Digitalt Syre

På förekommen anledning...

2010-12-29T20:18:00.000+01:00

... känner jag mig tvungen att publicera denna.

En trogen läsare har jag.

2010-12-29T10:06:00.003+01:00

Tillika en god vän.

Hon har hittat ett program som läser av vilka ord man använt sig av i en blogg.

Tammetusan om inte fler än jag skulle gissa på Digitalt Syre som källa när man ser ovanstående collage av ord.

Tack Lotta !

Tre år hit eller dit - spelar roll...

2010-12-28T23:30:00.002+01:00

Den 10 november så stod han då där framför mig, äntligen. Mannen som jag upptäckte så sent som för 5 år sedan men som jag idag har samlat på mig det mesta av vad han har gjort, John Hiatt. Den amerikanske singer-songwritern som har skrivit en mängd låtar som många av hans kollegor i branschen skulle ge en arm för att få ha gjort själva. Så istället har de gjort covers på hans låtar. Men ingen gör dem bättre än Hiatt själv.

Via Ebay ropade jag in ett signerat foto av honom och vännen TG skänkte mig en outnyttjad biljett från hans förra besök i Göteborg. Dessa dyrgripar sitter nu bakom glas och ram.

Tillsammans med vännerna TG, ME och BN gjorde jag en liten uppvärmning hemma hos Lotta som har en mysigt inredd källarvåning för uthyrning i Göteborg. Några öl och en LIIIITEN Jäger gled ner och stämningen var på topp när kvartetten kom till Trägår´n i Göteborg via taxibil lite senare på kvällen.

Konserten var fantastiskt bra och när det var som allra bäst stämning i lokalen dök musikkritikern, med stort ”M”, upp i egen hög person. Leif Wivatt, som dessutom är från Åmål men bosatt i Göteborg sedan många år. Det blev en hel del tjôt om musik och lite grand om gemensamma bekanta från hemorten.

Kvällen avslutades med att vår ”chaffis” Viktor Enocksson (guldstjärna till den taxin) beställdes för andra gången denna kväll. Han fixade till ett matställe där vi kunde smälta våra intryck samt en rätt OK fiskanrättning.

Dagen efter går jag ut på Internet för att se vad kritikerna hade skrivit om Hiatt. Bland några 4:or och en enstaka 3:a hittade jag en 5:a på GP.se
http://www.gp.se/kulturnoje/1.77535-john-hiatt

Det var en fantastiskt fin recension av en Magnus Vasell. Till en början var jag helt överens med honom även om jag inte hade uppfattat ”det oväntade visselpartiet i Perfectly Good Guitar”. Men sedan blev jag lite brydd. Han skrev att han hade ”tagit till sig det enkla och vackra” i bland annat Have A Little Faith In Me (på piano).

Men jag såg då inget piano på scenen. Hade jag druckit för många öl? Hur skulle jag kunna kolla detta?

Piece of cake !

Jag hade ju beviset i min kamera.
JAG av alla människor hade faktiskt filmat från en konsert.
Och av alla låtar han spelade denna kväll hade jag valt Have A Little Faith In Me och nu har jag lagt upp den på YouTube.

P.S. Jag har även mailat till Hr. Vasell och bett honom om en förklaring till recensionen. Och han har precis svarat mig så här:

Bäste BeA - min recension (femman) fick han för ett gig på Storan, 08 tror jag att det var. Då körde han solo - och piano på Have a...
På Trädgårn i år var jag inte ens, tyvärr.
Mvh Magnus

När jag nu tittar på texten en gång till så ser jag att den var publicerad 11 november 2007. Alltså exakt 3 år efter det att jag hade vaknat upp efter en brutal afton i Göteborg. Inte lätt att hålla reda på årtalen då, i det skicket jag var då…

HON !!... vars namn jag inte vet.

2010-12-28T21:26:00.007+01:00

Det fattas några reserapporter från mitt tågande under december. Innan nyårsraketen far iväg så kan jag konstatera att jag varit på rälsen i 630 mil. Under dessa mil har jag haft en jämn kamp med SJ där jag poängsatt järnvägsbolaget och mig själv utifrån vissa kriterier.

När SJ missat i tid eller information eller något annat så har jag fått en poäng. När jag missat, glömt, försnillat eller något annat på minussidan så har SJ fått en pinne. Under större delen av december var ställningen någorlunda jämn. Det var innan jag försökte åka från Stockholm under dagarna innan jul.

Jag var inställd på visst strul och ungefär lika mycket jag hade kalkylerat med inträffade innan vi ens hade lämnat Centralen. Ett ”väntrum” som var ytterst välfyllt med människor som hade betydligt mindre tålamod än vad jag hade.

En kvart efter vår ordinarie avgångstid så kom vårt tåg äntligen upp på den stora skylten. Men det fanns ingen uppgift om ny avgångstid men det brukade ta ca. 10 minuter innan det hände hade jag konstaterat på nästan samtliga tidigare tåg. Så jag passade på att hoppa in på Pressbyrån för att köpa tidning och dricka.

När jag kom ut igen var Karlstad-tåget borttaget. Stor förvirring rådde innan en trevlig värmlänning i loungen informerade mig att han var ”jävligt tvungen” att komma iväg…
”JÄVLIGT TVUNGEN”
Med den inställningen kunde jag luta mig tillbaka och ta rygg på honom.

Till slut kom det fram att tåget skulle komma fram till perrongen. Bowlingvännen Burken dök upp och tillsammans kunde vi lista ut vilket tåg som var mitt. Eftersom vi var över timmen försenade och jag riskerade att missa min bussanslutning i Karlstad tog jag en funderare på om jag verkligen skulle hoppa på detta tåg.

Då dök HON upp. Den absolut trevligaste och hårdast jobbande konduktör denna vinter, skulle det visa sig, försäkrade att jag minsann skulle komma till Åmål. Det garanterade hon på stående perrong.

En och en halv timme efter ordinarie avgångstid rullade vi äntligen ut från Stockholms Central. Tåget till Någonannnastans som stod före oss på spåret hade då försvunnit. Resan gick utan några större mankemang i nära en kilometer innan vi var tvungna att stoppa igen. Ett godståg hade någon form av förkörsrätt men vi kunde vara lugna. På något sätt skulle SJ fixa detta på bästa sätt. Lovade HON.

En kvart senare dundrade vi vidare i en hastighet som bara ökade och ökade innan vi fem minuter senare bromsade in och väntade på något annat. Ingen aning om vad. Jag kände bara att vi stod stilla i ungefär 20 minuter innan vi gjorde ett tredje försök att lämna Tjockhult. Nu gick det bättre.

Det gick riktigt bra i över en timme. Sedan verkade det vi ta det lite lugnt en stund innan HON med glad och trevlig röst förkunnade att vi fått fel på en motor och därför gick med reducerad hastighet. Men det skulle bara vara så en liten stund för snart skulle vi vara i Degerfors och då kunde lokföraren starta om datorerna igen och då skulle alla motorer spinna igång igen.

I Degerfors kände vi hur allt stängdes av och… sedan hände det inget mer. HON lät lite mindre hurtig när hon i högtalarna meddelade att nu var det problem att få igång datorerna men det skulle nog inte dröja så länge.

Äntligen kom så datorerna igång och vi rullade sakta igång för att stanna efter ungefär 230 meter.
- Jag vet inte hur jag skall säga det här, sa HON, men under tiden vi har stått här så har en givare till bromssystemet frusit och därför kan inte tåget köras vidare.

Mer än hälften av resenärerna hade nu gett upp X 2000 och hoppade på ett efterföljande InterCity-tåg för att komma lite tidigare till Karlstad. Jag och min nyfunne vän, Handlare Hanssons pôjk från Åmål, hade precis köpt varsin öl och blivit lovade en taxifärd till Dalsland så vi hade ingen brådska.

Någon fixade till den frusna givaren och snart var vi igång igen. Denne ”någon” var ingen annan än lokföraren själv som i halvmeterdjup snö hade pulsat sig fram genom snön och i vredesmod sparkat den trilskande givaren till varmare trakter eller kanske bara på bättre fungerande humör. Det kunde HON berätta för oss samtidigt som hon avslöjade att hon snart varken hade röst eller tålamod kvar.

I Karlstad stod en del av de som hoppat av tåget i Degerfors. De frös och hade fått besked att de skulle invänta det tåg, vårt X 2000, som de tidigare på kvällen hade lämnat för att hinna med en anslutning mot Arvika. En manöver som inte hade fungerat...
Få av dem såg ut att njuta av den situationen.

Innan vi satte oss i den taxibil som skulle ta oss de sista milen till Åmål, cirka 4 timmar försenade, tog jag fram min mobilkamera och tog ett kort på December månads i särklass bäste SJ-personal.

HON… vars namn jag inte vet

Fem vagnar är fler än en buss !

2010-12-16T09:16:00.004+01:00

Hemresan från Ängelholm gick i två etapper. Sändningen från Ebonite Junior Masters i Bowling var klar i tid och rent teoretiskt hade jag kunnat kasta mig iväg till järnvägsstationen och hinna komma hem till Åmål innan helgen var över. Men jag jäktade inte för jag visste att det skulle gå ett tåg senare från Göteborg upp mot Dalslands stolthet.

Tyvärr är det så att på den rälsbeklädda banvallen åker det tåg från flera aktörer och dessa har ingen större drivkraft av att samarbeta med varandra. Av den anledningen går tåget mot Karlstad ungefär sex minuter innan 17-tåget från Ängelholm rullar in på Centralen i Götet.

Tack och lov att man är kreativ. Gode vännen CJA har en någorlunda skön soffa och hyggligt med bra musik så de fick bli en ny crashning hos honom. Han också är en av spindlarna i det nät som skall väva World Transplant Games 2011 så att det blir ett fantastiskt mästerskap och träff för flera tusen deltagare från hela världen. Förhoppningsvis kommer jag att delta i detta på ett eller annat sätt och vi passade på att avhålla ett informellt möte innan John Blund tog oss med till drömriket.

Måndag morgon fortsatte vi att gå igenom vad som behövde göras härnäst och sedan var det dags för spårvagn till Centralen och en 2-timmars tågresa till Åmål för att vara där runt 13. Trodde jag, ja…

Förra gången jag åkte den sträckan hade en lastbil kört ner en kontaktledning i Agnesberg så det fick bli buss till Trollhättan. Nu hade en dumpers kört ner en annan kontaktledning i…. Ja det är faktiskt sant.

I ÖXNERED !
Undrar om det var någon form av bestraffning för att jag så tydligt uttalat att jag får ”Spooky-känsla” bara jag hör det ortsnamnet.

Den som sköter om planeringen på SJ måste få sig tillsänt en bild på ett tågset (bild till vänster) bestående av ett lok och fem personvagnar samt en bild på en buss (bild nedan till höger). Då kan denne i lugn och ro göra en uppskattning om det räcker att fixa EN buss till ETT inställt tåg. Annars kan han ringa mig för att få reda på att det krävs åtminstone TVÅ bussar… till att börja med.

Nu stod vi där vid hållplatsen för ersättningsbussarna och försökte reda ut vilka som skulle åka med den första rekvirerade bussen, en som bara skulle gå till Trollhättan. Några förvirrade busschaufförer och några irriterade resenärer dividerad också hur det var tänkt att de som skulle ända till Karlstad skulle fortsätta sin resa.

Efter diverse palaver så gavs det en kontraorder att den första bussen skulle gå ända till Karlstad, via Åmål, men att den nu var fylld (delvis av personer som bara skulle till Trollhättan). Som ni förstår rådde det ett rätt härligt kaos där i snålblåsten.

Bredvid mig stod en höggravid kvinna som var lite förtvivlad för hon hade ett möte planerat i Åmål och ville inte missa det. Dessutom var inte speciellt sugen på att stå upp längre. Som den gentleman man är så sade jag till chauffören av den första bussen att han fick bära sig åt hur han ville men den gravida kvinnan SKULLE med den första bussen om han så var tvungen att be någon att lämna den till synes fullsatta bussen.

Min pondus fungerade, för en gångs skull. Kvinnan kom med och innan hon klev på bussen frågade jag vem i Åmål hon skulle träffa.

- Jag skall intervjua arbetssökande till de tre nya tjänsterna på Skattemyndigheten i Åmål !

Men är jag go´ eller?
Inte hann väl jag lämna mitt personnummer så att hon skulle kunna förmedla någon form av gentjänst till mig vid något framtida (taxerings-)tillfälle.

Skit också !

Inga reflexmässiga handlingar på mig, TACK !

2010-12-15T18:57:00.009+01:00

Arbetet med WebbTV har gjort att jag träffat personer jag förmodligen inte stött på om jag valt att arbeta med något annat. De senaste två åren har jag inte missat en enda final av Ebonite Junior Masters i Bowling. Om jag har räknat rätt så var jag med om min 15:e final förra helgen.

Denna gång tog jag lite extra tid på mig så att jag fick se det mesta av kvalstarterna under lördagen. Jag är imponerad av alla nya unga talanger som hela tiden dyker upp. Stämningen bakom banorna är trevlig och jag har nog inte stött på en enda otrevlig förälder. Tänk om det vore så i all ungdomssport.

En annan person som jag förmodligen inte träffat på om jag inte fått äran att träffa om jag inte hoppat på det här med WebbTV är TE. En trevlig historia i 40-årsåldern. Men på ett sätt skrämmer han mig lite. Under vår ”off-time” inför sändningen av Super Six i Malmö berättade han om sitt besök på en gay-klubb. Jag tror inte för en sekund att han är annat ”straight”. Men visst är det lite ”spooky” att han inom 15 minuter fått igång en ”catfight” därinne, blivit bjuden på öl, samt fått två av stamgästerna utkastade.

På kvällen i Ängelholm valde vi att gå på Saloon för att få oss lite ”malt-buljong” (=Öl). För när det är ungdomstävling i bowlinghallen dricker de vuxna inget av det starka som finns att tillgå i en del hallar. Väl där tog TE över Karaokemikrofonen och markerade att han inte jobbar som statist på ”Operan” helt utan anledning.

Därefter tog kollega ML över micken och ”ägandet” av Karaokeanläggningen. Jösses vilken pipa den mannen har. Visserligen har jag hört "I´m a Lagger" som han har lagt upp på YouTube.

Men detta var ju live !!! Snyggt jobbat.

Givetvis blev vi ju törstiga efter ett tag. Även jag fast jag valde att inte sjunga denna kväll. Vi beställde in varsin Staropramen på flaska som ställdes på bordet framför oss.

När TE var mitt uppe i en anekdot som krävde ett yvigt kroppsspråk stötte han till sin ”Staro” som föll på rygg och var på väg att bli av med allt innehåll.

DÅ !
Visade TE en reflex som var mycket skrämmande i mina ögon. Kvick som en kobra fick han tag i flaskan med båda händerna och reste den upp. Med de hastiga rörelserna hade ”Staron” blivit orolig och var på väg att spruta iväg ett tjockt skum över bordet. Men TE böjde sig hastigt framåt och omslöt flaskan med sin mun och sög girigt i sig varenda droppe av ”det tjeckiska guldet”.

När han satt där med böjd rygg över bordet med båda händerna stadigt greppande om flaskan och med läpparna hårt tryckta mot flaskans hals, då fick jag upp en bild, en hemsk bild, för mitt inre. Den snabbhet och den reflex som TE uppbringade i kombination med det han fysiskt gjorde mot pilsnerflaskan gav mig riktigt orolig feeling så jag sade till honom.

”- Snälla TE ! Knuffa inte omkull mig när vi går hem sedan!”

Taxijour? Sure!

2010-12-14T14:12:00.004+01:00

Lördagsmorgonen började allt annat än bra. Jag ville skotta fram bilen i en kvart för att sedan åka 5 minuter till stationen i Åmål. Gå ville jag heller inte göra för jag hade lite för mycket packning. Istället föll valet på Taxi för ute var det ihållande elakt duggregn.

I god tid innan tåget, eventuellt, skulle avgå ringde jag Taxi Åmål.
En mekanisk röst uppmanade mig att läsa in ett meddelande efter piptonen.
Samma uppmaning fick jag vid samtliga 28 tillfällen under de 15 minuter som jag ringde för att beställa en bil. Detta var aningen frustrerande då det var en taxi jag ville ha NU. Det var inte beställning av färdtjänst till Konsum som skulle öppna 3 timmar senare.

(Bilden på taxibilarna är INTE tagen i Åmål)

Klockan gick och jag insåg att jag inte skulle hinna skotta fram bilen utan valde att gå till stationen istället. Regnet föll sakta och packningen kändes bara tyngre och tyngre. Väl framme konstaterade jag att tåget var en kvart försenat. Men det hade det INTE varit om jag skottat fram bilen. Då hade det säkert varit i tid och jag hade missat tåget.

Det kommer att dröja länge innan jag betalar någon dricks till en Taxibil i Åmål.

Resten av resan ner till Ängelholm flöt på bra även om jag klev på ett tåg som inte stannade i sockerbruksorten. Jag upptäckte misstaget strax innan vi lämnade Göteborg och jag kunde huvudstupa kasta mig av det felaktiga tåget och springa över till det rätta tåget.

Jag kom lagom i tid till Bowlinghallen och trevliga familjen Andersson för att se unge Jesper Larsen dundra in en 300-serie +ytterligare sex strikes i nästkommande serie. På söndagen fortsatte Jesper att storspela och vann Ungdoms-klassen och förstapriset som bestod av nya bowlingklot och en 42 tums TV.

Mer om tävlingen och om skräcken jag fick för vår kameraman Tomas när han visade vilken typ av reflexer han besitter, det kommer i nästa avsnitt.

Stay tuned

Skam den som ger sig.

2010-12-14T11:53:00.004+01:00

Den sista delen på resan från Malmö gick utan några större problem. Tåget både gick i tid från Göteborg och rullade in i Åmål i enlighet med den rekommendationstabell som ibland även, men oerhört felaktigt, betraktas som en tidtabell.

Agendan för torsdagen innehöll först en sovmorgon och därefter en del jobbande. Uppdragen för WebbTV:n fortsätter att strömma in och just denna vecka var det extra kul eftersom det dök upp nya bitar i pusslet. Nu gäller det bara att se vilka som passar ihop. Då kan det bli en riktigt kul start på 2011.

På fredagen lunchade jag i trevligt sällskap och för första gången i mitt liv så lovade jag en nejlika (En riktig ! Alltså ingen kryddnejlika!) i knapphålet för att öka igenkänningsgraden. Valet föll på en djupt lila och den hade sedan avsedd effekt. Trots alla år som gått och alla liter vatten i Åmålsån som flutit under broarna i staden så verkar det inte ha påverkat oss speciellt mycket. Sådana vänner växer inte på vanliga träd!

Innan helgens resa till Skåne och nästa veckas tur till Stockholm så hade jag då rullat på SJ:s spår i ungefär 400 mil. Trots alla besvärligheter som drabbar andra jämt och hela tiden (enligt kvällstidningarna) så hade det gått förvånansvärt bra, så långt….

Men skam den som ger sig. Jag tågade vidare på lördagen och söndagen och måndagen och nu på tisdagen.

Stay tuned.

Apatisk silverfisk.

2010-12-10T10:20:00.010+01:00

Känslan av att vänta på ett tåg varierar kraftigt mellan ytterligheterna behagligt och obehagligt. Man behöver inte gå tillbaka alltför långt i tid för att se hur SJ förändrat möjligheterna att njuta av en tågväntning. Åtminstone inte tidigare i tiden än mitt födelsedatum vilket i och för sig för en del kan te sig som förhistorisk tid.

Då hade alla stationer en öppen väntsal med en liten kiosk som var bemannad så länge det passerade passagerartrafik på rälsen utanför byggnaden. I lilla Åmål var det uppemot 60 anställda i och runt stationen som servade resenärerna på bästa sätt och vårdade godset som om det vore nyfödda bebisar.

Så är det inte längre. I Åmål öppnas expeditionen strax efter att första tåget har lämnat och stänger i god tid innan (=väldigt långt innan) sista persontåget kommit och avgått för dagen. Under några timmar mitt på dagen kan man köpa biljett och troligtvis något litet för magens välbefinnande. Den som inte har tillgång till dator eller förstår den enarmadebanditliknande tingesten som levererar tågbiljetter, ja den stackaren kanske måste ta sig till stationen den ena dagen för att köpa biljett och dit igen när det är dags för avfärd.

