"Ikke i Ole-boxer !!"

Den finns stunder i mitt liv som jag kommer ihåg bättre än andra. Kvällen på en pizzeria i Oskarshamn för 15 år sedan är en sådan stund. Då fick jag nämligen reda på hur trevlig Svenne Hedlund är och hur fruktansvärt väl Lotta Hedlund har behållit sin skönhet genom alla år. Samtidigt fick jag också bekräftat att det jag bara trodde var en skröna inte var det utan en alldeles sann historia. Jag hade hört den många år tidigare men inte fått den bekräftad. Den ende jag kunde fråga var Svenne Hedlund och hur stor chans var det att jag skulle få ställa den frågan till honom.

Här satt vi nu och käkade pizza efter ”ett gig” och mellan tuggorna så fick jag bland annat reda på att det jag hade hört inte var en skröna. Men innan ni får den historien måste ni få lite nödvändig bakgrundsfakta.

Jag hade blivit engagerad som konferenciere och underhållare i samband med en invigning av ett nytt och stort bostadsområde i just Oskarshamn. Även om jag ville att jag skulle vara det stora affischnamnet så begrep jag att det var Svenne & Lotta och Hep Stars som drog till sig det mesta av folket.

För er som inte vet det så var Hep Stars en av det hysteriska 60-talets allra största popgrupper. Svenne Hedlund var gud och det svimmades hej vilt runt om i folkparkerna när de poppade loss. Charlotte Walker var i Sverige på turné och någonstans på vägen möttes hon och Svenne och hon anslöt till Hep Stars. De blev ett på riktigt och som artister gick de sedan vidare som Svenne & Lotta.

Från ett helt annat håll kom en whiskydrickande skotte in i mitt musikliv. Small Faces hade tappat sin sångare och som på beställning dök Rod Stewart upp tillsammans med Ron Wood och tog över spillrorna av gruppen. Resultatet blev Faces, ett av de absolut bästa livebanden som sett dagens ljus.

Deras karriärer såg lite olika ut i mitten av 70-talet. Eftersom Hep Stars var nästan mer populära i Norge än vad de var i Sverige så turnerade Svenne & Lotta mycket runt om i hela vårt västra grannland. Roddan hade gjort några fantastiska album med Faces fram till 1974 då han satsade på sin solokarriär. Året efter kom albumet Atlantic Crossing med låten Sailing. Sedan var hans lycka gjord.

Någon gång där i mitten av 70-talet var Roddan på turné i Norge och dagen innan en spelning i Oslo så kände väl ”Mr. Partytroll” att det var läge för lite Scotch och några groupies. Så hela staben begav sig ut för en barrunda i huvudstaden. Men redan i den första entrén tog det stopp. En uniformerad ordningsvakt stoppade Roddan med orden:
”- Nei, det går icke og komme in här i jeans!”
”- Du. Det är inga problem," sade den svenske turnéledaren. "Det här är Rod Stewart!”
”- Speler icke noen roll. Han må va orntli´ kledd! Går icke ha noen derinne kledd som han der!”
”- Men för helvete ! Ser du inte att detta är Rod Stewart. Släpp in honom!”

Då brann det för denne moralens och dress-codens beskyddare och med det ena pekfingeret i turnéledarens bröstkorg och det andra pekande på en ytterst oförstående Rod Stewart, sade han med hög och myndig stämma.

”- DU ! Han hadde icke kommet in här i Ole-boxer om det så hadde vart SVENNE HEDLUND !”
Precis så gick det till.

"-Ja precis så har jag fått det berättat för mig av turnéledaren. Man förstår ju att vi var rätt stora i Norge," sade Svenne mellan pizzatuggorna.

Som avslutning kommer här 2 YouTube-klipp.
Det första är när Svenne & Lotta framför Little Yellow Airplane. Tidsmässigt är det nog samma år som jag fick storyn bekräftad och en mycket trevlig afton i deras sällskap.



Det andra är från 1971 när Faces river av en livevariant av en av mina absoluta favoriter, alla kategorier.
”Stay with me”
som finns på albumet med det ytterst märkliga namnet
”A nod is as good as a wink to a blind horse”



Träffar jag Roddan någon gång så skall jag berätta denna story för honom.

Marknadsföring med rätt annonsorgan

Upp och hoppa!
Inte ligga och dra sig!
Fånga dagen!
Var kreativ!
Berika ditt liv!
Skaffa nya positioner i ditt liv!
Utveckla nya kontakter!
MARKNADSFÖR DIG !

Ovanstående uppmaningar är från en kurs i coaching som jag har försökt ta till mig. Och det är inte lätt. För flera av dom, kanske rentav allihop, har jag valt att tona ner på grund av en speciell händelse som utspelades sig för ungefär 25 år sedan. Jag och min dåvarande sambo bodde i en lägenhet i centrala Örebro. I samma hus bodde en tjej som liksom jag hade bowling som ett intresse. Vi umgicks lite granna men inte varje dag.

