Två gånger ! Den första och den sista.

Varför kan man inte bara vara den man är, och inte utge sig för besitta kunskaper man inte har? Jag vet åt vilket håll man drar åt en skruv och hur man skiftar däck på bilen två gånger per år
. Utöver det så är mina kunskaper begränsade när det gäller att hålla en bil rullande. För att dra åt muttrar, förutom de till däcken, så behöver någon markera exakt vilken skruv som behöver få sig en omgång för att den stillastående bilen skall börja rulla igen. Det VET jag men ändå skall man försöka sig på att fixa lite till husbehov då och då. Lite av det som jag egentligen inte har en blekfet aning om vad det handlar om.

En annan sak är det med bensin i tanken. Varför fattar inte en del av oss, framförallt män, att det faktiskt är lika bra att åka att tanka på en gång när lampan lyser? Varför skall vi vänta till dess att den sista litern är påbörjad innan vi fyller på med nytt. Det är inte så att om man låter bli att tanka när det är 10 liter kvar så slipper man att åka omkring med gammal bensin i tanken när man sedan fyller på med nytt. Riktigt så fungerar det inte.

För många år sedan var jag stolt ägare till en Subrau Super Station 4WD Turbo. Den gick som ett spjut och jag visste att den rullade på i ytterligare 10,5 mil efter det att tanklampan tänts. Det sistnämnda till min sambos stora förtret.

Solen hade precis gått ner och vi var på väg hem i en bil vars tanklampa hade tänts för exakt 6,3 mil sedan. Då känner jag plötsligt att motorn dör. Helt utan förvarning. Inte ens ett litet ”POFF”. Nej bara tyst och stilla somnade den in.
- Vad var det jag sa, hon som satt bredvid. Hon! Hon som visste lika mycket om bilar som ett kvalster förstår sig på en brödrost.
- Det är inte det felet sade jag, med en viss säkerhet i rösten.
- Om en bil inte har bensin så stannar motorn. Vår motor går inte just nu! Så känns det inte som att jag har rätt, kanske?
- En soppatorsk låter innan, sade jag. ”HOST-HACK-HOST-HACK-HACK-HOST”, precis så låter det. Så, och sedan dör den. Om du är helt tyst nu så skall jag lokalisera felet.

Just då var i en formtopp vad beträffar logiskt tänkande. Först kollade jag att det fanns ström och det fanns det. Sedan bad jag ”hon som satt bredvid” att vrida på startnyckeln under tiden jag försökte se i motorrummet om det var något som såg löst ut. Kontrollera om det fanns någon lös skruv som skulle ge sig till känna och se ut som den behövde åtskruvas.

Någon skruv såg jag inte men en lös liten sladd jag som hade gått av vid en kondensator (fråga mig inte varför jag vet vad sådan där heter). Så fort det vreds på startnyckeln så gnistrade det runt den. Fint tänkte jag. Då visste jag att det här skulle jag kunna fixa själv.Vi fick bogsera bilen hem och jag skruvade loss den lille rackaren.

Iförd ”mekaroverall” och skiftnyckel i bröstfickan åkte jag till Mekonomen och stegade in med självsäkra steg och lade kondensatorn på disken och sade:
- En så´n här, tack.
- Vad är det, sade mannen bakom disken.
Herregud tänkte jag. Vem av oss är det som skall vara expert här egentligen?!?!
- Det där är en kondesator, sade jag med myndig stämma.
- Jo det ser jag väl, men vad är det till för bil?
- En Subaru Super Station 4WD Turbo ! En grön!, lade jag till för att det skulle bli lättare för honom att hitta rätt.

Efter en stund letande i diverse kataloger sade han.
- Men det är ju brytarlöst tändsystem på den så då är det ingen kondensator i ditt tändsystem. Så vart fan har du hittat den där ??
- Under motorhuven, svarade jag samtidigt som det kom fram en till bakom disken.
Han tittade lite snabbt på kondensatorn och sade:
- Du, det där är störningsskyddet till din radio. Jag tror nog att din bil går utan den.
Mekonomen är ytterligare ett av alla dessa ställen som jag bara besökt ”två” gånger, den FÖRSTA och den SISTA.
-------------------------

Det som var fel på bilen var att kamremmen hade gått av. Den gör det ibland. Då stannar bilen så där som den gjorde för mig. Inte ens ett ”POFF”.

7.000 kronor och en kantstött självuppfattning senare gick min Subaru Super Station 4WD Turbo, igen. Ända till dagen när jag helt plötsligt upptäckte att en 4-hjulsdriven bil är mycket lättare att öka farten i när det är snömodd på vägen jämfört med en 2-hjulsdriven.
Men det är fortfarande lika svårt att få hejd på en sådan som det är att få det på en 2-hjulsdriven bil.