Annat var det förr. SJ-personal överallt och det gick att köpa både mat, godis och tidningar. Ja det gick till och med att väga sig och få utskrivet sin aktuella vikt på en bit styv kartong. Nu köper man biljetten via Internet och kollar hur fet man är på sin egen digitala badrumsvåg bakom lyckta dörrar så att ingen kan tjuvtitta.

Vilka är då mina favoriter bland väntsalar?

Utan tvekan Göteborg (bilden ovan) på första plats med Stockholm (bilden nedan) på den andra. Mitt idoga tågande har gett mig tillgång till Stationsloungerna i dessa städer. I några tysta rum med glas ut mot gyttret och trängseln utanför kan man i lugn och ro ta för sig av kaffet och kakorna som bjuds. Fruktskålarna är välfyllda och dagstidningar att läsa finns i tidningsstället. Allt som oftast bjuds det på överraskningar som häromdagen när man i Göteborg valt att bjuda på ädelost och pepparkakor.

Trevlig personal som är behjälpliga med allt ifrån tågbokningar till att ta bort kaffefläckar på skjortan (jo, det har givetvis hänt mig!). Och att se alla människor stressa utanför de stora fönstren är alldeles fantastiskt avstressande när man inser att man inte deltar i racet själv.

Vilken väntsal ligger då längst ner på min lista?
Ja gissa!!
Öxnered förstås. Snacka om ett övergivet rum. Förra gången jag blev tvingad att spendera tid där, såg jag en silverfisk som svultit ihjäl i ett hörn medan hans apatiske släkting i närheten rörde sig i ”slow-motion” (vilket inte är en normalt rörelsehastighet för en pigg och välmående silverfisk). Den typen av övergivet rum kan man bara se i filmer av skräckmästare som Hitchcok eller Kubrick. Att det finns en scen för den typen av film är väl kanske inte helt otrolig med tanke på närheten till Sveriges Hollywood, Trollhättan, men ändå !

Jag vill inte vara med !!!!!

Väntsalen var förr i tiden en plats ”mellan kolli”, mellan godstrafikens och tågresenärens.
I Öxnered är den numera en plats för melankoli.
Scary !

Det blir en gladare reserapport i morgon.

Stay tuned

Nattliga kontaktsvårigheter.

2010-12-09T16:50:00.004+01:00

Jag måste nog ge en eloge till SJ i alla fall. Inte någon 100%-ig och fullkomlig för de har fortfarande en del hyss för sig. Resan från Stockholm till Malmö igår flöt på ohyggligt bra. Redan på Centralen gjorde de en insats personifierad av Sven!

Först trodde jag att SJ-chefen fyllde år och att han firade det genom att anordna ”Fiskdamm” till oss nattresenärer. Ganska snart stod det klart att Sven var där för min skull. Hans uppgift var att checka in oss som skulle åka nattåg, upplysa oss om vilket spår vi skulle gå ifrån samt ge oss information att det inte fanns någon Bistro på tåget. Ville vi ha kaffe på kvällen och frukost på morgonen så var det läge att inhandla det ”NU”.

I min hytt låg det redan två herrar och snuttade kudde. Jag smög in så gott det gick och lyckades smyga i säng utan att deras kuddsnuttande avbröts.

När jag skulle börja bläddra i mina anteckningar behövde jag lite ljus och letade efter en strömbrytare. Den jag hittade först fungerade inte för min nattlampas sken lyste med sin frånvaro även efter knapptryckningen. Sedan hittade jag en annan knapp och då började den bistå mig med ett ledande ljus.

Glädjen över min förträfflighet varade inte länge. Grannen ovanför grymtade till och frågade om det var stort besvär för mig att släcka den lampa över hans huvud som jag lyckats få igång med min första knapptryckning.

Oooops!

Resten av natten och sedermera också morgonen flöt på utan fler missöden. Men å andra sidan pratade han inte något mer med mig. Han sade inte ens "Hejdå!" när vi skildes åt i Lund.
Stingslig typ!

Mer om resan kommer i morgon.

Stay tuned !

Det här kommer att gå !

2010-12-09T08:34:00.004+01:00

Under tiden denna veckas första turné håller på att avverkas kan jag väl berätta om ett annat litet minne jag har från en helt annan tågresa i en helt annan tid. Året var 1980 och resmålet var Paris. 20-talet skojfriska, och ibland även förfriskade, bowlare var i Frankrike och tävlade. Jag skall inte berätta allt som hände på den resan. Så mycket Internet tror jag nämligen inte att det finns.

Som närmsta sällskap hade jag LL som någonstans mellan Belgien och Danmark lyckades hamna i ett ryggskottsliknande tillstånd. För att råda bot på detta valde vi att inte åka hem till Örebro som var vår hemvist utan istället avsluta vår tågresa i Stockholm där vår gemensamme vän JvS bodde.

Flera gånger under kvällen försökte vi räta ut LL genom att hänga upp honom i armarna i diverse dörrposter och sedan försöka dra rätt kotpelaren.
- Ni har något på gång, sade LL. Men det måste nog till mer kraft.

Vännen JvS jobbade vid den tiden i Squashhallen på gamla Münchenbryggerierna i huvudstaden. Hans tanke var att om LL låg och bakade till sig i bastun medan vi lirade lite squash så skulle det gå lättare att dra rätt kotorna.

Sagt och gjort ! När jag och JvS var klara så hämtade vi LL från bastun och hängde upp honom i den kaklade mellanvägg som fanns mellan varje dusch.
Nu skulle kotorna rätt !
Må det bära eller brista !!

Efter första rycket kände LL att vi verkligen var inne på rätt spår MEN att det fattades något. Detta något var TYNGD.

”OK!” tänkte jag. ”Nu skall du få känna på tyngd”

Jag gick runt LL:s midja med mina armar och låste ihop dem. Sedan lättade jag på fötterna och lät hela min tyngd drabba LL:s rygskott.

”Ja! Bra!”, utropade LL. ”Gôtt! Den kändes skitbra” ”Skönt ! Jag känner att det här kommer att gå!”

Under LL:s kommenterande av mitt kiroprktiserande kommer det in två grabbar till. De hade spelat på banan bredvid mig och JvS och nu fick de se något i duschen som de bara kunde tolka på ett enda sätt.

Grabbarna på bilden har ingenting med Parisresan att göra!

Jag har aldrig sett två homofober duscha så snabbt. Inga andra heller för delen.

Det kändes inte att vi kunde gå ut och rädda situationen efter det genom att gå ut i omklädningsrummet och säga till dessa två speedduschare:
- Ja nu är det inte som ni tror! Vi har nämligen varit i Paris och spelat bowling!”

Men det skulle ha varit kul att veta exakt vad de tänkte när de såg två nakna män tätt omslingrade i en dusch varav den ene uppenbarligen njöt rätt ordentligt.

Det är inte alltid fult att peka.

2010-12-08T23:56:00.007+01:00

Det får bli en liten nattlig bloggbonus nu, eftersom det hände lite saker efter mitt möte med Stockholm Winter Games nu på eftermiddagen och innan jag klev på tåget igen. Händelser som är för annorlunda och för att bra för att bara glömmas bort.

Runt 21.00 stegade jag in på Centralen och valde att slå ihjäl en dryg timme med en öl och lite Hästpolo (!) via TV-skärmarna på O´Learys. Som kvälssvickning valde jag en stor skål Pop-Corn eftersom jag fått en fantastisk god måltid på Älvsjömässan. Jag är lite svag för kapris i alla former, å soltorkade tomater. När dessa ges som tillbehör vid rätt tillfällen då blir jag …. Mätt.

På O´Learys valde jag en stor stark av dess digra utbud av vätskor och satte mig bredvid en av Jack Vegas-maskinerna. Han som satt bredvid hade ingen större lycka med sig på slot-maskinen. Men i verkliga livet hade han verkligen lyckats ! Sa han i alla fall…

Efter ett tag lämnade han ”loser-maskinen” och tog sig en öl istället.

Då dök Marockanen Jamal upp där bredvid mig och började mata maskinen med sedlar. Efter ett tag lackade han också ihop på denna represntant av Svenska Spel som förser svensk idrott med pengar. Väldigt högljutt röt han till och skrek ”samlag” eller så skrek han ”kvinnligt könsorgan”. Jag vet inte vilket för jag kan inte marockanska.

Precis när han höjde handen för att sänka maskinen för gott så hejdade jag honom och sade:
”-Låt mig slå istället!. Det kanske kan bringa tur!”

Min tanke var att rädda maskinen och låta ordningsvakterna förbli arbetslösa. Istället bankade jag till lite i sidan på maskinen, mer symboliskt, och tro det eller ej. Efter en liten stund så hade Jamal fåt ihop en kvartett flodhästar som tydligen var värda 350 spänn. Men inte nog med det han hade chans att dubbla också.

Vem tror ni fick den stora äran att pricka rätt då bland de fyra exponerade flodhästarna på skärmen?
Jo jag !

Lång historia kort !
Det gick bra och Jamal pep iväg för att köpa en Whisky till mig som tack till mitt "Magic Finger".

När jag satt och sög på den goa Whiskyn så skrek Jamal helt plötsligt till igen, efter en stunds spelande på penningmaskinen:
”- Hej ! Mannen, nu får du peka igen!”

Ännu kortare historia…

Det är inte lätt att skriva blogg efter en öl och en Whisky!!

Ännu svårare är det efter två öl och TVÅ stora Whisky !!

Tack Jamal ! Men försök att förstå att jag bara hade tur !!!
Tro inget annat !

(På bilden syns vinnaren Jamal och losern Sebastian)

natti natti

Stay tuned !

Buss på SJ !

2010-12-08T11:08:00.004+01:00

Måndagsmorgonen startade på bästa sätt. En liten Maja kom med en kram och lillebror Lukas gjorde som han brukade göra, nämligen likadant som sin storasyster. Efter diverse fotkittling och navelpetning på mig av de båda guldklimparna så befann jag mig i vaket tillstånd och började förbereda mig på att åter få bli omhändertagen av SJ på min resa mot Åmål.

Påstigningsstation var Skövde och efter en bilresa på dryga halvtimmen i snöstorm och slask befann jag mig på stationen i denna garnisionsstad. Även om det idag inte är lika militärt som det var år 1975 då jag gjorde tre månader av min militärtjänstgöring i just Skövde, så är sig mycket likt. I alla fall när man står på perrongen och tittar på järnvägsspår.

På andra sidan spårområdet ligger fortfarande det hus, i Boulognerskogen, som på den tiden inrymde ett diskotek. Det var där jag för första gången blev varse att Pernod blir grumligt när man häller vatten i den ljusgula anisspriten. Bartendern gav mig en uppgiven blick när jag begärde att få en ny då min ”tuting” inte såg riktigt frisk ut. Men det är en helt annan historia.

Mitt X2000 rullade in i tid och denna del av resan började ju i alla fall bra. Men det ger inte SJ någon poäng i matchen som just då stod 6 – 6 mellan mig och järnvägsbolaget. Tyvärr varade det inte länge. På söndagen hade det skett en tågurspårning i Herrljunga vilket föranledde att det bara var enkelspårsdrift förbi Äppelciderns okrönta huvudstad, i alla fall i Sverige.

Varför vi skulle stå stilla i en timme och låta tre tåg passera förbi fick jag aldrig någon klarhet i. Men där stod vi och var hyggliga åt en massa människor som valt att lämna Göteborg och bege sig mot Stockholm. Ingen av dessa hade en tanke på att jag gärna ville nå det tåg som skulle ta mig från Götet hem till min egen säng i Åmål.

Eftersom jag själv hade haft full koll på allt mitt medhavda bohag och vårdat mina prylar till att vara lika hela som när jag vaknade i Mölltorp så gav jag mig själv en poäng medan SJ ”nollade”. Ställningen nu skrevs till SJ vs. BeA 6 – 7.

När vi rullade in i Göteborg hade avgångstiden för Karlstadtåget passerats, fast något tåg hade inte lämnat Centralen. Ty i Agnesberg, några mil norröver, hade en lastbil lyckats riva ner en kontaktledning. Förbi denna haveriplats fick det bli buss istället.

Här var jag beredd att ge SJ en bonuspoäng för det jag erbjöds var en buss av ”värsta sort” och en servicegrad som var utöver det vanliga. En Neoplan med balkongutsikt stod till mitt förfogande, mitt och den andre resenärens förfogande som också missat tåget. Med på resan, förutom en mycket trevlig chaufför, fanns två konduktörer som också hade blivit blåsta på sin normala arbetsplats.

Efter att noga ha inventerat de 54 sätena lade jag beslag på sex av dem och spred ut min packning och mig själv på dessa. Resan till Trollhättan var behaglig med underhållning av chauffören på denna oerhört komfortabla turistbuss, som till och med var utrustad med en fullt fungerande toalett. Det är mer än man brukar få på Säfflebussen. Idag existerar dock inte det bussbolaget längre. Att de målat om bussarna och givit företaget en ny ägare och ett nytt namn, GoByBuss, har dessvärre inte höjt standarden på toaletterna. De bussarna är fortfarande Sveriges största utedass på fyra hjul.

I Trollhättan väntade (!) ett tåg på mig. Min medresenär från bussen hade nått sitt mål och avslutade sin resa där i SAAB-staden. Att de två konduktörerna också skulle med det väntande tåge kunde ha bidragit till att det väntade även på mig.

En dryg timme senare passerade Åmåls Travbana förbi på tågets högra sida. Ett geografiskt landmärke som sade att jag äntligen var hemma igen. Avstigningen skedde en nästan en timme senare än den tidplan som SJ ansvarade för vilket betydde att jag nu hade ökat summan till 446: - i det som var mitt krav på min reseorganisatör. Allt inom ramen för restidsgarantin.

I skrivande stund passerade jag nyss Mellerud och kommer snart att se Öxnered igen. Nu har jag Stockholm som mål och den bästa varianten för den resan var en tur nästan rakt söderut för att få tag i det X2000-tåget som skall ta mig till huvudstaden. Mer om det i morgon.

Stay tuned !

Intressant ! Kan du utveckla det ?

2010-12-07T10:15:00.006+01:00

Förlåt SJ och alla ni som trodde att det verkligen skulle bli en 550-milaresa med ”tuff-tuff-tåget". Så länge jag inte själv rår över min planering så blir det ganska rörigt. Till skillnad mot om jag skulle planera utan inblandning av andra och tredje part. För då skulle det bli ”innihelvete” rörigt.

Det som jag trodde skulle bli en fredag med grabbarna, ärtsoppan, punschen och hängivning åt musik kommer också att bli fredag med nyss nämnda aktiviteter. Tyvärr så var det inte denna fredag det skulle gå av den så kallade stapeln, utan nästa fredag. Så nu måste jag avboka en del biljetter och beställa några nya.

Hursomhelst så har jag och SJ hamnat i otakt. När jag vill att tåget skall vara försenat (läs förra inlägget) då kommer det i tid. När jag sedan nästan kräver att det skall komma i tid då blir det försenat.

Resan från Malmö mot de vackra Dalsländska nejderna företogs per automobil. Systersonen Mattias hade ställt sig till förfogande som kameraman under Webb-sändningen från Super 6 i Malmö och bilat ner. Så när han skulle återbördas till hemmet igen blev jag co-driver och snarkade mig igenom de första 22 milen och var chaufför de sista 19. Väglaget var bedrövligt och till skillnad mot mig så höll sig Mattias vaken och svarade på SMS från hustrun som satt hemma och väntade.

För att göra det hela lite roligare så beslutade vi oss för att förkonstruera svar innan han fick nästa SMS.

Det första förutbestämda svaret var:
- Hur menar du då ?

Nästa svar vi enades om var:
- Intressant ! Kan du utveckla det ?

Oavsett vad hon skrev så fick hon detta till svar, och ytterligare några krativt komponerade spörsmål. Stackars Elin som satt hemma och försökte förklara och förtydliga samtidigt som hon inte kunde förstå varför Mattias var så otroligt trögfattad.

Så det kan ni ta som ett tips. Skicka svar av ovanstående typ till den som skickar nästa SMS så skall ni säkert få lite kul en stund.

Vi kom till Mölltorp till slut och jag somnade gott i soffan med en, i vanlig ordning kelsjuk (på gränsen till hångelnödig) svart katt vid namn Findus.

Beslutet att bila till Mölltorp innebar att jag ”hoppade” jag över nästan 100 mil spårbunden trafik( Malmö-Stockholm-Åmål). Det måste vara att betrakta som att jag lämnade Walk-Over till järnvägsbolaget. I ärlighetens och sportslighetens namn låter jag därför SJ få en poäng och gå till ett kvitterat läge i matchen. Men jag är inte orolig över utgången av min kamp med SJ. Jag är övertygad om att de inte kan ha samma tur de återstående 10 dagarna av mitt turnerande.
Aktuell ställning per den 5 december, SJ vs. BeA 6 – 6

Resan mellan Skövde och Åmål blev i alla fall en tågresa. Den berättar jag om i morgon.

Stay tuned !

Vem kan man lita på?

2010-12-06T12:59:00.007+01:00

Tillit är viktigt. Framför allt när man skall planera saker och ting. I min 550-milaresa med SJ som reseledare så kommer jag vara beroende av att jag kan lita på saker och ting. Men tyvärr så blev jag varse att det inte går att lita på SJ.

I torsdags och fredags genomförde jag ett antal mycket fruktsamma och givande möten i den kungliga huvudstaden. När dessa var genomförda var min plan att åka nattåget till Skåne och till Baltiska Hallen i Malmö för att se och sända från årets sista deltävling på Super Six-touren.

Enligt tidtabellen, som numera är att betrakta som en rekommendationstabell, skulle tåget lämna Stockholms Central 23.06. I Lund skulle det ske ett byte till tåget mot Malmö. Normalt går nattåget ända fram till denna pärla av städer men på grund av ett tunnelbygge så var slutstationen för mitt "hotellrum" just universitetsstaden Lund.

Det var tänkt att vi skulle anlända aningen tidigt om man frågar min nu gällande dygnsrytm. Men det fanns inget förhandlingsutrymme så 05.50 gällde. Jag var dock inte speciellt orolig eftersom just tågresa mellan Stockholm och Skåne de senaste veckorna automatiskt hade innefattat ett antal "Bonustimmar" på tåget.

Exakt klockan 23.06 lämnade vi riktnummerområdet 08. Inom kort var det tänkt att vi skulle bli en snarkande trio och jag försatte inte en enda sekund för att uppnå denna form av nirvana. Normalt har jag inga som helst problem att somna och John Blund gjorde mig varse att allting var normalt denna fredagskväll. Min status som sovande virtuos var som vanligt i gränslandet mellan medvetslöshet och koma. Därför märkte jag inget av de skakningar som uppstår när man passerar en växel med is.

När allt var som mest fridfullt startade en kakofoni av oljud och högtalarna meddelade att vi snart var framme i Lund. En aning sömndrucken famlade jag efter min mobiltelefon och såg till min förtvivlan att det som var tänkt att bli ankomsttiden till Lund skulle komma att prickas med en kuslig exakthet.

Men hallå SJ !!

Jag hade ju helt iskallt räknat med att vi skulle vara åtminstone en timme och tio minuter försenade. Då skulle nämligen Pressbyrån vara nyöppnad på stationen så att jag skulle kunna få en kopp kaffe såsom en uppvakningsboost.

Därav blev det intet. Det var bara att kliva upp och ställa sig utomhus och huttra på perrongen i snålblåsten i en kvart innan Öresundståget behagade ta in oss i värmen igen.

Där rök min inplanerade sovmorgon bara för att vi förmodligen var det enda tåget på mycket länge som allt gått enligt SJ:s planer. Det var inget jag hade räknat med.

Jag hade inte ett enda fel denna del av min resa. Alla mina saker höll och och var kvar i min ägo. Så jag plockade en poäng medan jag inte tänker ge någon poäng till SJ denna gång.

När man inte längre kan lita på att man inte längre kan lita på SJ. Vem i hela världen kan man då lita på. Möjligtvis Dregen, då !

Aktuell ställning per de 4 december, SJ vs. BeA 5 – 6.

När detta skrivs så har jag genomfört två resor till. Mer om dessa kommer i mina nästa inlägg.

Stay tuned !

Rapport #4. Skinkapplåd! Det är min grej också.

2010-12-03T23:32:00.009+01:00

Klockan är 23.06 och nattåget från Stockholm mot den vackra staden Malmö har just startat. Tidtabellen som innefattar mitt tåg med min liggvagn har hittills varit prickad till 100 %. Men å andra sidan kan ju mycket hända innan jag kliver in på Baltiskan i morgon bitti.

