Vad skall grannarna tro? Del 2

Efter min och min hund Tomtens lilla show med draghundsattiraljerna (förra blogginlägget) borde jag ju ha tänkt till. Jag kunde ju ha räknat ut att det inte behövde röra sig mycket i min trädgård för att de som bodde runt om skulle dra undan gardinerna lite diskret för att se hur galen, på en skala 1 - 10, den nye grannen var. Ändå gav jag dem vatten på kvarnen några dagar senare...

Trots att huset låg i ett villakvarter så hade vi överraskande nog en brunn på tomten och eget vatten. Något som också var överraskande för kommunen som ansåg det för dyrt att ansluta huset i efterhand. I källaren stod en pump och en hydrofor. Det är ett vattenmagasin så att inte pumpen behöver gå igång så fort man behöver några deciliter vatten. Därför hörde man pumpen bara några gånger om dagen.

Men en dag förändrades det. Pumpen gick en stund, den stannade, ett sörplande ljud hördes och pumpen startade igen. Så där höll det på. Jag gick ner i källaren för att lista ut vad felet var och använde all min tekniska kunskap (och även en del av okunskapen) för att analysera och definiera problemet.

"Backventilen är slut ! "

Det var det jag kom jag fram till och det var faktiskt det som var det egentliga felet. I änden på det rör som fanns i brunnen satt det en backventil som hade som uppgift att förhindra att det nyligen uppumpade vatten skulle rinna tillbaka igen.

Jag insåg att jag måste ner i brunnen och skruva av röret. Få upp röret och därefter byta backventil. Svårare än så var det inte. Men det fanns några problem som måste lösas för det var åtminstone 2 meter ner till röret. Lösningen för att komma åt att skruva loss röret var att sänka ner en stege i brunnen och därefter klättra ner. Nästa frågor jag ställde mig var då:

1. Hur långt är det ner till vattenytan?
2. Hur djup är brunnen?
3. Har jag en tillräckligt lång stege?
4. Hur får jag svaret på dessa frågor?

Jag tänkte en stund med stor framgång. Det måste ha varit en av de dagarna i mitt liv jag har varit i allra bästa form för att tänka. För lösningen var genial.Ett snöre och en tyngd ! Jag skulle helt enkelt knyta en tyngd i ett snöre och sänka ner i brunnen. När jag nådde vattenytan så skulle jag göra en knut på snöret. När jag sedan kände att tyngden nådde botten på brunnen så skulle jag göra ny knut.

Repet hade jag hängandes i trädgårdsboden. Men jag visste inte vad jag skulle använda som tyngd. Kände inte för att skiftnyckeln som hade kostat flera hundra kronor skulle blötas ner och i värsta fall också slita sig och gå till botten. Så jag valde något annat istället, en konservburk.

Detta var då vad grannarna såg (och förmodligen tänkte) när jag kom tillbaka ut på gräsmattan igen:
Den nyinflyttade grannen går resolut fram till det stora brunnslocket av cement och lyfter bort det. Han tar fram ett snöre och börjar knyta fast något i änden av det. Det ser ut som en burk krossade tomater......... Vad skall han göra nu ?Nu sänker han ner burken i brunnen. Nu rycker han lite lätt i snöret. Han fortsätter att sänka ner tomaterna. Nu rycker han i snöret igen.
VAD HÅLLER HAN PÅ MED ??

Herregud!
Han metar !!
I gårdsbrunnen !!!!!
Och han har agnat med en burk
krossade tomater !!!!!!!!!!!!
Gerda ! Ring psykakuten.
Nu har alla propparna gått hos grannen....

Min plan fungerade perfekt. Min stege räckte i längd och jag kunde själv byta backventilen och lägga tillbaka brunnslocket. Lyckligt ovetande om att jag sänkt värdet på grannarnas hus på grund av att de bodde i ett kvarter i närheten av en ytterst kvalificerad byfåne. Stolt som en tupp vinkade jag till grannarna i det vita lilla huset som låg på andra sidan gatan. Jag såg dom stå där i fönstret och man ville ju inte verka märkvärdig eller onormal eller så genom att inte hälsa på folk när man såg dem.....

Det ska´ va gôtt å leva.


P.S. Gerda och Helmer blev sedermera mycket goda vänner till mig och än så länge har jag aldrig haft bättre grannar än just det gamla trevliga paret.