Nu är det dags för en stor mängd människor att vända tillbaka till sina studier efter ett välbehövligt sommarlov. Även lärarna återvänder vilket är välkommet i en del fall och mindre välkommet i andra fall.
Under mina år i skolan så träffade jag på ett och annat "stolpskott" men även en del lärare som jag aldrig glömmer. En av lärarna hette Anders i förnamn och var oerhört sträng. Vi var nästan lite rädda för honom. Men han gav mig något som jag har haft STOR nytta av så många gånger i mitt liv att jag har slutat räknat alla tillfällen. Han gav mig rådet att kolla rimligheten i svaret på en fråga.
Det var hans som präntade in i, åtminstone, mitt huvud:
- Innan ni skriver ner svaret så fråga er om det är RIMLIGT.
- Om jag skickar iväg er till kiosken och ber er köpa en påse Nöt-Creme, tre lakritsremmar och fyra Mjölk-kyssar så skulle ni veta på 10-öringen nära, hur mycket det skulle gå på.
- Men här på en mattelektion är ni beredda att betala 150.000 kronor för ett par skidor.
Det var en klok man. Tyvärr så var de alldeles för få. De lärare som hade en pedagogisk ådra som gjorde det lättare för oss elever att lära oss saker.
Tänk om vi hade fått lyssna på Torssons när vi läste biologi!
Då hade vi förstått det där med blodomloppet på ett mycket enklare sätt.
Håll till godo med 2 (två !) minuters biologilektion när den fulländade pedagogen Bo Åkerström framför den svenska texten till Chuck Berrys, You never can tell.
onsdag 19 augusti 2009
fredag 14 augusti 2009
Att resa i blindo
Jag väl i stort sett alltid varit på resande fot på ett eller annat sätt. Under några år i slutet av 80-talet bodde jag strax söder om Stockholm. I mitt jobb ingick en del resande. Tyvärr så låg Västerhaninge mycket opraktiskt till om man skulle flyga från Arlanda. Att ta sig dit kunde gå på uppemot 2 timmar för att sedan flyga i en timme innan det var dags att landa i Norrland. Om man skulle vara på plats i någorlunda tid så var det till att gå upp alltför tidigt på morgonen. Därför så åkte jag istället nattåg.
Denna speciella resa gjorde jag för lite drygt 20 år sedan. Målet var att utbilda mina arbetskamrater i Umeå, Luleå och Piteå. Av någon anledning hade det blivit något fel på biljetten för jag blev sammanförd i sovhytten med en tysk testförare som skulle till Arjeplog i Audis tjänst. Vi pratade en stund när vi hade hittat våra slafar sedan ville han sova. Jag, för min del, kunde tänka mig att ta en bit mat och en öl (+påtår) vilket jag också gjorde. När jag återvände till hytten fann jag den nedsläckt och med en sovande tysk tryggt snarkande i sin slaf.
Min kväll avslutades med några sidor i en bok och sedan släckte jag och somnade. Efter ett tag (hade ingen tidsuppfattning alls) så vaknade jag med känslan att någonting hade hänt i hytten. Det var tyst och mörkt men jag var helt övertygad om vi inte längre var bara två i vårt lilla krypin. Försiktigt tittade jag åt sidan och kunde i det svaga mörkret se siluetten av en hund sittandes bredvid min säng.
En HUND !
Tänkte jag stilla för mig själv. Det kan inte vara sant, tänkte jag vidare. Därför tände jag sänglampan för att försäkra mig om att det inte satt någon hund bredvid mig. Men det var precis vad det gjorde det.
En labradortik som med ytterst vänliga ögon sade:
- Hej ! Vad kul att du kunde vakna. Kan vi inte hångla lite?
Inte mig emot, tänkte jag som alltid har gillat hundar och var vid den tiden också instruktör på Brukshundklubben.
När jag kliade henne på bringan kände jag att hon hade ett läderhalsband med en metallplatta på. Försiktigt vred jag plattan så att jag kunde se vad det var för något.
Med instansade bokstäver stod det "LEDARHUND"
och ett ID-nummer?!?!
