Livet är en direktsändning del 5/5

Visst är det dom små detaljerna som gör det. Det där lilla ordet som kan ta en vanlig fras från att vara bara en komplimang till att bli en ömhetsbetygelse.

”Vad fin du är i håret”, är något man kan säga till vem som helst.

Men om man lägger till ordet ”Älskling” ja då sprider man inte den komplimangen hur som helst. Just det ordet kan få det att antingen ta ”fyr” eller ”hus i helvete”, beroende på vem man säger det till.

Lika illa är det om man glömmer ett viktigt ord. Och ännu värre är det om det sker i direktsändning. Och då förstår den som har läst den här bloggen riktigt noga att nu är vi framme vid den 6:e kategorin av felsägningar i min lilla serie.

Glömda ord.
För ett år sedan visade vi de individuella SM-finalerna i Bowling på Nöjesfabriken i Karlstad. Några av spelarna var i både stor- och högform och speciellt en spelare hade en dag när ingen kunde ”ta honom”.

Team Pergamons Mathias Årup gjorde en av sina bästa tävlingar och när dagen var slut så hade han fått sin förtjänta guldmedalj som bevis för att han blivit svensk mästare 2008.

Någonstans på hans fantastiska resa till titeln fann jag det nödvändigt att göra en intervju med honom. Sagt och gjort. Jag fick upp honom till kommentatorsbordet och började med att kränga på honom headsetet. När jag krånglat en stund så ser jag att hans mikrofon inte var avstängd. Jag behövde ingen större teknisk kunskap för att förstå att det måste ha låtit konstigt ute i stugorna när vi höll på att trassla där.

För att rädda situationen så bestämde jag mig för att säga något som klargjorde allt och som skulle räta ut alla frågetecken.
Den här formuleringen bestämde jag min för:
”- Ja då skall vi snart prata med en svensk mästare. Jag skall bara sätta på Mathias Årup headsetet”

Svårare än så behövde det inte vara, så jag sa det !

Nästan…
Det var bara det att jag glömde bort just ordet ”headsetet”.

Ja det blir ju liksom inte samma innebörd i den repliken om den inte avslutas med just det ordet.

Precis när jag fick tag i lite syre för att påbörja ett journalistiskt mästerverk så hör jag från ”kontrollrummet” i min öronsnäcka.

”-Skall vi ha med det i bild också, tycker du?”

Det blir ju inte mindre svårt att vara i direktsändning när man envisas med att hela tiden sätta krokben för sig själv.

Detta är VERKLIGEN inget smör !!

Translate Google, please !!

Jag begär inte så mycket egentligen. Men jag vet att ni på Google inte går lottlösa ur det här. Så om det inte skulle göra alltför ont och kosta alltför många sköna slantar så kan ni väl snacka med han som översätter från finska till svenska.

Jag fick ett tips att han var en så kallad jävel, på tangentbordet, och att han dessutom var hyggligt snabb. Så jag har testat honom några gånger… Honom och honom, vad vet jag, dom kanske är några stycken till av lite olika kön. Men hur som helst, så mycket har jag fått fram, det är ingen exceptionell språkbegåvning.

Just nu är jag i Malmö för att jobba med Junior-EM i Bowling. Vi sänder från morgon till sena kvällen 7 dagar i rad. Uppmärksamheten är stor för att det är denna Web-TV bevakning. Vi har tittare från 40-talet länder och journalisterna på plats tycker att det vi håller på med är hur häftigt som helst. Och en och annan tittare är avundsjuk på mitt jobb. Så här skrev en tittare, från Lidköping:
”En annan får slita för brödfödan. Andra får betalt för att kommentera unga flickor som bowlar… i korta kjolar”.

Det är inte enbart nöje måste jag erkänna. Jag skall ju betala skatt för mina inkomster också.

