Inga reflexmässiga handlingar på mig, TACK !

Arbetet med WebbTV har gjort att jag träffat personer jag förmodligen inte stött på om jag valt att arbeta med något annat. De senaste två åren har jag inte missat en enda final av Ebonite Junior Masters i Bowling. Om jag har räknat rätt så var jag med om min 15:e final förra helgen.

Denna gång tog jag lite extra tid på mig så att jag fick se det mesta av kvalstarterna under lördagen. Jag är imponerad av alla nya unga talanger som hela tiden dyker upp. Stämningen bakom banorna är trevlig och jag har nog inte stött på en enda otrevlig förälder. Tänk om det vore så i all ungdomssport.

En annan person som jag förmodligen inte träffat på om jag inte fått äran att träffa om jag inte hoppat på det här med WebbTV är TE. En trevlig historia i 40-årsåldern. Men på ett sätt skrämmer han mig lite. Under vår ”off-time” inför sändningen av Super Six i Malmö berättade han om sitt besök på en gay-klubb. Jag tror inte för en sekund att han är annat ”straight”. Men visst är det lite ”spooky” att han inom 15 minuter fått igång en ”catfight” därinne, blivit bjuden på öl, samt fått två av stamgästerna utkastade.

På kvällen i Ängelholm valde vi att gå på Saloon för att få oss lite ”malt-buljong” (=Öl). För när det är ungdomstävling i bowlinghallen dricker de vuxna inget av det starka som finns att tillgå i en del hallar. Väl där tog TE över Karaokemikrofonen och markerade att han inte jobbar som statist på ”Operan” helt utan anledning.

Därefter tog kollega ML över micken och ”ägandet” av Karaokeanläggningen. Jösses vilken pipa den mannen har. Visserligen har jag hört "I´m a Lagger" som han har lagt upp på YouTube.


Men detta var ju live !!! Snyggt jobbat.

Givetvis blev vi ju törstiga efter ett tag. Även jag fast jag valde att inte sjunga denna kväll. Vi beställde in varsin Staropramen på flaska som ställdes på bordet framför oss.

När TE var mitt uppe i en anekdot som krävde ett yvigt kroppsspråk stötte han till sin ”Staro” som föll på rygg och var på väg att bli av med allt innehåll.

DÅ !
Visade TE en reflex som var mycket skrämmande i mina ögon. Kvick som en kobra fick han tag i flaskan med båda händerna och reste den upp. Med de hastiga rörelserna hade ”Staron” blivit orolig och var på väg att spruta iväg ett tjockt skum över bordet. Men TE böjde sig hastigt framåt och omslöt flaskan med sin mun och sög girigt i sig varenda droppe av ”det tjeckiska guldet”.

När han satt där med böjd rygg över bordet med båda händerna stadigt greppande om flaskan och med läpparna hårt tryckta mot flaskans hals, då fick jag upp en bild, en hemsk bild, för mitt inre. Den snabbhet och den reflex som TE uppbringade i kombination med det han fysiskt gjorde mot pilsnerflaskan gav mig riktigt orolig feeling så jag sade till honom.

”- Snälla TE ! Knuffa inte omkull mig när vi går hem sedan!”

Taxijour? Sure!

Lördagsmorgonen började allt annat än bra. Jag ville skotta fram bilen i en kvart för att sedan åka 5 minuter till stationen i Åmål. Gå ville jag heller inte göra för jag hade lite för mycket packning. Istället föll valet på Taxi för ute var det ihållande elakt duggregn.

I god tid innan tåget, eventuellt, skulle avgå ringde jag Taxi Åmål.
En mekanisk röst uppmanade mig att läsa in ett meddelande efter piptonen.
Samma uppmaning fick jag vid samtliga 28 tillfällen under de 15 minuter som jag ringde för att beställa en bil. Detta var aningen frustrerande då det var en taxi jag ville ha NU. Det var inte beställning av färdtjänst till Konsum som skulle öppna 3 timmar senare.

(Bilden på taxibilarna är INTE tagen i Åmål)

Klockan gick och jag insåg att jag inte skulle hinna skotta fram bilen utan valde att gå till stationen istället. Regnet föll sakta och packningen kändes bara tyngre och tyngre. Väl framme konstaterade jag att tåget var en kvart försenat. Men det hade det INTE varit om jag skottat fram bilen. Då hade det säkert varit i tid och jag hade missat tåget.

Det kommer att dröja länge innan jag betalar någon dricks till en Taxibil i Åmål.

Resten av resan ner till Ängelholm flöt på bra även om jag klev på ett tåg som inte stannade i sockerbruksorten. Jag upptäckte misstaget strax innan vi lämnade Göteborg och jag kunde huvudstupa kasta mig av det felaktiga tåget och springa över till det rätta tåget.

Jag kom lagom i tid till Bowlinghallen och trevliga familjen Andersson för att se unge Jesper Larsen dundra in en 300-serie +ytterligare sex strikes i nästkommande serie. På söndagen fortsatte Jesper att storspela och vann Ungdoms-klassen och förstapriset som bestod av nya bowlingklot och en 42 tums TV.

Mer om tävlingen och om skräcken jag fick för vår kameraman Tomas när han visade vilken typ av reflexer han besitter, det kommer i nästa avsnitt.

Stay tuned

Skam den som ger sig.

Den sista delen på resan från Malmö gick utan några större problem. Tåget både gick i tid från Göteborg och rullade in i Åmål i enlighet med den rekommendationstabell som ibland även, men oerhört felaktigt, betraktas som en tidtabell.

Agendan för torsdagen innehöll först en sovmorgon och därefter en del jobbande. Uppdragen för WebbTV:n fortsätter att strömma in och just denna vecka var det extra kul eftersom det dök upp nya bitar i pusslet. Nu gäller det bara att se vilka som passar ihop. Då kan det bli en riktigt kul start på 2011.

På fredagen lunchade jag i trevligt sällskap och för första gången i mitt liv så lovade jag en nejlika (En riktig ! Alltså ingen kryddnejlika!) i knapphålet för att öka igenkänningsgraden. Valet föll på en djupt lila och den hade sedan avsedd effekt. Trots alla år som gått och alla liter vatten i Åmålsån som flutit under broarna i staden så verkar det inte ha påverkat oss speciellt mycket. Sådana vänner växer inte på vanliga träd!

Innan helgens resa till Skåne och nästa veckas tur till Stockholm så hade jag då rullat på SJ:s spår i ungefär 400 mil. Trots alla besvärligheter som drabbar andra jämt och hela tiden (enligt kvällstidningarna) så hade det gått förvånansvärt bra, så långt….

Men skam den som ger sig. Jag tågade vidare på lördagen och söndagen och måndagen och nu på tisdagen.

Stay tuned.

Apatisk silverfisk.

Känslan av att vänta på ett tåg varierar kraftigt mellan ytterligheterna behagligt och obehagligt. Man behöver inte gå tillbaka alltför långt i tid för att se hur SJ förändrat möjligheterna att njuta av en tågväntning. Åtminstone inte tidigare i tiden än mitt födelsedatum vilket i och för sig för en del kan te sig som förhistorisk tid.

Då hade alla stationer en öppen väntsal med en liten kiosk som var bemannad så länge det passerade passagerartrafik på rälsen utanför byggnaden. I lilla Åmål var det uppemot 60 anställda i och runt stationen som servade resenärerna på bästa sätt och vårdade godset som om det vore nyfödda bebisar.

Så är det inte längre. I Åmål öppnas expeditionen strax efter att första tåget har lämnat och stänger i god tid innan (=väldigt långt innan) sista persontåget kommit och avgått för dagen. Under några timmar mitt på dagen kan man köpa biljett och troligtvis något litet för magens välbefinnande. Den som inte har tillgång till dator eller förstår den enarmadebanditliknande tingesten som levererar tågbiljetter, ja den stackaren kanske måste ta sig till stationen den ena dagen för att köpa biljett och dit igen när det är dags för avfärd.

Annat var det förr. SJ-personal överallt och det gick att köpa både mat, godis och tidningar. Ja det gick till och med att väga sig och få utskrivet sin aktuella vikt på en bit styv kartong. Nu köper man biljetten via Internet och kollar hur fet man är på sin egen digitala badrumsvåg bakom lyckta dörrar så att ingen kan tjuvtitta.

Vilka är då mina favoriter bland väntsalar?


Utan tvekan Göteborg (bilden ovan) på första plats med Stockholm (bilden nedan) på den andra. Mitt idoga tågande har gett mig tillgång till Stationsloungerna i dessa städer. I några tysta rum med glas ut mot gyttret och trängseln utanför kan man i lugn och ro ta för sig av kaffet och kakorna som bjuds. Fruktskålarna är välfyllda och dagstidningar att läsa finns i tidningsstället. Allt som oftast bjuds det på överraskningar som häromdagen när man i Göteborg valt att bjuda på ädelost och pepparkakor.



Trevlig personal som är behjälpliga med allt ifrån tågbokningar till att ta bort kaffefläckar på skjortan (jo, det har givetvis hänt mig!). Och att se alla människor stressa utanför de stora fönstren är alldeles fantastiskt avstressande när man inser att man inte deltar i racet själv.

Vilken väntsal ligger då längst ner på min lista?
Ja gissa!!
Öxnered förstås. Snacka om ett övergivet rum. Förra gången jag blev tvingad att spendera tid där, såg jag en silverfisk som svultit ihjäl i ett hörn medan hans apatiske släkting i närheten rörde sig i ”slow-motion” (vilket inte är en normalt rörelsehastighet för en pigg och välmående silverfisk). Den typen av övergivet rum kan man bara se i filmer av skräckmästare som Hitchcok eller Kubrick. Att det finns en scen för den typen av film är väl kanske inte helt otrolig med tanke på närheten till Sveriges Hollywood, Trollhättan, men ändå !

Jag vill inte vara med !!!!!


Väntsalen var förr i tiden en plats ”mellan kolli”, mellan godstrafikens och tågresenärens.
I Öxnered är den numera en plats för melankoli.
Scary !

Det blir en gladare reserapport i morgon.

Stay tuned

Nattliga kontaktsvårigheter.

Jag måste nog ge en eloge till SJ i alla fall. Inte någon 100%-ig och fullkomlig för de har fortfarande en del hyss för sig. Resan från Stockholm till Malmö igår flöt på ohyggligt bra. Redan på Centralen gjorde de en insats personifierad av Sven!

Först trodde jag att SJ-chefen fyllde år och att han firade det genom att anordna ”Fiskdamm” till oss nattresenärer. Ganska snart stod det klart att Sven var där för min skull. Hans uppgift var att checka in oss som skulle åka nattåg, upplysa oss om vilket spår vi skulle gå ifrån samt ge oss information att det inte fanns någon Bistro på tåget. Ville vi ha kaffe på kvällen och frukost på morgonen så var det läge att inhandla det ”NU”.

I min hytt låg det redan två herrar och snuttade kudde. Jag smög in så gott det gick och lyckades smyga i säng utan att deras kuddsnuttande avbröts.

När jag skulle börja bläddra i mina anteckningar behövde jag lite ljus och letade efter en strömbrytare. Den jag hittade först fungerade inte för min nattlampas sken lyste med sin frånvaro även efter knapptryckningen. Sedan hittade jag en annan knapp och då började den bistå mig med ett ledande ljus.

Glädjen över min förträfflighet varade inte länge. Grannen ovanför grymtade till och frågade om det var stort besvär för mig att släcka den lampa över hans huvud som jag lyckats få igång med min första knapptryckning.

Oooops!

Resten av natten och sedermera också morgonen flöt på utan fler missöden. Men å andra sidan pratade han inte något mer med mig. Han sade inte ens "Hejdå!" när vi skildes åt i Lund.
Stingslig typ!

Mer om resan kommer i morgon.


Stay tuned !

Det här kommer att gå !

Under tiden denna veckas första turné håller på att avverkas kan jag väl berätta om ett annat litet minne jag har från en helt annan tågresa i en helt annan tid. Året var 1980 och resmålet var Paris. 20-talet skojfriska, och ibland även förfriskade, bowlare var i Frankrike och tävlade. Jag skall inte berätta allt som hände på den resan. Så mycket Internet tror jag nämligen inte att det finns.

Som närmsta sällskap hade jag LL som någonstans mellan Belgien och Danmark lyckades hamna i ett ryggskottsliknande tillstånd. För att råda bot på detta valde vi att inte åka hem till Örebro som var vår hemvist utan istället avsluta vår tågresa i Stockholm där vår gemensamme vän JvS bodde.

Flera gånger under kvällen försökte vi räta ut LL genom att hänga upp honom i armarna i diverse dörrposter och sedan försöka dra rätt kotpelaren.
- Ni har något på gång, sade LL. Men det måste nog till mer kraft.

Vännen JvS jobbade vid den tiden i Squashhallen på gamla Münchenbryggerierna i huvudstaden. Hans tanke var att om LL låg och bakade till sig i bastun medan vi lirade lite squash så skulle det gå lättare att dra rätt kotorna.

