På förekommen anledning...

... känner jag mig tvungen att publicera denna.

En trogen läsare har jag.

Tillika en god vän.

Hon har hittat ett program som läser av vilka ord man använt sig av i en blogg.


Tammetusan om inte fler än jag skulle gissa på Digitalt Syre som källa när man ser ovanstående collage av ord.

Tack Lotta !

Tre år hit eller dit - spelar roll...

Den 10 november så stod han då där framför mig, äntligen. Mannen som jag upptäckte så sent som för 5 år sedan men som jag idag har samlat på mig det mesta av vad han har gjort, John Hiatt. Den amerikanske singer-songwritern som har skrivit en mängd låtar som många av hans kollegor i branschen skulle ge en arm för att få ha gjort själva. Så istället har de gjort covers på hans låtar. Men ingen gör dem bättre än Hiatt själv.

Via Ebay ropade jag in ett signerat foto av honom och vännen TG skänkte mig en outnyttjad biljett från hans förra besök i Göteborg. Dessa dyrgripar sitter nu bakom glas och ram.

Tillsammans med vännerna TG, ME och BN gjorde jag en liten uppvärmning hemma hos Lotta som har en mysigt inredd källarvåning för uthyrning i Göteborg. Några öl och en LIIIITEN Jäger gled ner och stämningen var på topp när kvartetten kom till Trägår´n i Göteborg via taxibil lite senare på kvällen.

Konserten var fantastiskt bra och när det var som allra bäst stämning i lokalen dök musikkritikern, med stort ”M”, upp i egen hög person. Leif Wivatt, som dessutom är från Åmål men bosatt i Göteborg sedan många år. Det blev en hel del tjôt om musik och lite grand om gemensamma bekanta från hemorten.

Kvällen avslutades med att vår ”chaffis” Viktor Enocksson (guldstjärna till den taxin) beställdes för andra gången denna kväll. Han fixade till ett matställe där vi kunde smälta våra intryck samt en rätt OK fiskanrättning.

Dagen efter går jag ut på Internet för att se vad kritikerna hade skrivit om Hiatt. Bland några 4:or och en enstaka 3:a hittade jag en 5:a på GP.se
http://www.gp.se/kulturnoje/1.77535-john-hiatt

Det var en fantastiskt fin recension av en Magnus Vasell. Till en början var jag helt överens med honom även om jag inte hade uppfattat ”det oväntade visselpartiet i Perfectly Good Guitar”. Men sedan blev jag lite brydd. Han skrev att han hade ”tagit till sig det enkla och vackra” i bland annat Have A Little Faith In Me (på piano).

Men jag såg då inget piano på scenen. Hade jag druckit för många öl? Hur skulle jag kunna kolla detta?

Piece of cake !

Jag hade ju beviset i min kamera.
JAG av alla människor hade faktiskt filmat från en konsert.
Och av alla låtar han spelade denna kväll hade jag valt Have A Little Faith In Me och nu har jag lagt upp den på YouTube.



P.S. Jag har även mailat till Hr. Vasell och bett honom om en förklaring till recensionen. Och han har precis svarat mig så här:

Bäste BeA - min recension (femman) fick han för ett gig på Storan, 08 tror jag att det var. Då körde han solo - och piano på Have a...
På Trädgårn i år var jag inte ens, tyvärr.
Mvh Magnus

När jag nu tittar på texten en gång till så ser jag att den var publicerad 11 november 2007. Alltså exakt 3 år efter det att jag hade vaknat upp efter en brutal afton i Göteborg. Inte lätt att hålla reda på årtalen då, i det skicket jag var då…

HON !!... vars namn jag inte vet.

Det fattas några reserapporter från mitt tågande under december. Innan nyårsraketen far iväg så kan jag konstatera att jag varit på rälsen i 630 mil. Under dessa mil har jag haft en jämn kamp med SJ där jag poängsatt järnvägsbolaget och mig själv utifrån vissa kriterier.

När SJ missat i tid eller information eller något annat så har jag fått en poäng. När jag missat, glömt, försnillat eller något annat på minussidan så har SJ fått en pinne. Under större delen av december var ställningen någorlunda jämn. Det var innan jag försökte åka från Stockholm under dagarna innan jul.

Jag var inställd på visst strul och ungefär lika mycket jag hade kalkylerat med inträffade innan vi ens hade lämnat Centralen. Ett ”väntrum” som var ytterst välfyllt med människor som hade betydligt mindre tålamod än vad jag hade.

En kvart efter vår ordinarie avgångstid så kom vårt tåg äntligen upp på den stora skylten. Men det fanns ingen uppgift om ny avgångstid men det brukade ta ca. 10 minuter innan det hände hade jag konstaterat på nästan samtliga tidigare tåg. Så jag passade på att hoppa in på Pressbyrån för att köpa tidning och dricka.