En av journalisterna på plats är det Finska Bowlingförbundets utsände, Seija Lankkinen. En trevlig kvinna som redan den första dagen av mästerskapet frågade om hon fick göra en artikel för deras hemsida. Sagt och gjort. Intervju och bilder och sedan satte hon sig i arbete.
Någon timma senare kollade jag på deras hemsida och ”WOW” där låg artikeln. Två fina bilder och en totalt obegriplig text på finska. Synd för jag vet att Seija är duktig att formulera sig och jag blev väldigt nyfiken på vad hon hade skrivit.

DÅ ! Kom jag på att http://www.translate.google.com/ kanske kan bli min räddning i nyfikenhetsdjungeln. Sagt och gjort. In på finska sidan. Markera text – Kopiera-Öppna Google-Klistra in-Översätt !

Simple as that!
Resultatet är vad man betcknas som STOR KOMIK.

Eller vad sägs om följande exempel på vad ”översättaren” trodde att det stod:
”Junior Cup match stämningen är inte bara något smör, så helhjärtat i det som händer!"
SMÖR !?!

"Jag har aldrig haft en Junior, EM tävlingar, säger BeA.”
Någon junior har jag väl haft. I alla fall när jag var i den åldern själv.

Samt den fantastiska bildtexten:
”BeA Nilsson i nedre baksidan av kameran.”

Riktigt så tror jag inte att Seija skrev på finska.

Så om jag tror att jag ibland kan leverera en och annan groda. Nu vet jag att de största grodorna hittar man hos Google. Internets motsvarighet till en Näckrosdamm.

Fått nå´t än ?

Så har vi då skapat ytterligare ett exempel på vad man inte bör säga i direktsändning.
Vid invigningen av Junior EM i Bowling som just nu när jag skriver detta, pågår i Malmö, så startade jag med att hälsa våra tittare välkomna. Kameran var på och jag log och försökte se trevlig ut.

Redan från start ville jag få tittarna att gå in i vår chatt och kommunicera med oss i studion. Jag hade precis sett att Martin vid studiobordet hade öppnat sin chatt och redan från start hade några ”stämplat in” och ställt några frågor.

Så jag tittade in i kameran och sade:
-Välkommen in till vår chatt. Prata med oss, prata med varandra. Ställ frågor !
-Då skall jag se om jag fått något.

Sedan sänkte jag blicken ner i mitt kommentatorsbord och fann att chatten inte var öppnad på min dator. Så jag höjde blicken och konstaterade för tittarna.
- Nej ! Jag har inte fått något !
- Jag har inte fått upp den!

Blixtsnabbt svarade Martin i min öronsnäcka:
- Man brukar inte få något om man inte får upp den. Men det är väl inget ovanligt i din ålder.

Inte lätt att se allvarlig ut och fortsätta prata in i kameran med en skrattattack i nära antågande.
Men det visade sig att det inte var några problem. Jag har ju visat tidigare att jag kan hålla käften igång utan att huvudet är med…

Bowling Music by Stephen Lynch

I min jakt efter att hitta ny och intressant musik så snubblar jag ibland, men inte så ofta, över musik som är bowlinginfluerad. Som den fackidiot jag är (läs NÖRD) så tycker jag det mesta av det är intressant på ett eller annat sätt. Kanske beror det på att bowlare på något vis är jämförbara med Pandor. Varelser som inte anstränger sig i onödan och dessutom är utrotningshotade. Får pandan bara några färska kvistar av bambu så kan den sitta där i timmar utan att bry sig om omgivningen.

Likadant är det med bowlare. Timme ut och timme in slänger vi våra klot mot tio geometriskt formerade käglor. Alla käglor som faller kommer alltid att ställas upp igen och alla klot som vi skickar iväg 20 meter framåt kommer alltid tillbaka igen. Om en utomjording skulle betrakta oss så skulle denne säkert tänka.