Jag fattade ingenting. Visserligen har man väl kanske misskött sin kropp lite då och då. Men att SJ hade en sådan service att de ställde in blindhundar till passagerarna ifall något tråkigt skulle hända under natten, det trodde jag inte ens i min vildaste fantasi. Än mindre att en tysk testförare från Audi var i behov av en ledarhund.
Det enda alternativet som återstod var att hunden var i fel kupé. Därför tog jag på mig lite kläder och gjorde en vandring i korridoren. När vi gick åt ena hållet så avtog hennes intensitet. Men när vi gick åt andra hållet vaknade hon till och markerade kraftigt när vi kom till den kupén som var belägen mellan min och toaletten.
Hon var så bestämd att jag valde att knacka på. En man med ganska "tomma" ögon öppnade och jag kunde se att även hans flickvän som satt på sängkanten var synskadad. Utan att knappt säga tack så tog han hand om hunden och stängde dörren.
Vid ett tågbyte tidigt på morgonen såg jag paret med labradoren i en sele. Eftersom jag var otroligt nyfiken på vad som hade hänt gick jag fram och presenterade mig som "Hundhittaren" och följde upp med frågan:
-Vad hände i natt egentligen.
- Du vi har skrattat så vi knappt kunnat sova, svarade dom båda i kör och berättade förloppet.
De hade installerat sig i hytten när damen i paret kände sig tvungen att gå på toaletten en sista gång. Istället för att sela på hunden tog hon tag i halsbandet och gick "runt knuten". När hon sedan skulle gå tillbaka så blev det en liten för vid sväng och knallade in till mig och satte mig i min säng.
Hon upptäckte blixtsnabbt misstaget och på mindre än två röda sekunder så satt hon i rätt säng i rätt kupé. Det var då hon upptäckte att hon inte hade hunden med sig.
-Den minut det tog innan du knackade på kändes som en dryg timme skall du veta, sade mannen.
-Jag kunde ju inte fatta hur man kan slarva bort en hund så där. Den fanns ju inte ens kvar i korridoren, fortsatte han.
Vi skrattade gott alla tre och jag fick som avslutning göra det som man inte får göra, med en ledarhund i tjänst. Jag fick hångla lite till med "labben" och som tack för senast så satte hon en blöt puss mitt i nyllet på mig.
Låtvalet till denna berättelse blir José Feliciano som berättar hur svårt det är att resa med ledarhund.
Denna speciella resa gjorde jag för lite drygt 20 år sedan. Målet var att utbilda mina arbetskamrater i Umeå, Luleå och Piteå. Av någon anledning hade det blivit något fel på biljetten för jag blev sammanförd i sovhytten med en tysk testförare som skulle till Arjeplog i Audis tjänst. Vi pratade en stund när vi hade hittat våra slafar sedan ville han sova. Jag, för min del, kunde tänka mig att ta en bit mat och en öl (+påtår) vilket jag också gjorde. När jag återvände till hytten fann jag den nedsläckt och med en sovande tysk tryggt snarkande i sin slaf.
Min kväll avslutades med några sidor i en bok och sedan släckte jag och somnade. Efter ett tag (hade ingen tidsuppfattning alls) så vaknade jag med känslan att någonting hade hänt i hytten. Det var tyst och mörkt men jag var helt övertygad om vi inte längre var bara två i vårt lilla krypin. Försiktigt tittade jag åt sidan och kunde i det svaga mörkret se siluetten av en hund sittandes bredvid min säng.
En HUND !
Tänkte jag stilla för mig själv. Det kan inte vara sant, tänkte jag vidare. Därför tände jag sänglampan för att försäkra mig om att det inte satt någon hund bredvid mig. Men det var precis vad det gjorde det.
En labradortik som med ytterst vänliga ögon sade:
- Hej ! Vad kul att du kunde vakna. Kan vi inte hångla lite?
Inte mig emot, tänkte jag som alltid har gillat hundar och var vid den tiden också instruktör på Brukshundklubben.
När jag kliade henne på bringan kände jag att hon hade ett läderhalsband med en metallplatta på. Försiktigt vred jag plattan så att jag kunde se vad det var för något.
Med instansade bokstäver stod det "LEDARHUND"och ett ID-nummer?!?!
Jag fattade ingenting. Visserligen har man väl kanske misskött sin kropp lite då och då. Men att SJ hade en sådan service att de ställde in blindhundar till passagerarna ifall något tråkigt skulle hända under natten, det trodde jag inte ens i min vildaste fantasi. Än mindre att en tysk testförare från Audi var i behov av en ledarhund.
Det enda alternativet som återstod var att hunden var i fel kupé. Därför tog jag på mig lite kläder och gjorde en vandring i korridoren. När vi gick åt ena hållet så avtog hennes intensitet. Men när vi gick åt andra hållet vaknade hon till och markerade kraftigt när vi kom till den kupén som var belägen mellan min och toaletten.
Hon var så bestämd att jag valde att knacka på. En man med ganska "tomma" ögon öppnade och jag kunde se att även hans flickvän som satt på sängkanten var synskadad. Utan att knappt säga tack så tog han hand om hunden och stängde dörren.
Vid ett tågbyte tidigt på morgonen såg jag paret med labradoren i en sele. Eftersom jag var otroligt nyfiken på vad som hade hänt gick jag fram och presenterade mig som "Hundhittaren" och följde upp med frågan:
-Vad hände i natt egentligen.
- Du vi har skrattat så vi knappt kunnat sova, svarade dom båda i kör och berättade förloppet.
De hade installerat sig i hytten när damen i paret kände sig tvungen att gå på toaletten en sista gång. Istället för att sela på hunden tog hon tag i halsbandet och gick "runt knuten". När hon sedan skulle gå tillbaka så blev det en liten för vid sväng och knallade in till mig och satte mig i min säng.
Hon upptäckte blixtsnabbt misstaget och på mindre än två röda sekunder så satt hon i rätt säng i rätt kupé. Det var då hon upptäckte att hon inte hade hunden med sig.
-Den minut det tog innan du knackade på kändes som en dryg timme skall du veta, sade mannen.
-Jag kunde ju inte fatta hur man kan slarva bort en hund så där. Den fanns ju inte ens kvar i korridoren, fortsatte han.
Vi skrattade gott alla tre och jag fick som avslutning göra det som man inte får göra, med en ledarhund i tjänst. Jag fick hångla lite till med "labben" och som tack för senast så satte hon en blöt puss mitt i nyllet på mig.
Låtvalet till denna berättelse blir José Feliciano som berättar hur svårt det är att resa med ledarhund.
tisdag 11 augusti 2009
Tänk vad tiden går
Jag fick ett oväntat men mycket välkommet besök idag av en kär vän. Anledning till besöket var att överlämna några foton på min syster och hennes son. Foton som är lite drygt 30 år gamla. De skall nu tas med till Mölltorp och överlämnas till en liten gosse som nu är en vuxen man som tillsammans med sin familj skall fira sin dotters 3-årsdag.
Att se de gamla korten väckte en massa minnen till liv och jag gick att botanisera i de fotoalbum som finns här i min närhet. Och tammetusan hittade jag inte ett på en liten finnig charmör. Kortet är väl 35 år gammalt och jag kan inte påstå att jag känner igen mig.
På den tiden var det viktigt att hålla reda på vilka som låg på listan och den som inte hade koll på den aktuella 10-i-topp-listan, var hopplöst ute. Sedan kom proggen och då var det helt plötsligt helt ute att lyssna på kommersiell musik.
Själv lyssnade jag på det mesta men hade en förkärlek till de grupperna som sällan kom 1:a eller 2:a. Ta bara en sådan sak som att Deep Purple bara hade med fyra låtar på listan och ingen av dem kom bättre än 6:a (Black Night oktober 1970).
Men där i skarven in i 70-talet började det hända grejjer. Jag började lyssna på annan musik än den som producerades för att bli presenterade av Kaj Kindvall, som var den siste programledaren innan 10-i-topp gick i graven 1974.
En av grupperna som hängt med i snart 40 i min skivsamling är Amazing Blondel. Tyvärr hittar jag inte låten Springtime på YouTube men Pavan duger gott som ersättning.
Och när vi ändå är igång så tar vi Willowood från samma album, Evensong
Att se de gamla korten väckte en massa minnen till liv och jag gick att botanisera i de fotoalbum som finns här i min närhet. Och tammetusan hittade jag inte ett på en liten finnig charmör. Kortet är väl 35 år gammalt och jag kan inte påstå att jag känner igen mig.
