Konsten att sätta på...

Strax efter 3 denna eftermiddag, åkte fläsksteken in i ugnen. Innan ugnsluckan öppnades så bryntes köttbiten runt om. Den lades sedan på en bädd av hackad lök, vitlök samt äppelbitar. Digitaltermometern från Lidl stacks in i klumpen och gradtalet 72 noterades. Sedan satte jag mig vid köksbordet och jobbade vidare.

Efter en kvart hade temperaturen stigit från 11 grader till nästan 20. Jag jobbade vidare. Efter ytterligare en kvart så var ”febern” uppe i 26 grader. Jag jobbade vidare men var lite störd över att det inte blivit varmare inuti.

Jag lät det gå 10 minuter till innan jag slängde ett öga på köttermometern. Den stod fortfarande på 26 grader.
Men va i… Innan jag hade tänkt helt klart insåg jag vad som begränsade temperaturhöjningen.

Ugnen var inte påsatt.


Efter ytterligare 45 minuter var steken klar och jag hade rett ut det där med sås också. Gott blev det även om det inte riktigt hade gått som planerat.

Som planerat gjorde det inte den gången heller när jag debuterade som kock på ett hotell. Under en period arbetade jag som ”Key Account”. En fin titel som tyvärr var det enda fina på det hotellet. Stället drevs av en mycket speciell man som ansåg att varje form av utgift var en styggelse och inte hörde hemma i en hotellverksamhet.

En fredag stod vi utan kock i köket och vi visste att vi skulle ha ett gäng danskar boende på hotellet. Drygt 100 % av de vuxna danskarna som bodde hos oss beställde in Schnitzel med stekt potatis, gröna ärtor och brun sås. I sig en ganska enkel rätt att fixa till. Om det inte var så att det inte gick att uppbringa en enda kock som ville jobba den kvällen.

Eftersom jag alltid har hållit på med matlagning så såg jag inga större problem att göra ett gästspel i köket tillsammans med en servitris som tog hand om danskarna.

Sagt och gjort. Kvällen kom och köket äntrades. På med stekbordet, på med fritösen, på med gasspisen, fram med råvaror och sedan var det bara att vänta in när söta servitrisen kom in med beställningarna. Det blev ett gäng Schnitzlar och ett något mindre gäng Grillkorv med Pommes Frites till barnen.

Potatisen hade jag stekt på och den låg nu på varmhållningsdelen på stekbordet. Såsen var redd med knäckt grädde och de gröna ärtorna var förberedda för att bli nedsänkta i det kokande saltvattnet. Köttet var det som behövde längst tid så jag började med att lägga på det. Grillkorven åkte också på liksom Pommesen.

Men !
Något var inte som det skulle.

Det hördes inget när jag sänkte ner potatisstavarna i den heta oljan. Det borde det ha gjort. Förmodligen hade det gjort så också om inte ett överhettningsskydd hade löst ut på lunchen och gjort fritösen strömlös.

Allt annat var nu klart. Förutom att jag stod med ett mindre berg av djupfryst Pommes. Även om hotellet var billigt i sin kvalitetsframtoning så var nu råden desto dyrare.
Vad skulle jag servera barnen. Inte en chans att de skulle jubla över stekt potatis till grillkorven.

Men jag löste det !

Ring, Ring.

-          Hallå.

-          Tjenare mannen, BeA här.

-          Hej.

-          Du. Jag har ett problem. Min fritös är näst intill bottenfrusen. Kan jag åka upp till din restaurang och hämta 10 – 12 portioner Pommes.

-          Inga problem. Jag ringer och säger till att du är på väg.

Sju och en halv minut senare parkerade jag bilen vid köksingången och sprang in med en papperskasse som var väl fylld med nyfriterad Pommes från ortens McDonalds-restaurang.

Efter ytterligare en minut bars tallrikarna ut till de danska familjerna. Alla var glada och nöjda.

Servitrisen fick till och med beröm av en familj för att maten var så god. Deras barn hade insisterat på att åka till McDonalds men föräldrarna var trötta och de ville inte stå i en lång kö på ”Donken”. Utan mot vissa mutor hade barnen gått med på att avstå McDonalds-stripsen till förmån för Pommes på hotellet.

Tänk om de hade vetat att ungarna precis hade käkat mat från McDonalds.