"- Vad håller de på med. Varför ger de inte upp någon gång? De kommer ändå aldrig att fälla de där vita för gott. Och de kommer aldrig någonsin att bli av med alla kulor dom försöker slänga bort. "

Man kanske inte ens behöver vara utomjording för att få de där funderingarna. Vad vet jag…

Nu över till Stephen Lynch. En snart 40-årig stå-upp komiker, singer songwriter och musikalartist. Hans förmåga att skriva sånger som innehåller både humor och musikalitet gör att han är en sevärd person att lyssna till.
(hur fick jag till den formuleringen? Sevärd att lyssna till, jaja)
Som liveartist har han fångats av en otalig mängd mobilkameror. Filmklipp som laddats upp på nätet och nu kan beskådas på, bland annat, YouTube. Filmklipp som gjort honom så känd att han sålde slut på alla biljetter till 15 av 17 konserter när han förra året turnerade i Europa inklusive Sverige.

En av hans kluriga små sånger är The Bowling Song, eller som den egentligen kallas
The mighty Malakai - The Bowling God.
Det finns flera varianter av den på YouTube men jag har valt den här lite kortare versionen av låten eftersom den har försetts med diverse underbara klipp av mer eller mindre kända bowlare. Bara en sådan sak att få se Norm Duke gråta hejdlöst är en anledning varför en och annan bowlingnörd kommer att titta på den här filmen, flera gånger.

Take it away ! Stephen Lynch



Texten till The Bowling Song kan du hitta HÄR.
En länk till hela låten finns HÄR.

P.S. Det finns en kort variant oxå...
Är han go´ eller, är han bara go´?

Livet är en direktsändning (2/5)

I mitt förra kapitel här på bloggen uppmärksammade jag det faktum att vi faktiskt lever i en direktsändning. Några av er kanske är av åsikten att det är en repris eller återsändning. Men så länge ingen kan komma med ett påtagligt bevis att reinkarnationen existerar så fortsätter jag , när det kommer till att beskriva livet, att hävda:
Detta är någonting som inte kommer att gå i repris.
Det ni grabbar och tjejer på SVT:s programplanering. Tänk den dagen när ni kan säga något sån´t.

Allt som sker i livet kommer att vara skett i samma ögonblick det har hänt. Det går inte att spola tillbaka och göra om. Det finns ingen redigerare som i efterhand klipper bort saker ur ens liv för att ge oss en tillrättalagd bild av livet.

Tänk om man kunde uppfinna en ”replikhåv”. Då hade man kunnat tjäna storkovan hur snabbt som helst. Antalet felsägningar som skulle ha blivit tillbakafångade och antalet tokigheter som då inte skulle ha blivit sagda skulle ju ha blivit enorma i sin mängd. Om man bara hade haft några ören per styck i royaltyn för vart och ett av dessa…
Ja du Bill Gates, då hade du fått lite konkurrens i taxeringskalendern. Och det på ett liknande tänk som du tjänat ihop din förmögenhet på.

Men nu är man ju ingen uppfinnare. Istället så är man ett lysande exempel på att man hade varit en replikhåvsanvändare av stora mått. I gårdagens blogginlägg betade jag två av sex olika typer av felsägningar, Faktafel och Konstiga formuleringar. Idag tar vi en ny på listan.

Käften går när inte huvvet är med
I min bowlingväska finns ett klot som jag är mycket stolt över att äga. Det är från 1973. På den tiden var alla klot svarta eller på sin höjd melerade med något rött, grönt eller blått. Fanns det någon annan ”utsmyckning” så var det en röd rand runt om klotet (Strike Line) eller ett tjusigt Malteserkors (Jubilee Diamond). Mitt 36 år gamla klot är VITT. Det heter Turkey och är kanske signifikativt för mitt sätt att spela om man översätter det till svenska.

En tidig morgon var jag på väg i bil till ett 3-dagars jobb en bit hemifrån. Längst bak i minibussen låg klotväskan med mina 2 klot, det vita och ett grönt. Vägen var spikrak och klockan var runt 5 på morgonen. Då från ingenstans dök det upp en polis på vägen som med tydliga tecken visade att han varken ville bli på- eller förbikörd.

Jag bromsade in och stannade vid vägkanten och kände att hjärtat började slå som om jag hade blivit kär i denna lagens förlängda arm. Just det att man får dåligt samvete och blir nervös när man blir stoppad av en polis är ju konstigt. Fast man inte gjort en olaglighet sedan man försökte dra av bowlingskorna som arbetskläder i deklarationen, så får man stora skälvan när man ser en polis.

