Jag försökte i alla fall göra en pudel

Detta hände för några veckor sedan. Jag var hundvakt åt fyra ”rara små liv”. Två Border Collie med kraftig vallinstinkt och två Faraohundar som hela tiden tävlar i vem som kan vara ”klassens clown”.

Att gå ut med den kvartetten kräver lite planering och kreativitet. För att slippa hålla dem i handen så körde jag gamla draghundstricket och trädde min livrem genom öglan på samtliga koppel. På så sätt kunde jag promenera ”Hands-free”.

Efter en halvtimme bland villakvarter kom jag fram till ett motionsspår. Jag valde att ge dem lite skogsdoft men jag ville inte störa de som eventuellt var ute och joggade. Därför gick jag mot springriktningen. När jag såg att jag skulle få ett möte kunde jag gå en bit ut i skogen så att de som sprang inte skulle behöva ha mina hundar alltför nära sig. 

Det fungerade bra och de jag mötte log av tacksamhet eller av ren vänlighet.

När jag hade kommit igenom halva rundan gjorde spåret en hårnålskurva. Jag såg genom skogsdungen att jag skulle få möte med en dam som hade ett sträckt hundkoppel i sin hand. Utan att tveka så gick jag en rejäl bit in i skogen och ställde mig för att vänta på att hon och hennes hund skulle gå förbi.

Mina hundar såg inget. De hade fullt upp med att sniffa råddjursspår. Damen såg varken mig eller hundar. Hennes hund såg heller ingenting…. Förrän helt plötsligt.

DÅ ! Fick han syn på ärkepajasen Puma, som är en rätt ståtligt stor Farao-tik.
Givetvis drog han igång ett jävla liv vilket fick alla mina fyra att försöka överrösta varandra.

Tanten blev skiträdd. Ja hon blev innihelvete skiträd. Hon trodde ju att hon var helt ensam i skogen och kunde inte begripa varifrån jag kom.

Som tur var så hade jag en massa korvbitar i fickan och när jag började dela ut dessa till mina fyra fyrbenta vänner så blev det åtminstone tyst i min ände av skogsdungen.

Men i hennes…. Ojojoj.
Inte nog med att hennes hårboll skrek och hoppade jämfota. Tanten började skälla på mig. PÅ MIG !!

 Vad hade jag gjort?
Att jag stod där jag stod berodde ju på att jag ville undvika en konflikt. Inte skapa en.

Jag försökte förklara mig genom att göra, en i sammanhanget väl anpassad, så kallad, pudel. Men hon var inte mottaglig för vad jag försökte säga.

Hon var en konstnär i att skälla då jag tror att hon var kapabel att suga i sig nytt syre samtidigt som hon fortsatte att gapa och skrika, helt utan avbrott.

Då flög fan i mig.

Med ett eget påhittat teckenspråk sade jag högt (med ”dövdialekt”)

- Jhaaa khaaan iiihnnnte hhhhööööa vhaad dhuuu sääääjje!

Hon stirrade lite på mig men fortsatte att skälla. Så då fortsatte jag också.

Jag pekade på mitt öra och sade:

-          Dhäää ääää ahhldeeeless thyyst hhhäää ihnutii!

Först då slutade hon.

Hon tittade på mig med stora ögon. Sedan tittade hon ner på sin hund och drog åt sig den och gick vidare.

Kanske inte helt snyggt agerande av mig men. Jag kände att jag gav igen med samma mynt.

Hon hörde inte vad jag försökte säga så då fick jag hävda att jag inte hörde henne heller….

Så fel det kan bli när man bara ville väl från början.