När jag kom ut igen var Karlstad-tåget borttaget. Stor förvirring rådde innan en trevlig värmlänning i loungen informerade mig att han var ”jävligt tvungen” att komma iväg…
”JÄVLIGT TVUNGEN”
Med den inställningen kunde jag luta mig tillbaka och ta rygg på honom.

Till slut kom det fram att tåget skulle komma fram till perrongen. Bowlingvännen Burken dök upp och tillsammans kunde vi lista ut vilket tåg som var mitt. Eftersom vi var över timmen försenade och jag riskerade att missa min bussanslutning i Karlstad tog jag en funderare på om jag verkligen skulle hoppa på detta tåg.

Då dök HON upp. Den absolut trevligaste och hårdast jobbande konduktör denna vinter, skulle det visa sig, försäkrade att jag minsann skulle komma till Åmål. Det garanterade hon på stående perrong.

En och en halv timme efter ordinarie avgångstid rullade vi äntligen ut från Stockholms Central. Tåget till Någonannnastans som stod före oss på spåret hade då försvunnit. Resan gick utan några större mankemang i nära en kilometer innan vi var tvungna att stoppa igen. Ett godståg hade någon form av förkörsrätt men vi kunde vara lugna. På något sätt skulle SJ fixa detta på bästa sätt. Lovade HON.

En kvart senare dundrade vi vidare i en hastighet som bara ökade och ökade innan vi fem minuter senare bromsade in och väntade på något annat. Ingen aning om vad. Jag kände bara att vi stod stilla i ungefär 20 minuter innan vi gjorde ett tredje försök att lämna Tjockhult. Nu gick det bättre.

Det gick riktigt bra i över en timme. Sedan verkade det vi ta det lite lugnt en stund innan HON med glad och trevlig röst förkunnade att vi fått fel på en motor och därför gick med reducerad hastighet. Men det skulle bara vara så en liten stund för snart skulle vi vara i Degerfors och då kunde lokföraren starta om datorerna igen och då skulle alla motorer spinna igång igen.

I Degerfors kände vi hur allt stängdes av och… sedan hände det inget mer. HON lät lite mindre hurtig när hon i högtalarna meddelade att nu var det problem att få igång datorerna men det skulle nog inte dröja så länge.

Äntligen kom så datorerna igång och vi rullade sakta igång för att stanna efter ungefär 230 meter.
- Jag vet inte hur jag skall säga det här, sa HON, men under tiden vi har stått här så har en givare till bromssystemet frusit och därför kan inte tåget köras vidare.

Mer än hälften av resenärerna hade nu gett upp X 2000 och hoppade på ett efterföljande InterCity-tåg för att komma lite tidigare till Karlstad. Jag och min nyfunne vän, Handlare Hanssons pôjk från Åmål, hade precis köpt varsin öl och blivit lovade en taxifärd till Dalsland så vi hade ingen brådska.

Någon fixade till den frusna givaren och snart var vi igång igen. Denne ”någon” var ingen annan än lokföraren själv som i halvmeterdjup snö hade pulsat sig fram genom snön och i vredesmod sparkat den trilskande givaren till varmare trakter eller kanske bara på bättre fungerande humör. Det kunde HON berätta för oss samtidigt som hon avslöjade att hon snart varken hade röst eller tålamod kvar.

I Karlstad stod en del av de som hoppat av tåget i Degerfors. De frös och hade fått besked att de skulle invänta det tåg, vårt X 2000, som de tidigare på kvällen hade lämnat för att hinna med en anslutning mot Arvika. En manöver som inte hade fungerat...
Få av dem såg ut att njuta av den situationen.

Innan vi satte oss i den taxibil som skulle ta oss de sista milen till Åmål, cirka 4 timmar försenade, tog jag fram min mobilkamera och tog ett kort på December månads i särklass bäste SJ-personal.

HON… vars namn jag inte vet

Fem vagnar är fler än en buss !

Hemresan från Ängelholm gick i två etapper. Sändningen från Ebonite Junior Masters i Bowling var klar i tid och rent teoretiskt hade jag kunnat kasta mig iväg till järnvägsstationen och hinna komma hem till Åmål innan helgen var över. Men jag jäktade inte för jag visste att det skulle gå ett tåg senare från Göteborg upp mot Dalslands stolthet.

Tyvärr är det så att på den rälsbeklädda banvallen åker det tåg från flera aktörer och dessa har ingen större drivkraft av att samarbeta med varandra. Av den anledningen går tåget mot Karlstad ungefär sex minuter innan 17-tåget från Ängelholm rullar in på Centralen i Götet.