När polismannen går mot mig så ser jag fler poliser, många fler. Jag ser också att de är utrustade med vapen. Och jag tänkte: ”Vad i hela friden är det här”
(Det jag inte visste vara att de var på jakt efter två rymlingar som var i trakterna och som dom senare på dagen fångade in några mil från där vi stod)

- God Morgon, sa polisen
- Gomorron, svarade jag. Samtidigt kollade jag lite diskret att jag hade en stängd gylf. Man vill ju inte ge honom en anledning att eventuellt bötfälla mig för något.
- Är du ensam i bilen.
- Mmm, svarade jag och kände att jag hade kameleontgener i mig, åtminstone i ansiktet som började skifta i färg.
- Kan du kliva ur bilen så att vi kan titta där bak, fortsatte han.
- Javisst, sade jag och gick ur bilen och till bakdörrarna.
- Vad har du här?
Jag kunde nästa skönja en mängd laserpunkter på min överkropp och på bakdörrarna på bilen. Men jag öppnade dörrarna trots, eller kanske just på grund av, det eventuella vapenhotet. Det enda som fanns där bak var min bowlingväska som var öppen och exponerade de båda kloten, det gröna och det vita.

- Jaha, sade han med en lätt besvikelse i rösten.
- Spelar du bowling, frågade han och fäste blicken på det vita klotet.
- Mmm.
- Men skall inte dom där kloten vara svarta, frågade han lite förvånat.
Och då innan hjärnan hade arbetat ut ett intelligent svar så hörde jag min egen käft arbeta utan arbetsledning med att säga, (med ett mycket nervöst tonfall.)
- Jo. Men. Förlåt då!

En replikhåv där hade inte varit fel.

Hela livet är en direktsändning ! (1/5)

Ibland får jag frågan om det inte är pirrigt att köra direktsändning som vi gör med LiveStream från olika idrotter. Och det är klart att man är nervös för att allt det tekniska skall fungera så att tittarna får se sin favoritsport på ett bra sätt. Men det är inte det som de flesta undrar över utan mer om det inte är jobbigt att prata i direktsändning.

Nej varför skulle det vara det. Alla gör ju det. Hela livet är en direktsändning. Det som är sagt är sagt och hur man än skulle vilja så finns ingen ”replikhåv” som kan fånga in förlupna ord och klumpiga kommentarer. Om jag skulle vara nervös inför att säga något som går ut i sändning så borde resten av jordens befolkning vara skitnervösa redan på morgonen över att de eventuellt skulle göra bort sig under dagen. Det är dom inte. Trots att dom kunde konstatera att det var ett och annat som dom inte borde ha sagt dagen innan.

En del av mitt jobb i Webb-sändningarna är att leda sändningarna tillsammans med olika expert-kommentatorer. Deras jobb är att på ett initierat sätt berätta alla små detaljer och små tekniska finesser som händer i just den sport som de är oerhört kunniga i. Jag försöker att inte leka någon form av expert.

Men det kan ju gå åt helvete ändå. Det har det gjort och det kommer det att göra.

Jag har delat in felsägningarna i 6 huvudgrupper. Det finns nog fler så får jag bara hålla på en stund så skall jag utöka nedanstående lista.

Faktafel. När man påstår något med full övertygelse som sedan visar sig vara totalt fel.
Konstiga formuleringar. ”Oh så rätt jag tänkte, men så fel det blev!”
Felaktiga ord. Framför allt händer det när vi kommenterar på engelska.
Glömda ord. Det räcker med att glömma bort ett ord så går det åt pipsvängen.
Tekniska anledningar. Saker som sägs när mikrofonen skulle ha varit avstängd.
Käften går när inte huvvet är med. Hjärnan registrerar vad man precis sagt istället för att tänka ut det själv och göra en bedömning om det är läge att prata eller om det är bättre att hålla käft.