På den tiden hade jag svårt för Whisky. Efter att ha tränat under en längre tid så hade jag i alla fall lärt mig tycka om denna ädla dryck men det fanns en baksida. Jag tålde inte Whisky sedan den dagen jag en morgon hade svalt en halv flaska med Äpple-Mer innan jag begrep vad som var i den flaskan. Ty det var i den jag hade hällt över den mängden Ballantines som jag inte hade haft med mig på en firmafest dagen innan. Så pratglad har jag aldrig varit en ”dagen efter” sedan dess. Och det tog många år innan kroppen bejakade ett inmundigande av detta Skotska destillat.

Att jag inte mådde bra av att dricka Whisky var något som mina ”vänner” kände till och just denna morgon kände jag med tydlighet att några av dessa vänner med sitt evinnerliga skålande kvällen innan, satt mig på det som i dagligt tal benämns som "pottkanten". Jag vaknade i ett tillstånd som närmast kan beskrivas som:
”Jag var där inga ljus brann!”

Min sambo kunde från sin horisontella position i sovrummet följa mina ansträngningar för att kunna komma tillbaka till ett normalt liv.
Upp. Ut i köket. Dricka kallt vatten
I säng i tre minuter
Upp. Ut på toaletten. Dränering. Dricka mer vatten
I säng i tre minuter
Upp. Ut i köket. Dricka ännu mer vatten
I säng i tre minuter
Upp. In i duschen för en kall avrivning
I säng

Men så äntligen lyckades jag somna om. Jag vaknade inte förrän det ringde på dörren och jag for upp ur sängen som om jag var morgonpigg. På med morgonrocken. Lätt språngmarsch till entrédörren. Upp med den.

Där står granntjejen och undrade om jag visste…

I sovrummet hade min sambo vaknat och undrade nu vad i hela friden som hade flugit i mig, för hon hade inte hört dörrklockan. Bara sett mig rusa ur sovrummet som en oljad blixt. Sovrumsdörren var halvöppen så hon kunde höra att jag öppnade ytterdörren och att ett samtal påbörjades därute i tamburen som handlade om något med bowling.

Sedan hörde hon att samtalet avslutades och därefter, helt plötsligt, så åkte sovrumsdörren igen med en, så kallad, ”Jävla smäll”. Därefter blev det tyst, HELT tyst.

Hennes nyfikenhet fick henne att gå upp och öppna sovrumsdörren. Den synen hon fick då fick se hade hon aldrig kunnat gissa sig till…

I tamburen stod granntjejen med ögon stora som spärrklot och tittade på det som för bara några sekunder sedan hade varit en oljad blixt.

På golvet utanför sovrummet låg jag, avsvimmad, med uppfläkt badrock… och inget mer. Om detta var min marknadsföring av mig själv, så kan man uttrycka det milt och säga att: det var inte mycket till annonsorgan jag hade att visa upp.

Hon såg också när jag vaknade och förklarade på ett mycket utförligt sätt att jag inte visste var hon kunde få svar på sina bowlingfrågor. Detta gjorde jag efter att ha draperat min blottade kropp med morgonrocken.
Men jag vågade inte resa mig upp utan låg där på rygg mellan två mycket förvånade kvinnor och pladdrade på som om detta var min naturliga konversationsställning. Hur utvecklande det var för mig att nå en ny och förbättrad position i sällskapslivet i Örebro, kan ni säkert gissa er till själva. Jag har, av förklarliga skäl, ingen som helst kontakt med den tjejen idag. Det har jag inte med min dåvarande sambo heller, för den delen.

Idag är jag en annan människa. Jag tål Whisky mycket bättre nu och jag har aldrig, ALDRIG mer vaknat upp med viljan av att omedelbart hoppa upp ur sängen på grund av den inre uppmaningen:

UPP OCH HOPPA!

Det har jag inte VÅGAT sedan dess.

"Steamy widows" by Erich Turner !

Det finns bara en John Cleese !!!!!
Vem annars skulle kunna göra en sådan presentation av "Världens läckraste pensionär" ??



Med denna YouTube-pärla önskar jag alla mina bloggvänner en riktigt trevlig dag.

// BeA

The battle. Part II

Det nyblivna PBA-proffset Jason Belmonte har under våren tillbringat en del tid i Sverige tillsammans med spelarna i Team Pergamon. En av dessa är Johnny "talk-under-water" Magnusson. Just det smeknamnet har Jason givit honom av den anledningen att australiensaren är fullt övertygad om att den gode Johnny kan prata obehindrat även under vattnet.