Som ni förstått så har jag inget emot att åka tåg även om SJ försöker så gott det går att rubba det förtroendet. Men å andra sidan är ju inte jag helt genomtänkt jag heller när det kommer till att genomföra en resa utan vissa ”förluster”. Än så länge har jag bara försnillat ett par handskar. Ett par av tvivelaktig kvalitet men ändock tillräckligt funktionsdugliga för att låta mina små händer kunna behålla sin värme.

Förseningen på 50 minuter igår på resan till Eskilstuna är SJ:s enda miss så här långt så när dagen började idag var poängställningen i matchen SJ vs. BeA 5 – 5, eller något liknande. Den förändrades till ett underläge för min del då jag gick från mitt möte på Saltmätargatan till T-banestationen Rådmansgatan.

Efter 1 ½ år som en trogen följeslagare så sade min datorväska upp sig. Därmed leder nu SJ med 6 – 5. Fästet för remmen passerade helt plötsligt sitt Bäst-Före-Datum och väskan gjorde en närsynt inspektion av snömodden i Tjockhult.

Men jag har i min plan en mindre Laptop och då också en mindre väska. Så den stunden är nog kommen nu. Nämligen tidpunkten att byta ner mig storleksmässigt vad gäller Laptops.

Konstigt, förresten. I alla år har männen skrutit över "hur stor de har". Men när det gäller telefoner och datorer så går vi runt och jämför och konstaterar förnöjsamt ibland att "Ha ! Min är mycket mindre än din !

En sak som förbryllade mig på min resa mellan Åmål och Eskilstuna igår var att SJ på ett övertydligt sätt inte har mycket till övers för Värmland. Den rutt de kuskade runt mig på (den lila linjen) var allt annat än den så kallade ”raka vägen” (den blå linjen) mellan punkt A och punkt B. Klart som consommé att chanserna ökar att en resenär blir missnöjd om de låter den färdas längre sträcka en den optimalt kortaste vägen.

Nu tänker jag slå igen mina ljusblå och låta John Blund ta mig igenom natten och låta mig vakna upp för första gången som 54-åring. Tragiskt men sant att gubben blivit så gammal .

När jag får de tankarna så drar jag mig till minnes de kloka ord min salig far sade en gång i tiden:

- Det handlar inte om hur gammal man är, utan hur man är gammal!

Klok man!
Han sade fler saker som är bra beskrivning av verkligheter. Exempelvis så gjorde han en betraktelse efter att han byggt färdigt sitt jättelika dubbelgarage och fyllt det med bandsågar, planhyvlar, pelarborrmaskiner och en massa virke.

- Ju större garage man har desto fler bilar står det utanför!

Nu har någon av mina rumskompisar slagit av en riktig mörsare. Så nu luktar det inte Wunder-Baum längre i vår lilla sovkabyss.
Men OK ! Det var inte jag som började. Är det doftkrig som gäller i natt så är inte jag den som backar undan utan jag säger bara:

- Jävlas inte med ett proffs! Mina ”skinkapplåder” är heller inte speciellt oskyldiga.

God Natt !

Stay tuned !

Tillbaka på ruta noll igen!

2010-12-03T09:37:00.007+01:00

Jag som trodde att jag hade avverkat den mängd järnvägsmil under gårdagen som skulle ta mig till läge 450 mil kvar. Men jag är tillbaka på ruta noll igen med 500 SJ-mil framför mig.

Igår när jag hade lämnat Eskilstuna och satt i nästa variant av ”tåg” fick jag nämligen ett telefonsamtal som innebar att det blev ytterligare 60 mil resa nästa vecka. Så det kan bli.
(Tåg nr 1. Åmål - Öxnered)

När jag slutade min reserapport igår var jag på väg till Eskilstuna. Vi, SJ och jag, hade lämnat Herrljunga och passerat Skövde. De sex försenade minuterna från avgången kändes snabbt ikappkörda och det vackra Katrineholm lades för mina fötter. Efter att jag stigit av tåget gjorde jag en inventering och fann att jag inte glömt något på tåget nu heller. Ställningen skrevs nu till SJ vs. BeA 3 – 3.

(Tåg nr 2. Öxnered - Herrljunga)

Sedan plockade inte SJ fler poäng på ett tag. Först meddelades det att tåget var inställt men eftersom ersättningsbuss var beställd så fick SJ godkänt på den biten. Sedan sprack det. Den första bussen som kom, 15 minuter efter ordinarieavgångstid, var inte till oss. Ytterligare 10 minuter gick innan vår buss kom. Resan på glashala vägar gick utan några större missöden. Bussen var välutrustad med en trevlig chaufför och en fullt fungerande toalett. Men eftersom vi anlände till Eskilstuna 12.45 istället för 11.48 så ”nollade” SJ denna del av resan medan jag fortfarande höll i mina saker och gick upp i ledning i matchen med 4-3.
(Tåg nr 3. Herrljunga - Katrineholm)

Mötet igår med en strömming (jag menar inte den Johan utan lunchen du bjöd på) var en annorlunda upplevelse. Det som saknades på tallriken var potatismos och lingon. Istället serverades det med kokt potatis, räkröra och ättiksgurka. Absolut inget fel i den kombinationen. Men stekt strömming utan potatismos och lingon är, för att citera Albert Engström och företeelsen ”kaffe utan cognac”, en så kallad Jävvla blandning.

När jag lämnade Eskilstuna testade jag konduktören med att visa upp en biljet på 16.07-tåget fast jag klivit på 15.07-tåget. En mycket vacker och trevlig kvinnlig konduktör log och försäkrade mig om att jag inte skulle bli avslängd i Nykvarn. Ett löfte jag uppskattade då det ortsnamnet hade lite Öxnered-feeling över sig.

("Tåg nr 4. Katrineholm - Eskilstuna)

Tåget kom och gick i tid. Väl framme i Stockholm gick jag till Åhléns och handlade lite. En välfylld kasse senare OCH ett par handskar fattigare satte jag mig på pendeln till mitt natthärbärge. Det var i och för sig inga nya handskar. Inte var de hela heller utan en mer ett objekt för skinnåtervinningen. Men rätt skall vara rätt.

På torsdagens sista etapp plockade SJ en poäng medan jag inkasserade min första nolla.

Idag kommer det ”bara” bli en timmes SJ-ande, knappt. Nattåget till Malmö går 23.07. När jag tittar på rapporterna om det skånska vintervädret så kan jag inte låta bli att le.

(Tåg nr 5. Eskilstuna - Stockholm)

SJ ! Det där kommer ni aldrig att fixa. Kan jag bara hålla i mina saker i fortsättningen så är jag snart i ledningen.
Ha !!

(Tåg nr 6. Stockholm - Kudden)

Stay tuned.

Reserapport 2. Vi passerar Skövde i tid... och otid!

2010-12-02T09:50:00.004+01:00

Mil efter mil av djupfryst räls passerar på behörigt avstånd från mina lätt förfrusna stortår. Herrljunga har förärats med ett plattformsbesök. Mitt tredje tågset för dagen är äntrat och i ett bekvämt X2000-säte ser jag Skaraborgsslätten passera förbi mitt fönster. Snart är vi i Skövde.

SJ fortsätter att övertyga i sin exakthet. Vi lämnade Cidern´s hemstad sex minuter efter tidtabellen. Men den är ju numera att betrakta som en rekommendationstabell enligt SJ:s informationsavdelning. Det är samma avdelning som igår fällde följde kommentar:

"För att undvika kaos kan det hända att vi ställer in varannan avgång"
Bra idé !
Så skall jag också börja resonera.
"För att undvika kaos i men egen ekonomi så skall jag i fortsättningen bara betala varannan räkning !"
I samband med bytet i Öxnered (läs Twin Peaks) så passade jag på att ta denna bild.

Det inte många vet är att det är just på den gångbron som syns ovanför den sista vagnen som Edvard Munch målade sin kända tavla ”Skriet”. Jag förstår precis hur han tänkte. Ibland känner jag likadant när jag själv måste tillbringa tid på denna ort

Så är det !
Mer rapporter runt mina strapatser på denna 500-milaresa kommer senare under dagen.

Stay tuned !

Reserapport 1. De första tre milen

2010-12-02T07:40:00.002+01:00

Vaknade klockan 06.03 och konstaterade att våren är på väg. Termometern visade på ”bara” -8,7 grader. Alltså nästan 10 grader varmare än igår morse. Fortsätter det så här så är det snart badväder igen…

Efter en kopp kaffe överger jag de temperaturteorierna och inser att jag inte behöver ta med mig badbyxorna på den 500-milaresa som SJ skall få ta med mig på om en stund. Innan jag lämnar stugvärmen gör jag en sista inventering för att se att allt är med och vilka av prylarna som inte kommer att få komma tillbaka till Åmål igen. Min talang att låta Hittegodsavdelningen känna att de har en funktion att fylla brukar inte svika mig.

Den senaste tiden har jag i alla fall börjat förstå och använda metodiken att få tillbaka bortglömda saker. Från vanligtvis välunderrättat håll meddelas att min flerfärgade halsduk av märket Brolin är på väg mot Åmål efter att den blivit kvarlämnad i Skövde för några veckor sedan.

Just nu har tåget, som kom på utsatt tid 07.07, varit på väg i 30 minuter. Allt har gått som, man brukar uttrycka det, på räls. Otroligt inte en enda störning de första 2 milen. Nu återstår 497 sådana innan denna lilla tripp är genomförd.

Dagens resplan består av en tur till Stockholm med ett inplanerat möte i Eskilstuna runt lunchen. SJ:s reseplanerare verkar ha samma typ av lokalkännedom som de flesta av de ingående personerna i vårt WebbTV-team. För att komma till Rademachersmedjornas huvudstad skall jag byta tåg i Öxnered, Herrljunga och Katrineholm. Den resvägen hade jag nog inte tagit om jag skulle ha åkt bil.

Egentligen borde jag slå igen ögonen en stund men inser att det vore dumt att ge John Blund chansen att låta mig få se Göteborg även denna dag. Det vore ju alldeles för tråkigt om jag skulle försätta chansen att få se Öxnered by ”the morning light”.

Av någon anledning känns den orten lite ”scary” på något vis. Bara att komma på tanken att döpa orten till något som aspirerar på en sista plats i Världsatlasens sökordlista är ju i sig lite udda. Än mer udda är att jag väldigt sällan sett någon röra sig bakom fönstren i de alltför sällan upplysta husen. Ibland funderar jag på om det verkligen bor någon i Öxnered eller om allt bara är en gigantisk kuliss.

När det blir lite varmare så skall jag ta mig lite extra tid och gå runt och ringa på några dörrklockor för att se om orten över huvud taget lever. Jag kan ha som förevändning att jag säljer jultidningar inför julen 2011.

Precis nu stannar vi i Mellerud. Fortfarande enligt tidtabellen! Detta kan aldrig sluta väl.

Ny rapport kommer senare under dagen här på
Digitalt Syre, ert känselspröt i den förfrusna svenska infrastrukturen.

Stay tuned !

Mitt mest spridda foto

2010-11-19T14:25:00.001+01:00

Jag kommer att i fortsättningen lägga upp mitt bowlingrelaterade material på Lanetalk.

Idag handlar det om hur man kan rädda ett värdelöst foto.

BeA:s Bowlingblogg på Lanetalk

”-Hur tänkte du där?”

2010-11-17T20:23:00.009+01:00

Det var den gamla klassiska frågan jag ställde till Chris Barnes på tisdagskvällen.

Innan ni läsare får svaret behöver ni få lite bakgrundsinformation. Det som föranledde min fråga hände under VM i München i augusti. Jag hade följt kvalspelet i 3-manna i den mäktiga arene och sett de två svenska lagen misslyckas ganska rejält. Istället imponerades jag av de båda lagen från USA. Framförallt trion Barnes, Jones, O´Neill som kvalade in som bästa lag. I semifinalen fick de sina landsmän Allen, Page, Malott.

Längst till vänster i den stora hallen stod bataljen som verkade vara över efter halva serien då Chris Barnes & Co. låg under 50 pinnar efter fem raka strike av Wes Malott. Ledningen utökades till 64 poäng i ruta sju sedan Tommy Jones hade haft två genomskärare (5-hål !) i rad. I det läget hade jag kunnat slå vad om nästan vad som helst med vem som helst om vem skulle vinna semin.

DÅ ! Börjar upphämtningen. Malott får två öppna rutor i rad och Patrik Allen spärrbommar i både åttonde och tionde rutan samtidigt som Bill O´Neill börjar kasta in kryss. Han avslutar serien med fem kryss vilket gör att matchen har vänt till en fördel för Barnes och hans två lagkompisar. När sedan Rhino Page avslutar med en tomruta (ett hål) så är förutsättningarna:
om Chris Barnes täcker i sin sista ruta så tvingar han, mer eller mindre, Malott att följa upp sitt kryss i nionde med ytterligare två i den tionde.

Då hände detta:

Att Chris Barnes sätter sin boll ”mitt på nosen” och lämnar kvar 4-6-7-10 var en liten skräll i sig. Men det som sedan händer är något som, kanske, ingen har sett Chris Barnes göra. I detta läge säger logiken att man satsar på att ta två käglor och en ledning för laget med lika mycket. Det hade inneburit att Tommy Jones hade kunnat döda matchen av egen kraft.

Istället fick Mr. Barnes en fullständig härdsmälta och ”nollade” andra slaget. Missen gjorde ställningen helt lika och det var den också när Malott och Jones hade slagit sina sista slag. Semifinalen gick till Roll-Off och i den förlorade Bill O´Neill vilket innebar brons för Barnes trio och final, sedermera VM-Guld, till Malott-Page-Allen.

Vad svarade då Chris Barnes på min fråga:
”-Hur tänkte du där, när du skulle slå ditt nästa slag?”

De två sekunderna han tittade på mig och innan jag begrep att jag kanske skulle kunna få behålla mina framtänder, de kändes som en evighet.

”- Ja, av allt jag lärt mig vi mina år på banan och mina 10.000-tals spelade serier och alla mina timmar på med mattelektioner. Av allt det, fanns det INGENTING kvar under mitt andra slag i sista rutan. Det är nog den enda gången, någonsin, jag börjat gå i ansatsen utan att veta vad jag skulle göra. Hårt ? Löst ? Högra sidan ? Vänsta sidan ?
Slutresultatet blev att jag träffade, typ, INGENSTANS !”

Jag tror Chris helst vill glömma det där slaget. Men jag hjälpte honom att komma ihåg det. Risken finns nu att han inte kan glömma mig heller….

Samtliga foton: © BeA Nilsson

Jag fick ställa frågan till slut.

2010-11-17T08:12:00.006+01:00

Under några dagar är amerikanen och PBA-proffset Chris Barnes i Sverige för att dela med sig av sina kunskaper. Direkt efter USA:s förlust i Weber Cup flög han över till Göteborg för att genomföra ett gediget träningspass med Team Pergamon och det svenska landslaget.

Givetvis ville jag också höra vad han hade att säga och planerade in tisdag eftermiddag och kväll för att på nära håll se denne världsspelare "in action". Av allt han förmedlade i form av kunskap och teorier var det framför allt en sak som reagerade på och det var att vissa lösningar var annorlunda, men trots det, väldigt enkla.

- Jag vill ha en boll som går långt och tar sent… och kraftigt !

Det är den i särklass vanligaste begäran från en bowlare, när det skall borras ett nytt klot. Enligt Chris så är den typen av bollar överrepresenterade i näst intill varenda klotväska hos de flesta spelare som har en klotarsenal.

När en vinnande lösning är att spela en boll som tar tidigt i banan och är ganska snäll i sin båge mot strikefickan, då fattas det material i många kulpåsar. Sedan fanns det ytterligare en mängd andra teorier som Chris också delade med sig av. Teorier som han kunnat testa under sin långa och framgångsrika karriär.

Team USA 2010.
Övre fr.v. Tommy Jones, Wes Malott, Bill O´Neill. Undre, Patrik Allen, Chris Barnes, Rhino Page.
© Foto: BeA Nilsson

Ju senare på dagen det blev desto mer insåg jag att jag nog inte skulle kunna få ”min fråga” till Chris nu heller. Jag visste inte om jag vågade och jag visste inte när det skulle vara passande, även om jag vågade. Även om alla mina tänder i överkäken är av porslin efter en olycka för många år sedan, så ville jag inte riskera att få dem utslagna.

- Men det krävdes en öl innan du fick mod att ställa frågan, sade Martin Larsen efter att jag till slut fått tillfälle att göra det.

Svaret jag fick av Chris var i sig ingen skräll. De flesta bowlare hade kunnat ge mig just det svar som han gav. Men jag hade inte förväntat mig att Mr. Barnes skulle säga det han sa.

Vad var frågan då ?
Vad svarade ”the legend”, då ??

Det tänker jag berätta om i morgon.

Från Trägår´n till Frölunda

2010-11-16T10:55:00.002+01:00

BeA Betraktar.
Del 2
2010-11-16

Klockan är 10:00 och jag vaknar upp hemma hos Sara. Ja inte bokstavligen. Hon och hennes man har en stor villa i Kålltorp. I källaren har de inrett en mysig ”liten tvåa” som de hyr ut för en överkomlig penning. Premiärboendet, förra veckan, för min del var när jag och trion Bore-Thord-Micke valde hennes boendelösning för att hälsa på John Hiatt på Trägår´n.

©Foto: BeA Nilsson

Denna gång är det Bowling som tar mig hit. Senare idag skall jag åka till Frölunda för att se Chris Barnes träna med Team Pergamon. Gårdagen hade tydligen varit helt OK enligt Johnny Magnusson som är riktigt pissed-off idag eftersom han anser sig tvingad att sköta om sitt jobb denna tisdag.

Första gången jag såg Chris livs levande var för sex och ett halvt år sedan då han gästade Bowling Arena i Jönköping för spel på Super Series. Den tävlingen vann han inte men han har ju vunnit en del annat sedan dess.

Senast jag mötte honom var i München under VM där han och Team USA skar guld med täljkniv. På frågan om när vi skulle få se honom i Sverige igen så svarade han:
- Well. When I could find a tournament with good money involved !

Nu är han här av en helt annan anledning. Direkt efter USA:s förlust mot Europa i Weber Cup som spelades I Barnsley den gångna helgen åkte han till Göteborg. Det är tack vare Tomas Leandersson som de som vill, kan åka till Frölunda och se när denne ikon berättar för Team Pergamon hur man slår strike lite oftare.

- Jag har känt Chris i många år och förutom att han är en trevlig kille så har han en kunskap som är enastående. Vi kommer få reda på hur man bör tänka när man tar beslut på en bowlingbana. Att hitta lösningar när en bana bryts ned är något vi måste bli bättre på, konstaterar Tomas.

// BeA

En ny era !

2010-11-16T00:14:00.006+01:00

BeA vakar över världens bowling.

Del 1
2010-11-15

Det är mitten av november och jag har precis avslutat ett 10-årigt förhållande. Det började med 25 avsnitt av Fossilens liv och leverne i gamla papperstidningen Bowlaren. I början visste inte många vem som skrev om denne tragiske figur. När täckelsen väl föll så var det några som mycket väl visste vem jag var och minst lika många som inte hade en aning om att det fanns någon som hette BeA Nilsson.

För drygt sex år sedan lämnade jag mina första textalster för publicering på Swebowl.
Redaktör då var Larseric Johansson som också hade varit min ”chef” på Bowlaren. Premiärartiklarna handlade om ett Asienäventyr för Robert Andersson och Martin Larsen. Min kontakt därnere var en av guldmedaljörerna från VM 2003, Filippinskan Cecilia Yap.

430 artiklar senare avslutar jag min ”karriär” på Swebowl med en att leverera en artikel om ett nybildat damlag i Sandviken som ännu inte har förlorat en enda match i den lägsta serien i systemet i sin första säsong någonsin, Team Trebeko. Det om något bevisar att jag har skrivit om en del ytterligheter i Bowlingvärlden.

Det tänker jag fortsätta med. Men i fortsättningen kommer jag att skriva kortare och oftare och de artiklarna kommer jag att publicera här på bloggen. Spara denna sida som ”Favorit” och ta del av min högst personliga vinkling av bowling på alla nivåer från världens alla hörn.

// BeA

Och på den tredje dagen...

2010-06-09T19:48:00.007+02:00

...nja.

Lite längre tid tog det allt.

Men Digitalt Syre är på väg att födas på nytt!
Den 1 Juli är det dags att börja tanka in nya inlägg.

Under tiden så får ni lyssna på det här som en hyllning till Miss Juni som inte har en 3:a i början på sin ålderssiffra längre.

