"Ikke i Ole-boxer !!"

Den finns stunder i mitt liv som jag kommer ihåg bättre än andra. Kvällen på en pizzeria i Oskarshamn för 15 år sedan är en sådan stund. Då fick jag nämligen reda på hur trevlig Svenne Hedlund är och hur fruktansvärt väl Lotta Hedlund har behållit sin skönhet genom alla år. Samtidigt fick jag också bekräftat att det jag bara trodde var en skröna inte var det utan en alldeles sann historia. Jag hade hört den många år tidigare men inte fått den bekräftad. Den ende jag kunde fråga var Svenne Hedlund och hur stor chans var det att jag skulle få ställa den frågan till honom.

Här satt vi nu och käkade pizza efter ”ett gig” och mellan tuggorna så fick jag bland annat reda på att det jag hade hört inte var en skröna. Men innan ni får den historien måste ni få lite nödvändig bakgrundsfakta.

Jag hade blivit engagerad som konferenciere och underhållare i samband med en invigning av ett nytt och stort bostadsområde i just Oskarshamn. Även om jag ville att jag skulle vara det stora affischnamnet så begrep jag att det var Svenne & Lotta och Hep Stars som drog till sig det mesta av folket.

För er som inte vet det så var Hep Stars en av det hysteriska 60-talets allra största popgrupper. Svenne Hedlund var gud och det svimmades hej vilt runt om i folkparkerna när de poppade loss. Charlotte Walker var i Sverige på turné och någonstans på vägen möttes hon och Svenne och hon anslöt till Hep Stars. De blev ett på riktigt och som artister gick de sedan vidare som Svenne & Lotta.

Från ett helt annat håll kom en whiskydrickande skotte in i mitt musikliv. Small Faces hade tappat sin sångare och som på beställning dök Rod Stewart upp tillsammans med Ron Wood och tog över spillrorna av gruppen. Resultatet blev Faces, ett av de absolut bästa livebanden som sett dagens ljus.

Deras karriärer såg lite olika ut i mitten av 70-talet. Eftersom Hep Stars var nästan mer populära i Norge än vad de var i Sverige så turnerade Svenne & Lotta mycket runt om i hela vårt västra grannland. Roddan hade gjort några fantastiska album med Faces fram till 1974 då han satsade på sin solokarriär. Året efter kom albumet Atlantic Crossing med låten Sailing. Sedan var hans lycka gjord.

Någon gång där i mitten av 70-talet var Roddan på turné i Norge och dagen innan en spelning i Oslo så kände väl ”Mr. Partytroll” att det var läge för lite Scotch och några groupies. Så hela staben begav sig ut för en barrunda i huvudstaden. Men redan i den första entrén tog det stopp. En uniformerad ordningsvakt stoppade Roddan med orden:
”- Nei, det går icke og komme in här i jeans!”
”- Du. Det är inga problem," sade den svenske turnéledaren. "Det här är Rod Stewart!”
”- Speler icke noen roll. Han må va orntli´ kledd! Går icke ha noen derinne kledd som han der!”
”- Men för helvete ! Ser du inte att detta är Rod Stewart. Släpp in honom!”

Då brann det för denne moralens och dress-codens beskyddare och med det ena pekfingeret i turnéledarens bröstkorg och det andra pekande på en ytterst oförstående Rod Stewart, sade han med hög och myndig stämma.

”- DU ! Han hadde icke kommet in här i Ole-boxer om det så hadde vart SVENNE HEDLUND !”
Precis så gick det till.

"-Ja precis så har jag fått det berättat för mig av turnéledaren. Man förstår ju att vi var rätt stora i Norge," sade Svenne mellan pizzatuggorna.

Som avslutning kommer här 2 YouTube-klipp.
Det första är när Svenne & Lotta framför Little Yellow Airplane. Tidsmässigt är det nog samma år som jag fick storyn bekräftad och en mycket trevlig afton i deras sällskap.



Det andra är från 1971 när Faces river av en livevariant av en av mina absoluta favoriter, alla kategorier.
”Stay with me”
som finns på albumet med det ytterst märkliga namnet
”A nod is as good as a wink to a blind horse”



Träffar jag Roddan någon gång så skall jag berätta denna story för honom.

Marknadsföring med rätt annonsorgan

Upp och hoppa!
Inte ligga och dra sig!
Fånga dagen!
Var kreativ!
Berika ditt liv!
Skaffa nya positioner i ditt liv!
Utveckla nya kontakter!
MARKNADSFÖR DIG !