Det får vi ta en annan gång för det är en HELT annan historia.

Detta är VERKLIGEN inget smör !!

Translate Google, please !!

Jag begär inte så mycket egentligen. Men jag vet att ni på Google inte går lottlösa ur det här. Så om det inte skulle göra alltför ont och kosta alltför många sköna slantar så kan ni väl snacka med han som översätter från finska till svenska.

Jag fick ett tips att han var en så kallad jävel, på tangentbordet, och att han dessutom var hyggligt snabb. Så jag har testat honom några gånger… Honom och honom, vad vet jag, dom kanske är några stycken till av lite olika kön. Men hur som helst, så mycket har jag fått fram, det är ingen exceptionell språkbegåvning.

Just nu är jag i Malmö för att jobba med Junior-EM i Bowling. Vi sänder från morgon till sena kvällen 7 dagar i rad. Uppmärksamheten är stor för att det är denna Web-TV bevakning. Vi har tittare från 40-talet länder och journalisterna på plats tycker att det vi håller på med är hur häftigt som helst. Och en och annan tittare är avundsjuk på mitt jobb. Så här skrev en tittare, från Lidköping:
”En annan får slita för brödfödan. Andra får betalt för att kommentera unga flickor som bowlar… i korta kjolar”.

Det är inte enbart nöje måste jag erkänna. Jag skall ju betala skatt för mina inkomster också.

En av journalisterna på plats är det Finska Bowlingförbundets utsände, Seija Lankkinen. En trevlig kvinna som redan den första dagen av mästerskapet frågade om hon fick göra en artikel för deras hemsida. Sagt och gjort. Intervju och bilder och sedan satte hon sig i arbete.
Någon timma senare kollade jag på deras hemsida och ”WOW” där låg artikeln. Två fina bilder och en totalt obegriplig text på finska. Synd för jag vet att Seija är duktig att formulera sig och jag blev väldigt nyfiken på vad hon hade skrivit.

DÅ ! Kom jag på att http://www.translate.google.com/ kanske kan bli min räddning i nyfikenhetsdjungeln. Sagt och gjort. In på finska sidan. Markera text – Kopiera-Öppna Google-Klistra in-Översätt !

Simple as that!
Resultatet är vad man betcknas som STOR KOMIK.

Eller vad sägs om följande exempel på vad ”översättaren” trodde att det stod:
”Junior Cup match stämningen är inte bara något smör, så helhjärtat i det som händer!"
SMÖR !?!

"Jag har aldrig haft en Junior, EM tävlingar, säger BeA.”
Någon junior har jag väl haft. I alla fall när jag var i den åldern själv.

Samt den fantastiska bildtexten:
”BeA Nilsson i nedre baksidan av kameran.”

Riktigt så tror jag inte att Seija skrev på finska.

Så om jag tror att jag ibland kan leverera en och annan groda. Nu vet jag att de största grodorna hittar man hos Google. Internets motsvarighet till en Näckrosdamm.

Född den 4:e december (Barbros dag)

Rubriken låter som en filmtitel men den informationen är att betrakta som ren fakta när det gäller personlig information om mig. Jag är född just det datumet. Det var för en ohygglig massa år sedan. På den tiden fanns det inte ens Färg-TV. Det fanns inte så många TV-apparater över huvud taget då. Men hjulet var uppfunnet…

Det finns några exempel på att personer har blivit döpta till sin födelsedags namn enligt almanackan. Så blev det inte i mitt fall. Jag blev döpt efter farfar, som hette Fritz, och Arne efter min pappa som hade det som mellannamn. Hur Bengt kom in i bilden har jag inte en aning om. Visst finns det folk i släkten som heter så men jag har aldrig fattat varför jag skulle föra det namnet vidare. Och det är ju ett konstigt namn. Ibland kan jag se det som en felstavad böjning av adjektivet ”bäng”. Och det känns ju inte bra att heta någonting sådant. Nåväl.

Alla de namnen har jag kvar. Men för säkerhets skull så har jag kompletterat med namnet BeA som jag har kallats de senaste 30 åren.

Att ta ett nytt namn är ”inte så svårt”. Det är Skattemyndigheten som sköter om det, vilket känns bra. Dom har ju ordning på saker och ting. Men när JAG ville ha ordning på mina namn så att jag kunde få en legitimation med samma namn som stod på en del utbetalningsavier jag fick av brevbäraren, då blev det nobben.

- Bea !! Det är ju ett kvinnonamn. Det får du inte heta, sade hon vars namn var så fånigt att jag har glömt bort det.
- Jaha, sade jag. Skall du ringa till alla svenskar som heter Kim nu och be dom enas om ett gemensamt kön, sade jag.