GRATTIS !!

Bra minne har jag inte, men jag glömmer en hel del!

2009-11-10T00:45:00.013+01:00

För några veckor sedan tog jag en tur i de centrala delarna av Åmål. Staden är inte speciellt stor (en del påstår till och med att stadsgränsen ligger i centrum) men det brukar ändå ta ett tag att knalla förbi de viktigaste ”checkpointsen”.

Trots att det är mer än 30 år sedan jag flyttade ifrån staden så är det fortfarande en mängd ansikten jag kommer ihåg. Och det är just mitt kom-ihåg som det här blogginlägget skall handla om.

Jag skulle så gärna vilja ha reda på hur ett minne fungerar och framför allt hur mitt ”fungerar”. På min promenad så såg jag flera personer som är i ungefär samma årgång som min. Tro det eller ej, men jag kom ihåg vad de hette och till och med vilken klass de gick. Och tammetusan kom jag inte också ihåg vad de flesta hade för telefonnummer.

”Där går SP han gick i C… få se … han hade 125 07.
Och där körde han förbi! Han som svarade om man ringde 108 88.
Och på apoteket satt hon som ville ha en peng på huvudet när hon skulle gifta sig med mig. Hon hade 115 11 som telefonnummer. Hennes familj bodde bredvid farmor och farfar som hade 110 24 i telfonnummer.”

Varför i hela friden kommer man ihåg alla dessa telefonnummer som ändå inte går till de personer som hade dem då?
Varför i hela friden skall jag ta upp en massa minnesutrymme med helt ovidkommande saker?
Och var i hela friden har jag lagt mina bilnycklar??

Det är inte undra på att det inte finns kapacitet kvar att komma ihåg sådant som är viktigt.
För snart två år sedan fick jag tillbaka en sovsäck jag hade glömt i samband med ett jobb. Den hade legat i ett förråd någonstans hemma hos någon. Det var i samband med bowlingtävlingen AIK Tournament som jag var i huvudstaden och fiskade upp säcken. När tävlingen var över åkte jag hem, utan sovsäck som nu hade förflyttat sig från en källare i Hägersten till en bowlinghall i Årsta. För givetvis hade jag bara släppt den rakt ner på golvet och lämnat den där och glömt bort den.

Lite senare det året var jag i Nyköping för ytterligare ett speakeruppdrag. AIK-aren ”Gurra” som bor i Nyköping och är spindeln i SuperSixxxxxx-nätet, tänkte till och plockade med sig säcken till Nyköping. Jag tackade ”Gurra” för den tjänsten. En timme efter jag lämnat Nyköping kom jag på att säcken inte kom med i bilen utan låg nu kvarglömd i bowlinghallen i Nyköping.

Denna helg var jag i Nyköping igen men jag återkommer till det. För några veckor innan jag tog mig till "Gästabudsstaden" så var WebbTV-temaet helt ”plötsligt i Vinslöv” för att sända en Brottningslandskamp. Vinslöv var trevligt, sändningen blev lyckad och vi åkte därifrån. Det enda som blev kvar där av oss var min necessär. Så nu låg jag plötsligt back TVÅ prylar.

Den gångna helgen var jag, som nyss nämnts, åter i Nyköping. Nu för att vara med om mitt första styrelsemöte med Svenska Bowlingförbundet. För trots att jag har en tvivelaktig hjärnkapacitet så har jag blivit invald där. Väl i bowlinghallen hälsade ”Gurra” mig välkommen och överlämnade den sovsäck som nu äntligen skulle hemförlovas. Med det reducerades ställningen till 1-2 i matchen Återfådda prylar vs. Bortglömda prylar.

På lördagseftermiddagen fiskade kollega Martin upp mig med Transiten och gav mig mina handskar som jag hade glömt i passagerarsätet under en resa från Västervik. Först tänkte jag att nu blev ställningen kvitterad till 2-2 men så kom jag ju på att handskarna hade ju inte noterats på ”bortalaget” ännu så ställningen fick i stället bli 2-3. Det blev ju inte kvitterat men ett ”lika-läge” kändes nu inom räckhåll. Ty helt plötsligt uppenbarade det sig en hjälpande hand att fiska upp necessären i Vinslöv och se till att den återfördes till den rättmätige ägaren. Då skulle det äntligen bli 3-3.

Men det kanske skulle ta några dagar. Under tiden var min primära uppgift att hålla koll på alla namn och resultat under Ebonite Junior Masters i Skövde. Med facit i hand kunde jag konstatera jag gjorde ett bra jobb på O´Learys Bowling. Jag döpte inte om mer än en handfull juniorbowlare och jag kom ihåg att stänga av mikrofonen flera gånger när jag drog vitsar för spelarna, när jag hostade eller när jag sörplade kaffe.

En av finalisterna i tävlingen kom från Säffle och det passade bra att samåka med honom hem till min lilla hemstad igen. En timme efter det att vi hade lämnat Skövde så ringde Martin och frågade hur han skulle göra med min Laptop som jag hade glömt i hallen. (en Laptop som jag inte hade kunnat använda mer än en timme på grund av att jag glömt ta med strömsladden på resan)

Skit också !
2 – 4 !

En kvart senare SMS-ade jag honom att han inte skulle glömma att ta hand om mina hörlurar till IPhonen som jag hade glömt i handskfacket på Transiten!

Dubbel-Skit också !!!
2 – 5 !!!

Nu håller jag på att lägga upp en plan för att få till en kvittering i matchen och det kanske jag också kan fixa innan jultomten kommer. Men innan dess så har jag ytterligare ett antal resdagar så jag kanske inte skall sikta på 5 – 5 utan snarare på 10 – 10.

Nu har jag köpt en ny necessär och när jag gick till staden tidigare idag för att köpa lite nytt ”lukte-gott” så såg jag ett annat bekant ansikte och tänkte:
Och där går hon! Hon är ett år yngre än mig(knappt!) och gick i sexan och var skitsnygg redan då och hade 14384 i telefonnummer .

När jag kom hem igen så insåg jag att jag glömt att köpa nytt rakvatten men det räknar jag inte in i här för det var ju inget som var mitt som jag glömt kvar utan mer en glömd handling och det är en helt annan match med en ställning som är HELT annorlunda.

På förekommen anledning

2009-10-25T21:20:00.001+01:00

...måste jag publicera denna.

Nu finns det folk som har gett ordet "unplugged" ett nytt ansikte...
inte helt olikt ett svininfluerat sådant.

Tur och Retur och Fram och Tillbaka

2009-10-25T13:58:00.008+01:00

Fredag 091023
00:00
Håller fortfarande på att frisera till sidorna www.brottning.tv och www.bowlstream.tv. Sedan säljer jag några getter på FarmVille. Håller på med en installation där som får bli min avslutning på ”Bonnagår´n”. Jag har inte tid att så och plöja i tid och otid.
02:30
Kudden omfamnas
06:00
Klockan ringer och jag beger mig via duschen till Järnvägsstationen.
07:07
Tåget avgår mot Göteborg.
09:00
Lite Facebookande på Centralen innan Teknikmagasinet skall få tillbaka sin laddstation till min IPhone. En typ av extra batteri som höll i tre veckor.
10:00
Inga problem att få den utbytt. Därefter in på Clas Ohlson för att fylla på lagret med silvertejp.
10:45
Det obligatoriska besöket på CD-centralen gör mig inte så många kronor fattigare. Däremot så berikas min samling med en skiva av Harry Nilsson och en av Blackmore´s Night, två höjdarplattor.

11:15
Får meddelande om att hela jävla spårområdet är strömlöst. Inga tåg vare sig in till eller ut från Centralen.
11:40
Tåget mot Hässleholm går bara några minuter försenat. På tåget försöker jag hitta ett 220 volts uttag och gör det till slut på en handikapplats två vagnar bort. Jag beslutar mig för att smyga dit med den bärbara så fort konduktören tittat förbi. Under tiden jobbar jag unplugged med papper och penna. När jag tappar pennan på golvet böjer jag mig ner för att plocka upp den och upptäcker samtidigt de två elkontakterna som finns mellan varje säte på hela tåget!!
(Tur att jag inte smög mig iväg och snodde en plats för rullstolsbundna bara för att komma åt just DEN kontakten).
13:49
Anländer Vinslöv och jag promenerar till Sporthallen som ligger 2 km bort. Är sugen på något ätbart men inser att det var inte det lättaste. Hoppar in på ICA och köper några grillade kycklingklubbor och en flaska nypressad äppelmust från ett lokalt musteri. Sagolikt gott.

19:00
Placerat ut kameror och tejpar fast sladdar i golvet innan Martin kopplar upp sig mot Internet och David ställer sig bakom den bemannade kameran. Därefter drar Brottnings-landskampen igång mellan Sverige och Finland. www.brottning.tv genomför sin andra produktion.
22:30
Kommer vi till Kronans B&B i Hässleholm och hinner nätt och jämt slänga in våra väskor innan vi beger oss ut på staden på jakt efter föda.
23:00
På Harrys äter vi Staropramen och Kilkenny. Till det dricker vi en Jägermeister.

Lördag 091024
02:00
Kronans B&B återfår sina förrymda gäster.
06:00
Klockan ringer och via duschen så sätter vi oss till frukostbordet.
07:30
En vit Ford Transit lastad med en skrälldus tekniska attiraljer blir befolkad av en trött trio som transporterar fordonet till Västervik.
11:30
Ankommer vi till Västervik och riggar upp utrustningen för att kunna direktsända Elitseriematchen Domino – Full House på www.bowlstream.tv.
13:40
Matchen börjar.
14:03
Kim Andersson i Full House slarvar bort en banpoäng. Men vi som har varit med ett tag vet att han kan bättre.

15:30
Under tiden jag kommenterar matchen kollar jag så att jag hade noterat rätt avgångstid för tåget tillbaka mot Åmål. Det visade sig att det inte är 16:40 utan 16:09.
15:50
Kollar med spelarna i Full House om det finns plats i bussen till Katrineholm där jag kunde fånga upp ett bra tåg. Eftersom de skulle bo i Eskilstuna så hade de vägarna förbi en bra järnvägsstation.
16:20
Bussen lämnar Västervik.
16:21
Funderar vi alla på vad Jim Lindstrand äter och hur hans mage fungerar (eller om den inte gör det)
18:30
Inträder på Harrys i Katrineholm (som ligger vägg i vägg med järnvägsstationen). Tar adjö till Anderssons & Co. i Full House, önskar dem Lycka Till med söndagens båda matcher. Samtidigt inser jag att Jim Lindstrand har gett Svininfluensan ett helt nytt ansikte.
18:32
Glazed Ribs och en stor stark sitter som en 5-krona i en avgiftsbelagd skithusdörr.
20:28
Tåget länmar stationen. Och jag är med !!
21:00
Blir positivt överraskad av att kiosken på tåget saluför vin via högtalarna. Sån´t trodde jag var olagligt i Sverige. Beslutar mig för att låta mig bli påverkad… av budskapet.
Blir ännu mer överraskad av att priset för en halv flaska rött inte var blodigare än 69:-
22:15
Anländer Karlstad för en 35 minuters väntan på bussen till Åmål
22:50
Börjar en resa till varenda ”mjölkpall” i sydvästra Värmland innan bussen behagar passera gränsen till Götaland och till Dalsland för att till slut nå slutdestinationen Åmål.

Söndag 091025
02:00
Omfamnar min egen kudde igen.

Känner ni igen han till höger med den fåniga hatten?
INTE !?!?!
Det är ju den gamle hårdrockgitarristen från Deep Purple och Rainbow.
RITCHIE BLACKMORE.
Ju!

Det går bra !! ...ett tag

2009-10-21T21:22:00.003+02:00

Just nu är det lite mycket "i röret" och jag hinner inte berätta så mycket från mitt eget liv.

Men då jag vet att Ni är några stycken som tittar in här då och då så måste jag ju underhålla er lite. Så det får bli ett klipp till som jag hittade på YouTube.

Och som rubriken säger. Det går bra, RIKTIGT bra en lång stund...

Men...

Klarspråk !

2009-10-19T00:33:00.002+02:00

Jag har ett speciellt förhållande till katter trots att jag är mer av en hundmänniska. Ibland så känns det som att jag förstår vad de säger.

Det verkar jag inte vara ensam om.

Ett stort tack till den "kattmänniska" som gav en textremsa till denna film så att ni andra också kan förstå vad katter pratar om ibland:

Vad skall grannarna tro? Del 2

2009-10-09T08:59:00.003+02:00

Efter min och min hund Tomtens lilla show med draghundsattiraljerna (förra blogginlägget) borde jag ju ha tänkt till. Jag kunde ju ha räknat ut att det inte behövde röra sig mycket i min trädgård för att de som bodde runt om skulle dra undan gardinerna lite diskret för att se hur galen, på en skala 1 - 10, den nye grannen var. Ändå gav jag dem vatten på kvarnen några dagar senare...

Trots att huset låg i ett villakvarter så hade vi överraskande nog en brunn på tomten och eget vatten. Något som också var överraskande för kommunen som ansåg det för dyrt att ansluta huset i efterhand. I källaren stod en pump och en hydrofor. Det är ett vattenmagasin så att inte pumpen behöver gå igång så fort man behöver några deciliter vatten. Därför hörde man pumpen bara några gånger om dagen.

Men en dag förändrades det. Pumpen gick en stund, den stannade, ett sörplande ljud hördes och pumpen startade igen. Så där höll det på. Jag gick ner i källaren för att lista ut vad felet var och använde all min tekniska kunskap (och även en del av okunskapen) för att analysera och definiera problemet.

"Backventilen är slut ! "

Det var det jag kom jag fram till och det var faktiskt det som var det egentliga felet. I änden på det rör som fanns i brunnen satt det en backventil som hade som uppgift att förhindra att det nyligen uppumpade vatten skulle rinna tillbaka igen.

Jag insåg att jag måste ner i brunnen och skruva av röret. Få upp röret och därefter byta backventil. Svårare än så var det inte. Men det fanns några problem som måste lösas för det var åtminstone 2 meter ner till röret. Lösningen för att komma åt att skruva loss röret var att sänka ner en stege i brunnen och därefter klättra ner. Nästa frågor jag ställde mig var då:

1. Hur långt är det ner till vattenytan?
2. Hur djup är brunnen?
3. Har jag en tillräckligt lång stege?
4. Hur får jag svaret på dessa frågor?

Jag tänkte en stund med stor framgång. Det måste ha varit en av de dagarna i mitt liv jag har varit i allra bästa form för att tänka. För lösningen var genial.Ett snöre och en tyngd ! Jag skulle helt enkelt knyta en tyngd i ett snöre och sänka ner i brunnen. När jag nådde vattenytan så skulle jag göra en knut på snöret. När jag sedan kände att tyngden nådde botten på brunnen så skulle jag göra ny knut.

Repet hade jag hängandes i trädgårdsboden. Men jag visste inte vad jag skulle använda som tyngd. Kände inte för att skiftnyckeln som hade kostat flera hundra kronor skulle blötas ner och i värsta fall också slita sig och gå till botten. Så jag valde något annat istället, en konservburk.

Detta var då vad grannarna såg (och förmodligen tänkte) när jag kom tillbaka ut på gräsmattan igen:
Den nyinflyttade grannen går resolut fram till det stora brunnslocket av cement och lyfter bort det. Han tar fram ett snöre och börjar knyta fast något i änden av det. Det ser ut som en burk krossade tomater......... Vad skall han göra nu ?Nu sänker han ner burken i brunnen. Nu rycker han lite lätt i snöret. Han fortsätter att sänka ner tomaterna. Nu rycker han i snöret igen.
VAD HÅLLER HAN PÅ MED ??

Herregud!
Han metar !!
I gårdsbrunnen !!!!!
Och han har agnat med en burk
krossade tomater !!!!!!!!!!!!
Gerda ! Ring psykakuten.
Nu har alla propparna gått hos grannen....

Min plan fungerade perfekt. Min stege räckte i längd och jag kunde själv byta backventilen och lägga tillbaka brunnslocket. Lyckligt ovetande om att jag sänkt värdet på grannarnas hus på grund av att de bodde i ett kvarter i närheten av en ytterst kvalificerad byfåne. Stolt som en tupp vinkade jag till grannarna i det vita lilla huset som låg på andra sidan gatan. Jag såg dom stå där i fönstret och man ville ju inte verka märkvärdig eller onormal eller så genom att inte hälsa på folk när man såg dem.....

Det ska´ va gôtt å leva.

P.S. Gerda och Helmer blev sedermera mycket goda vänner till mig och än så länge har jag aldrig haft bättre grannar än just det gamla trevliga paret.

Hela Sverige ligger för våra fötter

2009-10-08T14:56:00.011+02:00

Inte kunde jag väl ana att det där med WebbTV kunde ta oss till så många olika arenor och till så många olika platser som det gjort under de 2,5 åren jag och Martin samarbetat. Snart har vi producerat direktsändningar från 15 olika sporter och vi har varit i stort sett i hela Sverige.

Givetvis har det inte gått helt smärtfritt men än så länge har det inte gått åt pipsvängen fullständigt någon enda gång (peppar, peppar…). Men häromveckan var det lite rörigt. Då skulle vi vara på två ställen samtidigt.

Det hela började med när Ridsportförbundet ville boka 3 produktionsdagar under hösten. En förfrågan som vi med glädje tackade ja till. Bara någon vecka senare ringde Kent Kyrk från Skövde och meddelade att organisationen bakom Junior Masters i bowling hade hittat sin namnsponsor. Så nu var det grönt ljus att sända från Ebonite Junior Masters vid 9 olika tillfällen under säsongen. Givetvis tackade vi ju ja till det också.

Men samtidigt tackade vi ja till att vara i Umeå på SM i Hästhoppning och i Gävle på bowling. Två tävlingar som skulle gå av stapeln samma dag. En till synes omöjlig uppgift att lösa. Men det löste sig.

Peter Flodin heter en tekniskt bevandrad Sundsvallsbo som förfogar över rätt typ av utrustning. Så det var bara att boka in honom tillsammans med mig till Gävle och låta Martin & Co. sätta sig i framsätet på Ford Transiten och dundra iväg till Umeå.

Jag bokade rum och satte mig på tåget till Gävle. Väl framme började jag med att checka in mig på hotellet. Ett lite mysigt hotell som låg vägg i vägg (en mycket tunn sådan skulle det visa sig) med en av stadens mest välbesökta kvarterspubar.

Redan vid incheckningen gjorde jag klart utcheckningen med betalning och så då jag antog att det skulle bli en tidig morgon för arbetsdagens början. En mycket söt och serviceinriktad tjej i ”repan” förklarade att det kan bli lite rörigt på kvällen på grund av vem som var granne till hotellet. Det enda rummet hon hade kvar var ett kombirum som låg VÄLDIGT nära krogen. Något som jag inte brydde mig så mycket om. Jag hade ju fått promenadavstånd till bowlinghallen.

Att jag hade kommit till Mitt Hotell förstod jag när jag såg vad Hotellkedjan hette. Sedan blev det ju än mer personligt för min del när en av bokstäverna ramlat bort på dörren in till hygienrummet.

Så värst mycket kombi var det väl inte på rum 24. Valmöjligheterna vad beträffar sovplats var maximerade till fyra, sängen, fåtöljen, golvet eller badkaret. Så jag förstod inte vad det var som var ”kombi”. Desto personligare fann jag inredningen (se bilder).

När lördagen var över i bowlinghallen så stöp jag i säng och hörde inte ett skvatt från grannarna.
Klockan 07.00 ringde min mobil och följande utspelade sig.
- Allåååhhhh, gäsp …
- God morgon ! Är det BeA Nilsson?
- Mmmmm, gäsp…
- Har ni checkat ut?
- Ja det gjorde jag när jag kom.
- Va??
- Jag gjorde klart men hon som jobbade igår.
- Och ni har lämnat in båda nycklarna, eller hur?
- Nej. Det kan jag väl inte ha gjort. För det första så fick jag bara en nyckel och för det andra så ligger jag kvar i sängen.
- Men. Jag har ju båda nycklarna här till rum 308.
- Då har du nog ringt fel för jag bor på rum 24.
- 24? Står det så på nyckeln?
- Ja.
- Men det är ett kombirum?
- Hon sa så när jag fick nyckeln men det är rätt ont om sängar för att det skall bli något riktigt bra "kombi” av det.
- Konstigt. Jaja. Men grejjen är att rummet inte är betalat.
- Men det gjorde jag ju när jag kom. Och om något är oklart så är det väl lite onödigt att väcka mig klockan 7 och härja om det. Jag kan väl få vakna och få i mig lite frukost först?
- Är ni kvar på rummet?
- Ja. Det är ju hit du har ringt.
- Jag har ringt din mobil. Men hur kan jag ha nycklarna här om du är kvar på rummet.
- Det vet väl inte jag och det är inget stort problem för mig. Men JA jag är på rummet.
- Vilket rum har du då?
- 24 !!!!
- Men vi har inget rum med det numret på det här hotellet.