Tack och lov att man är kreativ. Gode vännen CJA har en någorlunda skön soffa och hyggligt med bra musik så de fick bli en ny crashning hos honom. Han också är en av spindlarna i det nät som skall väva World Transplant Games 2011 så att det blir ett fantastiskt mästerskap och träff för flera tusen deltagare från hela världen. Förhoppningsvis kommer jag att delta i detta på ett eller annat sätt och vi passade på att avhålla ett informellt möte innan John Blund tog oss med till drömriket.

Måndag morgon fortsatte vi att gå igenom vad som behövde göras härnäst och sedan var det dags för spårvagn till Centralen och en 2-timmars tågresa till Åmål för att vara där runt 13. Trodde jag, ja…

Förra gången jag åkte den sträckan hade en lastbil kört ner en kontaktledning i Agnesberg så det fick bli buss till Trollhättan. Nu hade en dumpers kört ner en annan kontaktledning i…. Ja det är faktiskt sant.

I ÖXNERED !
Undrar om det var någon form av bestraffning för att jag så tydligt uttalat att jag får ”Spooky-känsla” bara jag hör det ortsnamnet.

Den som sköter om planeringen på SJ måste få sig tillsänt en bild på ett tågset (bild till vänster) bestående av ett lok och fem personvagnar samt en bild på en buss (bild nedan till höger). Då kan denne i lugn och ro göra en uppskattning om det räcker att fixa EN buss till ETT inställt tåg. Annars kan han ringa mig för att få reda på att det krävs åtminstone TVÅ bussar… till att börja med.

Nu stod vi där vid hållplatsen för ersättningsbussarna och försökte reda ut vilka som skulle åka med den första rekvirerade bussen, en som bara skulle gå till Trollhättan. Några förvirrade busschaufförer och några irriterade resenärer dividerad också hur det var tänkt att de som skulle ända till Karlstad skulle fortsätta sin resa.

Efter diverse palaver så gavs det en kontraorder att den första bussen skulle gå ända till Karlstad, via Åmål, men att den nu var fylld (delvis av personer som bara skulle till Trollhättan). Som ni förstår rådde det ett rätt härligt kaos där i snålblåsten.

Bredvid mig stod en höggravid kvinna som var lite förtvivlad för hon hade ett möte planerat i Åmål och ville inte missa det. Dessutom var inte speciellt sugen på att stå upp längre. Som den gentleman man är så sade jag till chauffören av den första bussen att han fick bära sig åt hur han ville men den gravida kvinnan SKULLE med den första bussen om han så var tvungen att be någon att lämna den till synes fullsatta bussen.

Min pondus fungerade, för en gångs skull. Kvinnan kom med och innan hon klev på bussen frågade jag vem i Åmål hon skulle träffa.

- Jag skall intervjua arbetssökande till de tre nya tjänsterna på Skattemyndigheten i Åmål !

Men är jag go´ eller?
Inte hann väl jag lämna mitt personnummer så att hon skulle kunna förmedla någon form av gentjänst till mig vid något framtida (taxerings-)tillfälle.

Skit också !

Inga reflexmässiga handlingar på mig, TACK !

Arbetet med WebbTV har gjort att jag träffat personer jag förmodligen inte stött på om jag valt att arbeta med något annat. De senaste två åren har jag inte missat en enda final av Ebonite Junior Masters i Bowling. Om jag har räknat rätt så var jag med om min 15:e final förra helgen.

Denna gång tog jag lite extra tid på mig så att jag fick se det mesta av kvalstarterna under lördagen. Jag är imponerad av alla nya unga talanger som hela tiden dyker upp. Stämningen bakom banorna är trevlig och jag har nog inte stött på en enda otrevlig förälder. Tänk om det vore så i all ungdomssport.

En annan person som jag förmodligen inte träffat på om jag inte fått äran att träffa om jag inte hoppat på det här med WebbTV är TE. En trevlig historia i 40-årsåldern. Men på ett sätt skrämmer han mig lite. Under vår ”off-time” inför sändningen av Super Six i Malmö berättade han om sitt besök på en gay-klubb. Jag tror inte för en sekund att han är annat ”straight”. Men visst är det lite ”spooky” att han inom 15 minuter fått igång en ”catfight” därinne, blivit bjuden på öl, samt fått två av stamgästerna utkastade.

På kvällen i Ängelholm valde vi att gå på Saloon för att få oss lite ”malt-buljong” (=Öl). För när det är ungdomstävling i bowlinghallen dricker de vuxna inget av det starka som finns att tillgå i en del hallar. Väl där tog TE över Karaokemikrofonen och markerade att han inte jobbar som statist på ”Operan” helt utan anledning.