Ovanstående uppmaningar är från en kurs i coaching som jag har försökt ta till mig. Och det är inte lätt. För flera av dom, kanske rentav allihop, har jag valt att tona ner på grund av en speciell händelse som utspelades sig för ungefär 25 år sedan. Jag och min dåvarande sambo bodde i en lägenhet i centrala Örebro. I samma hus bodde en tjej som liksom jag hade bowling som ett intresse. Vi umgicks lite granna men inte varje dag.

På den tiden hade jag svårt för Whisky. Efter att ha tränat under en längre tid så hade jag i alla fall lärt mig tycka om denna ädla dryck men det fanns en baksida. Jag tålde inte Whisky sedan den dagen jag en morgon hade svalt en halv flaska med Äpple-Mer innan jag begrep vad som var i den flaskan. Ty det var i den jag hade hällt över den mängden Ballantines som jag inte hade haft med mig på en firmafest dagen innan. Så pratglad har jag aldrig varit en ”dagen efter” sedan dess. Och det tog många år innan kroppen bejakade ett inmundigande av detta Skotska destillat.

Att jag inte mådde bra av att dricka Whisky var något som mina ”vänner” kände till och just denna morgon kände jag med tydlighet att några av dessa vänner med sitt evinnerliga skålande kvällen innan, satt mig på det som i dagligt tal benämns som "pottkanten". Jag vaknade i ett tillstånd som närmast kan beskrivas som:
”Jag var där inga ljus brann!”

Min sambo kunde från sin horisontella position i sovrummet följa mina ansträngningar för att kunna komma tillbaka till ett normalt liv.
Upp. Ut i köket. Dricka kallt vatten
I säng i tre minuter
Upp. Ut på toaletten. Dränering. Dricka mer vatten
I säng i tre minuter
Upp. Ut i köket. Dricka ännu mer vatten
I säng i tre minuter
Upp. In i duschen för en kall avrivning
I säng

Men så äntligen lyckades jag somna om. Jag vaknade inte förrän det ringde på dörren och jag for upp ur sängen som om jag var morgonpigg. På med morgonrocken. Lätt språngmarsch till entrédörren. Upp med den.

Där står granntjejen och undrade om jag visste…

I sovrummet hade min sambo vaknat och undrade nu vad i hela friden som hade flugit i mig, för hon hade inte hört dörrklockan. Bara sett mig rusa ur sovrummet som en oljad blixt. Sovrumsdörren var halvöppen så hon kunde höra att jag öppnade ytterdörren och att ett samtal påbörjades därute i tamburen som handlade om något med bowling.

Sedan hörde hon att samtalet avslutades och därefter, helt plötsligt, så åkte sovrumsdörren igen med en, så kallad, ”Jävla smäll”. Därefter blev det tyst, HELT tyst.

Hennes nyfikenhet fick henne att gå upp och öppna sovrumsdörren. Den synen hon fick då fick se hade hon aldrig kunnat gissa sig till…

I tamburen stod granntjejen med ögon stora som spärrklot och tittade på det som för bara några sekunder sedan hade varit en oljad blixt.

På golvet utanför sovrummet låg jag, avsvimmad, med uppfläkt badrock… och inget mer. Om detta var min marknadsföring av mig själv, så kan man uttrycka det milt och säga att: det var inte mycket till annonsorgan jag hade att visa upp.

Hon såg också när jag vaknade och förklarade på ett mycket utförligt sätt att jag inte visste var hon kunde få svar på sina bowlingfrågor. Detta gjorde jag efter att ha draperat min blottade kropp med morgonrocken.
Men jag vågade inte resa mig upp utan låg där på rygg mellan två mycket förvånade kvinnor och pladdrade på som om detta var min naturliga konversationsställning. Hur utvecklande det var för mig att nå en ny och förbättrad position i sällskapslivet i Örebro, kan ni säkert gissa er till själva. Jag har, av förklarliga skäl, ingen som helst kontakt med den tjejen idag. Det har jag inte med min dåvarande sambo heller, för den delen.

Idag är jag en annan människa. Jag tål Whisky mycket bättre nu och jag har aldrig, ALDRIG mer vaknat upp med viljan av att omedelbart hoppa upp ur sängen på grund av den inre uppmaningen:

UPP OCH HOPPA!

Det har jag inte VÅGAT sedan dess.

"Steamy widows" by Erich Turner !