Idag betar vi av två av grupperna.

Faktafel
Vi var i Eslöv för att följa hemmalaget Eslövs AI i deras väg fram till SM-guldet i Bordtennis. Som bisittare hade jag förbundskapten Erik Lindh. När matchen kom in i ett kritiskt skede levererade Eslövs danske spelare Kasper Sternberg-Selle några fantastiska bollar och jag kände mig tvungen att säga något intelligent.
- Kasper är het idag kan vi se. Hur är det, Erik ? Är han idag Danmarks bäste pingislirare ? (Han var då 485:e på världsrankingen)
- Nej det tror jag inte, sade Lindh. Dom har en kille som heter Michael Maze också !!
(Maze var då 25:a på samma rankinglista)

Konstiga formuleringar
Bland många, många andra så tar vi den här från finalen av Bowlingtävlingen Eva-Turneringen i Stockholm. Bisittare var Nina Flack som nyligen blev utsedd till världens bästa amatörbowlare på damsidan. I finalen möttes landslagsspelarna Helen Johnson och Veronica Lantto.
- Ja du Nina. Det här är en oviss final. Om du hade 100:- i handen nu vem skulle du sätta på.
Hade jag bara betonat ordet ”sätta” på rätt sätt så hade jag klarat mig. Men nu hade jag nog alldeles för mycket betoning på ordet ”på”.
Men tack vare att Nina räddade mig på ett oerhört intelligent sätt så slapp jag en anmälan till diskrimineringsombudsmannen.
Det hon gjorde var att blixtsnabbt konstatera att båda dessa elitspelare faktiskt har samma smeknamn. Och lika snabbt svarade hon hur säkert som helst.

- ”Loppan” så klart.

I morgon kommer kapitel 2 i denna lilla serie av ”Bleeps and blunders”. Som avslutning kommer denna höjdare som visar att jag inte är ensam om att berika världen med felsägningar. En typisk ”Kategori 3:a”.



Tack för den Staffan Dopping

White and nerdy !

Billy Oatman är ett undantag på den amerikanska PBA-touren i Bowling. Det är inte många av de andra som har en naturlig anledning att hoppa över ett solariebesök. Undrar vad det beror på.

Vad beror det på att det är det så få negrer

(Oh Shit ! Förlåt !! Jag går med på villkorligt !!!!!!!!!!!!)
Vad använde jag för ord??
Jag menade Färgade / Mörkhyade / Afro-amerikaner / Non-Pales / Ebonys.
Välj valfri benämning bara jag slipper skampåle, stupstock eller stegling

som spelar bowling. Och varför finns det så många bleka bowlingnördar, som typ mig som rullar klot.

Jag menar. Allvarligt talat hur coolt är det egentligen att släpa runt på X antal bowlingkulor i övertygelsen att man kan slå fler strike bara för att man har fler klot att välja bland. Är man inte tillräckligt sexig så spelar det ingen som helst roll hur många brudar som finns på krogen.

”- If you can´t control your balls, you´re not gonna strike tonight!”, som flickan sa.

Varför håller vi på att borra hål i 7-kilosklumpar i parti och minut bara för att demolera bakaxlar och fjäderpaket på bilar, skaffa oss dåliga ryggar i trappvandringar med utrustningen och betala hiskeliga summor i överviktspengar om vi skulle få för oss att flyga med skiten??
Vad vill vi bevisa??

Inte är det jakten på pengar. Mängden personer som lever MYCKET GOTT på sitt bowlingspelande kan jag räkna på den enda handens tumme. Så värst många fler är det inte.

Varför är det så många av de där, som jag inte kan hitta det rumsrena namnet på, som åker runt med ett par gympadojor och ett Light-Weight linne på bortmatcherna och fyller hotellrummet med 20-åringar av en oansenlig mängd efter en basketmatch. En mängd som bowlare bara kan kontra med antalet bowlingklot i en jävvla massa 3-klotsväskor.