Därefter tog kollega ML över micken och ”ägandet” av Karaokeanläggningen. Jösses vilken pipa den mannen har. Visserligen har jag hört "I´m a Lagger" som han har lagt upp på YouTube.


Men detta var ju live !!! Snyggt jobbat.

Givetvis blev vi ju törstiga efter ett tag. Även jag fast jag valde att inte sjunga denna kväll. Vi beställde in varsin Staropramen på flaska som ställdes på bordet framför oss.

När TE var mitt uppe i en anekdot som krävde ett yvigt kroppsspråk stötte han till sin ”Staro” som föll på rygg och var på väg att bli av med allt innehåll.

DÅ !
Visade TE en reflex som var mycket skrämmande i mina ögon. Kvick som en kobra fick han tag i flaskan med båda händerna och reste den upp. Med de hastiga rörelserna hade ”Staron” blivit orolig och var på väg att spruta iväg ett tjockt skum över bordet. Men TE böjde sig hastigt framåt och omslöt flaskan med sin mun och sög girigt i sig varenda droppe av ”det tjeckiska guldet”.

När han satt där med böjd rygg över bordet med båda händerna stadigt greppande om flaskan och med läpparna hårt tryckta mot flaskans hals, då fick jag upp en bild, en hemsk bild, för mitt inre. Den snabbhet och den reflex som TE uppbringade i kombination med det han fysiskt gjorde mot pilsnerflaskan gav mig riktigt orolig feeling så jag sade till honom.

”- Snälla TE ! Knuffa inte omkull mig när vi går hem sedan!”

Taxijour? Sure!

Lördagsmorgonen började allt annat än bra. Jag ville skotta fram bilen i en kvart för att sedan åka 5 minuter till stationen i Åmål. Gå ville jag heller inte göra för jag hade lite för mycket packning. Istället föll valet på Taxi för ute var det ihållande elakt duggregn.

I god tid innan tåget, eventuellt, skulle avgå ringde jag Taxi Åmål.
En mekanisk röst uppmanade mig att läsa in ett meddelande efter piptonen.
Samma uppmaning fick jag vid samtliga 28 tillfällen under de 15 minuter som jag ringde för att beställa en bil. Detta var aningen frustrerande då det var en taxi jag ville ha NU. Det var inte beställning av färdtjänst till Konsum som skulle öppna 3 timmar senare.

(Bilden på taxibilarna är INTE tagen i Åmål)

Klockan gick och jag insåg att jag inte skulle hinna skotta fram bilen utan valde att gå till stationen istället. Regnet föll sakta och packningen kändes bara tyngre och tyngre. Väl framme konstaterade jag att tåget var en kvart försenat. Men det hade det INTE varit om jag skottat fram bilen. Då hade det säkert varit i tid och jag hade missat tåget.

Det kommer att dröja länge innan jag betalar någon dricks till en Taxibil i Åmål.

Resten av resan ner till Ängelholm flöt på bra även om jag klev på ett tåg som inte stannade i sockerbruksorten. Jag upptäckte misstaget strax innan vi lämnade Göteborg och jag kunde huvudstupa kasta mig av det felaktiga tåget och springa över till det rätta tåget.

Jag kom lagom i tid till Bowlinghallen och trevliga familjen Andersson för att se unge Jesper Larsen dundra in en 300-serie +ytterligare sex strikes i nästkommande serie. På söndagen fortsatte Jesper att storspela och vann Ungdoms-klassen och förstapriset som bestod av nya bowlingklot och en 42 tums TV.

Mer om tävlingen och om skräcken jag fick för vår kameraman Tomas när han visade vilken typ av reflexer han besitter, det kommer i nästa avsnitt.

Stay tuned

Skam den som ger sig.

Den sista delen på resan från Malmö gick utan några större problem. Tåget både gick i tid från Göteborg och rullade in i Åmål i enlighet med den rekommendationstabell som ibland även, men oerhört felaktigt, betraktas som en tidtabell.

Agendan för torsdagen innehöll först en sovmorgon och därefter en del jobbande. Uppdragen för WebbTV:n fortsätter att strömma in och just denna vecka var det extra kul eftersom det dök upp nya bitar i pusslet. Nu gäller det bara att se vilka som passar ihop. Då kan det bli en riktigt kul start på 2011.

På fredagen lunchade jag i trevligt sällskap och för första gången i mitt liv så lovade jag en nejlika (En riktig ! Alltså ingen kryddnejlika!) i knapphålet för att öka igenkänningsgraden. Valet föll på en djupt lila och den hade sedan avsedd effekt. Trots alla år som gått och alla liter vatten i Åmålsån som flutit under broarna i staden så verkar det inte ha påverkat oss speciellt mycket. Sådana vänner växer inte på vanliga träd!