(Här började jag undra hur snurrig en hotellpersonal kan bli)

- Snälla du! Kan jag inte få vakna och duscha först så kommer jag ner och reder ut det här.
- Du har inte Martin Lundström i närheten? Jag kan prata med honom istället!
- Lycka till! Han är inte här. Han är faktiskt en BRA bit bort. Så det blir rätt svårt. Han är i Umeå!
- Ja, men det är ju från hotellet i Umeå jag ringer.

Då kom jag på att det var jag som hade bokat kombirummet i Umeå och lämnat mitt mobilnummer som referens. Martin & Co. hade tagit en tidig morgon och till ridhuset innanhotellpersonalen checkat in på morgonen. Så de lämnade bara in nycklarna och hade tänkt fixa det där med utcheckning och betalning vid första bästa paus under SM-tävlingarna.

Så kan det gå till i mitt liv. Konstiga saker har hänt och konstiga saker kommer att hända. Det mesta har jag också för avsikt att berätta här på Digitalt Syre.

I morgon skall ni få del 2 i ”Vad skall grannarna tro”.
Välkommen åter!

Vad skall grannarna tro? (del 1)

2009-10-07T10:53:00.002+02:00

Idag blir det annan gammal skojig episod som är hämtad ur mitt liv. Några av er kanske känner igen den för jag har lagt ut den tidigare på ett annat ställe.

När man är nyinflyttad i ett villakvarter så skall man, bör man, vara lite försiktig med vad man gör. Det finns nämligen något som heter grannar. Det är personer som var i kvarteret före de som precis har flyttat in och det är de som avgör huruvida nyinflyttat folk är normala eller inte.

Det här hände under "Orwells år". Mannen som skrev 1984 vari uttrycket "Storebror ser dig" myntades för första gången. Och då i Kumla hade vi precis blivit nya grannar till ett flertal "storebröder". Jag och sambon hade köpt hus i ett villaområde i den nordvästra delen av närkemetropolen. Ett litet 1 ½-plans hus lämpligt för 2 personer och en hund.

Hunden var en samojed. När vi såg honom för första gången liknade han något som jag fick en feeling för att han "ser ut som en liten tomte" så därför blev han döpt till Tomten. Jag hade en plan med honom och det var att köra drag med honom. Pulka - Skaklar - Expanderlina - Åsså jag på ett par skidor i ett friluftshurtigt vinterekipage. Så var det tänkt. Men det skulle dröja till dess att Tomten var minst 15 månader innan vi kunde börja med det själva drag-racet på riktigt.

Vi flyttade in på sommaren när Tomten var ungefär ett år. När vi hade packat upp alla kartonger och installerat oss kunde vi börja njuta lite av sommaren. Fast det där med att köra drag på vintern var något jag såg fram emot att göra. Kunde inte släppa det. Skidor hade jag och en pulka med skaklar och dragsele var också inköpta. Så det skulle ju liksom gå att börja träna lite försiktigt. Liksom börja att vänja vovven med alla konstiga saker.

Dragselen var det inga problem med. För Tomtens del så var det bara en annan form av promenadhalsband. Så den delen var snabbt accepterad. Däremot hade jag funderingar hur det skulle gå när vi kopplade i skaklarna i selen. Hur skulle han reagera då ?

En mycket vacker sommardag bestämde jag mig för att testa, lite försiktigt.

Först satte jag på honom selen och gosade en stund och mutade med Frolic. Sedan var det dags för skaklarna som var av bambu och ungefär 2 meter långa. De var ansluta längst bak i en båge vilket gjorde att jag var en bit ifrån honom när jag stod längst bak. Allt gick bra till dess att jag skulle gå till bakänden av skakeln. Då blev han orolig och nyfiken om vartannat och vred sig runt i dragselen.

Vi provade några gånger men han var mer nyfiken på vad jag höll på med än att få till en vilja att gå framåt. Så det fick bli till att bli kreativ istället. Jag kallade ut sambon och gav henne instruktioner att locka honom framåt samtidigt som jag styrde honom med dragselen via skaklarna.

Sagt och gjort. Hon lockade med Frolic och under uppmuntrande rop "Ja kom då. Duuuuktig. Jaaa. Braaaa!" så valde han faktiskt Frolicen framför sin egen nyfikenhet före mina förehavanden där bakom och började gå framåt.

- Börja springa, sade jag till sambon som ökade tempot och lockade honom med ännu mer övertygande och högljutt. Och ännu mer Frolic.

Och minsann började han inte springa och som han sprang sen...

Sambon fick höja tempot och jag styrde honom med skaklarna under det att jag gav mina kommandon: "Framåt Tomten ! Framåt ! BRA TOMTEN ! KOM IGEN TOMTEN !!!!". Det gick fortare och fortare. Efter ett tag fick både jag och sambon springa som Jamaicanska sprintrar för att han skulle kunna få sträcka ut ordentligt.

Helt plötsligt, när det går som snabbast, ser jag i ögonvrån, Helmer och Gerda (det gamla paret vi hade hälsat på veckan innan). De satt med uppspärrade ögon på sin altan i grannhuset och tittade på de nya grannarna som sprang som besatta runt sitt eget hus med en hund iförd bambupinnar under det att de hela tiden ropade på:
TOMTEN ! Av alla individer mitt i det gassande julisolskenet... TOMTEN !!!!!!!!

Vi insåg det allvarliga i situationen och ville inte att det skulle dyka upp män i vita rockar så vi avbröt vår träning och gick in. Jag tror inte vi var i trädgården förrän nästa gång som jag satte mig i en situation där grannarna skulle få anledning att undra över vad det var för grannar dom hade fått.

Men det tar vi nästa gång.

Xxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxx

Här är en film på en samojed som gör något som är väldigt vanligt för hundar av denna ras, dom "gnölar" (ett eget uttryck jag har). Det är en blandning mellan ylande och någonting annat som låter som prat nästan. I och med att det är en vit hund med uppdragna mungipor så ser det alltid ut att vara genomsnäll. Och jag har inte träffat en enda samojed som inte är så där godmodigt snäll.

En av samojederna jag hade, Frosty, svarade på ett visst sätt när jag sade på ett visst sätt.
Om jag sa.
Ä´ duu ?
Så svarade hon:
Äää´gooo' !!
Snacka om partytrick !

JA ! Jag saknar samojederna !!!! Alla fyra Tomten, Frosty, Jackie och Whoppie.

The Dude Abide

2009-10-06T10:16:00.020+02:00

Det finns filmer och så finns det FILMER och så finns det Big Lebowski.

Det finns sporter och så finns det SPORTER och så finns det Bowling.

Det finns sportnördar och så finns det specialiserade SPORTNÖRDAR och så finns jag…

Jag är VÄLDIGT intresserad av bowling om nu någon mot förmodan inte har förstått det. Jag arbetar med bowling, jag umgås med bowlare och jag tittar på bowling så ofta jag kommer åt. Jag spelar också men tyvärr så är det jag på egen hand åstadkommer en bit ifrån det som jag själv betecknar som bowling.

Detta intresse har gett mig en del unika, och totalt värdelösa, kunskaper. Intresset har också kostat mig oerhörda summor pengar. Stålar som jag aldrig kommer att kunna få tillbaka. Därför drar jag mig inte för att slänga bra pengar efter de dåliga. De senaste hundralapparna försvann häromdagen. Hade det funnits ytterligare en sådan bowlingnörd som mig på Tradera just då så hade mina utgifter för mitt senaste fynd fått räknas i 1000-lappar istället.

För ni måste förstå att jag bara måste ha den här i min ägo
(och det har jag nu!):

Denna begränsade specialutgåva innehåller 2 DVD. Extraskivan innehåller en jädrans massa godis som jag inte hunnit titta på än. Den något annorlunda boxen kom förra året i samband med att filmen firade 10-årsjubileum. Filmen som hade världspremiär den 18 januari 1998 fick väl inga lysande recensioner av den filmexpertis som fanns på plats i Utah under ”the Sundance Film Festival:
”Det är svårt tro att det här är ett verk av samma team som vann en Oscar för arbetet med Fargo”, skrev Peter Howell för Toronto Star.

Även om inte bröderna Cohen i samband med premiären vann kritikerna för detta alster så vann de publiken. Filmen om The Dude fick snabbt en stor mängd fans och den upphöjdes till kult. Ganska snabbt började också kritikerna ge höga betyg åt filmen.

På YouTube finns massor med material som är klippta ur filmen. Höjdaren är filmen i filmen, The Gutterball. Kenny Rogers sjunger till bilder som The Dude ser efter att ofrivilligt ha blivit drogad av en miljonär som också heter Lebowski. I den ser vi också Peter Stormare iklädd en röd kroppsstrumpa. Klippet avslutas med att the Dude får några goda råd av en polis och själv avslutar med en legendarisk replik:

Ett annat klipp visar att filmen till 97 % är helt rumsren vad beträffar språket. De 3 % som innehåller tvivelaktigt vokabulär är separerade just för att visa hur vårdat språket är i resten av filmen: (eventuellt behöver ni logga in på YouTube för att fösäkra dem om att ni tål att höra ett sådant här språkbruk):

En varm dag i Juli stod de båda kompisarna Scott Russell and Will Shuffitt, på en tatueringsmässa i samband med ett konvent i Lousville, Kentucky och försökte kränga T-shirts vilket inte gick speciellt bra. Istället ägnade de sig åt att dra repliker ur den film de älskade över allt annat. Varje replik var lika hystersikt kul när de sa den för den 200:e gången som när den sades för första gången i filmen. Besökare som gästade försäljningsståndet hängde på och reciterade sina favoritrepliker.

- Om tatuerare kan arrangera ett konvent så borde personer som gillar Big Lebowski också kunna samlas på ett och samma ställe, tänkte Scott och Will. Paret som i det ögonblicket fick namnet ”the Founding Dudes”.

Fansen som anslöt sig till ”the Founding Dudes” fick benämningen ”Achievers”. En av dessa myntade begreppet:
”- If you want it, it is not a dream!”

Scott och Will bokade in plats och banor i en bowlinganläggning och påbörjade arbetet med att anordna den allra första Lebowski Fest.

Efter den har det blivit ytterligare 20 (!) stycken sammankomster. Fester där till och med ”the Dude” himself har gästat. Skådespelaren Jeff Bridges är givetvis en Achiever med den skillnaden att han är höjd högt över mängden.

Denna höst har sju fester genomförts och den åttonde kommer att gå av stapeln i Austin kommande helg. Fester där en stor mängd ”Achievers” kommer utklädda som ”The Dude” (Jeff Bridges) eller Walter Sobchak (Jim Goodman) eller Jesus Quintana (John Turturro) eller som den svenske skådisen Peter Stormares rollfigur som heter Torsten Voges.

Deltagarna på dessa fester dyker upp i mångfald i denna typ av kreationer.

Antalet ”Achivers” blir större och större för varje dag och snart kanske det är dags att genomföra en Lebowski Fest i Sverige. För nog borde det väl finnas fler ”Achivers” än jag på denna sida av Atlanten?

Nu skall jag sätta mig och titta igenom extramaterialet som finns med i det minsta och mest värdefulla bowlingklot som jag någonsin har ägt. Sedan skall jag börja undersöka möjligheterna till en svensk Lebowski Fest inom en nära framtid (stavningen är ju redan svensk).

”…han var ju spegelvänd!”

2009-10-05T14:52:00.003+02:00

Rubriken är ett citat från det oefterhärmliga naturmagasinet ”Mossan, med Lars och Bo”. Givetvis fixar man att se hela avsnittet. Men just den repliken som givit rubrik åt detta inlägg levereras efter ca. 3:30.

Spegelvänd är ju något som beskriver en kopia av något fast det är tvärt om. Den ena parten av ett danspar betser sig spegelvänt gentemot den andra parten och vice versa. Likaså känns en normal engelsk bil spegelvänd om man jämför den med en europeisk.

Däremot är inte en vänsterhänt bowlare en spegelvänd kopia av en högerhänt. De som har sett Kimmo Lehtonen spela genom att studera honom i spegel förstår vad jag menar. Jag har heller inte hittat någon som spelat bowling med framgång med högra handen på samma sätt som Mike Scroggins gör med sin vänstra. Det är bara Claes Gauffin som är i närheten av Scroggins spelsätt. Men så är de ju också lika som bär i mer än ett avseende.

Min senaste spegelvända upptäckt kom för några veckor sedan då jag satt hemma och slet med artiklar och hemsidor inför vår Webb-sändning från SM i Karate. Jag vågade inte spika biljetten förrän jag visste exakt NÄR jag kunde åka från Åmål till Göteborg. Inte förrän allt var klart loggade jag in på SJ för att se när närmsta avgång var från Centralstation i Åmål. Det visade sig att jag hade exakt 43 minuter på mig.

Det tåget skulle jag hinna med och det med god marginal. Snabbt packade jag ner det sista och fick i mig en kopp kaffe och började gå mot stationen. Den promenaden har jag gjort några gånger nu så jag vet att den tar 16 minuter. Just denna fredag skulle jag ha 12 minuter på mig i väntsalen innan tåget från Karlstad anlöpte.

Vädret var fint och jag njöt av tonerna till gamla Downliners Sect från tidigt 60-tal som trycktes in i mina öron via en IPhone och ett par schyssta lurar. Solen sken och fåglarna kvittrade även om jag inte hörde ett smack av det sistnämnda. På vägen kollade jag min mobilbiljett en gång till för säkerhets skull. Jodå ! 8 minuter över skulle tåget gå.

När jag kom ner så stod folk redan på perrongen och väntade.
”Men hallå!”, tänkte jag. Säga vad man vill om SJ, men för tidigt dyker de aldrig upp med sina tåg.
Precis då !!! DÅ rullade Göteborgståget in på stationen. Jag fattade NADA !!
De kan ju inte hålla på och komma och gå 10-12 minuter för tidigt.
Jag en omedelbar och ohejdad lust att skriva en insändare (och underteckna med pseudonymen Vän av ordning).
Så där får inte SJ göra. Det FÅR de inte !!! Så är det bara !!!!!!!!!
Innan författandet av insändaren skulle jag minsann läsa lusen av konduktören.
Jösses vad skäll-nödig jag var.
Som tur var så tittade jag på min mobilbiljett en gång till. Och visst hade jag rätt. Tåget skulle gå 8 minuter över. Så det så….

…men vänta…
…vad stod det mer…?

Från Göteborg JA !! Jag mitt klantarsle hade beställt en biljett Göteborg-Åmål t.o.r.
Lagom till det att konduktören nådde fram till mig hade jag svalnat så pass mycket att jag kunde lägga mig till med ett par ”hundvalpsögon” och med dem försynt kunna fråga om jag kunde åka med tåget med min biljett trots att den var SPEGELVÄND !!Spegelvänd precis som Morfar Örjan, enligt Bosse i Vintermossan.
---------------------------------------
Texten till den klämkäcka Hoppsa-sången är ju heller inte att leka med:
"Kasta en såg
Trolla med tåg
Vrid era vikter
Ge en röst till måg
Remmar till mor
farliga skor
They are in glow.
Grisar, pärlor, säv och ozeloter
Grisar, pärlor, säv och ozeloter
Alla får
Allihopa får
Allihopa får efter gryning "

Shut up ! I´m honest...

2009-09-28T11:22:00.003+02:00

Håller just nu på att skriva ner mina senaste upplevelser i livet. Det är lite att sortera.
* Hur ser en spegelvänd tur-och-returbiljett ut?
* Hur kan man förvirra en hotellreception klockan 07.00 en söndagsmorgon.
Ja, typ sådan episoder håller jag på att formulera i ord. Två episoder som är hämtade från mina senaste 10 levnadsdagar.

I väntan på att de skall bli klara får ni hålla till godo med nedanstående alldeles sanna händelse som utspelades sig för ca. 20 år sedan. Den är publicerad tidigare på en annan sida på Internet. Men det finns väl några stycken av er som kanske inte har läst den.

Det är tillfället som gör tjuven. Och det är också tillfället som gör att man kan vara en tillfällig tjuv. Man kan alltså vara en tjuv utan att men vet om det. Att komma till den insikten är inte så trevligt.

Denna episod är från mitten av 80-talet. Jag jobbade på ett kontor i centrala Örebro. Företaget jag var anställd i förfogade över hela våning 2 och halva våning 1 i huset. Den andra halvan på bottenplanet inrymde en tandläkarklinik.

Jag har aldrig varit någon vän av tandläkare och dess förmåga att tillfoga andra personer smärta i olika former. Det räcker med att jag känner doften när jag kommer in på en klinik så börjar hjärtat slå fortare och magen vända sig i uppror. Tänk er då att efter varje lunch öppna dörren till trappuppgången och varje dag känna den där lukten. För bredvid hans entrédörr var det en dörr in till sopförrådet. Där ställde han sina sopsäckar som innehöll diverse skräp med tandläkarlukt. Det är ett under att jag inte fick magsår på grund av den dagliga traumatiska upplevelsen under de åren jag jobbade på Kilsgatan.

Tandläkaren var en sådan där "good-looking"-typ med ett Stomatolleende och som alltid kom till jobbet i en stor BMW av senaste årsmodell. Det förstärkte bara min avoghet mot hela den yrkeskåren. För inte nog med att de var sadistiskt lagda. De tjänade grova pengar på att ha den böjelsen. Svinpälsar !

En dag när jag och mina arbetskamrater kom tillbaka efter lunchen så såg jag ett par ljusa fåtöljer av stålrörstyp. De stod utanför soprummet och skulle slängas. Skicket var väl helt OK i mina ögon. Det förstärkte bara min bild av att han tjänade grova pengar på att "karva folk i käften". Han hade råd att bygga om i väntrummet utan att vara direkt tvungen.
- Se här, sa jag.- Det finns ju inte ett fel på dem och ända skall han slänga dem.
- Skulle tro att de skulle kunna göra sig i min gillestuga, sa en av mina arbetskamrater.
- Det fixar jag, svarade jag och stegade iväg och körde ner min 245:a till entrédörren.

Det tog inte mer än någon minut så var stolarna inlastade i bilen och vi åkte hem till min arbetskamrat. Väl där så visade det sig att hans fru hade bestämt honom att det inte var stålrörsfåtöljer med ljus klädsel som han tyckte om att ha i gillestugan. Så vi åkte tillbaka till jobbet igen och jag ställde bilen i parkeringshuset. Jag insåg att de faktiskt kunde platsa i gästrummet hemma istället.

När jag kom in på mitt kontor igen så dröjde det ungefär fyra och en halv sekund innan min arbetskamrat "M" kom in och med forcerat tonfall sade:- BeA ! Vart har du gjort av stolarna? Tandläkaren är vansinnig!- Varför då? Är han sur för att dom inte åkte till soptippen? Är han dum i huvudet?- Dom skulle inte till någon soptipp. Hans dotter har flyttat hemifrån och de håller på att tömma vindsförrådet på hans magasinerade möbler.

Dottern och hennes kille hade varit på vinden och lastat in de två fåtöljerna i hissen och lastat ur dem för att åka tre våningar upp och hämta 3-sitssoffan och soffbordet som hörde till soffgruppen. När de kom ner med soffan efter bara någon minut så var fåtöljerna borta. SPÅRLÖST försvunna.

Pappan tandläkaren hade blivit fullständigt vansinnig och gjort en dörrknackning i trapphuset för att ta reda på
"-VEMIHELVETE ÄR DET SOM HAR SNOTT MINA STOLAR!".
Ooops !
Jag gick ut i P-huset och kollade så att min bil stod på ett sådant sätt att stolarna inte syntes. För att lämna tillbaka dem när han var på "det" humöret, det insåg jag att det kanske inte skulle vara så hälsosamt för mig och mina framtänder.

När dagen var slut åkte jag hem och lade upp en plan hur jag skulle gå tillväga.
Dagen efter var jag på jobbet klockan kvart i sex. Det första jag gjorde var att ställa fåtöljerna utanför soprummet. Därefter lade jag en lapp i tandläkarens brevinkast.

