Måndagsmorgonen startade på bästa sätt. En liten Maja kom med en kram och lillebror Lukas gjorde som han brukade göra, nämligen likadant som sin storasyster. Efter diverse fotkittling och navelpetning på mig av de båda guldklimparna så befann jag mig i vaket tillstånd och började förbereda mig på att åter få bli omhändertagen av SJ på min resa mot Åmål.
Påstigningsstation var Skövde och efter en bilresa på dryga halvtimmen i snöstorm och slask befann jag mig på stationen i denna garnisionsstad. Även om det idag inte är lika militärt som det var år 1975 då jag gjorde tre månader av min militärtjänstgöring i just Skövde, så är sig mycket likt. I alla fall när man står på perrongen och tittar på järnvägsspår.
På andra sidan spårområdet ligger fortfarande det hus, i Boulognerskogen, som på den tiden inrymde ett diskotek. Det var där jag för första gången blev varse att Pernod blir grumligt när man häller vatten i den ljusgula anisspriten. Bartendern gav mig en uppgiven blick när jag begärde att få en ny då min ”tuting” inte såg riktigt frisk ut. Men det är en helt annan historia.
Mitt X2000 rullade in i tid och denna del av resan började ju i alla fall bra. Men det ger inte SJ någon poäng i matchen som just då stod 6 – 6 mellan mig och järnvägsbolaget. Tyvärr varade det inte länge. På söndagen hade det skett en tågurspårning i Herrljunga vilket föranledde att det bara var enkelspårsdrift förbi Äppelciderns okrönta huvudstad, i alla fall i Sverige.
Varför vi skulle stå stilla i en timme och låta tre tåg passera förbi fick jag aldrig någon klarhet i. Men där stod vi och var hyggliga åt en massa människor som valt att lämna Göteborg och bege sig mot Stockholm. Ingen av dessa hade en tanke på att jag gärna ville nå det tåg som skulle ta mig från Götet hem till min egen säng i Åmål.
Eftersom jag själv hade haft full koll på allt mitt medhavda bohag och vårdat mina prylar till att vara lika hela som när jag vaknade i Mölltorp så gav jag mig själv en poäng medan SJ ”nollade”. Ställningen nu skrevs till SJ vs. BeA 6 – 7.
När vi rullade in i Göteborg hade avgångstiden för Karlstadtåget passerats, fast något tåg hade inte lämnat Centralen. Ty i Agnesberg, några mil norröver, hade en lastbil lyckats riva ner en kontaktledning. Förbi denna haveriplats fick det bli buss istället.
Här var jag beredd att ge SJ en bonuspoäng för det jag erbjöds var en buss av ”värsta sort” och en servicegrad som var utöver det vanliga. En Neoplan med balkongutsikt stod till mitt förfogande, mitt och den andre resenärens förfogande som också missat tåget. Med på resan, förutom en mycket trevlig chaufför, fanns två konduktörer som också hade blivit blåsta på sin normala arbetsplats.
Efter att noga ha inventerat de 54 sätena lade jag beslag på sex av dem och spred ut min packning och mig själv på dessa. Resan till Trollhättan var behaglig med underhållning av chauffören på denna oerhört komfortabla turistbuss, som till och med var utrustad med en fullt fungerande toalett. Det är mer än man brukar få på Säfflebussen. Idag existerar dock inte det bussbolaget längre. Att de målat om bussarna och givit företaget en ny ägare och ett nytt namn, GoByBuss, har dessvärre inte höjt standarden på toaletterna. De bussarna är fortfarande Sveriges största utedass på fyra hjul.
I Trollhättan väntade (!) ett tåg på mig. Min medresenär från bussen hade nått sitt mål och avslutade sin resa där i SAAB-staden. Att de två konduktörerna också skulle med det väntande tåge kunde ha bidragit till att det väntade även på mig.
En dryg timme senare passerade Åmåls Travbana förbi på tågets högra sida. Ett geografiskt landmärke som sade att jag äntligen var hemma igen. Avstigningen skedde en nästan en timme senare än den tidplan som SJ ansvarade för vilket betydde att jag nu hade ökat summan till 446: - i det som var mitt krav på min reseorganisatör. Allt inom ramen för restidsgarantin.