För några dagar sedan publicerade jag den första delen av "The Battle". En tävlingsrapport från prestigekampen med olika typer av racketar mellan Jason och Johnny. Nu kommer del II.

Till Jason, som ställt sin text till förfogande för mig att publicera här på Digitalt Syre, säger jag och läsarna:

Thanks Mate !!
-----------------------------------------------------------------------

PING PONG:
We moved to the back part of the arena and warmed up the ping pong ball. This was almost do or die for me, Kimberly over heard a few guys in the crowd say that Johnny is very good at tennis. I became a little more nervous hearing that. But my focus was on the match at hand.
An early unforced error by me. A forehand down the line winner by Johnny.
Backhand winner by Johnny
3-0
SHIT!!!!! This was bad news.
4-1
5-5.... I leveled it there.
Growing in confidence I started to play much better. Spinning serves that were impossible to return and hard and fast cross court and down the line winners were killing Johnny's defense game. The crowd had grown to at least 6 (maybe more, if you include the 2 people working out in the room next door).
A spinning serve once more to Johnny's back hand, his return flies way too long. 21-10, I win the first set.
The second set could of started any better for me. 16-6. It was all over.
I asked if Johnny wanted to just move on to tennis, his reply was a massive cross court winner to which he yelled "I NEVER GIVE UP baby". It sent the crowd into a frenzy. 16-6 turned into 16-9 quickly. I felt the pressure growing.
A touch of luck for Johnny as he sends a ball deep into my backhand, ONLY just touching the table for a winner. 17-14. I was confused. I had no answer, I looked to my wife for support, for some kind of sign...BUT she was cheering for Johnny!!!
I wiped the sweat of my eye brow, served with a heavy top and side spin, Johnny tries to send it back carefully, but it doesn´t get over the net.
18-14.
3 more points. That´s all I was thinking about.

Johnny gifted me 2 of them with some easy mistakes, then on match point I hit a ball deep to Johnny forehand, his return to far left and too long....
VICTORY in the ping pong was mine 21-10, 21-16.

1-1 in the championship. It doesn´t get any closer.

Hur känns det ?

På sidan 1 i den bok alla sportjournalister får på sin första utbildningsdag så finns frågan:
HUR KÄNNS DET ?
Det är inget jag vet men jag tror det. Hur många gånger har man inte sett en mikrofon uppkörd i närheten av en snorig näsa på en skidåkare med rimfrost ända ner i flimmerhåren? Idrottsmän vars primära uppgift vid dom tillfällena har varit att få tag i lite oanvänt syre för att inte svimma.
Då kommer frågan:
HUR KÄNNS DET?
Tålmodigt försöker de förmedla de känslor de har över det nyvunna guldet eller den förbannade 4:e platsen. Väldigt få av dem ger svar av typ: ”Vad tror du ?” eller ”Det skall du skita i!”. Men det finns undantag.

Karlskogacyklisten Kjell Nilsson, svensk linjemästare 1984, sade vid ett tillfälle där han efter målgång funnit att inte fått den placering han förtjänat.
”-Hur jag känner mig?, ja, som en kanin i motvind!”
Synd att dom inte är fler som vågar säga något sådant i direktsändning. Men det finns några fler klassiska. Ingemar Stenmark var en av dom som sa ungefär vad han tänkte. Inför en tävling såg Jan Svanlund att Ingemar gick från målfållan hela vägen upp till startrampen och med handrörelser som visade en tänkbar åklinje. Efteråt frågade Svanlund om Ingemar läste in banan ”nerifrån och upp, eller, uppifrån och ner”. Svaret var dräpande:
”- Ja du, hä´ svårt te´ förklar´ för en som int´ begrip´!”

Bowlare är ytterst återhållsamma med att fälla oväntade kommentarer. Kanske beror det på att de så sällan får frågor vid tillfällen som de har ansiktet fulla med snor eller kippar efter livsnödvändigt syre efter en kraftansträngning. Det är synd för det saknas inte profiler.

Inför TV-sändningar brukar TV-kommentatorn Leif Larsson dela ut ett litet frågeformulär för spelarna att fylla i. Det innehåller intressanta frågor runt varje spelare, men tyvärr så är frågorna alltid skrivna på svenska. Vid mer än ett tillfälle så har jag fått översätta för utländska spelare och fylla i svaren.

Vid Norwegian Open i Moss 2005 hade jag nöjet att gå igenom frågorna med Paul Moor. Han svarade ganska kort på alla frågor. När vi kom till den där jag skulle ta reda på om han hade några andra hobbies så svarade han:
” –När skulle jag hinna med det? Det finns ingen tid över till annat än bowling!”
Men det han inte visste var att jag visste vad som hade skrivits om Paul i samband med World Ten Pin Masters som spelats tidigare det året. Så jag frågade honom:
”- Men det här med att bygga och samla modellflygplan då?”
Hans ansikte blev, tro det eller ej, än mer neutralt och han stirrade på mig och sade:
”-WHAT ?????”
Jag refererade till vad jag hade läst och undrade om det inte stämde.