Innan helgens resa till Skåne och nästa veckas tur till Stockholm så hade jag då rullat på SJ:s spår i ungefär 400 mil. Trots alla besvärligheter som drabbar andra jämt och hela tiden (enligt kvällstidningarna) så hade det gått förvånansvärt bra, så långt….

Men skam den som ger sig. Jag tågade vidare på lördagen och söndagen och måndagen och nu på tisdagen.

Stay tuned.

Apatisk silverfisk.

Känslan av att vänta på ett tåg varierar kraftigt mellan ytterligheterna behagligt och obehagligt. Man behöver inte gå tillbaka alltför långt i tid för att se hur SJ förändrat möjligheterna att njuta av en tågväntning. Åtminstone inte tidigare i tiden än mitt födelsedatum vilket i och för sig för en del kan te sig som förhistorisk tid.

Då hade alla stationer en öppen väntsal med en liten kiosk som var bemannad så länge det passerade passagerartrafik på rälsen utanför byggnaden. I lilla Åmål var det uppemot 60 anställda i och runt stationen som servade resenärerna på bästa sätt och vårdade godset som om det vore nyfödda bebisar.

Så är det inte längre. I Åmål öppnas expeditionen strax efter att första tåget har lämnat och stänger i god tid innan (=väldigt långt innan) sista persontåget kommit och avgått för dagen. Under några timmar mitt på dagen kan man köpa biljett och troligtvis något litet för magens välbefinnande. Den som inte har tillgång till dator eller förstår den enarmadebanditliknande tingesten som levererar tågbiljetter, ja den stackaren kanske måste ta sig till stationen den ena dagen för att köpa biljett och dit igen när det är dags för avfärd.

Annat var det förr. SJ-personal överallt och det gick att köpa både mat, godis och tidningar. Ja det gick till och med att väga sig och få utskrivet sin aktuella vikt på en bit styv kartong. Nu köper man biljetten via Internet och kollar hur fet man är på sin egen digitala badrumsvåg bakom lyckta dörrar så att ingen kan tjuvtitta.

Vilka är då mina favoriter bland väntsalar?


Utan tvekan Göteborg (bilden ovan) på första plats med Stockholm (bilden nedan) på den andra. Mitt idoga tågande har gett mig tillgång till Stationsloungerna i dessa städer. I några tysta rum med glas ut mot gyttret och trängseln utanför kan man i lugn och ro ta för sig av kaffet och kakorna som bjuds. Fruktskålarna är välfyllda och dagstidningar att läsa finns i tidningsstället. Allt som oftast bjuds det på överraskningar som häromdagen när man i Göteborg valt att bjuda på ädelost och pepparkakor.



Trevlig personal som är behjälpliga med allt ifrån tågbokningar till att ta bort kaffefläckar på skjortan (jo, det har givetvis hänt mig!). Och att se alla människor stressa utanför de stora fönstren är alldeles fantastiskt avstressande när man inser att man inte deltar i racet själv.

Vilken väntsal ligger då längst ner på min lista?
Ja gissa!!
Öxnered förstås. Snacka om ett övergivet rum. Förra gången jag blev tvingad att spendera tid där, såg jag en silverfisk som svultit ihjäl i ett hörn medan hans apatiske släkting i närheten rörde sig i ”slow-motion” (vilket inte är en normalt rörelsehastighet för en pigg och välmående silverfisk). Den typen av övergivet rum kan man bara se i filmer av skräckmästare som Hitchcok eller Kubrick. Att det finns en scen för den typen av film är väl kanske inte helt otrolig med tanke på närheten till Sveriges Hollywood, Trollhättan, men ändå !

Jag vill inte vara med !!!!!


Väntsalen var förr i tiden en plats ”mellan kolli”, mellan godstrafikens och tågresenärens.
I Öxnered är den numera en plats för melankoli.
Scary !

Det blir en gladare reserapport i morgon.

Stay tuned

Nattliga kontaktsvårigheter.

Jag måste nog ge en eloge till SJ i alla fall. Inte någon 100%-ig och fullkomlig för de har fortfarande en del hyss för sig. Resan från Stockholm till Malmö igår flöt på ohyggligt bra. Redan på Centralen gjorde de en insats personifierad av Sven!

Först trodde jag att SJ-chefen fyllde år och att han firade det genom att anordna ”Fiskdamm” till oss nattresenärer. Ganska snart stod det klart att Sven var där för min skull. Hans uppgift var att checka in oss som skulle åka nattåg, upplysa oss om vilket spår vi skulle gå ifrån samt ge oss information att det inte fanns någon Bistro på tåget. Ville vi ha kaffe på kvällen och frukost på morgonen så var det läge att inhandla det ”NU”.