Det finns bara en John Cleese !!!!!
Vem annars skulle kunna göra en sådan presentation av "Världens läckraste pensionär" ??



Med denna YouTube-pärla önskar jag alla mina bloggvänner en riktigt trevlig dag.

// BeA

The battle. Part II

Det nyblivna PBA-proffset Jason Belmonte har under våren tillbringat en del tid i Sverige tillsammans med spelarna i Team Pergamon. En av dessa är Johnny "talk-under-water" Magnusson. Just det smeknamnet har Jason givit honom av den anledningen att australiensaren är fullt övertygad om att den gode Johnny kan prata obehindrat även under vattnet.

För några dagar sedan publicerade jag den första delen av "The Battle". En tävlingsrapport från prestigekampen med olika typer av racketar mellan Jason och Johnny. Nu kommer del II.

Till Jason, som ställt sin text till förfogande för mig att publicera här på Digitalt Syre, säger jag och läsarna:

Thanks Mate !!
-----------------------------------------------------------------------

PING PONG:
We moved to the back part of the arena and warmed up the ping pong ball. This was almost do or die for me, Kimberly over heard a few guys in the crowd say that Johnny is very good at tennis. I became a little more nervous hearing that. But my focus was on the match at hand.
An early unforced error by me. A forehand down the line winner by Johnny.
Backhand winner by Johnny
3-0
SHIT!!!!! This was bad news.
4-1
5-5.... I leveled it there.
Growing in confidence I started to play much better. Spinning serves that were impossible to return and hard and fast cross court and down the line winners were killing Johnny's defense game. The crowd had grown to at least 6 (maybe more, if you include the 2 people working out in the room next door).
A spinning serve once more to Johnny's back hand, his return flies way too long. 21-10, I win the first set.
The second set could of started any better for me. 16-6. It was all over.
I asked if Johnny wanted to just move on to tennis, his reply was a massive cross court winner to which he yelled "I NEVER GIVE UP baby". It sent the crowd into a frenzy. 16-6 turned into 16-9 quickly. I felt the pressure growing.
A touch of luck for Johnny as he sends a ball deep into my backhand, ONLY just touching the table for a winner. 17-14. I was confused. I had no answer, I looked to my wife for support, for some kind of sign...BUT she was cheering for Johnny!!!
I wiped the sweat of my eye brow, served with a heavy top and side spin, Johnny tries to send it back carefully, but it doesn´t get over the net.
18-14.
3 more points. That´s all I was thinking about.

Johnny gifted me 2 of them with some easy mistakes, then on match point I hit a ball deep to Johnny forehand, his return to far left and too long....
VICTORY in the ping pong was mine 21-10, 21-16.

1-1 in the championship. It doesn´t get any closer.

Hur känns det ?

På sidan 1 i den bok alla sportjournalister får på sin första utbildningsdag så finns frågan:
HUR KÄNNS DET ?
Det är inget jag vet men jag tror det. Hur många gånger har man inte sett en mikrofon uppkörd i närheten av en snorig näsa på en skidåkare med rimfrost ända ner i flimmerhåren? Idrottsmän vars primära uppgift vid dom tillfällena har varit att få tag i lite oanvänt syre för att inte svimma.
Då kommer frågan:
HUR KÄNNS DET?
Tålmodigt försöker de förmedla de känslor de har över det nyvunna guldet eller den förbannade 4:e platsen. Väldigt få av dem ger svar av typ: ”Vad tror du ?” eller ”Det skall du skita i!”. Men det finns undantag.

Karlskogacyklisten Kjell Nilsson, svensk linjemästare 1984, sade vid ett tillfälle där han efter målgång funnit att inte fått den placering han förtjänat.
”-Hur jag känner mig?, ja, som en kanin i motvind!”
Synd att dom inte är fler som vågar säga något sådant i direktsändning. Men det finns några fler klassiska. Ingemar Stenmark var en av dom som sa ungefär vad han tänkte. Inför en tävling såg Jan Svanlund att Ingemar gick från målfållan hela vägen upp till startrampen och med handrörelser som visade en tänkbar åklinje. Efteråt frågade Svanlund om Ingemar läste in banan ”nerifrån och upp, eller, uppifrån och ner”. Svaret var dräpande:
”- Ja du, hä´ svårt te´ förklar´ för en som int´ begrip´!”

Bowlare är ytterst återhållsamma med att fälla oväntade kommentarer. Kanske beror det på att de så sällan får frågor vid tillfällen som de har ansiktet fulla med snor eller kippar efter livsnödvändigt syre efter en kraftansträngning. Det är synd för det saknas inte profiler.