Då sprack han upp i ett asgarv och sade:
”-Den jävla Guy Caminsky!”, fast på engelska förstås.

Strax innan ett tävlingspass i World Ten Pin Masters 2005, så ville en engelsk journalist ha några ord med engelsmannen. Men Mr. Moor hade inte tid på grund av att hans spelpass skulle börja om bara några minuter. Då kom den galne sydafrikanen Mr. Caminsky till undsättning och sade till Paul att ”det här fixar jag, du kan gå”.
Sedan berättade Guy att han kände Paul som sin egen bror och började därefter fylla journalistens anteckningar med divers felaktigheter om Pauls liv. Bland annat den uppgiften om modellflygplanen.

Senare samma år i Kungsbacka stod jag med samma formulär och hjälpte en ung finländsk bowlare som skrällt i tävlingen och slagit sig fram till en plats i TV-finalen. Joonas Jähi, med en valpliknande uppsyn, fick frågorna översatta och jag tecknade ner svaren.

När vi kom till frågan:
”What is the biggest achievement in your career?” så tittade han på mig med sina pojkaktiga ögon och sade:
”- I think it was when I get layed for the first time!”

När jag skrattat färdigt åt det så ställde jag nästa fråga:
”Have you any goal for your career!”

Han tittade länge rakt ut i luften och hans ögon såg ännu mer ut som hos en liten pojke. Sedan sken han upp i ett stort leende och sade:
”- Yeah. To get layed another time!”

Givetvis vann han tävlingen och vi fick båda ett speciellt minne för livet. Mitt bästa minne från denna tävling var just dessa svar.

(Samtliga foton på denna sida © BeA Nilsson)

Ont det gjorde jätte-ONT !!

En gång för (mycket) länge sedan när jag var nyförlovad så "råkade" jag fastna med "Ollat i zipen". På den tiden var jag smärt, byxorna tajta och gylfarna lite väl speedade.

Så helt plötsligt stod jag där med toppen av... ja ni fattar... intrasslad i dragkedjan. Funderingarna på vilket som skulle gör minst ont, (dra uppåt eller neråt) for som oljade blixtar i huvvet. Innan jag hade kommit fram till den minst smärtsamma vägen så valde jag ett tredje alternativ, det sämsta skulle det visa sig. Jag slet till, dragkedjan åt ena hållet och ollat åt andra.

FATTA ! Hur mycket blod som kan fara ut den vägen och FATTA hur skönt det var.

Precis när jag föll baklänges ner på sängen och höll mig i kotten och bara lät tårarna, och blodet flöda så kom kärestan hem. Med skräckslagen blick frågade hon vad som hade hänt.

Och jag berättade mellan hulknigarna hur det hela gått till...
Ju mer jag berättade desto mer skrattade hon för att slutligen ha samma ställning som mig, fast på sovrumsgolvet, med den skillnaden att hennes tårar rann av en helt annan anledning.

-----------------------------------

Det finns en "fortsättning" på temat Mig - Ont, Sambo - Skrattande.

Några månader senare, när det hade slutat blöda, så var det dags för julpynt. Och då skulle det upp en Domherre på kaklet bakom spisen. Men just den platta varianten kunde inte flyga så den singlade ner bakom spisen. Inte en chans att den skulle få ligga kvar där till påsken det förstod jag ju snabbt på hennes tonfall.

Återigen tänkte jag ut en plan (men som så många gånger förr skulle det visa sig att det fanns vissa brister i planen). Eftersom jag antog att en av dammråttorna som inte synts till på ett tag bodde där bakom spisen så insåg jag att om vi drog ut spisen och hon skulle hitta någon förrymd dammtuss och då skulle det bli storstädning hela lördagskvällen. Det ville inte jag, som hade "lördagsmys" i min planering.

Så jag sade att om vi bara lutar spisen framåt så skall jag böja mig ner och fiska upp pippin.
Jodå. Hon lovade att hålla i spisen, ordentligt, när jag sträckte mig ner bakom.

Vad tror ni hände ??

NEJ, inte det ni tror !!!!!!!

När jag tar tag i spisen och lutar den framåt så bestämmer sig stekpannan av gjutjärn, som bodde i ugnen, att ge sig iväg. Som ett jehu for den ut och landade rakt på min stortå.

Lång historia kort.

Hon skrattade inte mindre den gången.
(Jag kunde tydligt höra henne skratt bakom den låsta toalettdörren...)

Vi är inte sambos längre….