I min hytt låg det redan två herrar och snuttade kudde. Jag smög in så gott det gick och lyckades smyga i säng utan att deras kuddsnuttande avbröts.

När jag skulle börja bläddra i mina anteckningar behövde jag lite ljus och letade efter en strömbrytare. Den jag hittade först fungerade inte för min nattlampas sken lyste med sin frånvaro även efter knapptryckningen. Sedan hittade jag en annan knapp och då började den bistå mig med ett ledande ljus.

Glädjen över min förträfflighet varade inte länge. Grannen ovanför grymtade till och frågade om det var stort besvär för mig att släcka den lampa över hans huvud som jag lyckats få igång med min första knapptryckning.

Oooops!

Resten av natten och sedermera också morgonen flöt på utan fler missöden. Men å andra sidan pratade han inte något mer med mig. Han sade inte ens "Hejdå!" när vi skildes åt i Lund.
Stingslig typ!

Mer om resan kommer i morgon.


Stay tuned !

Det här kommer att gå !

Under tiden denna veckas första turné håller på att avverkas kan jag väl berätta om ett annat litet minne jag har från en helt annan tågresa i en helt annan tid. Året var 1980 och resmålet var Paris. 20-talet skojfriska, och ibland även förfriskade, bowlare var i Frankrike och tävlade. Jag skall inte berätta allt som hände på den resan. Så mycket Internet tror jag nämligen inte att det finns.

Som närmsta sällskap hade jag LL som någonstans mellan Belgien och Danmark lyckades hamna i ett ryggskottsliknande tillstånd. För att råda bot på detta valde vi att inte åka hem till Örebro som var vår hemvist utan istället avsluta vår tågresa i Stockholm där vår gemensamme vän JvS bodde.

Flera gånger under kvällen försökte vi räta ut LL genom att hänga upp honom i armarna i diverse dörrposter och sedan försöka dra rätt kotpelaren.
- Ni har något på gång, sade LL. Men det måste nog till mer kraft.

Vännen JvS jobbade vid den tiden i Squashhallen på gamla Münchenbryggerierna i huvudstaden. Hans tanke var att om LL låg och bakade till sig i bastun medan vi lirade lite squash så skulle det gå lättare att dra rätt kotorna.

Sagt och gjort ! När jag och JvS var klara så hämtade vi LL från bastun och hängde upp honom i den kaklade mellanvägg som fanns mellan varje dusch.
Nu skulle kotorna rätt !
Må det bära eller brista !!

Efter första rycket kände LL att vi verkligen var inne på rätt spår MEN att det fattades något. Detta något var TYNGD.

”OK!” tänkte jag. ”Nu skall du få känna på tyngd”

Jag gick runt LL:s midja med mina armar och låste ihop dem. Sedan lättade jag på fötterna och lät hela min tyngd drabba LL:s rygskott.

”Ja! Bra!”, utropade LL. ”Gôtt! Den kändes skitbra” ”Skönt ! Jag känner att det här kommer att gå!”

Under LL:s kommenterande av mitt kiroprktiserande kommer det in två grabbar till. De hade spelat på banan bredvid mig och JvS och nu fick de se något i duschen som de bara kunde tolka på ett enda sätt.

Grabbarna på bilden har ingenting med Parisresan att göra!


Jag har aldrig sett två homofober duscha så snabbt. Inga andra heller för delen.

Det kändes inte att vi kunde gå ut och rädda situationen efter det genom att gå ut i omklädningsrummet och säga till dessa två speedduschare:
- Ja nu är det inte som ni tror! Vi har nämligen varit i Paris och spelat bowling!”

Men det skulle ha varit kul att veta exakt vad de tänkte när de såg två nakna män tätt omslingrade i en dusch varav den ene uppenbarligen njöt rätt ordentligt.

Det är inte alltid fult att peka.

Det får bli en liten nattlig bloggbonus nu, eftersom det hände lite saker efter mitt möte med Stockholm Winter Games nu på eftermiddagen och innan jag klev på tåget igen. Händelser som är för annorlunda och för att bra för att bara glömmas bort.

Runt 21.00 stegade jag in på Centralen och valde att slå ihjäl en dryg timme med en öl och lite Hästpolo (!) via TV-skärmarna på O´Learys. Som kvälssvickning valde jag en stor skål Pop-Corn eftersom jag fått en fantastisk god måltid på Älvsjömässan. Jag är lite svag för kapris i alla former, å soltorkade tomater. När dessa ges som tillbehör vid rätt tillfällen då blir jag …. Mätt.

På O´Learys valde jag en stor stark av dess digra utbud av vätskor och satte mig bredvid en av Jack Vegas-maskinerna. Han som satt bredvid hade ingen större lycka med sig på slot-maskinen. Men i verkliga livet hade han verkligen lyckats ! Sa han i alla fall…

Efter ett tag lämnade han ”loser-maskinen” och tog sig en öl istället.