Kanske inte så genomtänkt att gå på den linjen mot en myndighet. Men tydligen var det rätt väg, för hon satt tyst en stund innan hon sade att hon skulle se vad hon kunde göra. En vecka senare fick jag namnet godkänt och är nu den ende av manligt kön som faktiskt heter Bea. Men jag vill ju verka lite märkvärdig så jag skriver namnet med ett versalt ”A”.



Namn kan ibland vara grogrund till riktigt penibla situationer. När jag var 16 år höll det på att gå riktigt illa för mig tack vare just ett namn som framfördes YTTERST otajmat. Jag var upp över öronen kär i det vackraste jag över huvud taget kunde tänka mig. Och hon fann mig tillräckligt attraktiv för att vara min flickvän. Efter en god middag som hennes mamma hade lagat lade vi oss i soffan och ”gnussade” lite.

Men nu är det som så att jag, liksom många andra män, har rätt dålig simultanförmåga. Så att ligga på rygg OCH ”gnussa” på samma gång var tydligen en aktivitet för mycket så John Blund fick rycka ut på ett akutuppdrag.

Solen sken över en sommaräng. Jag gick barfota och testade att flyga över en skogsdunge, vilket gick alldeles förträffligt. På andra sidan satt min flickväns mamma vid ett stort vitt bord och löste korsord. När jag hade gjort en mjuk landning bland alla blommor och fjärilar så tittade hon upp från tidningen och log. Sedan sa hon:
- Jag har bara en sak kvar så är korsordet löst. Vet du vem som har namnsdag den 4:e december?
Jag log tillbacka och nickade. Sedan sade jag högt och tydligt.

- BARBRO !

Jag tror aldrig att jag någon gång har vaknat så fort.
- Vem är det ??????? sade min flickvän.
- Öh, vaddåå mmm…
- Barbro ! Vem är det.
- Vilken Barbro, sade jag som nu var klarvaken och började förstå att jag befann mig i en prekär situation.
- Du sade Barbro ! VEM är det ??

Då började jag knyta ihop drömmen med verkligheten och kände mig lättad. Det var ju bara att berätta vad jag hade drömt om så skulle hon förstå.

För att göra en lång historia kort. Hon trodde inte ett skit på vad jag sade. Istället försökte hon på alla sätt och vis hitta någon som hette Barbro som jag låg och drömde om när jag sov.

Hon hittade aldrig någon beroende på att det inte finns någon Barbro som jag kände då.

Nu har det gått 30 år och jag tror fortfarande att hon ibland funderar på om det inte fanns en liten Barbro i ett hemligt rum i mitt liv. Det måste jag fråga henne om jag skulle stöta på henne någon dag.

Men det fanns inga hemliga rum och jag kände ingen som hette Barbro på den tiden.

Idag gör jag det…

Och förutom att jag gör det så har jag aldrig säger ALDRIG, pratat någon mer gång i sömnen efter den dagen.

Mina jag och Irene

Hur föddes Fossilen egentligen? Och när kom Missilen in i bilden?
Och vem står bakom dem?

Bakom de båda figurerna står jag, BeA Nilsson. För inte så länge sedan sökte jag mig tillbaka till mina rötter till Åmål igen efter en 30-årig turné runt om i Sverige. Nu är det dags att lägga i Turbo-växeln för att vidareutveckla projektet med Webb-TV:n. Jag har också kört igång Lobby of Sports Ltd. men det kommer att ta ett tag till innan det företagets verksamhet syns utåt.

Redan 1971 spelade jag bowling i Åmål och nu är jag tillbaka i den lilla 4-banorshallen igen. Mycket av det som är figuren Fossilens förutsättningar (eller snarare brist på) är hämtat av det faktum att han var ”med från början” som han själv uttrycker det.

Under några perioder var jag själv helt utanför bowlingvärlden men har alltid haft en tråd, om än tunn, in till svensk elitbowling. För snart 10 år sedan öppnades möjligheten att få skriva kåseri. Då hade jag skrivit en del revynummer samt påbörjat en liten karriär som stå-uppare. Storyn om Fossilen blev till slut 25 stycken avsnitt innan tidningen lades i malpåse och Fossilen slängde kloten i sjön.

Missilen är, tror det eller ej, några år äldre än Fossilen. Hon började som en one-day-stand på ett företagsjobb. Egentligen var hon skriven till någon av revyartisterna i Kumla men när det väl drog ihop sig så tog jag på mig klänningen och pumpsen alldeles själv. Som Missilen dök hon upp för första gången på Bowlinglandslagets träff i Kristinehamn för 5 år sedan. Vid det tillfället var det väl bara den dåvarande förbundskaptenen Magnus Johnson och min redaktör som visste vem som var Fossilens pappa och Missilen slog ner som ett bombnedslag i dubbel bemärkelse.