The battle, part 1.

Det nyblivna PBA-proffset, australiensaren Jason Belmonte, har de senaste månaderna haft Sverige som bas i sitt kringresande liv som bowlare. Tillsammans med hustrun Kimberly har de varit västkustbor i några månader. För er som inte vet vem Jason är så är väl kortvarianten att han var en av världens bästa amatörbowlare innan han vann en deltävling på PBA-touren och därmed också ett 2-årigt proffskontrakt.

Under sin tid i Göteborg har han tränat och utvecklat sitt bowlingspel till en ännu högre nivå. Under maj månad har han lyckats att vinna både en SuperSix-deltävling (Göteborg) och bli svensk lagmästare med Team Pergamon. En av vännerna i klubben är Johnny "the King" Magnusson. En man som utmande Jason på ett racketmästerskap.

Jason har ställt sin text till förfogande för mig att publicera här på Digitalt Syre.

Jag kan bara säga:
"Thnx Maaate, you´re the greatest!
------------------

The story of Jason Belmonte, AUS vs. Johnny Magnusson, SWE
Written by Jason. With exclusive rights for Digitalt Syre
Part 1

Before you read this....know 1 thing.
Everything I am about to write is true. It happened, but the way I may explain it to you, may be a little more dramatic. With that in mind enjoy the story of......
it's not over till "Big Johnny" sings!!!!!
I woke up this morning feeling fresh and ready for battle. I was relaxed, loose. I met Johnny at the bus station and we arrived together to the arena. I was cautious of Johnny all the way there. Making sure he didn´t spike my drink or throw my shoes out the bus window.
We arrived to be greeted by the huge array of fans. There was so many it was hard to count, but if I had to guess, 2 maybe 3.

We limbered up, making sure we were warm and ready.
BADMINTON, the first event.

I kept thinking over and over in my head what I would say to Johnny after I win 3-0 today. We practice for a little, but the crowd was getting restless "Hurry up and play" yelled some sexy Australian women in the crowd.
I quickly took a sip of water and Johnny received some words of wisdom from his coach Inge.

Dare I say it... The battle had begun.
I was dancing around the court, Johnny had this look in his eyes that scared me. He served the ball high, I smashed it back for what I thought would be a certain winner, not to be. Johnny returned it faster and lower than I ever could "Sorry Sir, that´s 1-0" I heard my opponent say with a smile on his face.
10-2, I was down. All of a sudden the thoughts of me winning 3-0, changed and now I was thinking about what Johnny would say to me.
He bashed me, never giving me a chance. He moved like a leaping gazelle across the court, hitting the ball harder and higher every shot.
21-9, Johnny wins the first set.

I wiped the sweat off my face and said "ok, I´m playing for real now" Hoping my confident words might scare Johnny into trying to play too hard.
My game plan changed and I was leading early on 3-2. But it wasn´t long till Johnny showed why he is a pro and I´m a nobody. He would read my every move and to make matters worse he would be clever and perform perfectly weighted drop shots just to rub it into me.
I did a little better the second set but i was no match for the talented Mr.Johnny. 21-11.
JOHNNY leads the championship 1-0...he waved to his fans in the crowd, shook me hand and said "better luck next time". Problem for me was no matter how lucky I could get, Johnny is just too good for me at this sport.
//
Be good
Belmo

Motsatta effekter !

Jag vet inte riktigt när jag bestämde mig för att jag måste sluta med min body-building. Nu är det inte så att jag tävlar med min kropp i den typen av sport man ibland kan se på Eurosport. I mitt fall är det mer en punktinsats. Och just den punkten gjorde att jag ibland blev kroppsvisiterad när jag lämnade en bowlinghall. Det var väl där någonstans jag tog beslutet.

Och det som definitivt avgjorde det var när jag fick höra om en god väns vita lögn hos företagsläkaren. Den blev först lite grå och sedanblev den solkig för att i slutänden bli helt svart när det uppdagades att det ursprungliga svaret var en ren och skär (skär???) lögn.

När läkaren tittade på min kalsongprydde kamrat skakade han på huvudet och frågade:
- Men du ! Rör du dig ALDRIG?
Kamraten försökte att se obesvärad när han svarade
- Jodå, med ett tonfall som vädjade efter nästa fråga som inte hade med hans kroppsform att göra
- Hur då? Fortsatte läkaren.
- Jag cyklar till jobbet, svarade kamraten och nu kunde man riktigt höra hur det vita började gå över till grått.
- Cyklar du varje dag! Läkaren höjde både röst och ögonbryn.
- Nej bara ibland, var svaret och rösten var allt annat än övertygande.
- Kan du ta och specificera dig ! EXAKT hur ofta cyklar du till jobbet.
Efter en lång paus och med blicken fäst vid sina egna stortånaglar kom svaret med ett skamset tonfall.