Då dök Marockanen Jamal upp där bredvid mig och började mata maskinen med sedlar. Efter ett tag lackade han också ihop på denna represntant av Svenska Spel som förser svensk idrott med pengar. Väldigt högljutt röt han till och skrek ”samlag” eller så skrek han ”kvinnligt könsorgan”. Jag vet inte vilket för jag kan inte marockanska.

Precis när han höjde handen för att sänka maskinen för gott så hejdade jag honom och sade:
”-Låt mig slå istället!. Det kanske kan bringa tur!”

Min tanke var att rädda maskinen och låta ordningsvakterna förbli arbetslösa. Istället bankade jag till lite i sidan på maskinen, mer symboliskt, och tro det eller ej. Efter en liten stund så hade Jamal fåt ihop en kvartett flodhästar som tydligen var värda 350 spänn. Men inte nog med det han hade chans att dubbla också.

Vem tror ni fick den stora äran att pricka rätt då bland de fyra exponerade flodhästarna på skärmen?
Jo jag !

Lång historia kort !
Det gick bra och Jamal pep iväg för att köpa en Whisky till mig som tack till mitt "Magic Finger".

När jag satt och sög på den goa Whiskyn så skrek Jamal helt plötsligt till igen, efter en stunds spelande på penningmaskinen:
”- Hej ! Mannen, nu får du peka igen!”

Ännu kortare historia…

Det är inte lätt att skriva blogg efter en öl och en Whisky!!

Ännu svårare är det efter två öl och TVÅ stora Whisky !!

Tack Jamal ! Men försök att förstå att jag bara hade tur !!!
Tro inget annat !

(På bilden syns vinnaren Jamal och losern Sebastian)

natti natti

Stay tuned !

Buss på SJ !

Måndagsmorgonen startade på bästa sätt. En liten Maja kom med en kram och lillebror Lukas gjorde som han brukade göra, nämligen likadant som sin storasyster. Efter diverse fotkittling och navelpetning på mig av de båda guldklimparna så befann jag mig i vaket tillstånd och började förbereda mig på att åter få bli omhändertagen av SJ på min resa mot Åmål.

Påstigningsstation var Skövde och efter en bilresa på dryga halvtimmen i snöstorm och slask befann jag mig på stationen i denna garnisionsstad. Även om det idag inte är lika militärt som det var år 1975 då jag gjorde tre månader av min militärtjänstgöring i just Skövde, så är sig mycket likt. I alla fall när man står på perrongen och tittar på järnvägsspår.

På andra sidan spårområdet ligger fortfarande det hus, i Boulognerskogen, som på den tiden inrymde ett diskotek. Det var där jag för första gången blev varse att Pernod blir grumligt när man häller vatten i den ljusgula anisspriten. Bartendern gav mig en uppgiven blick när jag begärde att få en ny då min ”tuting” inte såg riktigt frisk ut. Men det är en helt annan historia.

Mitt X2000 rullade in i tid och denna del av resan började ju i alla fall bra. Men det ger inte SJ någon poäng i matchen som just då stod 6 – 6 mellan mig och järnvägsbolaget. Tyvärr varade det inte länge. På söndagen hade det skett en tågurspårning i Herrljunga vilket föranledde att det bara var enkelspårsdrift förbi Äppelciderns okrönta huvudstad, i alla fall i Sverige.

Varför vi skulle stå stilla i en timme och låta tre tåg passera förbi fick jag aldrig någon klarhet i. Men där stod vi och var hyggliga åt en massa människor som valt att lämna Göteborg och bege sig mot Stockholm. Ingen av dessa hade en tanke på att jag gärna ville nå det tåg som skulle ta mig från Götet hem till min egen säng i Åmål.

Eftersom jag själv hade haft full koll på allt mitt medhavda bohag och vårdat mina prylar till att vara lika hela som när jag vaknade i Mölltorp så gav jag mig själv en poäng medan SJ ”nollade”. Ställningen nu skrevs till SJ vs. BeA 6 – 7.

När vi rullade in i Göteborg hade avgångstiden för Karlstadtåget passerats, fast något tåg hade inte lämnat Centralen. Ty i Agnesberg, några mil norröver, hade en lastbil lyckats riva ner en kontaktledning. Förbi denna haveriplats fick det bli buss istället.

Här var jag beredd att ge SJ en bonuspoäng för det jag erbjöds var en buss av ”värsta sort” och en servicegrad som var utöver det vanliga. En Neoplan med balkongutsikt stod till mitt förfogande, mitt och den andre resenärens förfogande som också missat tåget. Med på resan, förutom en mycket trevlig chaufför, fanns två konduktörer som också hade blivit blåsta på sin normala arbetsplats.