Hej !
Vi har varit ute på en rundtur i staden men nu är vi tillbaka. Du behöver inte fråga var vi har varit men vi har haft det kul. Nu är vi i alla fall hemma igen. Förlåt oss om vi gjorde dig oroliga
// Fåtöljerna

Undrar hur länge han gick och funderade på vad som hade hänt och VARFÖR det hade hänt.
Jag visste vad som hade hänt och jag visste att det säkert syntes i mina ögon att jag visste vad som hade hänt. Därför hade jag aldrig mer någon ögonkontakt med honom i fortsättningen.

x-x-x-x-x-x-x-x-x-x-x-x-x-x-x-x

Gram "Suggs" McPherson och grabbarna i MADNESS framförde låten Shut up som innhåller textraden:

I´m as honest as the day is long
The longer the daylight, the less I do wrong

Tomtar på loftet

2009-09-13T22:02:00.002+02:00

Jag fick ett mail från Timo Palermaa. Han har en son som är "rätt duktig" på bowling.

Oskus framfart på bowlingbanorna runt om i världen har gett honom en plats på den amerikanska proffstouren. Det är inte enbart för att han spelar med båda händerna. Han gör det dessutom väldigt bra.

Timo skrev i sitt mail:
BeA ! Det här måste du se...

När jag tittat på detta ett antal gånger så var jag tvungen att maila Timo och fråga hur osku lärt sig det här. Min gissning var att han tränat på att slänga ut sin bror Toni från pojkrummet när de var mindre.

- En fullt hållbar teori, svarade Timo.

När ni tittar på tricket en gång till så lägg märke till Parker Bohn III som innan tricket utförs gör en klockren imitation av en fågelholk.

Njutbart !

P.S. Vad menar jag med rubriken?
Jo det är så att det kallas för att lofta om man lyfter ut bollen en bit i banan när man spelar. Osku måste vara den mest loftande tomten på PBA-touren för tillfället...

Ibland hänger det på håret...

2009-09-12T16:53:00.003+02:00

...om det skall bli strike eller inte när man spelar bowling.

Här är det en japansk bowlare som ger rak-slaget ett nytt, och mycket sött, ansikte. Notera även den lediga speldräkten. Kanske är det i sådana här kläder vi kan få se bowlarna tävla i inom en snar framtid.

STOMP ON !

2009-09-02T16:55:00.006+02:00

Just nu håller bowlaren Martin Larsen att göra sin bästa insats på sin USA-turné. I Detroit pågår proffstävlingen PBA World Championship 2009. I natt såg det ut som att "Lucky Larsen" hade gjort sitt då han inledde med en 163-serie. Den andra serien ingav dock lite hopp. När han så dundrade in 290 i tredje och följde upp med ytterligare tre bra serier fram till nästan 1400 så var han med igen. Sent på onsdagskvällen (senare idag, när det här skrivs) så kan han klättra vidare fram mot den hägrande åttonde platsen.

(Bilden från World Cup i Singapore 2004. Foto BeA Nilsson)

Martin som spelar för Team Pergamon har dominerat svensk bowling i några säsonger och i prisskåpet finns i stort sett allt från VM-guld ner till små bucklor från Bowliaden (men dom kanske inte står framme idag...).

Att han inte skulle tacka nej till en framskjuten placering i kamp med de allra bästa spelarna i världen i detta proffs-VM är ganska lätt att förstå. Förutom en stor mängd amerikaner så finns också Asiens bäste spelare med, Australiensaren Jason Belmonte liksom Finlands bäste amatör Osku Palermaa. Båda är förresten klubbkamrater med Martin i Team Pergamon.

Som elitbowlare använder man sig av en stor mängd klot under en tävlingsperiod. Martin åkte över Atlanten med 5 bollar i bagaget. Nu, en dryg månad senare, kuskar han runt med ytterligare 15 nyborrade klot. Det som är den stora frågan är om han har med någon av sina ögonstenar. Ett klot som heter Black Stomp och som lanserades för många år sedan. Under de senaste åren har han förbrukat en och annan Stomp och det lär finnas ett litet lager med oborrade Stompar hemma i Göteborg.

På http://www.martinlarsen.se/ kan man följa hans USA-turné på den egna hemsidan. Efter varje tävlingsdag skriver han om sin insats och hushållar inte med självkritiken när det inte blir de resultat han önskar sig.

På http://www.pba.com/ uppdateras alla resultat bara någon minut efter varje spelad serie.

Under tiden som vi i Sverige sitter och håller tummarna för Martin kommer här en låt från 1973 med sånggruppen Geordie. Om ni känner igen rösten på sångaren så är det förståeligt. Han heter Brian Johnson och är numera frontfigur i AC/DC.

Här framför de en låt som snart är mer känd som "the Lucky Larsen theme".

Take it away Geordie ...

OCH LYCKA TILL IKVÄLL MARTIN !!!

STOMP ON !!!!!!!!

Vad är det med Åmål då ?

2009-08-22T01:00:00.018+02:00

I mitt förra inlägg frågade jag vad det var som var så speciellet med Västervik...
...frågade han som kom från Åmål...

Om Västervik har blivit världskänt för att de har "fostrat" en sådan världskändis som ABBA´s Björn Ulveaus, så mäste jag nog säga att Åmål inte ligger långt efter, den Ost-kustpärlan på kändislistan tack vare, en viss, Lukas Moodysson.
Det ni Säffle ! Ni är bara kända i hela Sverige tack vare Hasse Alfredsson och hans kaffe...

Nej! Nu skall vi inte bli sådana. Vi skall inte skapa fåniga listor över popularitet och kändisskap. Men visst är det märkligt hur små orter kan bli berömda i vida kretsar utifrån oväntade händelser.

Jag kommer ihåg när det blev känt att det skulle produceras en film med titeln Fucking Åmål. Då blev det minsann insändare i det lokala nyhetsorganet Provinstidningen Dalsland
(den som i folkmun kallas för Gubbkalsongen för att det är så sällan det står någonting i den!)
(för ännu längre sedan bestod tidningen bara av tre (3) blad, då kallades den för "Propellern").

Dessa insändare KRÄVDE att: DETTA MÅSTE STOPPAS !!!!

Man får inte handskas hur som helst med namnet Åmål. Det får inte bli så att varumärket "Åmål" blir smutskastat. Turism-ivrarna Jarnryd & Co. får inte få grus i sitt maskineri för att en "fåntratt" ifrån Stockholm vill förlöjliga staden.

Vi vet alla hur det gick...

Åmål är numera en av världens mest kända småstäder tack vare filmen.

Här är trailern för filmen se och njut, men hoppa inte över att läsa det jag skriver efter denna YouTube-ruta.

Välkommen tillbaka !

Jo. Det var en grej till jag ville berätta. Den händelsen är är från min, relativt, korta karriär som Stå-Uppare.

En gång fick jag en förfrågan om jag ville prova att göra en Stå-Upp-akt för en döv publik...

Ni kan ju bara tänka er vad som for genom mitt huvud då. Innan jag lyckades komma med den alltid lika förlösande frågan:
- Hur tänker du nu ?

- Men det är inga problem !!! Vi har en simultantolk som förmedlar det du säger till de som "lyssnar", sade han som var villig att boka mig som talande artist inför ett icke-hörande audiotorium.

Det jag hade att göra då var att gå igenom mitt manus och rensa bort allt som hade med Ord-vitsar att göra, för det fungerar INTE på teckenspråk. När det var klart var jag också klar. Så med stor tillförsikt ställde jag kosan mot Virginska Skolan i Örebro för att få "prata inför en döv publik" (ursäkta den floskeln).

En bit in i mitt uppträdande så fick jag känslan att jag inte riktigt "gick fram". Det blev inga skratt där det ALLTID skrattas när jag säger vissa saker. Däremot skrattade publiken vid "helt fel tillfällen".

Jag fattade NADA! Sedan kom jag på det...

Simultantolken !!! Den stackaren slet som ett djur för att å ena sidan "översätta" vad jag sade och å andra sidan fixa till mina, ännu ej bortvättade ord-vitsar, till något som även fungerade på dövspråk.

I pausen mellan första och andra akten så "pratade" jag med några ur publiken. De berättade att de tidigare i veckan hade sett filmen Fucking Åmål. Den tolkades på teckenspråk av en mästare i gemet. Det var samma tolk som jag hade som "kommunikationsbrygga" som de hade haft i biosalongen.
(För övrigt samma kille som under många år simultantolkade i SVT:s valvakor.)

När vi gick in i anda akten så kände jag bara för att säga så här:
- Tycker inte Ni att "han tolkaren" gör ett Fucking bra jobb?
- JO ! svarade de, genom honom.
- Tycker inte Ni att han skall få ledigt i några sekunder ?

Det svaret behövde inte han översätta.

Då sade jag följande till publiken:
- Jag behärskar inte teckenspråk men jag har sett filmen, Fucking Åmål. Skulle inte Ni kunna visa mig hur det ser ut, på teckenspråk, när man säger just den här repliken:

" -Varför måste vi bo i Fucking-Jävla-Kuk-Åmål ?"

Jag räknade ner från 5 - 4 - 3 - 2 - 1 - GO !!!!!!!!!!!!!!!!

DEN synen jag hade från scenen när 150 personer, på teckenspråk gav mig just DEN repliken. Det var obetalbart.

Och just då ! Var det jag som fick betalt...

TAKE IT AWAY !
BRODER DANIEL !!

Vad är det med Västervik...

2009-08-20T23:39:00.009+02:00

...som gör att det är så speciellt... där... ??

På söndag skall vi jag och teamet visa finalen från Ebonite Junior Masters från just Västervik. BowlStream är på plats med kameror för att visa direktsänd bowling på webben.

Det var när jag insåg att vi skulle vara i just Västervik som jag insåg att den staden har berört mig på mig på mer än ett plan.

Jag har träffat oerhört mycket folk under mina 50 år (drygt) som jag har knallat och rest runt om i Sverige och i vissa andra delar av världen. Men det är få ställen som har gett mig så många tillfällen att ställa samma fråga om och om igen:

Vad är det som Ni i Västervik har som inte Vi har (och som vi inte förstår) ??

Att det alltid har funnits duktiga bowlare i Västervik vet varenda kotte som kan sin bowlinghistoria. Och att det gör det idag också får vi reda på om vi frågar en så´n som Ivan Ljungholm.
Vill man veta om det finns fler bra bowlare än Ivan i Västervik så får man fråga någon annan än Ivan.

Men det är någonting annat med den där staden som gör den speciell. Var annars kan man hitta bowlare som spelar så här:

Nu består ju inte Västervik av enbart bowlare. Vi känner ju alla till den världsberömda visfestivalen. Den hade aldrig kommit till om det inte hade grott frön i just Västervik.

Året var 1966 då några gymnasister, som kallade sig för Mageliso Club, anordnade den första Visfestivalen. Två år senare kom Hansi Schwarz in i bilden. Han var då en av medlemmarna i Hootenany Singers. Kvartetten som kanske är mest känd för är att det var där som Björn Ulveaus slog igenom och blev bekant för fler än bara de som bodde i Västervik.

På 60-talet var de riktigt stora och hade till och med låtar på Svensktoppen, flera stycken. De var nästan lika kända då, som Ivan Ljungholm är idag... (om man frågar Ivan).

Men det är en sak jag inte riktigt förstår. Jag fick samma känsla av oförstående när jag hittade ett YouTube-klipp på Hootenany Singers som när jag hittade klippet på Dominobowlaren från Västerviks Bowlinghall.

Jag förstår inte riktigt hur dom tänkte. Han med bowlingklotet gjorde det ju lite väl krångligt för sig på klippet innan. Men det är inget mot vad viskvartetten Ulveaus & Co. gjorde när de spelade in filmen till låten Marianne.

Varför i hela friden går man på promenad när stackaren Tony Roth är tvungen att släpa på en Stå-bas.
Och varför i hela friden avslutas filmklippet med att att gamle Tony helt plötsligt kan gå och spela Stå-bas samtidigt?

Detta måste också vara det enda (på film bevarade) tillfälle i musikhistorien där kända artister jagar groupisar.

Det du Mick Jagger och Rod Stewart ! Det har aldrig ni gjort .

Så mina frågetecken kvarstår!

Hur tänker ni i Västervik ????

Jag har växt ifrån det där med NAPP !

2009-08-19T13:17:00.035+02:00

Oj! Vad det hände mycket denna sommar. Lite grand skall jag berätta här på Digitalt Syre, men bara lite. Vissa detaljer tänker jag behålla för mig själv.

En mycket trevlig dag hade jag i början av juli då jag blev inbjuden som ”hedersgäst” till Lidköping och Bowlingklubben BK WIK:s årliga ”kanalmete”.
Ja de sade inte uttryckligen att jag var ”hedersgäst” men jag uppfattade mig ändå som att jag var en sådan.
Det är min fulla övertygelse att jag är den ende levande person som kan göra den staden trevligare med min blotta närvaro. SÅ trevlig är den.
Kan ni förstå det?

Den And-däktigt tysta publiken inramade 2009 års WIK-mete under det att metmaskar dränktes i Lidan. Problemet var väl att jag inte lyckades speciellt väl i själva tävlingsmomentet då jag aldrig varit vän med fiskarna. Eller är det kanske just på grund att jag ÄR vän med fiskarna som jag aldrig får några på kroken. När tävlingen var över delade jag sista platsen med några av mina bowlande vänner och den mycket trevliga gräsanden, som var i stort sett den enda publik vi hade under den ytterst prestigefyllda kampen.

Den som vann hela tävlingen var den oerhört tävlingsfokuserade JN. Han var den som fick upp flest fiskar. I hans fall betyder storleken ingen större roll (inte här heller) så han hade utrustat sig med det minsta tänkbara i krokväg. Som bete använde han pormask och resultatet blev därefter.

Dessa löj-lika fiskarna drog han upp i parti och minut och när pormaskarna tog slut så letade han maskor på HELT andra ställen.

JN är en mycket välkänd bowlare som vunnit flera riktigt stora bowlingtävlingar. Däribland Super Six. Man kan spåra en likhet mellan hans fiskar och hans hans strajkar då en del av dessa, enligt hans konkurrenter, ibland kan te sig en aning löj-liga.

Ett tag trodde man sig se att denne JN fått något ordentligt på kroken. Först var det en jättelik orange Blås-fisk och sedan en så kallad Commerce-Torsk. Men det visade sig sedan att det helt enkelt handlade om en Förtöjningsboj och en strandnära Björk.

För en blytung insats svarade en av tävlingsarrangörerna, MB. Han försökte förutse tävlingsresultatet genom att "spå i Aborrfjäll" men då dessa lyste med sin frånvaro fick han nöja sig med en sketen handflata.

Junioren AE fann inget större nöje i att meta utan ägnade sig istället åt den svåra konsten att dressera en Mört. Efter en lång stund fick han faktiskt en liten pigg firre att lyckas med konststycket att ”spela död”. Liknande trick har han lyckats med på bowlingbanan då han vid ett flertal tillfällen fått motståndarkloten att uppträda på samma sätt som Mörten.

Några av fiskarna var amerikanska turister och här är de fångade av en WIK-val som håller på att ge dem spö. Något denne WIK-are har svårare att ge sina motståndare på bowlingbanan. De som hade hörseln i behåll kunde höra en av de små fiskarna ringa hem och meddela:
”-Right now I´m in Lidkoping. What a BORE!”

Gästvänligheten är stor i denna Vänerort och värdarna från BK WIK visade gärna upp den vackra staden för den amerikanska familjen Bobby Fisher med fru och yngel. Detta för att lätta upp. den i deras ögon, ganska tråkiga stämningen.

En av deltagarna påstod att han stack hemifrån när han såg myriaden av folk med metspön som drog sig mot kanalen. Att han inte utgjorde något större hot mot segern visste alla. Hans lilla egenhet att rita en krumelur på sin vänsterarm för varje gång han fått napp men ingen fisk, bevisar att han inte är någon vinnartyp i denna sport. Då är han bättre på att inmundiga, så kallad, Maltbuljong. Snacka om hälsofreak.

Att citroner är ett kulinariskt tillbehör till fisk vet alla. Det syrliga i citronen matchar fiskens milda smak. Men det gäller att hitta rätt surhet. Just i det här fallet blev det extra svårt att se vem som var surast.

Jag lyckades jag få totalt FYRA fiskar innan kvällen var över, vilket var ett ovanligt bra resultat för mig. Det är ungefär fyra fler än vad jag brukar få.

Dagen fortsatte på W:s uteplats som för kvällen var helt musfri sånär som på en individ (men vi är inne i en gråzon där).

Irene Ilska gav samtliga män något att tänka på samt gav en av dessa även en kärleksfull ömhetsbetygelse.

Kvällen avslutades till slut med att alla somnade gott.

Undrar vad han hade som godnatt-musik ???

Pedagogisk fulländning

2009-08-19T01:00:00.003+02:00

Nu är det dags för en stor mängd människor att vända tillbaka till sina studier efter ett välbehövligt sommarlov. Även lärarna återvänder vilket är välkommet i en del fall och mindre välkommet i andra fall.

Under mina år i skolan så träffade jag på ett och annat "stolpskott" men även en del lärare som jag aldrig glömmer. En av lärarna hette Anders i förnamn och var oerhört sträng. Vi var nästan lite rädda för honom. Men han gav mig något som jag har haft STOR nytta av så många gånger i mitt liv att jag har slutat räknat alla tillfällen. Han gav mig rådet att kolla rimligheten i svaret på en fråga.

Det var hans som präntade in i, åtminstone, mitt huvud:
- Innan ni skriver ner svaret så fråga er om det är RIMLIGT.
- Om jag skickar iväg er till kiosken och ber er köpa en påse Nöt-Creme, tre lakritsremmar och fyra Mjölk-kyssar så skulle ni veta på 10-öringen nära, hur mycket det skulle gå på.
- Men här på en mattelektion är ni beredda att betala 150.000 kronor för ett par skidor.

Det var en klok man. Tyvärr så var de alldeles för få. De lärare som hade en pedagogisk ådra som gjorde det lättare för oss elever att lära oss saker.

Tänk om vi hade fått lyssna på Torssons när vi läste biologi!
Då hade vi förstått det där med blodomloppet på ett mycket enklare sätt.

Håll till godo med 2 (två !) minuters biologilektion när den fulländade pedagogen Bo Åkerström framför den svenska texten till Chuck Berrys, You never can tell.

Att resa i blindo

2009-08-14T21:07:00.003+02:00

Jag väl i stort sett alltid varit på resande fot på ett eller annat sätt. Under några år i slutet av 80-talet bodde jag strax söder om Stockholm. I mitt jobb ingick en del resande. Tyvärr så låg Västerhaninge mycket opraktiskt till om man skulle flyga från Arlanda. Att ta sig dit kunde gå på uppemot 2 timmar för att sedan flyga i en timme innan det var dags att landa i Norrland. Om man skulle vara på plats i någorlunda tid så var det till att gå upp alltför tidigt på morgonen. Därför så åkte jag istället nattåg.

Denna speciella resa gjorde jag för lite drygt 20 år sedan. Målet var att utbilda mina arbetskamrater i Umeå, Luleå och Piteå. Av någon anledning hade det blivit något fel på biljetten för jag blev sammanförd i sovhytten med en tysk testförare som skulle till Arjeplog i Audis tjänst. Vi pratade en stund när vi hade hittat våra slafar sedan ville han sova. Jag, för min del, kunde tänka mig att ta en bit mat och en öl (+påtår) vilket jag också gjorde. När jag återvände till hytten fann jag den nedsläckt och med en sovande tysk tryggt snarkande i sin slaf.

Min kväll avslutades med några sidor i en bok och sedan släckte jag och somnade. Efter ett tag (hade ingen tidsuppfattning alls) så vaknade jag med känslan att någonting hade hänt i hytten. Det var tyst och mörkt men jag var helt övertygad om vi inte längre var bara två i vårt lilla krypin. Försiktigt tittade jag åt sidan och kunde i det svaga mörkret se siluetten av en hund sittandes bredvid min säng.

En HUND !

Tänkte jag stilla för mig själv. Det kan inte vara sant, tänkte jag vidare. Därför tände jag sänglampan för att försäkra mig om att det inte satt någon hund bredvid mig. Men det var precis vad det gjorde det.
En labradortik som med ytterst vänliga ögon sade:

- Hej ! Vad kul att du kunde vakna. Kan vi inte hångla lite?
Inte mig emot, tänkte jag som alltid har gillat hundar och var vid den tiden också instruktör på Brukshundklubben.

När jag kliade henne på bringan kände jag att hon hade ett läderhalsband med en metallplatta på. Försiktigt vred jag plattan så att jag kunde se vad det var för något.