I skrivande stund passerade jag nyss Mellerud och kommer snart att se Öxnered igen. Nu har jag Stockholm som mål och den bästa varianten för den resan var en tur nästan rakt söderut för att få tag i det X2000-tåget som skall ta mig till huvudstaden. Mer om det i morgon.
Stay tuned !
Påstigningsstation var Skövde och efter en bilresa på dryga halvtimmen i snöstorm och slask befann jag mig på stationen i denna garnisionsstad. Även om det idag inte är lika militärt som det var år 1975 då jag gjorde tre månader av min militärtjänstgöring i just Skövde, så är sig mycket likt. I alla fall när man står på perrongen och tittar på järnvägsspår.
På andra sidan spårområdet ligger fortfarande det hus, i Boulognerskogen, som på den tiden inrymde ett diskotek. Det var där jag för första gången blev varse att Pernod blir grumligt när man häller vatten i den ljusgula anisspriten. Bartendern gav mig en uppgiven blick när jag begärde att få en ny då min ”tuting” inte såg riktigt frisk ut. Men det är en helt annan historia.
Mitt X2000 rullade in i tid och denna del av resan började ju i alla fall bra. Men det ger inte SJ någon poäng i matchen som just då stod 6 – 6 mellan mig och järnvägsbolaget. Tyvärr varade det inte länge. På söndagen hade det skett en tågurspårning i Herrljunga vilket föranledde att det bara var enkelspårsdrift förbi Äppelciderns okrönta huvudstad, i alla fall i Sverige.
Varför vi skulle stå stilla i en timme och låta tre tåg passera förbi fick jag aldrig någon klarhet i. Men där stod vi och var hyggliga åt en massa människor som valt att lämna Göteborg och bege sig mot Stockholm. Ingen av dessa hade en tanke på att jag gärna ville nå det tåg som skulle ta mig från Götet hem till min egen säng i Åmål.
Eftersom jag själv hade haft full koll på allt mitt medhavda bohag och vårdat mina prylar till att vara lika hela som när jag vaknade i Mölltorp så gav jag mig själv en poäng medan SJ ”nollade”. Ställningen nu skrevs till SJ vs. BeA 6 – 7.
När vi rullade in i Göteborg hade avgångstiden för Karlstadtåget passerats, fast något tåg hade inte lämnat Centralen. Ty i Agnesberg, några mil norröver, hade en lastbil lyckats riva ner en kontaktledning. Förbi denna haveriplats fick det bli buss istället.
Här var jag beredd att ge SJ en bonuspoäng för det jag erbjöds var en buss av ”värsta sort” och en servicegrad som var utöver det vanliga. En Neoplan med balkongutsikt stod till mitt förfogande, mitt och den andre resenärens förfogande som också missat tåget. Med på resan, förutom en mycket trevlig chaufför, fanns två konduktörer som också hade blivit blåsta på sin normala arbetsplats.
Efter att noga ha inventerat de 54 sätena lade jag beslag på sex av dem och spred ut min packning och mig själv på dessa. Resan till Trollhättan var behaglig med underhållning av chauffören på denna oerhört komfortabla turistbuss, som till och med var utrustad med en fullt fungerande toalett. Det är mer än man brukar få på Säfflebussen. Idag existerar dock inte det bussbolaget längre. Att de målat om bussarna och givit företaget en ny ägare och ett nytt namn, GoByBuss, har dessvärre inte höjt standarden på toaletterna. De bussarna är fortfarande Sveriges största utedass på fyra hjul.
I Trollhättan väntade (!) ett tåg på mig. Min medresenär från bussen hade nått sitt mål och avslutade sin resa där i SAAB-staden. Att de två konduktörerna också skulle med det väntande tåge kunde ha bidragit till att det väntade även på mig.
En dryg timme senare passerade Åmåls Travbana förbi på tågets högra sida. Ett geografiskt landmärke som sade att jag äntligen var hemma igen. Avstigningen skedde en nästan en timme senare än den tidplan som SJ ansvarade för vilket betydde att jag nu hade ökat summan till 446: - i det som var mitt krav på min reseorganisatör. Allt inom ramen för restidsgarantin.I skrivande stund passerade jag nyss Mellerud och kommer snart att se Öxnered igen. Nu har jag Stockholm som mål och den bästa varianten för den resan var en tur nästan rakt söderut för att få tag i det X2000-tåget som skall ta mig till huvudstaden. Mer om det i morgon.
Stay tuned !
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar