Bowling Music by Stephen Lynch

I min jakt efter att hitta ny och intressant musik så snubblar jag ibland, men inte så ofta, över musik som är bowlinginfluerad. Som den fackidiot jag är (läs NÖRD) så tycker jag det mesta av det är intressant på ett eller annat sätt. Kanske beror det på att bowlare på något vis är jämförbara med Pandor. Varelser som inte anstränger sig i onödan och dessutom är utrotningshotade. Får pandan bara några färska kvistar av bambu så kan den sitta där i timmar utan att bry sig om omgivningen.

Likadant är det med bowlare. Timme ut och timme in slänger vi våra klot mot tio geometriskt formerade käglor. Alla käglor som faller kommer alltid att ställas upp igen och alla klot som vi skickar iväg 20 meter framåt kommer alltid tillbaka igen. Om en utomjording skulle betrakta oss så skulle denne säkert tänka.

"- Vad håller de på med. Varför ger de inte upp någon gång? De kommer ändå aldrig att fälla de där vita för gott. Och de kommer aldrig någonsin att bli av med alla kulor dom försöker slänga bort. "

Man kanske inte ens behöver vara utomjording för att få de där funderingarna. Vad vet jag…

Nu över till Stephen Lynch. En snart 40-årig stå-upp komiker, singer songwriter och musikalartist. Hans förmåga att skriva sånger som innehåller både humor och musikalitet gör att han är en sevärd person att lyssna till.
(hur fick jag till den formuleringen? Sevärd att lyssna till, jaja)
Som liveartist har han fångats av en otalig mängd mobilkameror. Filmklipp som laddats upp på nätet och nu kan beskådas på, bland annat, YouTube. Filmklipp som gjort honom så känd att han sålde slut på alla biljetter till 15 av 17 konserter när han förra året turnerade i Europa inklusive Sverige.

En av hans kluriga små sånger är The Bowling Song, eller som den egentligen kallas
The mighty Malakai - The Bowling God.
Det finns flera varianter av den på YouTube men jag har valt den här lite kortare versionen av låten eftersom den har försetts med diverse underbara klipp av mer eller mindre kända bowlare. Bara en sådan sak att få se Norm Duke gråta hejdlöst är en anledning varför en och annan bowlingnörd kommer att titta på den här filmen, flera gånger.

Take it away ! Stephen Lynch



Texten till The Bowling Song kan du hitta HÄR.
En länk till hela låten finns HÄR.

P.S. Det finns en kort variant oxå...
Är han go´ eller, är han bara go´?

Livet är en direktsändning (3/5)

En av de mest skrockfulla personerna på den amerikanska proffstouren i bowling, PBA, är utan tvekan Ryan Shafer. Listan kan göras hur lång som helst på saker som han måste hålla sig till för att inte göra ödets gudar på dåligt humör.

Alltid samma kläder som bärs på exakt samma sätt under en spelvecka är en av dessa punkter på denna lista. (Hur han fixar det där med tvätt förtäljer inte denna historia). Ett annat måste är att han bara spelar med klot som har serienummer 5 eller 8. Ytterligare saker på listan som är i gränslandet mellan vidskeplighet och tvångstankar är att han alltid tar upp klotet från klotreturen med vänster hand innan han skall spela.

Jag hade möjlighet att studera honom i samband med en Europatourtävling i tyska Viernheim år 2005. Han och ytterligare några av PBA-proffsen var där. Dessutom det allra bästa som fanns att uppbringa i Europa samt också den sympatiske australiensaren Jason Belmonte.

Under ett av spelpassen så fick jag se en liten fyrkantig låda som Ryan bar i sin livrem. (Lådan syns i nedanstående klipp).
Jag vet att när PBA-spelarna är i TV-sända finaler så blir dom utrustade med trådlösa mikrofoner och sändarna består av små fyrkantiga lådor som fästs i livremmen.



Herregud, tänkte jag. Hur vidskeplig får man vara?
Gör han en sådan förberedelse inför ett eventuellt finalspel i varenda tävling att han ALLTID spelar med en ”Myggsändare” i byxlinningen. Det måste jag fråga honom om.

Jag försökte få ett bra tillfälle att prata lite förtroligt med honom för att efter ett tag kunna smyga in frågan på ett naturligt sätt, varför han spelade med ”lådan” i linningen.
Då jag aldrig fick något riktigt bra läge att göra det så beredde jag mig på att helt sonika gå fram till honom och fråga. Rakt ut bara, inga krusiduller här inte!

Men precis när jag var ett steg ifrån honom så hörde jag att han bad sin fru:
- Kan du hjälpa mig och kolla så att min insulinpump sitter som den ska.

Jo det hade varit fint det om jag hade kommit med min fråga. Så nära hade jag aldrig varit att ställa en korkad fråga till ett PBA-proffs. Vilken tur jag hade.

Den turen varade i exakt 15 minuter…

I väntan på starten satte han sig ner på en bänk bakom spelarområdet tillsammans med sin fru och försökte slå ihjäl en halvtimme. En sysselsättning som inte är speciellt kul. Det vet jag. Dom såg verkligen ut att lida.

Som den sociale typ jag är så tänkte jag att jag kunde tilltala dom lite käckt, sådär, för att sedan göra en intervju med honom. Tid fanns det innan han behövde gå upp på banorna. Så det gällde bara att ”komma in rätt i sammanhanget”.

Så nu kommer vi in på det tredje exemplet på listan över felsägningar.

Felaktiga ord

Jag hade ingångsrepliken klar:
- Jasså här sitter ni era uttråkade amerikaner.
Men istället för att säga:
- And here are you the bored Americans.
Så högg jag till med:
- And here are you the boring Americans !!

En “replikhåv”, en “replikhåv” ett Kungarike för en “replikhåv”, var väl ungefär vad som flög igenom mitt huvud under tiden Mr. and Mrs. Shafer med oerhört förvånade miner tittade på mig och sa… just ingenting.

Skulle tro att jag använde mina 15 minuter att förklara vad jag egentligen ville ha sagt. Därmed inte sagt att de blev speciellt mycket klokare på mitt eventuella budskap.
Innan jag gick så tog jag ett kort. Och jag kände att jag hade gett dem vatten på kvarnen i deras uppfattning om Européer.
”Dom är inte som oss amerikaner.”

Den enda behållningen jag har från mötet med den 3-faldige PBA-vinnaren, är detta kort. Jag är en bland de få journalisterna som fångat Ryan Shafer när han verkligen ser road ut.

Vilken merit !

White and nerdy !

Billy Oatman är ett undantag på den amerikanska PBA-touren i Bowling. Det är inte många av de andra som har en naturlig anledning att hoppa över ett solariebesök. Undrar vad det beror på.

Vad beror det på att det är det så få negrer

(Oh Shit ! Förlåt !! Jag går med på villkorligt !!!!!!!!!!!!)
Vad använde jag för ord??
Jag menade Färgade / Mörkhyade / Afro-amerikaner / Non-Pales / Ebonys.
Välj valfri benämning bara jag slipper skampåle, stupstock eller stegling

som spelar bowling. Och varför finns det så många bleka bowlingnördar, som typ mig som rullar klot.

Jag menar. Allvarligt talat hur coolt är det egentligen att släpa runt på X antal bowlingkulor i övertygelsen att man kan slå fler strike bara för att man har fler klot att välja bland. Är man inte tillräckligt sexig så spelar det ingen som helst roll hur många brudar som finns på krogen.

”- If you can´t control your balls, you´re not gonna strike tonight!”, som flickan sa.

Varför håller vi på att borra hål i 7-kilosklumpar i parti och minut bara för att demolera bakaxlar och fjäderpaket på bilar, skaffa oss dåliga ryggar i trappvandringar med utrustningen och betala hiskeliga summor i överviktspengar om vi skulle få för oss att flyga med skiten??
Vad vill vi bevisa??

Inte är det jakten på pengar. Mängden personer som lever MYCKET GOTT på sitt bowlingspelande kan jag räkna på den enda handens tumme. Så värst många fler är det inte.

Varför är det så många av de där, som jag inte kan hitta det rumsrena namnet på, som åker runt med ett par gympadojor och ett Light-Weight linne på bortmatcherna och fyller hotellrummet med 20-åringar av en oansenlig mängd efter en basketmatch. En mängd som bowlare bara kan kontra med antalet bowlingklot i en jävvla massa 3-klotsväskor.

Handen på hjärtat bowlare!
Inte spelar ni bowling för att det är sexigt för någon mer än för er själva. Och när det gäller att vara sexig så har ju vi blekfeta nordeuropéer ett och annat att lära av de som är ”Sun-tanned-by-nature”.

Inte undra på att pressen inte bryr sig om oss och att ingen kommer på att visa Beach-Bowling på Eurosport.

Men det kanske är tur för oss bowlare att det finns en sport för oss som är….

WHITE AND NERDY. (Extern länk)
Take it away, Weird Al Yankowic!