- Nästan aldrig…pep han fram till slut.

Det är inget fel på min kropp om jag får säja det själv. Det är praktiskt att till exempel inte behöva knalla runt i duschen för att få tag i vätande strålar. Men man begriper ju att man är inne på fel spår när dom enda individerna som kastar lustfyllda blickar på min överkropp är en och annan talgoxe.

Att hitta olika bantnings metoder är inga som helst problem. Men de flesta går ut på att mer eller mindre utesluta alla former av det som kallas god mat och ersätta det med oaptitliga pulversoppor eller dagsransoner av mat som inte ens skulle hålla en sengångare aktiv i en kvart.

Det var då jag fick reda på det här med GI.
”BLI AV MED FETTET GENOM ATT ÄTA FET MAT!”

Vad praktiskt. Det som jag fick äta var ju det som jag tyckte om och som jag trodde var det som hade gjort mig lite rund om magen. Allt som hade lågt kolhydratinnehåll var helt OK. Och det var ju riktigt god mat. Bacon, Ägg, Grädde, Korv, Fisk och liknande.

Så jag satte igång med det och började samtidigt också att promenera minst 30 minuter varje dag. Och tro det eller ej. Det har fungerat. Kilo efter kilo försvinner och häromdagen hade jag vägt in på minus 7 kilo.

Fatta hur stolt jag blev i helgen när jag kunde ha på mig dom obegagnade byxorna som blev omoderna för 5 år sedan. Och fatta hur smal jag kände mig ända tills det dök upp en anorektisk typ och sade:
- Tjenare tjockis !
Det var Malten Ahlqvist på GAPS.
- Tjock och tjock ! Jag har gått ner 7 kilo nu, sade jag.
- Hur FAN såg du ut innan, svarade han och jag tog ett beslut att jag aldrig skulle kalla honom för annat än för ”Springpojken på GAPS”, hädanefter.

Men som vanligt tog jag tillbaka det beslutet på söndag när jag liftade med de nyblivna Svenska Mästarna i Bowling, Team Pergamon, från Kalmar till Göteborg i en diskoinredd ledbuss. Ty någonstans på vägen så var det just Malten som hittade min plånbok som jag hade tappat.

Tack Michael Ahlqvist (VD på GAPS Bowling i Göteborg) !!

Resan var fylld av glada upptåg samt en och annan förfriskning. Ungefär halvvägs ner till Götet kände jag att jag började parera svängar som bussen inte gjorde och det började bli svårt att fokusera på små detaljer. Jag höll på att bli full !

Det var då jag tog det ödesdigra beslutet att använda samma grundprincip som GI
(Om du vill bli av med ditt kroppsfett så skall du äta fett).
Så jag tänkte helt sonika att om jag vill bli av med den alkoholen jag hade i kroppen så skall jag dricka mer alkohol.

För att göra en mycket lång historia kort så kan jag säga att det fungerade inte alls.
Därför blev måndagen en dag fylld av vila och absolutism.

Nu är det inte som ni tror !

Det var ett tag sedan de hände något på den här sidan men nu är det dags igen. Detta inlägg handlar om en av de saker som är olämpliga att göra och framför allt säga. Det är väldigt olämpligt att inleda en mening med att säga dessa ord:
”Nu är det inte som ni tror”.
Den ställer bara till det ännu mer.

Först och främst så erkänner du att du är i en prekär situation. Samtidigt erkänner du att du befinner dig där mot din vilja. Du vill tillrättalägga något som du egentligen inte vet vad det handlar om. Och då skall du försöka förklara vad som INTE har hänt. Känns inte det som att gapa över lite väl mycket.
Och den råchansningen du gör när du säger
”…som ni tror”.
Varför i hela friden skulle man veta vad den fågelholkliknande figur som stirrar på dig med uppspärrade ögon egentligen står och tror på. Du har ju aldrig bevisat förut att du är en tankeläsare??

Nåväl. Här är historien om när jag kom till insikt att man inte skall inleda ett samtal med okända människor med att säga just:
”Nu är det inte som ni tror”.

Året var 1980 och jag och några andra bowlare hade varit i Paris och tävlat. På väg hem så fick min spelpartner ett lättare ryggskott efter allt klotbärande. Vi bestämde oss för att inte åka direkt hem till Örebro utan istället ta några rehabiliteringsdagar i Stockholm. Vår gemensamme vän, vi kan kalla honom Joachim, hade alltid ett par lediga bäddar så vi åkte dit.

Lasse, som vi kan kalla mannen som hade ryggont, försökte komma tillbaka till ett rakryggat leverne med att under kvällen ”hänga sig i dörrposter” och låta oss försöka rycka rätt kotorna på honom. Men det räckte inte så vi beslutade att åka till den squashhall som Joachim jobbade i och låta Lasse bastubada till sig ett lite mjukare muskelpaket som för att underlätta ett ryggryck.