På den tiden var det viktigt att hålla reda på vilka som låg på listan och den som inte hade koll på den aktuella 10-i-topp-listan, var hopplöst ute. Sedan kom proggen och då var det helt plötsligt helt ute att lyssna på kommersiell musik.
Själv lyssnade jag på det mesta men hade en förkärlek till de grupperna som sällan kom 1:a eller 2:a. Ta bara en sådan sak som att Deep Purple bara hade med fyra låtar på listan och ingen av dem kom bättre än 6:a (Black Night oktober 1970).
Men där i skarven in i 70-talet började det hända grejjer. Jag började lyssna på annan musik än den som producerades för att bli presenterade av Kaj Kindvall, som var den siste programledaren innan 10-i-topp gick i graven 1974.
En av grupperna som hängt med i snart 40 i min skivsamling är Amazing Blondel. Tyvärr hittar jag inte låten Springtime på YouTube men Pavan duger gott som ersättning.
Och när vi ändå är igång så tar vi Willowood från samma album, Evensong
måndag 10 augusti 2009
Augusti-turnén fortsätter
Nu far man som ett ojordad iller kors och tvärs över Svea Rikes land och har knappt tid att sätta sig ner att ta det lugnt.
Stockholm - Katrineholm -Åmål - Stockholm - Waxholm - Eksjö - Vetlanda - Västerhaninge - Åmål - Skövde - Åmål - Waxholm - Västerhaninge - Åmål - Västervik - Åmål
(foto BeA Nilsson)Någonstans mitt i den där rutten är jag nu. Och precis där så hittade jag faktiskt ett rogivande lugn häromdagen. Det var på båten Blidösund, tillsammans med en vacker kvinna något hundratal bluesfans och en av de stora svenska blueslegenderna.
Roffe Wikström var på sitt allra bästa spelhumör, vilket också syns på en av mina bilder från kvällen.
(foto BeA Nilsson)
Tack till den som förevigade en del av konserten och lade upp den på YouTube. Då har jag något att titta på när jag sitter på tåget hem till Åmål igen för att byta lite kläder och därefter ge mig ut på vägen igen...
(foto BeA Nilsson)Tack till den som förevigade en del av konserten och lade upp den på YouTube. Då har jag något att titta på när jag sitter på tåget hem till Åmål igen för att byta lite kläder och därefter ge mig ut på vägen igen...
torsdag 6 augusti 2009
Spola (K)Röken
"-Det handlar inte om hur gammal man är utan hur man är gammal. "
Kloka ord från min far som var lika ung, hela tiden, ända framtill dess att han blev så gammal att han ”gick vidare”.
Själv har jag förstått att jag kommit mig upp i åren då jag tänker på hur det var förr. Bara en sådan sak som med rökningen i samband med bowlingspelande. Ja krökningen också för den delen. Ni kommer väl ihåg kampanjen Spola Kröken där landslagsspelare i olika sporter fanns i reklamkampanjer för ett mer måttligt drickande.
En av bowlingens affischnamn som haft ”Systemåldern” inne i ett antal år fick helt plötsligt be kompisar att ”köpa ut” då det inte var så kul att handla sprit i en butik där man själv hängde på väggen i affischer med budskapet att man inte skulle dricka sprit. Affischer där man var på bild i naturlig storlek.
När det gäller rökning och bowling så kommer jag ihåg att när jag började spela bowling så delades bowlarna in i två grupper. Dels de som rökte under matcher och de som bara rökte efter matcher. Det lilla fåtal som inte rökte alls kunde räknas i antal på den ena handens tumme kändes det som.
Utanför banområdet stod det askkoppar strategiskt utställda och under en match eller tävling så låg det tända cigaretter i stort sett i varenda en. Sedan kom förbuden slag i slag. Först blev det förbjudet att röka under tävlingsspel. Men det var fortfarande grönt ljus att puffa nikotin i själva bowlinghallen, bara man inte spelade själv. Och det röktes, det vill jag lova. Några år senare blev det inte längre tillåtet att röka i hallen någonstans under tiden det spelades någon form av sanktionerad tävling.
Och idag vet vi hur det ser ut. Det är snart inte tillåtet att röka någonstans. Inte ens utomhus under en köksfläkt. Och det är väl lika bra det. Det finns ju bättre saker att investera sina pengar i än att elda upp dem på ett livsfarligt sätt.
Själv är jag nästan rökfri. Jag är så kallad feströkare och det fungerar riktigt bra. Fast ibland får man intala sig att ”Livet är en fest” och då kan de bli en liten puff. Men jag har inget begär längre och det är jag glad för. I min omgivning finns det några som håller på att sluta och jag vet hur svårt det kan vara.
För några år sedan pratade jag med psykolog som berättade några knep att ta till när abstinensen blev så stor att ett återfall var nära.
- Eftersom man tror att man på något vis belönar sig själv med en cigarett så är man också beredd på vissa uppoffringar för att nå målet. Just dessa uppoffringar kan man konstruera på ett sådant sätt att man helt enkelt tappar lusten att nå denna "belöning".
- Om man intalar sig själv att man måste göra något i samband med återfallet och just detta något är något mindre trevligt så kanske man väljer att hoppa över rökningen helt och hållet.
Den bästa suggereringen som hon gav exempel på var den man som hade satt upp följande krav i samband med återfallet.
När jag vill röka EN cigarrett så bestämmer jag mig för att ”överbelöna” mig själv genom att röka NIO till. Därefter så MÅSTE jag slicka i mig allt som finns i askkoppen så att den återigen är skinande ren och blank.
Den mannen har aldrig tänt en enda cigarrett efter det att han lade av.
Men det finns andra tips. Mannen som busade med Anders Lundin på Allsången tidigare i veckan, John Houdi, har ett trick som inte går av för hackor. Han har en speciell plats i mitt liv då det var tillsammans med honom som jag gjorde min riktiga debut som Stå-Uppare. Året var 1993 och platsen var Royal Arms i Örebro.
Efter att vi båda var färdiga tog vi oss en pilsner och då utspelade sig följande replikskifte:
- Fan. Vad kul med lite nya ansikten på Stå-Upp scenen. Det fungerade ju riktigt bra för dig. Hur länge har du hållit på?, frågade han
- Jag började för en och halv timme sedan, svarade jag helt sanningsenligt.
Hur som helst. Funderar ni på att sluta röka så tycker jag att ni skall försöka er på det trick som han körde hårt med i mitten på 90-talet. Det tricket som jag lyckades hitta ett YouTube-klipp på.
Skulle tro att en del av er aldrig vill se en cigg efter några timmars träning på hans gamla paradnummer.
Lycka till !
Kloka ord från min far som var lika ung, hela tiden, ända framtill dess att han blev så gammal att han ”gick vidare”.
Själv har jag förstått att jag kommit mig upp i åren då jag tänker på hur det var förr. Bara en sådan sak som med rökningen i samband med bowlingspelande. Ja krökningen också för den delen. Ni kommer väl ihåg kampanjen Spola Kröken där landslagsspelare i olika sporter fanns i reklamkampanjer för ett mer måttligt drickande.
En av bowlingens affischnamn som haft ”Systemåldern” inne i ett antal år fick helt plötsligt be kompisar att ”köpa ut” då det inte var så kul att handla sprit i en butik där man själv hängde på väggen i affischer med budskapet att man inte skulle dricka sprit. Affischer där man var på bild i naturlig storlek.
När det gäller rökning och bowling så kommer jag ihåg att när jag började spela bowling så delades bowlarna in i två grupper. Dels de som rökte under matcher och de som bara rökte efter matcher. Det lilla fåtal som inte rökte alls kunde räknas i antal på den ena handens tumme kändes det som.
Utanför banområdet stod det askkoppar strategiskt utställda och under en match eller tävling så låg det tända cigaretter i stort sett i varenda en. Sedan kom förbuden slag i slag. Först blev det förbjudet att röka under tävlingsspel. Men det var fortfarande grönt ljus att puffa nikotin i själva bowlinghallen, bara man inte spelade själv. Och det röktes, det vill jag lova. Några år senare blev det inte längre tillåtet att röka i hallen någonstans under tiden det spelades någon form av sanktionerad tävling.
Och idag vet vi hur det ser ut. Det är snart inte tillåtet att röka någonstans. Inte ens utomhus under en köksfläkt. Och det är väl lika bra det. Det finns ju bättre saker att investera sina pengar i än att elda upp dem på ett livsfarligt sätt.
Själv är jag nästan rökfri. Jag är så kallad feströkare och det fungerar riktigt bra. Fast ibland får man intala sig att ”Livet är en fest” och då kan de bli en liten puff. Men jag har inget begär längre och det är jag glad för. I min omgivning finns det några som håller på att sluta och jag vet hur svårt det kan vara.
För några år sedan pratade jag med psykolog som berättade några knep att ta till när abstinensen blev så stor att ett återfall var nära.
- Eftersom man tror att man på något vis belönar sig själv med en cigarett så är man också beredd på vissa uppoffringar för att nå målet. Just dessa uppoffringar kan man konstruera på ett sådant sätt att man helt enkelt tappar lusten att nå denna "belöning".
- Om man intalar sig själv att man måste göra något i samband med återfallet och just detta något är något mindre trevligt så kanske man väljer att hoppa över rökningen helt och hållet.
Den bästa suggereringen som hon gav exempel på var den man som hade satt upp följande krav i samband med återfallet.
När jag vill röka EN cigarrett så bestämmer jag mig för att ”överbelöna” mig själv genom att röka NIO till. Därefter så MÅSTE jag slicka i mig allt som finns i askkoppen så att den återigen är skinande ren och blank.
Den mannen har aldrig tänt en enda cigarrett efter det att han lade av.
Men det finns andra tips. Mannen som busade med Anders Lundin på Allsången tidigare i veckan, John Houdi, har ett trick som inte går av för hackor. Han har en speciell plats i mitt liv då det var tillsammans med honom som jag gjorde min riktiga debut som Stå-Uppare. Året var 1993 och platsen var Royal Arms i Örebro.
Efter att vi båda var färdiga tog vi oss en pilsner och då utspelade sig följande replikskifte:
- Fan. Vad kul med lite nya ansikten på Stå-Upp scenen. Det fungerade ju riktigt bra för dig. Hur länge har du hållit på?, frågade han
- Jag började för en och halv timme sedan, svarade jag helt sanningsenligt.
Hur som helst. Funderar ni på att sluta röka så tycker jag att ni skall försöka er på det trick som han körde hårt med i mitten på 90-talet. Det tricket som jag lyckades hitta ett YouTube-klipp på.
Skulle tro att en del av er aldrig vill se en cigg efter några timmars träning på hans gamla paradnummer.
Lycka till !
tisdag 4 augusti 2009
Noll koll !
Nu är det intensiva dagar vill jag lova. I söndags var vi strax utanför Katrineholm för att göra en WebbTV-produktion från SM i Dressyr. Vi var i en fantastisk slottsmiljö och till skillnad från när vi gjorde VM i Dragkamp förra hösten så var det en riktigt fin dag med solsken och utan regn.
Min vana trogen så fyllde jag på i ”hinken” med ”blunders i direktsändning”. Denna gång handlade det om att jag som så många gånger förut glömde att stänga av min trådlösa mikrofon när jag började prata med andra individer.
Jag vet inte HUR många gånger som producent Lundström har sagt till kommentator Nilsson att jag måste ha bättre koll på ON och OFF. Men det verkar i mitt fall gå in i det ena örat och ut i det andra.
Kanske är det som Nilsson sjunger i den här gamla klassikern, att jag helt enkelt inte HÖR när folk pratar med mig, speciellt inte producenter
Nu var det en jättelik Rottweilertik som fångade min uppmärksamhet. Hon viftade på svansen och jag var ju bara tvungen att hälsa på henne med orden:
- Men du var väl en liten söt tjej!
I bild var det 700 kilo valack och 70 kilo ryttare. Tittarna begrep nog ingenting. Men det gjorde min kollega Martin vid kontrollbordet och han stängde av min mikrofon. Därför slapp WebbTV-tittarna höra min nästa replik.
- Men du är ju ingen knähund direkt!
Denna söndag är vi i Vetland för Ponny-SM i Hästhoppning. Veckan därpå är vi ute i Vaxholm för Maraton-SM i Kanot och en vecka senare åker vi till Småland igen. Då handlar det om Junior Masters i Bowling.
Sedan skall man ju hinna med att vara social också. Dels här hemma i Åmål men jag behöver också vara det i Stockholm också så det blir ett evigt flackande. Får jag bara ordning på min lilla franska kuvös (en Peugeot av minsta modellen) så blir det lite lättare.
Under bluesfesten, som jag skall skriva ett separat inlägg om, så lade den bara av helt plötsligt. Det var så där plötsligt som jag beskrivit tidigare på denna blogg. En plötslighet som säger att det är kamremmen som är av. Bilen stod stilla i en vecka innan jag bogserade den till en kompis som kan allt om bilar.
I lördags ringde han och sade att det blir betydligt billigare än vad jag hade räknat med.
- En 50-lapp ungefär. Mer än så kostar inte 4 liter bensin och det var bristen på sådan vätska som gjorde att bilen din var lite svårstartad.
Tragiskt !
Min vana trogen så fyllde jag på i ”hinken” med ”blunders i direktsändning”. Denna gång handlade det om att jag som så många gånger förut glömde att stänga av min trådlösa mikrofon när jag började prata med andra individer.
Jag vet inte HUR många gånger som producent Lundström har sagt till kommentator Nilsson att jag måste ha bättre koll på ON och OFF. Men det verkar i mitt fall gå in i det ena örat och ut i det andra.
Kanske är det som Nilsson sjunger i den här gamla klassikern, att jag helt enkelt inte HÖR när folk pratar med mig, speciellt inte producenter
Nu var det en jättelik Rottweilertik som fångade min uppmärksamhet. Hon viftade på svansen och jag var ju bara tvungen att hälsa på henne med orden:
- Men du var väl en liten söt tjej!
I bild var det 700 kilo valack och 70 kilo ryttare. Tittarna begrep nog ingenting. Men det gjorde min kollega Martin vid kontrollbordet och han stängde av min mikrofon. Därför slapp WebbTV-tittarna höra min nästa replik.
- Men du är ju ingen knähund direkt!
Denna söndag är vi i Vetland för Ponny-SM i Hästhoppning. Veckan därpå är vi ute i Vaxholm för Maraton-SM i Kanot och en vecka senare åker vi till Småland igen. Då handlar det om Junior Masters i Bowling.
Sedan skall man ju hinna med att vara social också. Dels här hemma i Åmål men jag behöver också vara det i Stockholm också så det blir ett evigt flackande. Får jag bara ordning på min lilla franska kuvös (en Peugeot av minsta modellen) så blir det lite lättare.
Under bluesfesten, som jag skall skriva ett separat inlägg om, så lade den bara av helt plötsligt. Det var så där plötsligt som jag beskrivit tidigare på denna blogg. En plötslighet som säger att det är kamremmen som är av. Bilen stod stilla i en vecka innan jag bogserade den till en kompis som kan allt om bilar.
I lördags ringde han och sade att det blir betydligt billigare än vad jag hade räknat med.
- En 50-lapp ungefär. Mer än så kostar inte 4 liter bensin och det var bristen på sådan vätska som gjorde att bilen din var lite svårstartad.
Tragiskt !
måndag 3 augusti 2009
A peace of... Shit !
Nu är semestern över för Digitalt Syre.
Själv har jag haft några fina dagar men också hunnit uträtta en hel del vettigt arbete. Vad som har hänt och vad som kommer att hända har jag tänkt tala om för er här på Digitalt Syre. Jag hade tänkt att det skulle hända lite varje dag nu i augusti med början just nu idag.
Men innan jag kommer igång så tar vi en mjukstart och tittar på när John Cleese, i egenskap av Neville Chamberlain, skall redovisa vad han åstadkom under sin resa till Tyskland mitt under brinnande världskrig.
Välkommen åter i morgon.
Själv har jag haft några fina dagar men också hunnit uträtta en hel del vettigt arbete. Vad som har hänt och vad som kommer att hända har jag tänkt tala om för er här på Digitalt Syre. Jag hade tänkt att det skulle hända lite varje dag nu i augusti med början just nu idag.
Men innan jag kommer igång så tar vi en mjukstart och tittar på när John Cleese, i egenskap av Neville Chamberlain, skall redovisa vad han åstadkom under sin resa till Tyskland mitt under brinnande världskrig.
Välkommen åter i morgon.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Besökare
