Vad är det med Västervik...

...som gör att det är så speciellt... där... ??

På söndag skall vi jag och teamet visa finalen från Ebonite Junior Masters från just Västervik. BowlStream är på plats med kameror för att visa direktsänd bowling på webben.

Det var när jag insåg att vi skulle vara i just Västervik som jag insåg att den staden har berört mig på mig på mer än ett plan.

Jag har träffat oerhört mycket folk under mina 50 år (drygt) som jag har knallat och rest runt om i Sverige och i vissa andra delar av världen. Men det är få ställen som har gett mig så många tillfällen att ställa samma fråga om och om igen:

Vad är det som Ni i Västervik har som inte Vi har (och som vi inte förstår) ??

Att det alltid har funnits duktiga bowlare i Västervik vet varenda kotte som kan sin bowlinghistoria. Och att det gör det idag också får vi reda på om vi frågar en så´n som Ivan Ljungholm.
Vill man veta om det finns fler bra bowlare än Ivan i Västervik så får man fråga någon annan än Ivan.

Men det är någonting annat med den där staden som gör den speciell. Var annars kan man hitta bowlare som spelar så här:


Nu består ju inte Västervik av enbart bowlare. Vi känner ju alla till den världsberömda visfestivalen. Den hade aldrig kommit till om det inte hade grott frön i just Västervik.

Året var 1966 då några gymnasister, som kallade sig för Mageliso Club, anordnade den första Visfestivalen. Två år senare kom Hansi Schwarz in i bilden. Han var då en av medlemmarna i Hootenany Singers. Kvartetten som kanske är mest känd för är att det var där som Björn Ulveaus slog igenom och blev bekant för fler än bara de som bodde i Västervik.

På 60-talet var de riktigt stora och hade till och med låtar på Svensktoppen, flera stycken. De var nästan lika kända då, som Ivan Ljungholm är idag... (om man frågar Ivan).

Men det är en sak jag inte riktigt förstår. Jag fick samma känsla av oförstående när jag hittade ett YouTube-klipp på Hootenany Singers som när jag hittade klippet på Dominobowlaren från Västerviks Bowlinghall.

Jag förstår inte riktigt hur dom tänkte. Han med bowlingklotet gjorde det ju lite väl krångligt för sig på klippet innan. Men det är inget mot vad viskvartetten Ulveaus & Co. gjorde när de spelade in filmen till låten Marianne.

Varför i hela friden går man på promenad när stackaren Tony Roth är tvungen att släpa på en Stå-bas.
Och varför i hela friden avslutas filmklippet med att att gamle Tony helt plötsligt kan gå och spela Stå-bas samtidigt?

Detta måste också vara det enda (på film bevarade) tillfälle i musikhistorien där kända artister jagar groupisar.

Det du Mick Jagger och Rod Stewart ! Det har aldrig ni gjort .

Så mina frågetecken kvarstår!

Hur tänker ni i Västervik ????