Att resa i blindo

Jag väl i stort sett alltid varit på resande fot på ett eller annat sätt. Under några år i slutet av 80-talet bodde jag strax söder om Stockholm. I mitt jobb ingick en del resande. Tyvärr så låg Västerhaninge mycket opraktiskt till om man skulle flyga från Arlanda. Att ta sig dit kunde gå på uppemot 2 timmar för att sedan flyga i en timme innan det var dags att landa i Norrland. Om man skulle vara på plats i någorlunda tid så var det till att gå upp alltför tidigt på morgonen. Därför så åkte jag istället nattåg.

Denna speciella resa gjorde jag för lite drygt 20 år sedan. Målet var att utbilda mina arbetskamrater i Umeå, Luleå och Piteå. Av någon anledning hade det blivit något fel på biljetten för jag blev sammanförd i sovhytten med en tysk testförare som skulle till Arjeplog i Audis tjänst. Vi pratade en stund när vi hade hittat våra slafar sedan ville han sova. Jag, för min del, kunde tänka mig att ta en bit mat och en öl (+påtår) vilket jag också gjorde. När jag återvände till hytten fann jag den nedsläckt och med en sovande tysk tryggt snarkande i sin slaf.

Min kväll avslutades med några sidor i en bok och sedan släckte jag och somnade. Efter ett tag (hade ingen tidsuppfattning alls) så vaknade jag med känslan att någonting hade hänt i hytten. Det var tyst och mörkt men jag var helt övertygad om vi inte längre var bara två i vårt lilla krypin. Försiktigt tittade jag åt sidan och kunde i det svaga mörkret se siluetten av en hund sittandes bredvid min säng.

En HUND !

Tänkte jag stilla för mig själv. Det kan inte vara sant, tänkte jag vidare. Därför tände jag sänglampan för att försäkra mig om att det inte satt någon hund bredvid mig. Men det var precis vad det gjorde det.
En labradortik som med ytterst vänliga ögon sade:

- Hej ! Vad kul att du kunde vakna. Kan vi inte hångla lite?
Inte mig emot, tänkte jag som alltid har gillat hundar och var vid den tiden också instruktör på Brukshundklubben.

När jag kliade henne på bringan kände jag att hon hade ett läderhalsband med en metallplatta på. Försiktigt vred jag plattan så att jag kunde se vad det var för något.

Med instansade bokstäver stod det "LEDARHUND"
och ett ID-nummer?!?!

Jag fattade ingenting. Visserligen har man väl kanske misskött sin kropp lite då och då. Men att SJ hade en sådan service att de ställde in blindhundar till passagerarna ifall något tråkigt skulle hända under natten, det trodde jag inte ens i min vildaste fantasi. Än mindre att en tysk testförare från Audi var i behov av en ledarhund.

Det enda alternativet som återstod var att hunden var i fel kupé. Därför tog jag på mig lite kläder och gjorde en vandring i korridoren. När vi gick åt ena hållet så avtog hennes intensitet. Men när vi gick åt andra hållet vaknade hon till och markerade kraftigt när vi kom till den kupén som var belägen mellan min och toaletten.

Hon var så bestämd att jag valde att knacka på. En man med ganska "tomma" ögon öppnade och jag kunde se att även hans flickvän som satt på sängkanten var synskadad. Utan att knappt säga tack så tog han hand om hunden och stängde dörren.

Vid ett tågbyte tidigt på morgonen såg jag paret med labradoren i en sele. Eftersom jag var otroligt nyfiken på vad som hade hänt gick jag fram och presenterade mig som "Hundhittaren" och följde upp med frågan:

-Vad hände i natt egentligen.
- Du vi har skrattat så vi knappt kunnat sova, svarade dom båda i kör och berättade förloppet.

De hade installerat sig i hytten när damen i paret kände sig tvungen att gå på toaletten en sista gång. Istället för att sela på hunden tog hon tag i halsbandet och gick "runt knuten". När hon sedan skulle gå tillbaka så blev det en liten för vid sväng och knallade in till mig och satte mig i min säng.

Hon upptäckte blixtsnabbt misstaget och på mindre än två röda sekunder så satt hon i rätt säng i rätt kupé. Det var då hon upptäckte att hon inte hade hunden med sig.
-Den minut det tog innan du knackade på kändes som en dryg timme skall du veta, sade mannen.
-Jag kunde ju inte fatta hur man kan slarva bort en hund så där. Den fanns ju inte ens kvar i korridoren, fortsatte han.

Vi skrattade gott alla tre och jag fick som avslutning göra det som man inte får göra, med en ledarhund i tjänst. Jag fick hångla lite till med "labben" och som tack för senast så satte hon en blöt puss mitt i nyllet på mig.

Låtvalet till denna berättelse blir José Feliciano som berättar hur svårt det är att resa med ledarhund.