Efter att noga ha inventerat de 54 sätena lade jag beslag på sex av dem och spred ut min packning och mig själv på dessa. Resan till Trollhättan var behaglig med underhållning av chauffören på denna oerhört komfortabla turistbuss, som till och med var utrustad med en fullt fungerande toalett. Det är mer än man brukar få på Säfflebussen. Idag existerar dock inte det bussbolaget längre. Att de målat om bussarna och givit företaget en ny ägare och ett nytt namn, GoByBuss, har dessvärre inte höjt standarden på toaletterna. De bussarna är fortfarande Sveriges största utedass på fyra hjul.

I Trollhättan väntade (!) ett tåg på mig. Min medresenär från bussen hade nått sitt mål och avslutade sin resa där i SAAB-staden. Att de två konduktörerna också skulle med det väntande tåge kunde ha bidragit till att det väntade även på mig.

En dryg timme senare passerade Åmåls Travbana förbi på tågets högra sida. Ett geografiskt landmärke som sade att jag äntligen var hemma igen. Avstigningen skedde en nästan en timme senare än den tidplan som SJ ansvarade för vilket betydde att jag nu hade ökat summan till 446: - i det som var mitt krav på min reseorganisatör. Allt inom ramen för restidsgarantin.

I skrivande stund passerade jag nyss Mellerud och kommer snart att se Öxnered igen. Nu har jag Stockholm som mål och den bästa varianten för den resan var en tur nästan rakt söderut för att få tag i det X2000-tåget som skall ta mig till huvudstaden. Mer om det i morgon.

Stay tuned !

Intressant ! Kan du utveckla det ?

Förlåt SJ och alla ni som trodde att det verkligen skulle bli en 550-milaresa med ”tuff-tuff-tåget". Så länge jag inte själv rår över min planering så blir det ganska rörigt. Till skillnad mot om jag skulle planera utan inblandning av andra och tredje part. För då skulle det bli ”innihelvete” rörigt.

Det som jag trodde skulle bli en fredag med grabbarna, ärtsoppan, punschen och hängivning åt musik kommer också att bli fredag med nyss nämnda aktiviteter. Tyvärr så var det inte denna fredag det skulle gå av den så kallade stapeln, utan nästa fredag. Så nu måste jag avboka en del biljetter och beställa några nya.

Hursomhelst så har jag och SJ hamnat i otakt. När jag vill att tåget skall vara försenat (läs förra inlägget) då kommer det i tid. När jag sedan nästan kräver att det skall komma i tid då blir det försenat.

Resan från Malmö mot de vackra Dalsländska nejderna företogs per automobil. Systersonen Mattias hade ställt sig till förfogande som kameraman under Webb-sändningen från Super 6 i Malmö och bilat ner. Så när han skulle återbördas till hemmet igen blev jag co-driver och snarkade mig igenom de första 22 milen och var chaufför de sista 19. Väglaget var bedrövligt och till skillnad mot mig så höll sig Mattias vaken och svarade på SMS från hustrun som satt hemma och väntade.



För att göra det hela lite roligare så beslutade vi oss för att förkonstruera svar innan han fick nästa SMS.

Det första förutbestämda svaret var:
- Hur menar du då ?

Nästa svar vi enades om var:
- Intressant ! Kan du utveckla det ?

Oavsett vad hon skrev så fick hon detta till svar, och ytterligare några krativt komponerade spörsmål. Stackars Elin som satt hemma och försökte förklara och förtydliga samtidigt som hon inte kunde förstå varför Mattias var så otroligt trögfattad.

Så det kan ni ta som ett tips. Skicka svar av ovanstående typ till den som skickar nästa SMS så skall ni säkert få lite kul en stund.

Vi kom till Mölltorp till slut och jag somnade gott i soffan med en, i vanlig ordning kelsjuk (på gränsen till hångelnödig) svart katt vid namn Findus.

Beslutet att bila till Mölltorp innebar att jag ”hoppade” jag över nästan 100 mil spårbunden trafik( Malmö-Stockholm-Åmål). Det måste vara att betrakta som att jag lämnade Walk-Over till järnvägsbolaget. I ärlighetens och sportslighetens namn låter jag därför SJ få en poäng och gå till ett kvitterat läge i matchen. Men jag är inte orolig över utgången av min kamp med SJ. Jag är övertygad om att de inte kan ha samma tur de återstående 10 dagarna av mitt turnerande.
Aktuell ställning per den 5 december, SJ vs. BeA 6 – 6

Resan mellan Skövde och Åmål blev i alla fall en tågresa. Den berättar jag om i morgon.

Stay tuned !