I mitt förra kapitel här på bloggen uppmärksammade jag det faktum att vi faktiskt lever i en direktsändning. Några av er kanske är av åsikten att det är en repris eller återsändning. Men så länge ingen kan komma med ett påtagligt bevis att reinkarnationen existerar så fortsätter jag , när det kommer till att beskriva livet, att hävda:
Detta är någonting som inte kommer att gå i repris.
Det ni grabbar och tjejer på SVT:s programplanering. Tänk den dagen när ni kan säga något sån´t.
Allt som sker i livet kommer att vara skett i samma ögonblick det har hänt. Det går inte att spola tillbaka och göra om. Det finns ingen redigerare som i efterhand klipper bort saker ur ens liv för att ge oss en tillrättalagd bild av livet.
Tänk om man kunde uppfinna en ”replikhåv”. Då hade man kunnat tjäna storkovan hur snabbt som helst. Antalet felsägningar som skulle ha blivit tillbakafångade och antalet tokigheter som då inte skulle ha blivit sagda skulle ju ha blivit enorma i sin mängd. Om man bara hade haft några ören per styck i royaltyn för vart och ett av dessa…
Ja du Bill Gates, då hade du fått lite konkurrens i taxeringskalendern. Och det på ett liknande tänk som du tjänat ihop din förmögenhet på.
Men nu är man ju ingen uppfinnare. Istället så är man ett lysande exempel på att man hade varit en replikhåvsanvändare av stora mått. I gårdagens blogginlägg betade jag två av sex olika typer av felsägningar, Faktafel och Konstiga formuleringar. Idag tar vi en ny på listan.
Käften går när inte huvvet är med
I min bowlingväska finns ett klot som jag är mycket stolt över att äga. Det är från 1973. På den tiden var alla klot svarta eller på sin höjd melerade med något rött, grönt eller blått. Fanns det någon annan ”utsmyckning” så var det en röd rand runt om klotet (Strike Line) eller ett tjusigt Malteserkors (Jubilee Diamond). Mitt 36 år gamla klot är VITT. Det heter Turkey och är kanske signifikativt för mitt sätt att spela om man översätter det till svenska.
En tidig morgon var jag på väg i bil till ett 3-dagars jobb en bit hemifrån. Längst bak i minibussen låg klotväskan med mina 2 klot, det vita och ett grönt. Vägen var spikrak och klockan var runt 5 på morgonen. Då från ingenstans dök det upp en polis på vägen som med tydliga tecken visade att han varken ville bli på- eller förbikörd.
Jag bromsade in och stannade vid vägkanten och kände att hjärtat började slå som om jag hade blivit kär i denna lagens förlängda arm. Just det att man får dåligt samvete och blir nervös när man blir stoppad av en polis är ju konstigt. Fast man inte gjort en olaglighet sedan man försökte dra av bowlingskorna som arbetskläder i deklarationen, så får man stora skälvan när man ser en polis.
När polismannen går mot mig så ser jag fler poliser, många fler. Jag ser också att de är utrustade med vapen. Och jag tänkte: ”Vad i hela friden är det här”
(Det jag inte visste vara att de var på jakt efter två rymlingar som var i trakterna och som dom senare på dagen fångade in några mil från där vi stod)
- God Morgon, sa polisen
- Gomorron, svarade jag. Samtidigt kollade jag lite diskret att jag hade en stängd gylf. Man vill ju inte ge honom en anledning att eventuellt bötfälla mig för något.
- Är du ensam i bilen.
- Mmm, svarade jag och kände att jag hade kameleontgener i mig, åtminstone i ansiktet som började skifta i färg.
- Kan du kliva ur bilen så att vi kan titta där bak, fortsatte han.
- Javisst, sade jag och gick ur bilen och till bakdörrarna.
- Vad har du här?
Jag kunde nästa skönja en mängd laserpunkter på min överkropp och på bakdörrarna på bilen. Men jag öppnade dörrarna trots, eller kanske just på grund av, det eventuella vapenhotet. Det enda som fanns där bak var min bowlingväska som var öppen och exponerade de båda kloten, det gröna och det vita.
- Jaha, sade han med en lätt besvikelse i rösten.
- Spelar du bowling, frågade han och fäste blicken på det vita klotet.
- Mmm.
- Men skall inte dom där kloten vara svarta, frågade han lite förvånat.
Och då innan hjärnan hade arbetat ut ett intelligent svar så hörde jag min egen käft arbeta utan arbetsledning med att säga, (med ett mycket nervöst tonfall.)
