Blev det HÄR verkligen riktigt bra ?

Det finns en typ av människor som fascinerar mig på ett alldeles speciellt sätt. Människor utan distans till sig själva. Människor som tar sig själv på största allvar och utför något som de verkligen tror på själva. Inte en endaste sekund frågar de sig själva:
- Blev det här bra ?
- Är det någon mer än jag som kommer att förstå min förträfflighet ?

Även om en del av er är övertygade om att jag aldrig ställt mig de här frågorna så kan jag försäkra er om att jag faktiskt har sorterat bort en del som inte blev bra. Och när det gäller förträfflighet så vet jag med säkerhet att jag inte är ensam i världen att tycka att jag är just det. Förträfflig! (tack för att du finns mamma).

Vid en liten inventering på Internet har jag funnit en man som är något av PRO i Amerikas motsvarighet till 50 Cent. Han saknar inte inlevelse och han har också greppat tekniken att nå sublim påverkan genom att upprepa ett textbudskap likt ett mantra. Inte heller koreografin har han lämnat därhän. Händer och mimik är hans verktyg för att fånga den månghövdade publiken.
Tänk om han bara gjort en sak till innan han gick upp och ”sköt av” sin kanon.
Tänk om han bara hade frågat sig själv:
”Blev det DETTA verkligen bra?”



En annan som är fullständigt övertygad om att han är Guds gåva till en stor och kunskapstörstande bowlingfamilj är den fantastiske Ed Kramarcik. Hans instruktionsfilmer som går igenom ALLT man behöver veta för att lära sig en 5-stegsansats som bowlare är nu legendarisk. Under tiden som Ed går först 4 steg och därefter 6 steg , räknar på ett mycket tydligt sätt till 5, två gånger.

HÄR finns det klassiska klippet.
HÄR finns en länk till flera av hans instruktionsfilmer.

Inte för ett ögonblick tvekade han innan han lade upp sina instruktionsfilmer på Internet.
När den gode Ed presenterar sig som AMF Staff-Player och Member of the PBA så är det inte så att han far ovarsamt fram med sanningen. Han har kanske fått ett och annat klot från AMF och medlem i PBA kan vem som helst bli. Det är bara att betala in ett gäng $ till PBA så blir man det. Men att AMF har valt att föra fram honom som en frontfigur ställer jag mig tveksam till. Inte på någon sida som AMF kontrollerar så verkar de vara medvetna om hans existens. Så frågan är om han verkligen har så mycket på fötterna egentligen.

Jag gjorde en sökning på Ed:s resultat och fann att han faktiskt slagit över 800 på tre i alla fall en gång. Visserligen i en lokal liga, men ändå. Sedan letade jag efter resultat från olika regionala PBA-tävlingar och fann ett flertal resultat mellan 1800 och 1900, men inget högre än det. Bra resultatnivå men tyvärr på för många serier. Dessa resultat kommer samtliga från distanser på 10 serier.

Men vad vore livet värt utan oss som inte alltid gör precis som folk förväntar sig.
Oss?

Ja. Visst har jag väl själv i efterhand frågat mig om det exempelvis var så smart att göra en ”Full Monty” på en lokalrevy i Säffle (Avslutningsnumret där vi var fem medelåldersmän som rev av oss kläderna till ”You can leave your hat on” och som avslutning stod där med en målad bokstav på vardera skinkan. G-O-T-T-N-Y-T-T-Å-R).

Och det finns säkert ett och annat i mina texter som heller aldrig borde ha publicerats.

Innan jag lade upp den här texten så frågade jag mig själv:
- Blev det här bra ?
Jag tvekade länge innan jag svarade mig själv:
- Det kunde ha varit sämre ?

Så därför ligger just den här texten just här och just nu.

Bowling Music by Stephen Lynch

I min jakt efter att hitta ny och intressant musik så snubblar jag ibland, men inte så ofta, över musik som är bowlinginfluerad. Som den fackidiot jag är (läs NÖRD) så tycker jag det mesta av det är intressant på ett eller annat sätt. Kanske beror det på att bowlare på något vis är jämförbara med Pandor. Varelser som inte anstränger sig i onödan och dessutom är utrotningshotade. Får pandan bara några färska kvistar av bambu så kan den sitta där i timmar utan att bry sig om omgivningen.

Likadant är det med bowlare. Timme ut och timme in slänger vi våra klot mot tio geometriskt formerade käglor. Alla käglor som faller kommer alltid att ställas upp igen och alla klot som vi skickar iväg 20 meter framåt kommer alltid tillbaka igen. Om en utomjording skulle betrakta oss så skulle denne säkert tänka.

"- Vad håller de på med. Varför ger de inte upp någon gång? De kommer ändå aldrig att fälla de där vita för gott. Och de kommer aldrig någonsin att bli av med alla kulor dom försöker slänga bort. "

Man kanske inte ens behöver vara utomjording för att få de där funderingarna. Vad vet jag…

Nu över till Stephen Lynch. En snart 40-årig stå-upp komiker, singer songwriter och musikalartist. Hans förmåga att skriva sånger som innehåller både humor och musikalitet gör att han är en sevärd person att lyssna till.
(hur fick jag till den formuleringen? Sevärd att lyssna till, jaja)
Som liveartist har han fångats av en otalig mängd mobilkameror. Filmklipp som laddats upp på nätet och nu kan beskådas på, bland annat, YouTube. Filmklipp som gjort honom så känd att han sålde slut på alla biljetter till 15 av 17 konserter när han förra året turnerade i Europa inklusive Sverige.

En av hans kluriga små sånger är The Bowling Song, eller som den egentligen kallas
The mighty Malakai - The Bowling God.
Det finns flera varianter av den på YouTube men jag har valt den här lite kortare versionen av låten eftersom den har försetts med diverse underbara klipp av mer eller mindre kända bowlare. Bara en sådan sak att få se Norm Duke gråta hejdlöst är en anledning varför en och annan bowlingnörd kommer att titta på den här filmen, flera gånger.

Take it away ! Stephen Lynch



Texten till The Bowling Song kan du hitta HÄR.
En länk till hela låten finns HÄR.

P.S. Det finns en kort variant oxå...
Är han go´ eller, är han bara go´?

White and nerdy !

Billy Oatman är ett undantag på den amerikanska PBA-touren i Bowling. Det är inte många av de andra som har en naturlig anledning att hoppa över ett solariebesök. Undrar vad det beror på.

Vad beror det på att det är det så få negrer

(Oh Shit ! Förlåt !! Jag går med på villkorligt !!!!!!!!!!!!)
Vad använde jag för ord??
Jag menade Färgade / Mörkhyade / Afro-amerikaner / Non-Pales / Ebonys.
Välj valfri benämning bara jag slipper skampåle, stupstock eller stegling

som spelar bowling. Och varför finns det så många bleka bowlingnördar, som typ mig som rullar klot.

Jag menar. Allvarligt talat hur coolt är det egentligen att släpa runt på X antal bowlingkulor i övertygelsen att man kan slå fler strike bara för att man har fler klot att välja bland. Är man inte tillräckligt sexig så spelar det ingen som helst roll hur många brudar som finns på krogen.

”- If you can´t control your balls, you´re not gonna strike tonight!”, som flickan sa.

Varför håller vi på att borra hål i 7-kilosklumpar i parti och minut bara för att demolera bakaxlar och fjäderpaket på bilar, skaffa oss dåliga ryggar i trappvandringar med utrustningen och betala hiskeliga summor i överviktspengar om vi skulle få för oss att flyga med skiten??
Vad vill vi bevisa??

Inte är det jakten på pengar. Mängden personer som lever MYCKET GOTT på sitt bowlingspelande kan jag räkna på den enda handens tumme. Så värst många fler är det inte.

Varför är det så många av de där, som jag inte kan hitta det rumsrena namnet på, som åker runt med ett par gympadojor och ett Light-Weight linne på bortmatcherna och fyller hotellrummet med 20-åringar av en oansenlig mängd efter en basketmatch. En mängd som bowlare bara kan kontra med antalet bowlingklot i en jävvla massa 3-klotsväskor.

Handen på hjärtat bowlare!
Inte spelar ni bowling för att det är sexigt för någon mer än för er själva. Och när det gäller att vara sexig så har ju vi blekfeta nordeuropéer ett och annat att lära av de som är ”Sun-tanned-by-nature”.

Inte undra på att pressen inte bryr sig om oss och att ingen kommer på att visa Beach-Bowling på Eurosport.

Men det kanske är tur för oss bowlare att det finns en sport för oss som är….

WHITE AND NERDY. (Extern länk)
Take it away, Weird Al Yankowic!