Tänk vad tiden går

Jag fick ett oväntat men mycket välkommet besök idag av en kär vän. Anledning till besöket var att överlämna några foton på min syster och hennes son. Foton som är lite drygt 30 år gamla. De skall nu tas med till Mölltorp och överlämnas till en liten gosse som nu är en vuxen man som tillsammans med sin familj skall fira sin dotters 3-årsdag.

Att se de gamla korten väckte en massa minnen till liv och jag gick att botanisera i de fotoalbum som finns här i min närhet. Och tammetusan hittade jag inte ett på en liten finnig charmör. Kortet är väl 35 år gammalt och jag kan inte påstå att jag känner igen mig.


På den tiden var det viktigt att hålla reda på vilka som låg på listan och den som inte hade koll på den aktuella 10-i-topp-listan, var hopplöst ute. Sedan kom proggen och då var det helt plötsligt helt ute att lyssna på kommersiell musik.

Själv lyssnade jag på det mesta men hade en förkärlek till de grupperna som sällan kom 1:a eller 2:a. Ta bara en sådan sak som att Deep Purple bara hade med fyra låtar på listan och ingen av dem kom bättre än 6:a (Black Night oktober 1970).

Men där i skarven in i 70-talet började det hända grejjer. Jag började lyssna på annan musik än den som producerades för att bli presenterade av Kaj Kindvall, som var den siste programledaren innan 10-i-topp gick i graven 1974.

En av grupperna som hängt med i snart 40 i min skivsamling är Amazing Blondel. Tyvärr hittar jag inte låten Springtime på YouTube men Pavan duger gott som ersättning.




Och när vi ändå är igång så tar vi Willowood från samma album, Evensong