Inför TV-sändningar brukar TV-kommentatorn Leif Larsson dela ut ett litet frågeformulär för spelarna att fylla i. Det innehåller intressanta frågor runt varje spelare, men tyvärr så är frågorna alltid skrivna på svenska. Vid mer än ett tillfälle så har jag fått översätta för utländska spelare och fylla i svaren.

Vid Norwegian Open i Moss 2005 hade jag nöjet att gå igenom frågorna med Paul Moor. Han svarade ganska kort på alla frågor. När vi kom till den där jag skulle ta reda på om han hade några andra hobbies så svarade han:
” –När skulle jag hinna med det? Det finns ingen tid över till annat än bowling!”
Men det han inte visste var att jag visste vad som hade skrivits om Paul i samband med World Ten Pin Masters som spelats tidigare det året. Så jag frågade honom:
”- Men det här med att bygga och samla modellflygplan då?”
Hans ansikte blev, tro det eller ej, än mer neutralt och han stirrade på mig och sade:
”-WHAT ?????”
Jag refererade till vad jag hade läst och undrade om det inte stämde.

Då sprack han upp i ett asgarv och sade:
”-Den jävla Guy Caminsky!”, fast på engelska förstås.

Strax innan ett tävlingspass i World Ten Pin Masters 2005, så ville en engelsk journalist ha några ord med engelsmannen. Men Mr. Moor hade inte tid på grund av att hans spelpass skulle börja om bara några minuter. Då kom den galne sydafrikanen Mr. Caminsky till undsättning och sade till Paul att ”det här fixar jag, du kan gå”.
Sedan berättade Guy att han kände Paul som sin egen bror och började därefter fylla journalistens anteckningar med divers felaktigheter om Pauls liv. Bland annat den uppgiften om modellflygplanen.

Senare samma år i Kungsbacka stod jag med samma formulär och hjälpte en ung finländsk bowlare som skrällt i tävlingen och slagit sig fram till en plats i TV-finalen. Joonas Jähi, med en valpliknande uppsyn, fick frågorna översatta och jag tecknade ner svaren.

När vi kom till frågan:
”What is the biggest achievement in your career?” så tittade han på mig med sina pojkaktiga ögon och sade:
”- I think it was when I get layed for the first time!”

När jag skrattat färdigt åt det så ställde jag nästa fråga:
”Have you any goal for your career!”

Han tittade länge rakt ut i luften och hans ögon såg ännu mer ut som hos en liten pojke. Sedan sken han upp i ett stort leende och sade:
”- Yeah. To get layed another time!”

Givetvis vann han tävlingen och vi fick båda ett speciellt minne för livet. Mitt bästa minne från denna tävling var just dessa svar.

(Samtliga foton på denna sida © BeA Nilsson)

Ont det gjorde jätte-ONT !!

En gång för (mycket) länge sedan när jag var nyförlovad så "råkade" jag fastna med "Ollat i zipen". På den tiden var jag smärt, byxorna tajta och gylfarna lite väl speedade.

Så helt plötsligt stod jag där med toppen av... ja ni fattar... intrasslad i dragkedjan. Funderingarna på vilket som skulle gör minst ont, (dra uppåt eller neråt) for som oljade blixtar i huvvet. Innan jag hade kommit fram till den minst smärtsamma vägen så valde jag ett tredje alternativ, det sämsta skulle det visa sig. Jag slet till, dragkedjan åt ena hållet och ollat åt andra.

FATTA ! Hur mycket blod som kan fara ut den vägen och FATTA hur skönt det var.

Precis när jag föll baklänges ner på sängen och höll mig i kotten och bara lät tårarna, och blodet flöda så kom kärestan hem. Med skräckslagen blick frågade hon vad som hade hänt.

Och jag berättade mellan hulknigarna hur det hela gått till...
Ju mer jag berättade desto mer skrattade hon för att slutligen ha samma ställning som mig, fast på sovrumsgolvet, med den skillnaden att hennes tårar rann av en helt annan anledning.

-----------------------------------

Det finns en "fortsättning" på temat Mig - Ont, Sambo - Skrattande.

Några månader senare, när det hade slutat blöda, så var det dags för julpynt. Och då skulle det upp en Domherre på kaklet bakom spisen. Men just den platta varianten kunde inte flyga så den singlade ner bakom spisen. Inte en chans att den skulle få ligga kvar där till påsken det förstod jag ju snabbt på hennes tonfall.

