete och blir nervös när man blir stoppad av en polis är ju konstigt. Fast man inte gjort en olaglighet sedan man försökte dra av bowlingskorna som arbetskläder i deklarationen, så får man stora skälvan när man ser en polis.När polismannen går mot mig så ser jag fler poliser, många fler. Jag ser också att de är utrustade med vapen. Och jag tänkte: ”Vad i hela friden är det här”
(Det jag inte visste vara att de var på jakt efter två rymlingar som var i trakterna och som dom senare på dagen fångade in några mil från där vi stod)
- God Morgon, sa polisen
- Gomorron, svarade jag. Samtidigt kollade jag lite diskret att jag hade en stängd gylf. Man vill ju inte ge honom en anledning att eventuellt bötfälla mig för något.
- Är du ensam i bilen.
- Mmm, svarade jag och kände att jag hade kameleontgener i mig, åtminstone i ansiktet som började skifta i färg.
- Kan du kliva ur bilen så att vi kan titta där bak, fortsatte han.
- Javisst, sade jag och gick ur bilen och till bakdörrarna.
- Vad har du här?
Jag kunde nästa skönja en mängd laserpunkter på min överkropp och på bakdörrarna på bilen. Men jag öppnade dörrarna trots, eller kanske just på grund av, det eventuella vapenhotet. Det enda som fanns där bak var min bowlingväska som var öppen och exponerade de båda kloten, det gröna och det vita.
- Jaha, sade han med en lätt besvikelse i rösten.
- Spelar du bowling, frågade han och fäste blicken på det vita klotet.
- Mmm.
- Men skall inte dom där kloten vara svarta, frågade han lite förvånat.
Och då innan hjärnan hade arbetat ut ett intelligent svar så hörde jag min egen käft arbeta utan arbetsledning med att säga, (med ett mycket nervöst tonfall.)
- Jo. Men. Förlåt då!
En replikhåv där hade inte varit fel.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)