Efter genomförd squashmatch mellan mig och Jocke träffade vi Lasse i bastun som legat där i 45 minuter och nu kände sig lite mjukare. Tiden var inne att räta ut det tvåbenta frågetecknet som Lasses kroppshållning försökte efterlikna.

I denna squashhall, som var, och kanske fortfarande är, belägen i ett nedlagt bryggeri, fanns ett stort duschrum med säkert 3,5 meter till tak och kaklade mellanväggar mellan duschbåsen. Rejäla doningar att hänga upp ledbrutna bowlare i. Och där hängde vi nu upp Lasse.

Jag började med att göra ett kraftigt ryck med bara händerna men Lasse tyckte att det kändes lamt så han vill ha mer tyngd. Då beslutade jag mig att lägga båda armarna runt midjan på Lasse där han hängde med ryggen mot mig, och liksom knyta till alla dess bowlingkilon i en härligt dignande klase. Därför lät jag mina ben lätta från golvet och hela min tyngd få hänga i hans ryggrad, om man säger så.

- Nu är vi på rätt spår, sade Lasse.
- Bra. Då tar vi en sådan hängning till, sade jag och hängde till ytterligare en gång.

Samtidigt som Lasse säger:
- Det där var skönt. Jag tror att det var vad jag behövde. Det kändes som att någonting hoppade rätt.

…samtidigt kommer de två männen som spelat på banan bredvid oss in i duschrummet.
Med uppspärrade ögon ser de oss och hör Lasses lustfyllda kommentarer.

Jag tror aldrig jag har sett två svettiga män duscha så snabbt och därefter lämna lokalen. Under en kort stund fick jag en vilja att rusa ut och försöka förklara vad dom hade sett. Men jag insåg att jag förmodligen hade inlett det samtalet med:

”Nu är det inte som ni tror”.
Så jag sket i det.

Dom fick tro vad dom ville och vad dom sedan berättade för alla sina vänner, vilka ”Snuskon” dom stötte på en gång när dom spelade squash, det lade jag bakom mig på en gång. Och jag och Lasse får väl hoppas att vi aldrig mer stöter på dem i något annat sammanhang.

Nästa gästbloggare heter...

Jason Belmonte.

Han och Johnny Magnusson har en hård kamp om vem som är kung.

Tänk att någon har vågat utmana HONOM på vem som är KUNG !! Egentligen.

Säga vad man vill om Jason men han är inte rädd att ställa saker på sin spets.

Hav tålamod.

Jasons rapport från utmaningen kommer inom kort.

Pengar gör ingen lycklig.

Men !
…och det där som kommer efter ordet MEN har två stora personligheter utvecklat på helt skilda sätt.

Den franska författarinnan, ”det charmiga lilla monstret” Françoise Sagan, hade den här inställningen till lycka och pengar:
”Pengar gör ingen lycklig, men jag gråter hellre i en Jaguar än i en buss.”

En annan stor personlighet var den amerikanske skådespelaren Bob Hope, som gick bort 2003, året före Sagan. Han var kanske inte lika djupsinnig vilket hans aforism om pengar och lycka är ett bevis för:
”Pengar gör ingen lycklig, men det hjälper en onekligen att hålla kontakten med sina barn.”.

Nyligen blev det klart att det allra nordligaste elitserielaget, alla kategorier, numera är bowlingklubben Team Berget från Gällivare. I samma stund som de övriga lagens kassörer börjar revidera i sina budgetar vad beträffar kontot för reseutgifter så börjar också mer eller mindre fyndiga skämt ramla in i min mailbox.

Ett är från Peter ”Pekka” Jonsson, mer känd (?) som Tomas Nordenssons svåger (inget som i och för sig tar honom in i 2009 års utgåva av Vem-Är-Vem, men ändå…Peter Nordensson har ju slagit 300 och han känner ju honom, så lite känd är han ju i alla fall).

Han har, hur som helst, hittat att Dexter har tagit fram en ny bowlingsko, just för den typen av bowling som spelas i mindre orter, typ Gruv-Orter…

”Pekka” gör därmed en liten gästbloggning på denna sida.
(Tack för bidraget ”Pekka”)

-------------------------------------------
Skotillverkaren Dexter lanserar ny bowlingsko.
Dexter släpper nu SST 10 Polar (SST= Snö, Slask, Tundra).

Denna sko är väl lämpad för matcher norr om polcirkeln. Bakkappan på skon är av björnskinn för att hålla sig inom ramarna för de regler för design som finns samt att man vill undvika skavsår även kallat renskav. I höst kommer Dexter att driva (läs snödriva) en omfattande reklamkampanj för att lansera skon, och enligt bedömmare så skare gå bra.