Sagt och gjort ! När jag och JvS var klara så hämtade vi LL från bastun och hängde upp honom i den kaklade mellanvägg som fanns mellan varje dusch.
Nu skulle kotorna rätt !
Må det bära eller brista !!

Efter första rycket kände LL att vi verkligen var inne på rätt spår MEN att det fattades något. Detta något var TYNGD.

”OK!” tänkte jag. ”Nu skall du få känna på tyngd”

Jag gick runt LL:s midja med mina armar och låste ihop dem. Sedan lättade jag på fötterna och lät hela min tyngd drabba LL:s rygskott.

”Ja! Bra!”, utropade LL. ”Gôtt! Den kändes skitbra” ”Skönt ! Jag känner att det här kommer att gå!”

Under LL:s kommenterande av mitt kiroprktiserande kommer det in två grabbar till. De hade spelat på banan bredvid mig och JvS och nu fick de se något i duschen som de bara kunde tolka på ett enda sätt.

Grabbarna på bilden har ingenting med Parisresan att göra!


Jag har aldrig sett två homofober duscha så snabbt. Inga andra heller för delen.

Det kändes inte att vi kunde gå ut och rädda situationen efter det genom att gå ut i omklädningsrummet och säga till dessa två speedduschare:
- Ja nu är det inte som ni tror! Vi har nämligen varit i Paris och spelat bowling!”

Men det skulle ha varit kul att veta exakt vad de tänkte när de såg två nakna män tätt omslingrade i en dusch varav den ene uppenbarligen njöt rätt ordentligt.

Det är inte alltid fult att peka.

Det får bli en liten nattlig bloggbonus nu, eftersom det hände lite saker efter mitt möte med Stockholm Winter Games nu på eftermiddagen och innan jag klev på tåget igen. Händelser som är för annorlunda och för att bra för att bara glömmas bort.

Runt 21.00 stegade jag in på Centralen och valde att slå ihjäl en dryg timme med en öl och lite Hästpolo (!) via TV-skärmarna på O´Learys. Som kvälssvickning valde jag en stor skål Pop-Corn eftersom jag fått en fantastisk god måltid på Älvsjömässan. Jag är lite svag för kapris i alla former, å soltorkade tomater. När dessa ges som tillbehör vid rätt tillfällen då blir jag …. Mätt.

På O´Learys valde jag en stor stark av dess digra utbud av vätskor och satte mig bredvid en av Jack Vegas-maskinerna. Han som satt bredvid hade ingen större lycka med sig på slot-maskinen. Men i verkliga livet hade han verkligen lyckats ! Sa han i alla fall…

Efter ett tag lämnade han ”loser-maskinen” och tog sig en öl istället.

Då dök Marockanen Jamal upp där bredvid mig och började mata maskinen med sedlar. Efter ett tag lackade han också ihop på denna represntant av Svenska Spel som förser svensk idrott med pengar. Väldigt högljutt röt han till och skrek ”samlag” eller så skrek han ”kvinnligt könsorgan”. Jag vet inte vilket för jag kan inte marockanska.

Precis när han höjde handen för att sänka maskinen för gott så hejdade jag honom och sade:
”-Låt mig slå istället!. Det kanske kan bringa tur!”

Min tanke var att rädda maskinen och låta ordningsvakterna förbli arbetslösa. Istället bankade jag till lite i sidan på maskinen, mer symboliskt, och tro det eller ej. Efter en liten stund så hade Jamal fåt ihop en kvartett flodhästar som tydligen var värda 350 spänn. Men inte nog med det han hade chans att dubbla också.

Vem tror ni fick den stora äran att pricka rätt då bland de fyra exponerade flodhästarna på skärmen?
Jo jag !

Lång historia kort !
Det gick bra och Jamal pep iväg för att köpa en Whisky till mig som tack till mitt "Magic Finger".

När jag satt och sög på den goa Whiskyn så skrek Jamal helt plötsligt till igen, efter en stunds spelande på penningmaskinen:
”- Hej ! Mannen, nu får du peka igen!”

Ännu kortare historia…

Det är inte lätt att skriva blogg efter en öl och en Whisky!!

Ännu svårare är det efter två öl och TVÅ stora Whisky !!

Tack Jamal ! Men försök att förstå att jag bara hade tur !!!
Tro inget annat !

(På bilden syns vinnaren Jamal och losern Sebastian)

natti natti

Stay tuned !