Återigen tänkte jag ut en plan (men som så många gånger förr skulle det visa sig att det fanns vissa brister i planen). Eftersom jag antog att en av dammråttorna som inte synts till på ett tag bodde där bakom spisen så insåg jag att om vi drog ut spisen och hon skulle hitta någon förrymd dammtuss och då skulle det bli storstädning hela lördagskvällen. Det ville inte jag, som hade "lördagsmys" i min planering.

Så jag sade att om vi bara lutar spisen framåt så skall jag böja mig ner och fiska upp pippin.
Jodå. Hon lovade att hålla i spisen, ordentligt, när jag sträckte mig ner bakom.

Vad tror ni hände ??

NEJ, inte det ni tror !!!!!!!

När jag tar tag i spisen och lutar den framåt så bestämmer sig stekpannan av gjutjärn, som bodde i ugnen, att ge sig iväg. Som ett jehu for den ut och landade rakt på min stortå.

Lång historia kort.

Hon skrattade inte mindre den gången.
(Jag kunde tydligt höra henne skratt bakom den låsta toalettdörren...)

Vi är inte sambos längre….

The battle, part 1.

Det nyblivna PBA-proffset, australiensaren Jason Belmonte, har de senaste månaderna haft Sverige som bas i sitt kringresande liv som bowlare. Tillsammans med hustrun Kimberly har de varit västkustbor i några månader. För er som inte vet vem Jason är så är väl kortvarianten att han var en av världens bästa amatörbowlare innan han vann en deltävling på PBA-touren och därmed också ett 2-årigt proffskontrakt.

Under sin tid i Göteborg har han tränat och utvecklat sitt bowlingspel till en ännu högre nivå. Under maj månad har han lyckats att vinna både en SuperSix-deltävling (Göteborg) och bli svensk lagmästare med Team Pergamon. En av vännerna i klubben är Johnny "the King" Magnusson. En man som utmande Jason på ett racketmästerskap.

Jason har ställt sin text till förfogande för mig att publicera här på Digitalt Syre.

Jag kan bara säga:
"Thnx Maaate, you´re the greatest!
------------------

The story of Jason Belmonte, AUS vs. Johnny Magnusson, SWE
Written by Jason. With exclusive rights for Digitalt Syre
Part 1

Before you read this....know 1 thing.
Everything I am about to write is true. It happened, but the way I may explain it to you, may be a little more dramatic. With that in mind enjoy the story of......
it's not over till "Big Johnny" sings!!!!!
I woke up this morning feeling fresh and ready for battle. I was relaxed, loose. I met Johnny at the bus station and we arrived together to the arena. I was cautious of Johnny all the way there. Making sure he didn´t spike my drink or throw my shoes out the bus window.
We arrived to be greeted by the huge array of fans. There was so many it was hard to count, but if I had to guess, 2 maybe 3.

We limbered up, making sure we were warm and ready.
BADMINTON, the first event.

I kept thinking over and over in my head what I would say to Johnny after I win 3-0 today. We practice for a little, but the crowd was getting restless "Hurry up and play" yelled some sexy Australian women in the crowd.
I quickly took a sip of water and Johnny received some words of wisdom from his coach Inge.

Dare I say it... The battle had begun.
I was dancing around the court, Johnny had this look in his eyes that scared me. He served the ball high, I smashed it back for what I thought would be a certain winner, not to be. Johnny returned it faster and lower than I ever could "Sorry Sir, that´s 1-0" I heard my opponent say with a smile on his face.
10-2, I was down. All of a sudden the thoughts of me winning 3-0, changed and now I was thinking about what Johnny would say to me.
He bashed me, never giving me a chance. He moved like a leaping gazelle across the court, hitting the ball harder and higher every shot.
21-9, Johnny wins the first set.

I wiped the sweat off my face and said "ok, I´m playing for real now" Hoping my confident words might scare Johnny into trying to play too hard.
My game plan changed and I was leading early on 3-2. But it wasn´t long till Johnny showed why he is a pro and I´m a nobody. He would read my every move and to make matters worse he would be clever and perform perfectly weighted drop shots just to rub it into me.
I did a little better the second set but i was no match for the talented Mr.Johnny. 21-11.
JOHNNY leads the championship 1-0...he waved to his fans in the crowd, shook me hand and said "better luck next time". Problem for me was no matter how lucky I could get, Johnny is just too good for me at this sport.
//
Be good
Belmo