Med instansade bokstäver stod det "LEDARHUND"
och ett ID-nummer?!?!

Jag fattade ingenting. Visserligen har man väl kanske misskött sin kropp lite då och då. Men att SJ hade en sådan service att de ställde in blindhundar till passagerarna ifall något tråkigt skulle hända under natten, det trodde jag inte ens i min vildaste fantasi. Än mindre att en tysk testförare från Audi var i behov av en ledarhund.

Det enda alternativet som återstod var att hunden var i fel kupé. Därför tog jag på mig lite kläder och gjorde en vandring i korridoren. När vi gick åt ena hållet så avtog hennes intensitet. Men när vi gick åt andra hållet vaknade hon till och markerade kraftigt när vi kom till den kupén som var belägen mellan min och toaletten.

Hon var så bestämd att jag valde att knacka på. En man med ganska "tomma" ögon öppnade och jag kunde se att även hans flickvän som satt på sängkanten var synskadad. Utan att knappt säga tack så tog han hand om hunden och stängde dörren.

Vid ett tågbyte tidigt på morgonen såg jag paret med labradoren i en sele. Eftersom jag var otroligt nyfiken på vad som hade hänt gick jag fram och presenterade mig som "Hundhittaren" och följde upp med frågan:

-Vad hände i natt egentligen.
- Du vi har skrattat så vi knappt kunnat sova, svarade dom båda i kör och berättade förloppet.

De hade installerat sig i hytten när damen i paret kände sig tvungen att gå på toaletten en sista gång. Istället för att sela på hunden tog hon tag i halsbandet och gick "runt knuten". När hon sedan skulle gå tillbaka så blev det en liten för vid sväng och knallade in till mig och satte mig i min säng.

Hon upptäckte blixtsnabbt misstaget och på mindre än två röda sekunder så satt hon i rätt säng i rätt kupé. Det var då hon upptäckte att hon inte hade hunden med sig.
-Den minut det tog innan du knackade på kändes som en dryg timme skall du veta, sade mannen.
-Jag kunde ju inte fatta hur man kan slarva bort en hund så där. Den fanns ju inte ens kvar i korridoren, fortsatte han.

Vi skrattade gott alla tre och jag fick som avslutning göra det som man inte får göra, med en ledarhund i tjänst. Jag fick hångla lite till med "labben" och som tack för senast så satte hon en blöt puss mitt i nyllet på mig.

Låtvalet till denna berättelse blir José Feliciano som berättar hur svårt det är att resa med ledarhund.

Tänk vad tiden går

2009-08-11T12:53:00.000+02:00

Jag fick ett oväntat men mycket välkommet besök idag av en kär vän. Anledning till besöket var att överlämna några foton på min syster och hennes son. Foton som är lite drygt 30 år gamla. De skall nu tas med till Mölltorp och överlämnas till en liten gosse som nu är en vuxen man som tillsammans med sin familj skall fira sin dotters 3-årsdag.

Att se de gamla korten väckte en massa minnen till liv och jag gick att botanisera i de fotoalbum som finns här i min närhet. Och tammetusan hittade jag inte ett på en liten finnig charmör. Kortet är väl 35 år gammalt och jag kan inte påstå att jag känner igen mig.

På den tiden var det viktigt att hålla reda på vilka som låg på listan och den som inte hade koll på den aktuella 10-i-topp-listan, var hopplöst ute. Sedan kom proggen och då var det helt plötsligt helt ute att lyssna på kommersiell musik.

Själv lyssnade jag på det mesta men hade en förkärlek till de grupperna som sällan kom 1:a eller 2:a. Ta bara en sådan sak som att Deep Purple bara hade med fyra låtar på listan och ingen av dem kom bättre än 6:a (Black Night oktober 1970).

Men där i skarven in i 70-talet började det hända grejjer. Jag började lyssna på annan musik än den som producerades för att bli presenterade av Kaj Kindvall, som var den siste programledaren innan 10-i-topp gick i graven 1974.

En av grupperna som hängt med i snart 40 i min skivsamling är Amazing Blondel. Tyvärr hittar jag inte låten Springtime på YouTube men Pavan duger gott som ersättning.

Och när vi ändå är igång så tar vi Willowood från samma album, Evensong

Augusti-turnén fortsätter

2009-08-10T18:36:00.005+02:00

Nu far man som ett ojordad iller kors och tvärs över Svea Rikes land och har knappt tid att sätta sig ner att ta det lugnt.

Stockholm - Katrineholm -Åmål - Stockholm - Waxholm - Eksjö - Vetlanda - Västerhaninge - Åmål - Skövde - Åmål - Waxholm - Västerhaninge - Åmål - Västervik - Åmål

(foto BeA Nilsson)

Någonstans mitt i den där rutten är jag nu. Och precis där så hittade jag faktiskt ett rogivande lugn häromdagen. Det var på båten Blidösund, tillsammans med en vacker kvinna något hundratal bluesfans och en av de stora svenska blueslegenderna.

Roffe Wikström var på sitt allra bästa spelhumör, vilket också syns på en av mina bilder från kvällen. (foto BeA Nilsson)

Tack till den som förevigade en del av konserten och lade upp den på YouTube. Då har jag något att titta på när jag sitter på tåget hem till Åmål igen för att byta lite kläder och därefter ge mig ut på vägen igen...

Spola (K)Röken

2009-08-06T15:22:00.007+02:00

"-Det handlar inte om hur gammal man är utan hur man är gammal. "
Kloka ord från min far som var lika ung, hela tiden, ända framtill dess att han blev så gammal att han ”gick vidare”.

Själv har jag förstått att jag kommit mig upp i åren då jag tänker på hur det var förr. Bara en sådan sak som med rökningen i samband med bowlingspelande. Ja krökningen också för den delen. Ni kommer väl ihåg kampanjen Spola Kröken där landslagsspelare i olika sporter fanns i reklamkampanjer för ett mer måttligt drickande.

En av bowlingens affischnamn som haft ”Systemåldern” inne i ett antal år fick helt plötsligt be kompisar att ”köpa ut” då det inte var så kul att handla sprit i en butik där man själv hängde på väggen i affischer med budskapet att man inte skulle dricka sprit. Affischer där man var på bild i naturlig storlek.

När det gäller rökning och bowling så kommer jag ihåg att när jag började spela bowling så delades bowlarna in i två grupper. Dels de som rökte under matcher och de som bara rökte efter matcher. Det lilla fåtal som inte rökte alls kunde räknas i antal på den ena handens tumme kändes det som.

Utanför banområdet stod det askkoppar strategiskt utställda och under en match eller tävling så låg det tända cigaretter i stort sett i varenda en. Sedan kom förbuden slag i slag. Först blev det förbjudet att röka under tävlingsspel. Men det var fortfarande grönt ljus att puffa nikotin i själva bowlinghallen, bara man inte spelade själv. Och det röktes, det vill jag lova. Några år senare blev det inte längre tillåtet att röka i hallen någonstans under tiden det spelades någon form av sanktionerad tävling.

Och idag vet vi hur det ser ut. Det är snart inte tillåtet att röka någonstans. Inte ens utomhus under en köksfläkt. Och det är väl lika bra det. Det finns ju bättre saker att investera sina pengar i än att elda upp dem på ett livsfarligt sätt.

Själv är jag nästan rökfri. Jag är så kallad feströkare och det fungerar riktigt bra. Fast ibland får man intala sig att ”Livet är en fest” och då kan de bli en liten puff. Men jag har inget begär längre och det är jag glad för. I min omgivning finns det några som håller på att sluta och jag vet hur svårt det kan vara.

För några år sedan pratade jag med psykolog som berättade några knep att ta till när abstinensen blev så stor att ett återfall var nära.
- Eftersom man tror att man på något vis belönar sig själv med en cigarett så är man också beredd på vissa uppoffringar för att nå målet. Just dessa uppoffringar kan man konstruera på ett sådant sätt att man helt enkelt tappar lusten att nå denna "belöning".
- Om man intalar sig själv att man måste göra något i samband med återfallet och just detta något är något mindre trevligt så kanske man väljer att hoppa över rökningen helt och hållet.

Den bästa suggereringen som hon gav exempel på var den man som hade satt upp följande krav i samband med återfallet.

När jag vill röka EN cigarrett så bestämmer jag mig för att ”överbelöna” mig själv genom att röka NIO till. Därefter så MÅSTE jag slicka i mig allt som finns i askkoppen så att den återigen är skinande ren och blank.

Den mannen har aldrig tänt en enda cigarrett efter det att han lade av.
Men det finns andra tips. Mannen som busade med Anders Lundin på Allsången tidigare i veckan, John Houdi, har ett trick som inte går av för hackor. Han har en speciell plats i mitt liv då det var tillsammans med honom som jag gjorde min riktiga debut som Stå-Uppare. Året var 1993 och platsen var Royal Arms i Örebro.

Efter att vi båda var färdiga tog vi oss en pilsner och då utspelade sig följande replikskifte:
- Fan. Vad kul med lite nya ansikten på Stå-Upp scenen. Det fungerade ju riktigt bra för dig. Hur länge har du hållit på?, frågade han
- Jag började för en och halv timme sedan, svarade jag helt sanningsenligt.

Hur som helst. Funderar ni på att sluta röka så tycker jag att ni skall försöka er på det trick som han körde hårt med i mitten på 90-talet. Det tricket som jag lyckades hitta ett YouTube-klipp på.

Skulle tro att en del av er aldrig vill se en cigg efter några timmars träning på hans gamla paradnummer.

Lycka till !

Noll koll !

2009-08-04T22:04:00.005+02:00

Nu är det intensiva dagar vill jag lova. I söndags var vi strax utanför Katrineholm för att göra en WebbTV-produktion från SM i Dressyr. Vi var i en fantastisk slottsmiljö och till skillnad från när vi gjorde VM i Dragkamp förra hösten så var det en riktigt fin dag med solsken och utan regn.

Min vana trogen så fyllde jag på i ”hinken” med ”blunders i direktsändning”. Denna gång handlade det om att jag som så många gånger förut glömde att stänga av min trådlösa mikrofon när jag började prata med andra individer.

Jag vet inte HUR många gånger som producent Lundström har sagt till kommentator Nilsson att jag måste ha bättre koll på ON och OFF. Men det verkar i mitt fall gå in i det ena örat och ut i det andra.

Kanske är det som Nilsson sjunger i den här gamla klassikern, att jag helt enkelt inte HÖR när folk pratar med mig, speciellt inte producenter

Nu var det en jättelik Rottweilertik som fångade min uppmärksamhet. Hon viftade på svansen och jag var ju bara tvungen att hälsa på henne med orden:
- Men du var väl en liten söt tjej!

I bild var det 700 kilo valack och 70 kilo ryttare. Tittarna begrep nog ingenting. Men det gjorde min kollega Martin vid kontrollbordet och han stängde av min mikrofon. Därför slapp WebbTV-tittarna höra min nästa replik.
- Men du är ju ingen knähund direkt!

Denna söndag är vi i Vetland för Ponny-SM i Hästhoppning. Veckan därpå är vi ute i Vaxholm för Maraton-SM i Kanot och en vecka senare åker vi till Småland igen. Då handlar det om Junior Masters i Bowling.

Sedan skall man ju hinna med att vara social också. Dels här hemma i Åmål men jag behöver också vara det i Stockholm också så det blir ett evigt flackande. Får jag bara ordning på min lilla franska kuvös (en Peugeot av minsta modellen) så blir det lite lättare.

Under bluesfesten, som jag skall skriva ett separat inlägg om, så lade den bara av helt plötsligt. Det var så där plötsligt som jag beskrivit tidigare på denna blogg. En plötslighet som säger att det är kamremmen som är av. Bilen stod stilla i en vecka innan jag bogserade den till en kompis som kan allt om bilar.

I lördags ringde han och sade att det blir betydligt billigare än vad jag hade räknat med.
- En 50-lapp ungefär. Mer än så kostar inte 4 liter bensin och det var bristen på sådan vätska som gjorde att bilen din var lite svårstartad.

Tragiskt !

A peace of... Shit !

2009-08-03T13:47:00.002+02:00

Nu är semestern över för Digitalt Syre.

Själv har jag haft några fina dagar men också hunnit uträtta en hel del vettigt arbete. Vad som har hänt och vad som kommer att hända har jag tänkt tala om för er här på Digitalt Syre. Jag hade tänkt att det skulle hända lite varje dag nu i augusti med början just nu idag.

Men innan jag kommer igång så tar vi en mjukstart och tittar på när John Cleese, i egenskap av Neville Chamberlain, skall redovisa vad han åstadkom under sin resa till Tyskland mitt under brinnande världskrig.

Välkommen åter i morgon.

Digitalt Syre har semester

2009-07-09T13:11:00.003+02:00

Så därför kommer det inte att hända så mycket här under juli. Men i augusti är jag tillbaka med mer berättelser.

Jag önskar ALLA en trevlig sommar.

I väntan på att jag skall börja skriva igen så får ni roa er med att titta på ett klipp med en av de största komikerna som någonsin funnits:

Louis de Funes

Därför finns det inga kort på Leif Pagrotsky, iklädd jeans

2009-06-27T17:17:00.002+02:00

Det finns så mycket man måste lära sig. Ju mer man kan ju äldre är man. Men det finns alltid utrymme och behov för mer kunskap.

Som det här med storlekar och mått.
I "brä´går´n" och i "klä´boa".
Det är inte lätt att vare sig köpa plankor eller jeans. Jag som aldrig varit någon snickare av rang blev lite ställd när man skulle hobbysnickra på förr-förra huset.
Mil och millimeter och måttenheterna däremellan har jag rätt bra koll på. Så att mäta upp 2-metersplank i en viss längd var inga problem när jag skulle bygga en altan för några år sedan. Däremot blev det problem när jag kom till själva dimensionerinegn på brädorna.

"Bottna med 3-tum-sex! Tryck ska det va!" sa en av experterna.

"Det kan inte bli bra mycket tryck i sexet med bara 3 tum bottnat",
tänkte jag och gick för att kontrollmäta.

Det var först senare jag insåg att i dessa kretsar pratar man i termer om tum istället för centimeter. Trots det blev det en altan som jag fick alldeles för dåligt betalt för när vi sålde huset efter separationen.

Nästa kunskapströskeln kom för inte så länge sedan i jeansaffären. Det storlekssystemet de använder sig av där är heller inte lätt att förstå.
När jag var ung och smal hade jag 167. När jag kom ur pubertåldern krävde jag 48 i storlek. Den övergick sedan till 96 och sedan jag tappade totalt den röda tråden i hur en människokropp växer och hur man storleksbedömer den.

Sedan blev jag jeans-nödig för något år sedan. Och då blev jag ställd inför samma storlekssystem som i "brä-går´n",
"tum x tum."
Alltså. Jag vet hur en "två-tum-fyra" ser ut nu men jag har ingen aning om vilken brädstorlek mitt arsle representerar.
Så jag fick chansa.

Första paret var inte min storlek, kan jag säga... 28 x 36.
Jag såg ut som om Cindy Peters hade snott ett par byxor från Kajsa Bergqvist.

När jag sedan gick ut i butiken så fattade jag vad som var så pedagogiskt fel med hela upplägget i affären.

Storlekarna är sorterade åt ena hållet hur FET man är.
Dom smalaste närmast dörren.
Det vill säga: Ju tjockare man är desto längre in i butiken måste man gå.

Åt andra hållet är dom sorterade i ordningen hur LÅNG man är.
Byxorna med dom kortaste benen ligger överst i hyllan.
Det vill säga: Ju kortare du är desto högre upp ligger din storlek.

Men hallå ! Vem tänkte igenom det där upplägget, som finns i varenda jeansbutik i hela Sverige (och större delen av övriga världen, inklusive Mellerud)

Jag når ju för helvete inte upp till min storlek utan hjälp!!!

Och Leif Pagrotsky når ju inte dit ens med hjälp.
Bevisligen.
Därför så finns det inga kort på honom i ett par "Levi´s 501:or"...

Så nu fick ni förklaringen på det också.

Att leva lite avsides

2009-06-23T10:11:00.003+02:00

Det är många som undrar hur det är att leva lite avsides. Vare sig Åmål eller Dalsland ligger ju i det som man i dagligt tal, på ett geografiskt sätt, kallar för "mitt i smeten". Man hör inte så mycket om vad folk gör här. Mest beroende på att vi inte är så många. Vi är inte fler personer i Åmål än vad som ryms i rulltrappan på en tunnelbanestation i Stockholm. Men vi har det inte lika trångt som i storstaden.

Trots att vi är få och att vi har stora ytor att röra oss på så förekommer intriger. För att ni skall förstå vår vardag kommer här två dokumentärfilmer från Åmål och Dalsland. Den ena är en historisk tillbakablick om hur livet var förr i tiden i landskapets reisidensstad. Den andra är en skildring i stort av livet i Dalsland.

Vi tackar upphovsmännen Bröderna Eriksson med dokumentärfilmteamet för deras djuplodande analyser.

Med sorg och saknad

2009-06-22T17:46:00.006+02:00

Under midsommarhelgen nås jag av det ytterst tråkiga beskedet att en av mina äldsta bowlingvänner har gått ur tiden. Med bara två år kvar till den efterlängtade pensionen drabbades Isa Kilsbo av en sjukdom som blev henne övermäktig.
Jag träffade Isa i samband med en resa till en bowlingtävling i Paris 1980. Sedan dess har vi haft mycket kontakt med varandra av mängd olika skäl. Att hon arbetade på Bowlingförbundets kansli gjorde att vi under perioder nästan hade daglig kontakt.
Isa var också en av mina allra trognaste läsare när min kåseriserie om Fossilen fanns i den numera nedlagda tidningen Bowlaren. Hon var också en av de källor jag använde mig av för att stämma av vissa detaljer i texterna.
Vi har varit med om en hel del tillsammans men nu får jag ha våra gemensamma minnen för mig själv i fortsättningen.
Dagens blogginlägg är ett av de 25 avsnitten av "Fossilens liv och leverne" som fanns i Bowlaren. Detta avsnitt gillade Isa då det handlade om att det finns olikheter mellan män och kvinnor (inte bara i en bowlinghall.

Sov gott min vän.
--------------------------------------------------------------------

Texten publicerad i tidningen Bowlaren år 2004

Att vi råkade hoppa över ett avsnitt av Fossilen i förra numret var inte detsamma som att Fossilen har "lagt av". Men för en gångs skull fanns det tillräckligt mycket vettigt att publicera så jag inte behövde fylla ut tidningen med något av mina litterära mästerverk.

Jag vill samtidigt och omgående lugna alla prenumeranter med beskedet att Fossilen lever vidare. ”Ryktet om min död är betydligt överdriven.”. Detta meddelas här och nu, dessutom har jag personligen besvarat de båda mailen.
Till denna utgåva har jag funderat mycket runt det här med damer inom idrott. Har de egentligen något riktigt utbyte av idrott när de inte följer alla oskrivna regler som finns om hur man utövar idrott. Det är inte bara att gå in och rulla sig igenom 40 rutor eller sparka sig lerig på 90 minuters fotboll eller skaffa sig ett snorigt ansikte i skidspåret. Det kan vem som helst klara av.
Skillnaden mellan mäns och kvinnors inställning stavas ATTITYD.
Hur ofta hör man tjejer skylla på en oljemaskin när det fattas 100 poäng i protokollet?
Kan det vara så illa att dessa varelser enbart går ut på en arena och utför en insats och accepterar resultatet utan några omskrivningar. Att genomföra någonting, över huvud taget, utan att efteråt göra en djuplodande analys är lika komplett som ”En kokt med bröd” fast utan korv.
Ta vilken mästerskapskvalmatch som helst som fotbollslandslaget genomfört så är förhållandet ungefär 1:25 mellan matchtid och efteranalys. Bara någon dag eftergenomförd kamp vet vi hur påverkad centerhalven var av att hans farmor hade brutit lårbenshalsen dagen före matchen. Varje idrottsintresserad individ (i huvudsak män) vet ALLT om ALLT tack vare alla dessa analyser som genomförs.
Och vem är det som genomför dem ? Ja inte är det kvinnor inte.
När damerna i vår hall spelar sina matcher så gör dom bara det och så är det bra med det. Efteråt duschar dom och går hem. På nästkommande träning konstateras kallt och kliniskt att det inte blev mer än 683. Torsdagsträningen genomförs under det att dom har ett socialt utbyte av densamma. Men de analyserar inte mycket.
De har inte rätt ATTITYD till sin idrott.
Om en kvinna analyserar något så är det på sin höjd huruvida rosa slipsar passar till olivgröna skjortor. Jag ifrågasätter inte deras attityd till kläder och färger men det är ju inte alls lika viktigt om att ha rätt attityd till idrott
Vi män har en helt annan inställning till sådant som är viktigt i livet. Det brukar ta 2 timmar bara att ta sig ur omklädningsrummet. Och ytterligare 3 timmar innan alla 9 spelarna plus 1 coach och 18 pensionerade experter har enats om att det är dags för hallen att investera i en ny oljemaskin. Sällan eller aldrig hörs motsvarande krav från damklubben i hallen.
Senast damklubben drev en viktig fråga i hallen var för 3 år sedan när de krävde att hallchefen skulle införskaffa enhetligt kaffeporslin i serveringen. Men när det kommer till kritik mot banbehandlingen i hemmahallen får vi inget stöd från damerna
-Det är ju lika för alla , säger dom.
Men det är ju inte det det handlar om.
De fattar inte att när resultaten är för låga beror det alltid på yttre omständigheter och när resultaten är acceptabla så beror det alltid på den egna kvalitén.
Jag är bra men banorna gör mig ibland dålig. Så beskrivs ATTITYD.
Att komma fram till detta är omöjligt utan att ha gjort en ANALYS.
Idrott är inte det som händer på arenorna utan det som diskuteras i omklädningsrum, i fikarum, i sportspeglar och på fikaraster runt om i Sverige. Som katalysatorer till dessa diskussioner har människan skapat sportjournalister. Sportprofiler med ett gediget idrottsintresse, som gör dom till analytiker. Som aktiva brukar de på sin höjd ha ett DM-tecken i någon udda sportgren. Kombinationen avsaknaden av en egen idrottskarriär men ett brett sportintresse är det som behövs för att fylla Sportspegeln med 5 minuters resultatredovisning och 35 minuters analyser. Ingen kvinna klarar detta om hon inte beter sig som en man i rutan.
En sportjournalist har för säkerhets skull en före detta världsmästare som bisittare. Analysen blir då ännu mer fyllig och får då direkta kopplingar till den aktuella idrotten?
Men som sagt analyserande damer är det ont om.
Ta till exempel hur undermålig Kajsa Bergqvists analys var när hon höll på att riva ur sig i kvalet på Friidrotts-VM.
Hon konstaterade torrt:
-Jag hoppade dåligt idag.
Hade det varit Patrik Sjöberg så hade han inte varit klar i sitt analyserande än.
Med dessa fakta som grund välkomnar jag de 146 nya kloten som kommer varje år, de 547 olika banprofilerna som tas fram under en säsong samt de 4.583 olika varianterna på klotborrning som ser dagens ljus under ett kalenderår. Det är så mycket att ingen kommer att kunna allt om allting.
I ärlighetens namn så begriper jag inte ett smack om vad det handlar om, men vem märker det. Är jag tillräckligt övertygande i mina ställningstaganden så kan jag framstå som en analytisk expert i den lilla grupp som aldrig missar en hemmamatch nere i bowlinghallen.
Det är tack vare min analytiska förmåga jag kan framföra hållbara argument som förklarar hur det är möjligt missa 5:an med en halvmeter enbart på grund av yttre omständigheter.

Med analytiskt vänliga hälsningar.
Eder tillgivne Fossilen

Det finns inga dumma frågor sägs det.

2009-06-16T07:31:00.009+02:00

Men där är jag inte riktigt överens med den som myntat det uttrycket. Vem det är eller när det sades har jag ingen aning om men den personen kan aldrig ha gått i skola i Åmål i alla fall. Där ställdes det många dumma frågor och jag är förvånad att jag blev den jag blev med tanke på hur ”duktig” jag var i skolan. Och med tanke på vilka krafter det fanns i klasserna som inget hellre ville än att sätta våra stackars lärare på pottkanten.

Efter några månaders bloggande har jag förstått att jag fått en liten fast läsekrets. En del av dessa är, tro det eller ej, lärare till yrket. Kanske kan det vara bra för dom (för Er) att veta att även de hopplösa fallen bland eleverna kan visa framfötterna lite senare i livet. Nu tror jag inte att någon av mina gamla lärare har hittat hit. Om så skulle vara fallet så ber jag om ursäkt för att några av de grå hårstråna de har på huvudet idag förmodligen är orsakat av mig och de andra av de övriga eleverna.

Eftersom jag inte vill namnge andra personer i denna blogg får ni hålla till godo med pseudonyminitialer på mina kamrater och lärare. En del av dessa kanske inte vill skylta med vad de gjorde 35 - 40 år sedan. Ja det fanns ju en del saker som lärarna gjorde som inte var ”helt hundra” heller.

Vi kan börja med gamle PE som var en vikarierande gentleman i 75-årsåldern. Han hade ögonbryn som gardintofsar och var så disträ att en professor skulle ha varit avundsjuk på honom. Hans ämne var fysik och hans pondus och närvaro var ungefär lika med noll. Trots det så satt vi ändå som ljus på lektionerna för han gjorde oväntade och fullständigt sanslösa saker hela tiden. Som vid den fysiklektionen när han, på griffeltavlan, skulle rita förutsättningarna för ett experiment. Han tog kritan och drog ett streck på tavlan samtidigt som han viftade lite på gardintofsarna och sade:
- Tänk er att vi har en järntråd.
Sedan tittade han ner i läroboken och efter en hastig blick vände han sig tillbaka till tavlan och sudda ut strecket. Han slängde ett snabbt öga i boken igen och vände sig åter mot tavlan. Under det han drog ett nytt och likadant streck sade han:
- Fel! Det skall vara en koppartråd!
Ni förstår att man inte gärna ville missa något han sade.

Men så var det, det här med mina klasskompisar och i viss mån med mitt eget ointresse för att ta till sig lärdom. Vi VAR inte guds bästa elever. Jag vet. En av lärarna hade ett efternamn som efter omkastning av bokstäverna i sann anagramisk anda gav det nya efternamnet ”Veboden”. Det fick han reda på ungefär 30 sekunder efter att han hade presenterat sig för klassen. Biologi var hans ämne och HAN fick dumma frågor. Framför allt från TS som inte hade någon större vilja att skaffa sig annat än digitala betyg, NOLL eller ETT.

En lektion handlade om djur och deras anpassningsförmåga att överleva i olika miljöer. TS satt och kliade sig lite i örat när han helt plötsligt räckte upp handen och sa.
- Hörredu magistern. Kan en´ fråge va´ en vell om djur nu?
- Javisst!
- Anser du att finns någe en´ skulle kunne härröre te´ nå´t en skulle kunne ka´lle för ”undervattensfögglar”
- Ja, svarade ”Veboden” och tänkte en stund och var kanske inne på att Ejdern var en sådan fågel.
- Det tror jag nog att man säga. I viss mån.
- Jaha! Tror du att dä ä möjli´t att ha ett par - tre sånne i ett akvarium?

Jag tror det var TS som även var framme på en Fysiklektion för ”Gardintofsen” PE. Det handlade om elektricitet denna dag. PE tog fram en ovässad penna och fäste en krokodilklämma i varje ände. Sedan anslöt han detta i vägguttaget och det hände ju naturligtvis inte ett skit. Därefter vässade han pennan i båda ändarna. På med kablarna igen och in i vägguttaget. KABOFF !!! Kvar var nu bara en "före detta penna".
Han tittade ut över klassrummet och sade:
- Nu har ni sett ett material som leder elektricitet väldigt bra. Och innan det så var det ett material som leder elektricitet väldigt dåligt.
- Kan ni ge några fler exempel på saker som leder elektricitet väldigt dåligt.
- JAA !! sade TS utan att ens räcka upp handen.
- OST !!

Men den allra dummaste frågan under hela skoltiden var ändå den som TS ställde till Veboden på en biologilektion. Det var den första i en rad av lektioner som skulle handla om husdjur som människan har och har haft genom årtusenden. ”Veboden” berättade om hundar, katter, getter, kor, gäss, höns och ja ”you name it”. När han efter en mycket lång och intressant föreläsning om husdjur kände att han var klar med denna inledning log han belåtet och såg på oss elever och sade:
- Är det någon som har några frågor nu. Om husdjur, lade han till. Han visste ju att TS satt i klassen.
- Hörredu magister´n´. Får vi fråge´ precis va vi vell om husdjur nu?
- Ja det går bra!
- Hörredu va´ möe kôster e´ get i desse da´ra?

Fatta att det inte var lätt att skaffa sig kunskap i min skola. Undrar hur mycket bättre det hade gått om jag hade hamnat i en normal klass i en normal skola i en normal ort.
Vem vet…
Det kunde blivit sämre också.

Spolad - men inte dumpad !

2009-06-15T15:48:00.009+02:00

Det är vid ytterst få fall som jag agerar kaxigt och hotar med att spöa upp någon. Det har nog nästan aldrig hänt. Och vid de få tillfällena som jag har känt mig så odödlig att jag har börjat tala om för folk att dom skall passa sig så har jag varit allt annat än preparerad för en rättvis kamp man mot man. Senaste gången som det hände var för 6 år sedan.

Jag hade varit förkyld ett tag och det ville liksom inte gå över. Sakta men säkert kröp det även på mig en lätt huvudvärk som tilltog lite för varje dag. Sedan började huvudet bli tyngre och jag tyckte det lät konstigt när jag pratade. Så jag pallrade mig iväg till "farbro´ Doktor´n ."

Han undersökte mig och konstaterade att jag hade en mycket långt gången bihåleinflammation. Varenda bihåla som fanns i huvudet var fyllda med… (ja ni förstår vad jag menar). På stående fot fick jag en remiss till Karlstad. Han ville inte riskera något sade han. Det är ju inget som lugnar ner en direkt…

Innan han kunde släppa iväg mig till transportörerna så sade han att han måste ”spola mig” först. Därmed blev han den förste av manligt kön som sagt så till mig. Själva spolningen är väl inte så farlig men innan den kan utföras så genomgår man en tortyrliknande behandling som jag absolut inte önskar någon annan att gå igenom.

Först skickar läkarvetenskapens företrädare in små stålpinnar i näsan med bomullstussar på som först doppats i bedövningsmedel. Det blev ungefär sex stycken i varje näsborre. Sedan skall man sitta så i en kvart och försöka ge Igelkotten ett nytt ansikte.

Därefter så körs det igenom ett rör i bakre näsväggarna så att en spolningsslang kan anslutas och därefter tar själva spolaningen vid för att befria alla håligheterna från (Ja ni fattar). I det läget var man allt annat än kaxig. Men det skulle bli värre…

När han hade hållit på en stund så sade han:
- Vi skall göra en sista spolning så att vi är säkra på att det är tomt i bihålorna under den tid det tar för dig att åka till Karlstad.

Sedan tog han sprutan med koksaltlösning och tryckte till en sista gång. Och jag kände som om det verkligen var en sista gång. Det susade till rejält i huvudet. Och sedan… GOD NATT.

Långt bort kunde jag höra röster som sade:
- Andas. Du måste andas !!

Jaha, tänkte jag. SYRE ! Det kanske kan vara något,
så jag tog och sög tag i lite syre. Det var så pass mycket att jag kunde få upp mina ögon igen. Och då hittade jag mig själv, på golvet.

Jag låg mitt i rummet, bredvid undersökningsstolen. I rummet sprang det en förvirrad doktor och undrade vad han hade ställt till med samt några sköterskor som lekte Gud med en syrgastub och försökte blåsa livet tillbaka till mig via mina näsborrar.

Jag piggnade till så pass mycket, efter ett tag, att jag kom upp på en brits. Där låg jag en stund. Efter några minuter kom läkaren tillbaka till undersökningsrummet med min journal i sin hand och en fraktsedel för att jag skulle kunna få åka till Karlstad. Han gick sakta farm emot mig med tveksamma steg. När han var framme vid min brits tittade jag upp på honom och spände mina ögon in i hans. Jag gav honom ”the Evil Eye” (det var vad jag trodde i alla fall) och sedan väste jag till, som den värste gangsterkung.

- Du ! Du rör mig inte en gång till, för då jävlar !
Det gjorde han inte heller. Men jag tror inte att det berodde på att jag skrämde honom.

Efter en vecka i Karlstad och efter 25 sådana spolningar var jag tillbaka hemma igen. I min journal står det numera, med stora bokstäver som han har skrivit:
Patienten måste spolas i liggande ställning.

Jag har sett läkaren flera gånger på staden men han har sedan den dagen undvikit att ha någon ögonkontakt med mig.

Vill ni veta exakt hur en spolning går till så finns en animerad film HÄR.
Känsliga tittare varnas!!

Ibland går det inte som planerat

2009-06-09T22:42:00.003+02:00

Jag har flera historier ur mitt eget liv som lever upp till den rubriken. Under tiden jag funderar på vilken jag skall börja med så får ni titta på detta lilla mästerverk från Pixar.

Filmen om den kärlekskranke snögubben kom redan 1989. Inte kan man tro att den har 20 år på nacken.

Ju förr desto bättre, eller...

2009-06-03T14:53:00.001+02:00

”Det var bättre förr!”
Den inskriptionen vill min gode vän KIWI ha på sin gravsten.

Ja så kan man ju också se det. Idag sitter jag också och tittar tillbaka på saker som har hänt och i vissa fall var det faktiskt bättre förr. Det var inte så mycket som var farligt. Bensinångor, till exempel, det var inte farligt. Jag och min syster slogs nästan för att stå bredvid tankhålet när pappa fyllde på med gammal hederlig bensin med hög blyhalt. Då fanns det inget farligt med det. Men idag ! Ojojoj. Ett sådant nöje är ju mer eller mindre livsfarligt även utan bly i soppan.
Och rökning var ju heller inte lika farligt för 30 år sedan som det är idag. Även om inte mina föräldrar var rökare så var det inget snack om att det ställdes fram askkoppar på bordet när det var fest. I bilarna var det också OK att röka i framsätet med barnen klättrade runt i baksätet. Bilbarnstolar ? Nänä. Det var ju inte farligt att åka bil.

På den tiden spelade jag i en bowlingklubb som hette BK Karlberg. Varje säsong så åkte vi till Lysekil och fick oss en lektion i att spela bowling. Jag tror inte vi vann en enda match där i den idylliska västkuststaden. Hallen låg på andra våningen ovanför ett gatukök precis nere vid hamnen i centrum. Vi var ett gäng glada Åmålsbowlare i blandad ålder. Vi hyrde alltid en Mercedesbuss med 15-talet säten. Vår chaufför hette ”Lala” och var ett rivigt fruntimmer och en jävel på att ratta en buss.

Hemresan blev alltid en trevlig tillställning med öl och cigaretter. ALLA rökte på den tiden och det var inte snack om att det inte gick att puffa på pinnarna inuti bussen. ALLA rökte, alla utom ”Dansken”. Han var en av de bättre spelarna som trots att han bott i Sverige i över 20 år inte ens BRÖT på svenska. Det var inte helt lätt att förstå vad han sade nära han pratade.
När vi åkt några mil tittade han på en av lagkamraterna och visade med handen att han också ville ta sig ett bloss.
- Röjje ?
- Vaddå Röjje !! Köp dig eget röka om du vill ha!, var det burdusa svaret han fick.

Stämningen var alltid rå men hjärtlig mellan alla spelarna
”Dansken” fick ingen cigarett. Men bara några minuter efter det så stannade ”Lala” vid en kiosk som både hade korv och vanligt utbud av godis och cigaretter. Vi köpte lite att äta och Dansken ställde sig i kioskkön. Efter cirka 20 minuter satte vi oss i bussen igen för att fortsätta vår färd mot Åmål.

Helt plötsligt var det någon som observerade att ”Dansken” ännu inte fått fyr i någon tobak. Så frågan kom helt naturligt:
- Men du ! Köpte du inget röka i kiosken?
- Däe gick åth Hälvethe!, svarade dansken på sitt sedvanligt grötiga sätt.
- Vaddå gick ”åth Hälvethe”!
Då berättade han att han hade sträckt fram en sedel till damen i luckan och sagt:
- Ceega-räther!

Utan att blinka så gjorde damen i ordning en stor påse med….

SEGA RÅTTOR !

Så där satt nu en ännu mer röksugen dansk med en påse godis i sin hand och förbannade ödet att han aldrig hade lärt sig svenska.

Han tyckte nog då att det var bättre förr. Förr, då han bodde i Danmark

"Ikke i Ole-boxer !!"

2009-05-29T10:46:00.008+02:00

Den finns stunder i mitt liv som jag kommer ihåg bättre än andra. Kvällen på en pizzeria i Oskarshamn för 15 år sedan är en sådan stund. Då fick jag nämligen reda på hur trevlig Svenne Hedlund är och hur fruktansvärt väl Lotta Hedlund har behållit sin skönhet genom alla år. Samtidigt fick jag också bekräftat att det jag bara trodde var en skröna inte var det utan en alldeles sann historia. Jag hade hört den många år tidigare men inte fått den bekräftad. Den ende jag kunde fråga var Svenne Hedlund och hur stor chans var det att jag skulle få ställa den frågan till honom.

Här satt vi nu och käkade pizza efter ”ett gig” och mellan tuggorna så fick jag bland annat reda på att det jag hade hört inte var en skröna. Men innan ni får den historien måste ni få lite nödvändig bakgrundsfakta.

Jag hade blivit engagerad som konferenciere och underhållare i samband med en invigning av ett nytt och stort bostadsområde i just Oskarshamn. Även om jag ville att jag skulle vara det stora affischnamnet så begrep jag att det var Svenne & Lotta och Hep Stars som drog till sig det mesta av folket.

För er som inte vet det så var Hep Stars en av det hysteriska 60-talets allra största popgrupper. Svenne Hedlund var gud och det svimmades hej vilt runt om i folkparkerna när de poppade loss. Charlotte Walker var i Sverige på turné och någonstans på vägen möttes hon och Svenne och hon anslöt till Hep Stars. De blev ett på riktigt och som artister gick de sedan vidare som Svenne & Lotta.

Från ett helt annat håll kom en whiskydrickande skotte in i mitt musikliv. Small Faces hade tappat sin sångare och som på beställning dök Rod Stewart upp tillsammans med Ron Wood och tog över spillrorna av gruppen. Resultatet blev Faces, ett av de absolut bästa livebanden som sett dagens ljus.

Deras karriärer såg lite olika ut i mitten av 70-talet. Eftersom Hep Stars var nästan mer populära i Norge än vad de var i Sverige så turnerade Svenne & Lotta mycket runt om i hela vårt västra grannland. Roddan hade gjort några fantastiska album med Faces fram till 1974 då han satsade på sin solokarriär. Året efter kom albumet Atlantic Crossing med låten Sailing. Sedan var hans lycka gjord.

Någon gång där i mitten av 70-talet var Roddan på turné i Norge och dagen innan en spelning i Oslo så kände väl ”Mr. Partytroll” att det var läge för lite Scotch och några groupies. Så hela staben begav sig ut för en barrunda i huvudstaden. Men redan i den första entrén tog det stopp. En uniformerad ordningsvakt stoppade Roddan med orden:
”- Nei, det går icke og komme in här i jeans!”
”- Du. Det är inga problem," sade den svenske turnéledaren. "Det här är Rod Stewart!”
”- Speler icke noen roll. Han må va orntli´ kledd! Går icke ha noen derinne kledd som han der!”
”- Men för helvete ! Ser du inte att detta är Rod Stewart. Släpp in honom!”

Då brann det för denne moralens och dress-codens beskyddare och med det ena pekfingeret i turnéledarens bröstkorg och det andra pekande på en ytterst oförstående Rod Stewart, sade han med hög och myndig stämma.

”- DU ! Han hadde icke kommet in här i Ole-boxer om det så hadde vart SVENNE HEDLUND !”
Precis så gick det till.

"-Ja precis så har jag fått det berättat för mig av turnéledaren. Man förstår ju att vi var rätt stora i Norge," sade Svenne mellan pizzatuggorna.

Som avslutning kommer här 2 YouTube-klipp.
Det första är när Svenne & Lotta framför Little Yellow Airplane. Tidsmässigt är det nog samma år som jag fick storyn bekräftad och en mycket trevlig afton i deras sällskap.

Det andra är från 1971 när Faces river av en livevariant av en av mina absoluta favoriter, alla kategorier.
”Stay with me”
som finns på albumet med det ytterst märkliga namnet
”A nod is as good as a wink to a blind horse”

Träffar jag Roddan någon gång så skall jag berätta denna story för honom.