Nu är det inte som ni tror !

Det var ett tag sedan de hände något på den här sidan men nu är det dags igen. Detta inlägg handlar om en av de saker som är olämpliga att göra och framför allt säga. Det är väldigt olämpligt att inleda en mening med att säga dessa ord:
”Nu är det inte som ni tror”.
Den ställer bara till det ännu mer.

Först och främst så erkänner du att du är i en prekär situation. Samtidigt erkänner du att du befinner dig där mot din vilja. Du vill tillrättalägga något som du egentligen inte vet vad det handlar om. Och då skall du försöka förklara vad som INTE har hänt. Känns inte det som att gapa över lite väl mycket.
Och den råchansningen du gör när du säger
”…som ni tror”.
Varför i hela friden skulle man veta vad den fågelholkliknande figur som stirrar på dig med uppspärrade ögon egentligen står och tror på. Du har ju aldrig bevisat förut att du är en tankeläsare??

Nåväl. Här är historien om när jag kom till insikt att man inte skall inleda ett samtal med okända människor med att säga just:
”Nu är det inte som ni tror”.

Året var 1980 och jag och några andra bowlare hade varit i Paris och tävlat. På väg hem så fick min spelpartner ett lättare ryggskott efter allt klotbärande. Vi bestämde oss för att inte åka direkt hem till Örebro utan istället ta några rehabiliteringsdagar i Stockholm. Vår gemensamme vän, vi kan kalla honom Joachim, hade alltid ett par lediga bäddar så vi åkte dit.

Lasse, som vi kan kalla mannen som hade ryggont, försökte komma tillbaka till ett rakryggat leverne med att under kvällen ”hänga sig i dörrposter” och låta oss försöka rycka rätt kotorna på honom. Men det räckte inte så vi beslutade att åka till den squashhall som Joachim jobbade i och låta Lasse bastubada till sig ett lite mjukare muskelpaket som för att underlätta ett ryggryck.

Efter genomförd squashmatch mellan mig och Jocke träffade vi Lasse i bastun som legat där i 45 minuter och nu kände sig lite mjukare. Tiden var inne att räta ut det tvåbenta frågetecknet som Lasses kroppshållning försökte efterlikna.

I denna squashhall, som var, och kanske fortfarande är, belägen i ett nedlagt bryggeri, fanns ett stort duschrum med säkert 3,5 meter till tak och kaklade mellanväggar mellan duschbåsen. Rejäla doningar att hänga upp ledbrutna bowlare i. Och där hängde vi nu upp Lasse.

Jag började med att göra ett kraftigt ryck med bara händerna men Lasse tyckte att det kändes lamt så han vill ha mer tyngd. Då beslutade jag mig att lägga båda armarna runt midjan på Lasse där han hängde med ryggen mot mig, och liksom knyta till alla dess bowlingkilon i en härligt dignande klase. Därför lät jag mina ben lätta från golvet och hela min tyngd få hänga i hans ryggrad, om man säger så.

- Nu är vi på rätt spår, sade Lasse.
- Bra. Då tar vi en sådan hängning till, sade jag och hängde till ytterligare en gång.

Samtidigt som Lasse säger:
- Det där var skönt. Jag tror att det var vad jag behövde. Det kändes som att någonting hoppade rätt.

…samtidigt kommer de två männen som spelat på banan bredvid oss in i duschrummet.
Med uppspärrade ögon ser de oss och hör Lasses lustfyllda kommentarer.

Jag tror aldrig jag har sett två svettiga män duscha så snabbt och därefter lämna lokalen. Under en kort stund fick jag en vilja att rusa ut och försöka förklara vad dom hade sett. Men jag insåg att jag förmodligen hade inlett det samtalet med:

”Nu är det inte som ni tror”.
Så jag sket i det.

Dom fick tro vad dom ville och vad dom sedan berättade för alla sina vänner, vilka ”Snuskon” dom stötte på en gång när dom spelade squash, det lade jag bakom mig på en gång. Och jag och Lasse får väl hoppas att vi aldrig mer stöter på dem i något annat sammanhang.