- Jo. Men. Förlåt då!
En replikhåv där hade inte varit fel.
Detta är någonting som inte kommer att gå i repris.
Det ni grabbar och tjejer på SVT:s programplanering. Tänk den dagen när ni kan säga något sån´t.
Allt som sker i livet kommer att vara skett i samma ögonblick det har hänt. Det går inte att spola tillbaka och göra om. Det finns ingen redigerare som i efterhand klipper bort saker ur ens liv för att ge oss en tillrättalagd bild av livet.
Tänk om man kunde uppfinna en ”replikhåv”. Då hade man kunnat tjäna storkovan hur snabbt som helst. Antalet felsägningar som skulle ha blivit tillbakafångade och antalet tokigheter som då inte skulle ha blivit sagda skulle ju ha blivit enorma i sin mängd. Om man bara hade haft några ören per styck i royaltyn för vart och ett av dessa…
Ja du Bill Gates, då hade du fått lite konkurrens i taxeringskalendern. Och det på ett liknande tänk som du tjänat ihop din förmögenhet på.
Men nu är man ju ingen uppfinnare. Istället så är man ett lysande exempel på att man hade varit en replikhåvsanvändare av stora mått. I gårdagens blogginlägg betade jag två av sex olika typer av felsägningar, Faktafel och Konstiga formuleringar. Idag tar vi en ny på listan.
Käften går när inte huvvet är med
I min bowlingväska finns ett klot som jag är mycket stolt över att äga. Det är från 1973. På den tiden var alla klot svarta eller på sin höjd melerade med något rött, grönt eller blått. Fanns det någon annan ”utsmyckning” så var det en röd rand runt om klotet (Strike Line) eller ett tjusigt Malteserkors (Jubilee Diamond). Mitt 36 år gamla klot är VITT. Det heter Turkey och är kanske signifikativt för mitt sätt att spela om man översätter det till svenska.
En tidig morgon var jag på väg i bil till ett 3-dagars jobb en bit hemifrån. Längst bak i minibussen låg klotväskan med mina 2 klot, det vita och ett grönt. Vägen var spikrak och klockan var runt 5 på morgonen. Då från ingenstans dök det upp en polis på vägen som med tydliga tecken visade att han varken ville bli på- eller förbikörd.
Jag bromsade in och stannade vid vägkanten och kände att hjärtat började slå som om jag hade blivit kär i denna lagens förlängda arm. Just det att man får dåligt samvete och blir nervös när man blir stoppad av en polis är ju konstigt. Fast man inte gjort en olaglighet sedan man försökte dra av bowlingskorna som arbetskläder i deklarationen, så får man stora skälvan när man ser en polis.När polismannen går mot mig så ser jag fler poliser, många fler. Jag ser också att de är utrustade med vapen. Och jag tänkte: ”Vad i hela friden är det här”
(Det jag inte visste vara att de var på jakt efter två rymlingar som var i trakterna och som dom senare på dagen fångade in några mil från där vi stod)
- God Morgon, sa polisen
- Gomorron, svarade jag. Samtidigt kollade jag lite diskret att jag hade en stängd gylf. Man vill ju inte ge honom en anledning att eventuellt bötfälla mig för något.
- Är du ensam i bilen.
- Mmm, svarade jag och kände att jag hade kameleontgener i mig, åtminstone i ansiktet som började skifta i färg.
- Kan du kliva ur bilen så att vi kan titta där bak, fortsatte han.
- Javisst, sade jag och gick ur bilen och till bakdörrarna.
- Vad har du här?
Jag kunde nästa skönja en mängd laserpunkter på min överkropp och på bakdörrarna på bilen. Men jag öppnade dörrarna trots, eller kanske just på grund av, det eventuella vapenhotet. Det enda som fanns där bak var min bowlingväska som var öppen och exponerade de båda kloten, det gröna och det vita.
- Jaha, sade han med en lätt besvikelse i rösten.
- Spelar du bowling, frågade han och fäste blicken på det vita klotet.
- Mmm.
- Men skall inte dom där kloten vara svarta, frågade han lite förvånat.
Och då innan hjärnan hade arbetat ut ett intelligent svar så hörde jag min egen käft arbeta utan arbetsledning med att säga, (med ett mycket nervöst tonfall.)
- Jo. Men. Förlåt då!
En replikhåv där hade inte varit fel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar