”-Hur tänkte du där?”

Det var den gamla klassiska frågan jag ställde till Chris Barnes på tisdagskvällen.

Innan ni läsare får svaret behöver ni få lite bakgrundsinformation. Det som föranledde min fråga hände under VM i München i augusti. Jag hade följt kvalspelet i 3-manna i den mäktiga arene och sett de två svenska lagen misslyckas ganska rejält. Istället imponerades jag av de båda lagen från USA. Framförallt trion Barnes, Jones, O´Neill som kvalade in som bästa lag. I semifinalen fick de sina landsmän Allen, Page, Malott.


Längst till vänster i den stora hallen stod bataljen som verkade vara över efter halva serien då Chris Barnes & Co. låg under 50 pinnar efter fem raka strike av Wes Malott. Ledningen utökades till 64 poäng i ruta sju sedan Tommy Jones hade haft två genomskärare (5-hål !) i rad. I det läget hade jag kunnat slå vad om nästan vad som helst med vem som helst om vem skulle vinna semin.


DÅ ! Börjar upphämtningen. Malott får två öppna rutor i rad och Patrik Allen spärrbommar i både åttonde och tionde rutan samtidigt som Bill O´Neill börjar kasta in kryss. Han avslutar serien med fem kryss vilket gör att matchen har vänt till en fördel för Barnes och hans två lagkompisar. När sedan Rhino Page avslutar med en tomruta (ett hål) så är förutsättningarna:
om Chris Barnes täcker i sin sista ruta så tvingar han, mer eller mindre, Malott att följa upp sitt kryss i nionde med ytterligare två i den tionde.

Då hände detta:


Att Chris Barnes sätter sin boll ”mitt på nosen” och lämnar kvar 4-6-7-10 var en liten skräll i sig. Men det som sedan händer är något som, kanske, ingen har sett Chris Barnes göra. I detta läge säger logiken att man satsar på att ta två käglor och en ledning för laget med lika mycket. Det hade inneburit att Tommy Jones hade kunnat döda matchen av egen kraft.

Istället fick Mr. Barnes en fullständig härdsmälta och ”nollade” andra slaget. Missen gjorde ställningen helt lika och det var den också när Malott och Jones hade slagit sina sista slag. Semifinalen gick till Roll-Off och i den förlorade Bill O´Neill vilket innebar brons för Barnes trio och final, sedermera VM-Guld, till Malott-Page-Allen.

Vad svarade då Chris Barnes på min fråga:
”-Hur tänkte du där, när du skulle slå ditt nästa slag?”

De två sekunderna han tittade på mig och innan jag begrep att jag kanske skulle kunna få behålla mina framtänder, de kändes som en evighet.

”- Ja, av allt jag lärt mig vi mina år på banan och mina 10.000-tals spelade serier och alla mina timmar på med mattelektioner. Av allt det, fanns det INGENTING kvar under mitt andra slag i sista rutan. Det är nog den enda gången, någonsin, jag börjat gå i ansatsen utan att veta vad jag skulle göra. Hårt ? Löst ? Högra sidan ? Vänsta sidan ?
Slutresultatet blev att jag träffade, typ, INGENSTANS !”

Jag tror Chris helst vill glömma det där slaget. Men jag hjälpte honom att komma ihåg det. Risken finns nu att han inte kan glömma mig heller….

Samtliga foton: © BeA Nilsson