Den första bowlingshop som kommer att sälja skon blir Vallahallahallen i Göteborg , tätt följt av PS bowling (PS= På Snö) i Stockholm, som är specialister på utrustning för hala och snabba banor.Från skåne meddelar VBS (Vinter Bara på Skoj) att man inte är intresserad som återförsäljare.

Följande staffspelar har provat skon: Patrik Backe(!),”Bra glid”, Stefan Falkhäl(!!), ”Sitter skönt på foten”, Patrik Bommar´n(!!!),”Fick bättre spärrspel”, Alexander Kotton, ”Finns den i bomull?”, Nina Flack,”Finns det stavar som tillbehör?”, Zara Glover, ”Sitter som handsken”.
-------------------------------------------------

Tack Peter !

Redaktionen på Digitalt Syre välkomnar denna typen av alster så att jag slipper skriva allt själv.

Nu bär det iväg till Kalmar och en BowlStream-sändning från Elitseriens slutspel. Ett jobb som ”satt hårt inne” innan beställningen kom. Men det är som jag brukar säga:

DET ÄR EN HELT ANNAN HISTORIA.

Mannen en vän och en älskare

Vi har väldigt höga tankar om oss, vi män. Vi vet vad en riktig vän är och vi vet hur vi skall uttrycka oss runt det.

De flesta av oss är fullt övertygade att vi är Guds gåvan till kvinnan. Och vi har total och full koll på vad en kvinna vill ha.

En duo som kallar sig Flight of the Conchordes, har en fantastisk vacker text om just det här med vänner, i en av deras ballader, som faktiskt (tro det eller ej) är inspelad i bowlingmiljö. Män har lättare att få manliga vänner än kvinnliga. I detta epos ger de svaret.



En av de andra stora uppgifterna som män har är att uppfylla sina äktenskapliga plikter. Många anser det så viktigt att man har lagt det som en punkt på agendan just för att man inte skall riskera att inte behaga den man älskar. Och bevisa det, vecka efter vecka...



Vad vore livet utan lite ironi !

Candle Pin är nog inget bowlarna tänder på

När man ser hur vanliga bowlare beter sig så är jag glad att vi inte spelar Candle Pin Bowling i Sverige. Vad hade exempelvis "Rajjen" sagt om han mött denne spelare och blivit utslagen på den här varianten:

Långsam strike

(Kommentatorn är ju go´också som blir lika förvånad på reprisen!)

--------------

Och vi skall ju inte ens gissa oss till hur exempelvis Kim Andersson i Full House hade reagerat på ett sådant här spärrförsök:

Otrolig spärr (nåja) .

Skönt med folk som fattar !

Härom dagen testade jag min lycka som bowlare. Efter tre serier lyckades jag göra de förändringar som ledde fram till att jag kunde prestera bra bowling i en hel serie. Och det var inte vilken serie som helst. Utan det var i den viktiga "Serie 4", den som jag tycker att man skall fokusera mer på när det gäller att se vem som är "bäst när det gäller".

I skrivande stund har jag precis bevittnat två, mer eller mindre, fulländade bowlare som dessutom har en receptiv förmåga att ta till sig instruktioner från en man med stor kunskap i bowling (läs. mig).

Under eftermiddagsstarten visade Mattias Wetterberg, som jag hade som parkompis i måndags, att han fattar lätt. Efter 11 raka strike satte han en 9:a fram till 299. Imponerande.

Och precis nyss så överträffade värmlänningen Linus Carle den bedriften med en poäng. 300 !!!
Kom sedan inte och säg att den yngre generationen inte tar råd från oss som är äldre och mer rutinerade.

Vid mina kilometerlånga vandringar i Strike & Co:s stora bowlinghall så har jag stött på fler personer som lever upp till både ålder och visdom. Men liksom i mitt fall så hade även Thomas Nordensson vissa problem att lösa de uppkomna problemen tillräckligt snabbt i vissa serier. Vi diskuterade detta problem ett tag. Och därefter hittade vi lösningen.

Spelare som ibland fattar lite trögt och behöver ett antal spelrutor innan man vet var man skall stå, vad man skall sikta på och vilket klot man skall använda, vi behöver lite hjälp. Någon form av handikapp jämfört med elitspelarna som vet efter ett enda slag hur man skall spela.

Vi kom fram till att motionera om det nya systemet som skall kallas "Dynamiskt förståndshandikapp". Ju mer senil man är desto fler rutor får man spela innan man börjar i ruta 1 i varje serie.

Både jag och Thomas kommer, när den regeln införs, att bli hur farliga som helst i alla större tävlingar. Var så säkra.