Handen på hjärtat bowlare!
Inte spelar ni bowling för att det är sexigt för någon mer än för er själva. Och när det gäller att vara sexig så har ju vi blekfeta nordeuropéer ett och annat att lära av de som är ”Sun-tanned-by-nature”.

Inte undra på att pressen inte bryr sig om oss och att ingen kommer på att visa Beach-Bowling på Eurosport.

Men det kanske är tur för oss bowlare att det finns en sport för oss som är….

WHITE AND NERDY. (Extern länk)
Take it away, Weird Al Yankowic!

Hur länge har jag hållit på egentligen?

Idag har jag tränat igen. Det behövs ingen driven instruktör för att se att det behövs. Visserligen träffar jag där jag siktar ibland men eftersom jag då har valt fel ställe att starta ifrån så blir effekten därefter.

Och hur kan det komma sig att jag kan så många olika sätt att spela på. Ibland känns det som att jag behärskar varenda teknik i bowling... som inte är effektiv. Kanske är det så att jag varit med för länge. Nu när jag är tillbaka till Åmål igen och börjat spela i gamla Karlbergshallen så är det inte någon kvar av "de gamle". Till och med många deras avkommor har lagt av efter långa, och i vissa delar, framgångsrika karriärer.

Var det så här det såg ut när jag började bowla?

I så fall kanske det inte är så konstigt att jag lärt mig saker som
hindrar mina 200-serier att uppträda som på ett pärlband.

Hur som helst så blev det skrala 745 idag. På den nivån lär jag inte spela till mig någon mat av betydelse på Super Six i Göteborg.

Det enda som var lustigt idag var att den jag spelade i par med är gift med min min allra första kärlek. Hon var 5 år och jag var väl 7 år. Hon skulle gifta sig med mig och ha en peng på huvvet (hon hade missuppfattat det där med att det var en krona som bruden skulle bära på huvudet under bröllopsakten). Sedan skulle vi äta det godaste hon visste efteråt.
Leverpastejsmörgåsar ! Så hade hon tänkt.
Nu blev det inte så och jag har aldrig frågat hur hennes bröllop blev. Det enda jag vet är att dom varit gifta i en sjujädrans massa år nu och att han slog precis lika mycket som mig idag.

Jag såg att den jag utmanat på "Wurren" inte hade världens bästa dag på jobbet i helgens seriesepel. Men jag vet ju att hon är en tävlingsmänniska av rang. Så när det kommer till tävlingsläge där prestigen står i främsta rummet och när hon väl fått vittring på Sibyllas stolthet då måste jag väl upp på 210 i snitt för att det inte behöva ta upp plånboken i korvkön.

Men nu är det vadet inte det enda jag gått in i. Någon gång, senare i år, skall jag dra ihop två av Sveriges mest kända och fortfarande aktiva idrottsstjärnor och para ihop dem med varsina två landslagsmän i bowling för ett mästarmöte. I ett svagt ögonblick föreslog jag också att jag själv kunde bli den ena parten i ett tredje par. Som partner skulle jag ha mamma till en av idrottsstjärnorna.
Innan jag visste ordet av så bifölls mitt förslag med akuratess.

Vad håller jag på med ?

Visst fattas det väl en skruv..

..eller fungerar jag bara ungefär som en IKEA-möbel.

Skruvarna är med,
fast dom är inte åtdragna.

Hur kan man bara komma på tanken att ställa upp i en av Sveriges största bowlingtävlingar trots att man bara har spelat typ 15 serier de senaste 3 åren, varav allihop den senaste månaden. Visserligen har någon sagt att har man en gång lärt sig något så kommer man ihåg det mesta.
Det är svårt att lära sig att INTE cykla.

Men om jag kommer ihåg rätt så var jag inte någon jävel på cykel heller då det begav sig.

För säkerhets skull så har jag utmanat en av världens bästa bowlare genom tiderna på ett vad med en Kokt med Bröd i potten.

Om dom inte lobotomerar mig före utgången av April så kommer jag att ha förnedrat mig själv på Super-Six på Strike & Co. i Göteborg innan det är dags att använda majblommorna.

Vad håller jag på med ?