Efter det så har Irene Ilsca, som är Missilens riktiga namn, gjort fler framträdanden och det händer fortfarande att den vinröda klänningen åker på tillsammans med de turkos strumpbyxorna och den ljusgröna handväskan.

Medge att hon har en viss sex appeal. En viss…

Vill ni veta mer om mig, Fossilen eller Missilen är ni välkomna att skicka ett mail till bowlbea@yahoo.se

Hur länge har jag hållit på egentligen?

Idag har jag tränat igen. Det behövs ingen driven instruktör för att se att det behövs. Visserligen träffar jag där jag siktar ibland men eftersom jag då har valt fel ställe att starta ifrån så blir effekten därefter.

Och hur kan det komma sig att jag kan så många olika sätt att spela på. Ibland känns det som att jag behärskar varenda teknik i bowling... som inte är effektiv. Kanske är det så att jag varit med för länge. Nu när jag är tillbaka till Åmål igen och börjat spela i gamla Karlbergshallen så är det inte någon kvar av "de gamle". Till och med många deras avkommor har lagt av efter långa, och i vissa delar, framgångsrika karriärer.

Var det så här det såg ut när jag började bowla?

I så fall kanske det inte är så konstigt att jag lärt mig saker som
hindrar mina 200-serier att uppträda som på ett pärlband.

Hur som helst så blev det skrala 745 idag. På den nivån lär jag inte spela till mig någon mat av betydelse på Super Six i Göteborg.

Det enda som var lustigt idag var att den jag spelade i par med är gift med min min allra första kärlek. Hon var 5 år och jag var väl 7 år. Hon skulle gifta sig med mig och ha en peng på huvvet (hon hade missuppfattat det där med att det var en krona som bruden skulle bära på huvudet under bröllopsakten). Sedan skulle vi äta det godaste hon visste efteråt.
Leverpastejsmörgåsar ! Så hade hon tänkt.
Nu blev det inte så och jag har aldrig frågat hur hennes bröllop blev. Det enda jag vet är att dom varit gifta i en sjujädrans massa år nu och att han slog precis lika mycket som mig idag.

Jag såg att den jag utmanat på "Wurren" inte hade världens bästa dag på jobbet i helgens seriesepel. Men jag vet ju att hon är en tävlingsmänniska av rang. Så när det kommer till tävlingsläge där prestigen står i främsta rummet och när hon väl fått vittring på Sibyllas stolthet då måste jag väl upp på 210 i snitt för att det inte behöva ta upp plånboken i korvkön.

Men nu är det vadet inte det enda jag gått in i. Någon gång, senare i år, skall jag dra ihop två av Sveriges mest kända och fortfarande aktiva idrottsstjärnor och para ihop dem med varsina två landslagsmän i bowling för ett mästarmöte. I ett svagt ögonblick föreslog jag också att jag själv kunde bli den ena parten i ett tredje par. Som partner skulle jag ha mamma till en av idrottsstjärnorna.
Innan jag visste ordet av så bifölls mitt förslag med akuratess.

Vad håller jag på med ?

Så var man på banan då.

Bloggare !

Jag ?!?!

Men OK då. Har man ägnat större delen av sitt vuxna liv åt att skriva så kan man ju lika gärna blogga också. Ämnen att skriva om saknas inte och inte tid och inte kreativitet heller, för den delen. Det är väl det där med självdisciplin och sån´t där som kan ställa till med lite problem.

Och jag inser att jag har en del att lära av en del andra bloggare. En av dem som jag har haft STORT nöje av att följa är Miss Juni på Metrobloggen. Vansinningt underhållande och jag skulle vara glad om man bara hamnade i närheten av hennes nivå vad beträffar läsvärdhet och intensitet i skrivandet.

Ibland ser jag ut så där som jag gör på bilden ovanför, men det är inte så ofta. Från början var den figuren bara en fiktiv person i en kåseriserie. Men efter diverse övertalningar så fick jag förlösa honom och få ut honom ur garderoben (nej, inte en så´n garderob...). En ganska tragisk typ om man skall vara riktigt ärlig. Men han var vansinnigt kul att skriva om vilket jag gjorde i tidningen Bowlaren under några år. Och när han väl fick ett ansikte så gjorde det inte ont att visa upp honom (eller Britney Spears-looken) heller. Nu är han begraven i skrivform, men dyker ibland upp i kretsar när man som minst förväntar sig ett besök.

Under denna bloggresas gång skall jag i små portioner ge en beskrivning av mig och även visa bild på hur det ser ut när jag gestaltar "hans fru", vilket också är en syn för gudar.

Eller så är det inte det...