Idag blir det annan gammal skojig episod som är hämtad ur mitt liv. Några av er kanske känner igen den för jag har lagt ut den tidigare på ett annat ställe.
När man är nyinflyttad i ett villakvarter så skall man, bör man, vara lite försiktig med vad man gör. Det finns nämligen något som heter grannar. Det är personer som var i kvarteret före de som precis har flyttat in och det är de som avgör huruvida nyinflyttat folk är normala eller inte.
Det här hände under "Orwells år". Mannen som skrev 1984 vari uttrycket "Storebror ser dig" myntades för första gången. Och då i Kumla hade vi precis blivit nya grannar till ett flertal "storebröder". Jag och sambon hade köpt hus i ett villaområde i den nordvästra delen av närkemetropolen. Ett litet 1 ½-plans hus lämpligt för 2 personer och en hund.
Hunden var en samojed. När vi såg honom för första gången liknade han något som jag fick en feeling för att han "ser ut som en liten tomte" så därför blev han döpt till Tomten. Jag hade en plan med honom och det var att köra drag med honom. Pulka - Skaklar - Expanderlina - Åsså jag på ett par skidor i ett friluftshurtigt vinterekipage. Så var det tänkt. Men det skulle dröja till dess att Tomten var minst 15 månader innan vi kunde börja med det själva drag-racet på riktigt.
Vi flyttade in på sommaren när Tomten var ungefär ett år. När vi hade packat upp alla kartonger och installerat oss kunde vi börja njuta lite av sommaren. Fast det där med att köra drag på vintern var något jag såg fram emot att göra. Kunde inte släppa det. Skidor hade jag och en pulka med skaklar och dragsele var också inköpta. Så det skulle ju liksom gå att börja träna lite försiktigt. Liksom börja att vänja vovven med alla konstiga saker.
Dragselen var det inga problem med. För Tomtens del så var det bara en annan form av promenadhalsband. Så den delen var snabbt accepterad. Däremot hade jag funderingar hur det skulle gå när vi kopplade i skaklarna i selen. Hur skulle han reagera då ?
En mycket vacker sommardag bestämde jag mig för att testa, lite försiktigt.
Först satte jag på honom selen och gosade en stund och mutade med Frolic. Sedan var det dags för skaklarna som var av bambu och ungefär 2 meter långa. De var ansluta längst bak i en båge vilket gjorde att jag var en bit ifrån honom när jag stod längst bak. Allt gick bra till dess att jag skulle gå till bakänden av skakeln. Då blev han orolig och nyfiken om vartannat och vred sig runt i dragselen.
Vi provade några gånger men han var mer nyfiken på vad jag höll på med än att få till en vilja att gå framåt. Så det fick bli till att bli kreativ istället. Jag kallade ut sambon och gav henne instruktioner att locka honom framåt samtidigt som jag styrde honom med dragselen via skaklarna.
Sagt och gjort. Hon lockade med Frolic och under uppmuntrande rop "Ja kom då. Duuuuktig. Jaaa. Braaaa!" så valde han faktiskt Frolicen framför sin egen nyfikenhet före mina förehavanden där bakom och började gå framåt.
- Börja springa, sade jag till sambon som ökade tempot och lockade honom med ännu mer övertygande och högljutt. Och ännu mer Frolic.
Och minsann började han inte springa och som han sprang sen...
Sambon fick höja tempot och jag styrde honom med skaklarna under det att jag gav mina kommandon: "Framåt Tomten ! Framåt ! BRA TOMTEN ! KOM IGEN TOMTEN !!!!". Det gick fortare och fortare. Efter ett tag fick både jag och sambon springa som Jamaicanska sprintrar för att han skulle kunna få sträcka ut ordentligt.
Helt plötsligt, när det går som snabbast, ser jag i ögonvrån, Helmer och Gerda (det gamla paret vi hade hälsat på veckan innan). De satt med uppspärrade ögon på sin altan i grannhuset och tittade på de nya grannarna som sprang som besatta runt sitt eget hus med en hund iförd bambupinnar under det att de hela tiden ropade på:
TOMTEN ! Av alla individer mitt i det gassande julisolskenet... TOMTEN !!!!!!!!
Vi insåg det allvarliga i situationen och ville inte att det skulle dyka upp män i vita rockar så vi avbröt vår träning och gick in. Jag tror inte vi var i trädgården förrän nästa gång som jag satte mig i en situation där grannarna skulle få anledning att undra över vad det var för grannar dom hade fått.
Men det tar vi nästa gång.
Xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx
Här är en film på en samojed som gör något som är väldigt vanligt för hundar av denna ras, dom "gnölar" (ett eget uttryck jag har). Det är en blandning mellan ylande och någonting annat som låter som prat nästan. I och med att det är en vit hund med uppdragna mungipor så ser det alltid ut att vara genomsnäll. Och jag har inte träffat en enda samojed som inte är så där godmodigt snäll.
En av samojederna jag hade, Frosty, svarade på ett visst sätt när jag sade på ett visst sätt.
Om jag sa.
Ä´ duu ?
Så svarade hon:
Äää´gooo' !!
Snacka om partytrick !
JA ! Jag saknar samojederna !!!! Alla fyra Tomten, Frosty, Jackie och Whoppie.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar